5 minute read
Det finns en reva i samhällskroppen
from Korsväg 2024 3
by Korsväg
Nöden är stor bland dem som lever i papperslöshet. De som arbetar med människorna i denna utsatthet inom församlingarna känner en stor ensamhet, maktlöshet och utmattning. Det visar en rapport som tagits fram av en arbetsgrupp i Göteborgs och Skara stift.
Arbetsgruppen har tidigare tagit fram en fotoutställning med djupintervjuer av människor i papperslöshet. Eftersom den tangerade svårigheter för diakoner och andra medarbetare som arbetar nära dessa människor, fattades beslutet om att följa upp med en kartläggning. Det var egentligen ingen överraskning att rapporten En reva i samhällskroppen visade på att det blivit ett tyngre och svårare arbete. Nu ska resultatet av rapporten användas och leda till nya vägar framåt, inte minst genom att skapa fler nätverk.
Mathilda Olsson från Linneuniversitetet i Växjö, var under 2023 projektpraktikant för att göra rapporten. Hon sammanställde resultatet och gjorde djupintervjuer med flera olika personer med olika roller inom kyrkan. Allt för att få en så stor inblick och bredd som möjligt. – Svenska kyrkans identitet står stadig, men det politiska landskapet förändras och det gör olika problem mer svårhanterliga, säger hon. För Mathilda Olsson blev det ett uppvaknande över hur stor omfattningen är. De som lever i papperslöshet är en osynlig grupp ur flera perspektiv. Några få församlingar tar ett stort ansvar, inte sällan i det tysta. – Frågan behöver diskuteras mer internt inom Svenska kyrkan och frågan behöver lyftas även i större och andra sammanhang, säger hon.
Anders Stenbäck är stiftsadjunkt i Göteborgs stift. Han satt med i arbetsgruppen bakom rapporten och jobbar nu vidare för att förverkliga slutsatserna och lyfta frågan i olika sammanhang.
– Den politiska inriktningen på senare år kring hur migrations- och asylpolitiken ska utformas, att man försöker utmatta människor så att de inte vill stanna, eller ens komma hit, påverkar även dem som jobbar med frågorna, säger han.
Det sker ständigt förändringar i språkbruk och attityder i samhället. Regelverk och lagar stramas åt. Särskilt den juridiska aspekten försvårar arbetet för diakoner. Det blir en inneboende osäkerhet kring vad som gäller. Det skapar en utmattning och en osäkerhet i arbetet. Även om det finns hjälp genom stiftet kring de juridiska bitarna uppstår lätt en känsla av vanmakt och hopplöshet.
Något som förvånade var den låga svarsfrekvensen på vår enkät, säger Anders Stenbäck. Men det är också ett svar i sig. Och det har skett en förändring. Det är idag färre församlingar som arbetar med flyktingar eftersom Migrationsverket sedan 2021 koncentrerar sina anläggningar till färre men större kaserner, där människor förvaras långt från övriga samhället. Det gör att färre församlingar idag kommer i kontakt med flyktingar i det dagliga arbetet.
Det resulterar också i att de församlingar som fortfarande möter flyktingar blir mer ensamma med frågorna och utmaningarna. Därför är en av slutsatserna av rapporten att det behövs fler nätverk för att dela erfarenheter och kunskap. Inte bara mellan olika församlingar utan att det också behöver knytas kontakter med andra aktörer, till exempel frivilligorganisationer.
Både Mathilda och Anders talar om en brytpunkt kring år 2015 då det plötsligt skedde en politisk attitydförändring. Från att vi i Sverige hade en humanare asylpraxis till att det numera är svårt att ens få tillfälliga uppehållstillstånd och ännu svårare att få permanent uppehållstillstånd. Processerna är långdragna och många som levt här i många år, vars barn aldrig bott någon annanstans, får avslag, gång på gång. Papperslöshet innebär att man saknar tillstånd att stanna i landet, oavsett om det är möjligt att lämna landet eller inte. När man saknar de fyra sista siffrorna i personnumret, hamnar man utanför samhället och man får inte heller någon dagersättning. Bland dessa finns idag en stor fattigdom, rädsla och utsatthet.
En annan av rapportens slutsatser är vikten av att lyfta de erfarenheter som finns i de församlingarna som arbetar med människor i papperslöshet. Anders Stenbäck nämner den utsatthet, det utanförskap och den maktlöshet de ser och jobbar med, som en sammantvinning av alla möjliga diakonala dimensioner.
– Jag önskar att deras erfarenhet skulle lyftas in i flera olika fortbildningar eftersom den har så stor bäring på allt diakonalt arbete. Det blir också ett sätt att belysa frågan och göra den mer känd, säger han.
Åke Bonnier, dåvarande biskop i Skara stift, är en dem som intervjuats i rapporten. Han lyfter fram den mänskliga aspekten och den människosyn som vi inom kyrkan måste stå för. Det finns en teologisk aspekt, där kyrkan måste kliva in när vi ser människor som lever i nöd och utanförskap. Det är också en viktig aspekt, enligt Anders Stenbäck.
– Vad det innebär att vara kyrka är en fråga som vi ständigt måste jobba med. Förskjutningar i samhället sker gradvis och därför kan frågan kring kyrkans roll aldrig vara besvarad. Den måste ständigt omvärderas.
En reva i samhällskroppen:
Rapporten sammanställdes hösten 2023 av en arbetsgrupp från Göteborgs stift och Skara stift. Den bygger på en enkät som skickats ut till alla diakoner i Göteborgs och Skara stift. Nio personer med olika roller har sedan djupintervjuats. Här finns både präster, förtroendevalda, diakoner och en biskop med.
