Förvånansvärt ofta syns han bland de som är iögonfallande och i vägen

Så plötsligt uppenbarar sig Gud för mig. Men inte, som man först kanske förväntar sig, genom prästens vältaliga stämma eller krubbans enkla budskap. Nej, han är yvig, orakad och luktar svagt av öl. Från ingenstans dyker han upp. Medan han kämpar för att behålla balansen lyckas han på något sätt sätta ned sina medhavda påsar på golvet. Det klirrar grogg från en av dem. Han lägger sin jacka över stolen mitt emot mig. Han tittar upp. Fäster blicken på mig och säger på grov skånska:

– Vet du? Jag är född vid Bottenviken. Och därifrån går vattnet genom Stockholm, Mälaren och ned hit till Öresund. Det är därför det krävs minst ett kilos tyngd när man ska fiska, för det är så strömt.

Han berättar att han är en vandringsman, att han inte har någonstans att bo. Han rör sig från ställe till ställe, från sten till sten och är en främling i denna värld. Han tystnar plötsligt som om han kom på något mycket viktigt men verkar tappa tanken i samma sekund. Han samlar sig återigen, tittar på mig och frågar vad jag jobbar med. – Jag arbetar inom kyrkan, svarar jag.

– Kyrkan, säger han eftertänksamt. Då är du liksom jag van att föra ut budskap.

Han tittar på mig under tystad och spänner nästan aggressivt ögonen i mig.

– Vad har du för budskap till mig här och nu? frågar han och gör ytterligare ett tappert försök att stå still. Jag funderar och svarar så ärligt jag kan.

– Ta hand om dig själv.

Han flyttar sig ett par meter i sidled och sätter sig ned. Han verkar inte nöjd med svaret och han uppfattas aningen rastlös. Han tittar på mig, reser sig sedan hastigt upp igen och frågar: – Om jag hade varit femton år och vi hade träffats, vad hade du sagt till mig då? Han är uppenbart nöjd med sin fråga.

– Var inte så hård mot dig själv, svarar jag.

Han lägger handen till kinden, huvudet på sned och tittar på mig. En slags frid sänker sig över honom. Hans ögon börjar plötsligt tåras. Han drar en djup suck och sätter sig återigen ned på stolen. Vi stillar oss och är i tystnaden för en stund. Jag förstår att minnen och känslor sköljer över honom. Jag harklar mig och frågar:

– Om du är van att föra ut budskap –vad har du då för budskap till mig?

Han tittar länge på mig. Lutar sig över bordet och svarar med en viskning:

– Du har det bästa framför dig att upptäcka.

Mitt hjärta brister. Mina senaste månaders tankar och funderingar får sitt sammanhang och mening genom Stellan, i ångorna och doften av öl, där och då, på en båt mellan Helsingborg och Helsingör. Stellan reser sig upp och går utan att säga något mer. Han försvinner in i folkminglet. Jag – jag flyr Gud.

Gud uppenbarar sig sällan i de fromma människorna eller genom de förväntade, tillrättalagda ceremonierna i kyrkorna runt om i landet. Han är sällan välkammad, hel eller ens ren. Förvånansvärt ofta syns han bland de som är iögonfallande och i vägen, men som ändå aldrig tar någon plats. Därifrån ropar Gud till mig. Den som har ögon - ser. Den som har öron - hör. Hans rop efter oss ekar genom tid och rum. Och ibland skär den genom märg och ben. Men vad vill han mig, denne Gud som vet att tårar smakar salt?

Under många högtider, kanske särskilt under denna, hamnar jag ofta i ett brus av goda gärningar. Berättelser om ensamhet som plötsligt blir gemenskap, om fattigdom som plötsligt byts till att klara sig ett par månader till, om människor som förr trampat själsligt vatten för att orka med och som nu finner en stadig klippa under sina fötter. Och det är både bra och vackert. Men jag kan få dåligt samvete över att inte orka med och att inte räcka till. Det är ju ändå nu vid just denna tid jag ska vara extra snäll eller möta mina medmänniskor med både generositet och en välkomnande famn. Det är så klart inget fel med det. Fortsätt med goda gärning, fortsätt möt och fortsätt bekräfta.

Men ropet från Gud till mig gäller inte mina goda gärningar eller min förmåga att möta, se och älska. Nej, ropet gäller mitt JAG. Mina tillkortakommanden, min trötthet, min oförmåga, min självkritik. Det gäller min ångest, förtvivlan, självhat och mina inre demoner som sliter och river. Ropet kallar och säger att du är underbar, att hos dig finns ingen fläck. Att denne livets Gud vill andas liv in i ditt inre, vill hålla dig under sina vingars beskydd och låta dig få vila. Ropet kanske kommer från en Stellan. Svara an!

Jacob Sunnliden Diakoniassistent Björnekulla-Västra Broby församling