Hopp – kyrkan i en föränderlig värld

Kyrkan mitt i byn, den frasen har man hört många gånger, och där står den. En vacker reslig byggnad som runt om i vårt land fångar vår blick. En självklar mitt i vårt fysiska samhälle. En historiebärare, en plats många kan relatera till, en plats där man har sina rötter. I alla fall om man har fyllt 40 år och är uppvuxen i en tid när Svenska kyrkan fortfarande var en statskyrka och en självklar del i våra liv.

Många räknar med att Svenska kyrkan finns, den dagen de behöver – för att ge tröst, hopp, gemenskap, trygghet. Men kan vi finnas där om vi inte längre har medlemmar? Om vi inte längre har troende som vill dela vår gemenskap och betala till verksamheten? Det är en svår ekvation. För samtidigt som Svenska kyrkan är ett trossamfund för sina medlemmar, så bygger vår insats i samhället på detta stora antal medlemmar. Medlemmar som gör att vi kan ha den verksamhet vi har. En minskad inkomst kräver minskad verksamhet, eller fler ideella. Men minskat antal medlemmar, som dessutom är aktiva, ger färre ideella. En svår ekvation.

En kyrka kräver människor som tror, som tror på den goda gärningen, som tror på rättvisa och alla människors lika värde och som gör det tillsammans. Svenska kyrkan har länge varit en självklar maktfaktor och en organisation som övriga samhället lyssnat till och vänt sig till. Nu, snart 25 år efter separationen från staten, kan vi konstatera att det inflytandet inte är något som kan tas för givet. Det har blivit allt svårare att vara tillhörig i ett trossamfund i ett samhälle där allt färre är troende. Samtidigt vill jag se att Svenska kyrkan fortfarande är en organisation som betyder något i vår samtid och i vårt samhälle.

Hur gör vi då det? Genom att göra det vi alltid gjort? Ja, men kanske med mer ödmjukhet, med förståelse att vi behöver befästa vår ställning genom handling. Att vi gör det vi tror, att vi är förebilder för medmänsklighet och omtanke om vår nästa, genom att visa det.

Min kyrka är öppen och välkomnande, för alla. Den är öppen för den som vill dela vår tro i gudstjänst, den som vill samtala om livets olika skeenden tillsammans med andra, den som vill vara en del av en gemenskap utan krav, vill prata med en präst, vill sjunga eller lyssna på mäktigt orgelspel. Den är öppen för den som vill träffa andra föräldrar när barnen är små eller bara vill få sitta ensam i en kyrkbänk i stillhet en eftermiddag i oktober.

Min barndoms kyrka låg inte i mitt i byn, men var ändå en självklar mitt i samhällslivet. Kyrkan var en stor del av fritiden för många av oss. Själv sjöng jag i kör, spelade flöjt, gick i söndagsskola, kyrkans barntimmar, ungdomsgrupper, åkte på läger och hade Lutherhjälpens sparbössa på köksbordet. Det var en självklar del i min och många andras uppväxt helt enkelt. Detta har vi med oss.

I tider av kris står Svenska kyrkan som samfund för hoppet om att det finns en framtid för oss alla - tillsammans. Vi måste bara berätta det. Vi måste börja missionera i vårt eget land. Jag vill att vi ska vara kyrkan mitt i byn igen. Jag vill att vi ska ha öppna kyrkor, dit man kan komma in och ta en kopp kaffe och alltid ha någon att samtala med. Vi kanske ska se kyrkan som en serviceorganisation, där vi med ett leende möter medlemmarna och besökarna med frågan ”Kan jag göra något för dig idag?” Det ska vara enkelt att komma till oss.

I Halmstads församling, som har både landsortskyrka, förortskyrka och stadskyrka, har vi flera goda exempel på sätt att möta människor där de är. Vi har en fantastisk diakonal verksamhet, stora konfirmandgrupper och barngrupper och ett rikt musikliv.

I före detta Sjömanskyrkan har vi ett café som samlar många människor mitt i livet som vi kanske inte möter annars och på Andersberg har vi fullt i kyrkan varje söndag med människor i området som kommer för att delta i gemenskapen oavsett religion.

Svenska kyrkan är ett trossamfund, men det är också en organisation som jag ser som en viktig part i samhället. Vi ska oförtrutet fortsätta synas på offentliga arenor och vara en självskriven part i samhällsplanering och samhällsbyggande. Vi ska fortsätta vara orädda och osjälviska i en tid där allt fler är rädda för att stöta sig med olika grupper och inte vågar sticka ut. Vi vet var vi står. Vi står alltid på människan sida, och det budskap vi förmedlar genom vår tro på Jesus är att alla är lika mycket värda i Guds rike. Med den tron kan Svenska kyrkan även i framtiden vara en självklar del av samhället. Vi måste våga ta den platsen. Och vara stolta över det vi står för – medmänsklighet och glädje, hopp och tro, i en tid av oro och lidande runt om i vår värld. Vi behövs mer än någonsin.

Annika Johansson Sävborg, vice ordförande kyrkorådet ordförande gudstjänst- och verksamhetsutskottet Halmstads församling