En kyrka att besöka medan man steker falukorv

Böner, tacksamhet, frågor och svar – och roliga bilder på änglar. Svenska kyrkans konton på sociala medier behandlar både högt och lågt, allvar och glädje. För redaktionen på Kyrkokansliet är detta ett sätt att vara en närvarande kyrka i människors vardag.

Svenska kyrkans konton på sociala medier har varit något av en framgångssaga. Facebooksidan startades i november 2007. Sedan dess har närvaron resulterat i att man bland annat kommit med på Medieakademins Maktbarometer över de 100 mest inflytelserika kontona på sociala medier.

Men det är inte siffrorna redaktionen är intresserad av:

– Det är en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Det viktiga är inte att växa, det viktiga är att vi får vara med i folks vardag och i samhället, säger Johanna Stenius, gruppledare för redaktionen, och Charlotte Frycklund, nätpräst. De arbetar tillsammans med Ulrica Robsarve och Alice Andreasson som redaktörer för Svenska kyrkans nationella konton på Facebook, Instagram och Threads (Instagrams variant av Twitter, reds. anm.).

Uppdraget är att vara kyrka på nätet, vilket innebär att redaktionen försöker göra precis det en församling gör – fast på internet. Samtalen med följarna online har ofta har just den karaktären, berättar Charlotte.

– För många är våra sidor en gemenskap som de är med i. Vissa kanske bara vill säga hej eller skicka ett par emojis, men vill verkligen ha kontakt. Jag tycker det motsvarar de som kommer förbi och vill säga hej när personalen sitter och fikar i församlingshemmet.

– Vi har de som går på varje andakt och skriver amen under allt. För dem är sidorna en del av andaktslivet. Sedan har vi de som kommer in och är arga. Det har man också i en vanlig församling, jag tycker det är sig likt.

Det finns också skillnader. En digital församling som besöks direkt i telefonen följer med följarna överallt och finns alltid med i deras liv. Som Johanna uttrycker det: – Hos oss kan man gå till kyrkan medan man står och steker falukorv.

Johanna, Charlotte och resten av redaktionen arbetar med en digital församling. De når också många som annars inte brukar komma till de fysiska församlingarnas verksamheter.

Detta gör interaktionerna mer direkta och människor har lätt för att dela med sig av sina innersta tankar – på gott och ont. Online är det kortare att både uttrycka frustration, funderingar och glädje.

– Det gäller också när vi försöker skämta, då vill folk hänga på och spinna vidare på en rolig tråd, som när man sitter på en rolig fest.

Det gör man inte så ofta när man sitter i kyrkbänken, säger Johanna. Folk vågar be om högt och lågt. Under en bönekväll på Facebook vågar man be en bön för att ens cykel ska lagas, det kanske man inte skulle säga om man pratade med en präst i kyrkan. En trasig cykel kan låta som ett litet problem, men för någon kan det vara förödande. Känslan att man blir bedömd för sitt lilla problem blir inte så stor när man skriver det istället för att säga det rakt ut.

En av många böner som redaktionen skriver. Kommentarerna har redigerats bort i denna bild.

Redaktionen talar gärna om vikten av att finnas på sociala medier, trots den kritik som ibland kommer upp. Att vara kyrka där människor är och att som kyrka tala med dem som vill nå oss väger tyngre.

Charlotte understryker att kontonas framgångar grundar sig i att de arbetar med kyrkans människosyn i ryggen:

– Det är en grundläggande del av den kristna tron som har burit oss hit – att alla är värda ett samtal.

Charlotte har tidigare jobbat som präst i församling och upplever att de sociala medierna helt har förändrat själavårdslandskapet.

– Att vi kommer rakt in i folks liv är jättestort. Man behöver inte ringa 112 för att bli kopplad till jourhavande präst, man behöver inte gå in i en känsla av att man är i en nödsituation. Man kan bara ta upp sin mobil och delta i något som liknar ett mingelsamtal och säga att det här hemska har hänt mig. Man får inte bara stöd från oss utan även från andra följare. Det är jättefint.

Johanna ser det som att följarnas samtal gör att sidorna kan fungera lite som ett delat inre rum.

– Det är faktiskt ganska storslaget, att sociala medier kan göra att mitt inre rum gränsar till ditt, svarar Charlotte.

Första gången Charlotte såg detta var när hon som ny nätpräst arbetade en bönekväll. Då delade en följare med sig av sina svårigheter, och skrev ”jag orkar inte ens be”.

– Då skrev folk i tråden ”det gör inget, jag ber åt dig” och ”kyrkan ber alltid för alla, det kan du lita på”. Så under det här uttalandet om att en person inte orkar be och inte orkar tro längre, hade tio personer sagt att de tänder ett ljus för personen hemma just nu, att de vet hur det är, men att det blir ljusare. Vi är en kyrka och en gemenskap. Om jag kommer till kyrkan och du är där och hoppas, då kanske det kan bära mig också när jag inte orkar. Tillsammans orkar vi hoppas även om inte jag orkar det själv.

Johanna tror att många av de sammanlagt över 100 000 följare som redaktionens konton har, är följare just för att få lite ljus och hopp i sina flöden. Charlotte håller med och ser just detta som kyrkans uppgift att sprida, var vi än är:

– Är vi på sociala medier kan vi sprida hopp där, är vi fotbollsmänniskor kan vi sprida hopp där. Det är helt enkelt vårt jobb att leva vår vardag så att vi påminner om att det finns någonting större än sorgen och uppgivenheten. Jag tror jättemycket på att leva ett liv som gör att folk tänker ”hur kan hon våga hoppas i den här märkliga världen”. Jag tror på att leva ut hoppet precis där man råkar vara.

Text: Frida Blomqvist

Bilder på redaktionen: Martin Larsson