Var finns det rum för hopp?

En dag på sportlovet åkte vi till Floda för att hämta barnbarnen. På väg dit började det plinga i våra telefoner. Det var nyhets-flashar om brand på Lisebergs vattenland med uppmaningar att hålla sig inne, stänga fönster och ventilation. Det kändes olustigt då vi bor ett stenkast från Liseberg.

Barnbarnen hoppade glatt in i bilen, som vanligt med överdriven packning av gosedjur. Vi hade bestämt oss att inte säga något utan se hur det utvecklade sig. På vägen åter ser vi en kraftig rökpelare. Nu börjar barnbarnen fråga, så vi berättar att det brinner i Lisebergs badhus. Det skapade oro men flickorna är trygga med oss och vi gick på stan och fikade innan vi bestämde vad vi skulle göra. Vi fick ett trevligt dygn tillsammans, men frågorna var många och oron låg som en underton.

Snart kom det en hälsning från Liseberg, med bland annat svar på barnens frågor: Finns Kaninlandet kvar och hur mår kaninerna? ”Kaninerna mår bra och Kaninlandet och alla karuseller i parken finns kvar!”. Efter en vecka öppnade Liseberg några timmar på kvällen en del av parken dit alla var välkomna. Vi följde med barnbarnen dit. Det var fint ordnat; personal som välkomnade oss och kaniner som kramade barnen, det var stillsam musik, en karusell var i gång och det gick att tända minnesljus. Och alla barn fick en egen kanin att ta med hem.

Vad jag kan dra mig till minnes är detta första gången jag upplevt något som liknar de öppna kyrkor och församlingshem som människor söker sig till vid olyckor och katastrofer. På sin höjd har jag sett en kondoleansbok i kommunhuset eller stadsbiblioteket. Men där saknas rummets gestaltning, möjligheten att sitta ner, ljusbäraren, musiken, minnesandakten och inte minst någon att prata med – någon som kan och vill tala om det svåra. Flera gånger har jag blivit uppringd av kommunikatörer på kommunen eller journalister som frågat: kan vi skriva att kyrkan är öppen och att människor är välkomna dit för att tända ljus? Ja, har jag tryggt svarat. Det får ni gärna skriva!

Sedan jag gick i pension har jag reflekterat över våra kyrkor och församlingshem, hur öppna och välkomnande de är. De är platser jag kan gå till utan att behöva förklara varför jag är där. Jag är välkommen att sitta ner en stund i kyrkan eller att äta soppa i sällskap med andra i församlingshemmet och kanske få lyssna till ett föredrag. Det är inte många platser som är så öppna och välkomnande, utan att vara kommersiella. Det är något att värna om tycker jag!

I våras föreslog Timbrochefen Fredrik Kopsch att S:ta Clara kyrka ska göras om till nattklubb. ”Tänk er Klara kyrka som nattklubb. En plats i centrala Stockholm som idag är helt tom på folk”. Det skulle ”återföra livskraft i staden”. Redan tidigare hade han frågat varför gamla kyrkor i Stockholm inte revs för att ge plats åt bostäder.

Det är avslöjande att han tog S:ta Clara som exempel eftersom den minst av alla kyrkor är tom. Det är i stället en mycket livfull kyrka där det dagligen är Morgonbön, Matutdelning, Café S:ta Clara, Lunchbön, Kaffevagnen på Sergels torg och Eftermiddagsbön, Citydiakoni, Juristjour, Mammor i bön, Samtal och Bikt med mera. ”Självaste apostlarna, kända för sitt trosnit, skulle bli utmattade av att hålla S:ta Claras tempo” skrev Erik Helmersson i DN.

2021 skrev krönikören Marcus Berggren i GP: ”Jag föreslår att Göteborgs stad annekterar alla kyrkor utom en och köper in 1000 pingisbord, säckvis med varm choklad och avlönar en drös gängliga killar som heter minst Rikard som ställföreträdande förebilder. Ja, ni hörde rätt: Guds hus ska bli fritidsgårdar.” På detta svarade biskop Susanne: ”Om Marcus budskap är att det finns ett stort behov av platser för ungdomar att samlas där det finns förebilder att identifiera sig med håller jag helt med. Och det är just det som Svenska kyrkans församlingar erbjuder i sina kyrkor och församlingshem.” Biskopens svar i GP fick rubriken ”Guds hus är också folkets hus”. Det är helt klart mycket som skulle gå förlorat om kyrkorna skulle stängas för att öppna som nattklubbar och ungdomsgårdar.

Text och foto: Torgny Lindén, Kommunikatör och pressekreterare Göteborgs stift