TOBIAS MAT
Burkmat
F
astklistrade ögon, svettiga lakan, kaffelukt, mitt i natten för sjuåriga mig, men tidig morgon för min far. Nej tusan, denna gången är ju jag farsa och vår son tittar nyvaket fram, som om han inte har någon aning om vart han befinner sig, men sekunden senare gnistrar det till i ögonen. Vi preppar allt som måste med på denna arla fiskerunda, det är sommar, sommarlov, grässtråna pressar sitt gröna klorofyll likt en hundra procent slut kaviartub man vägrar inse. Doften är dagg, begynnande värme, björk till tonerna av morgonkvitter och lätt skramlande fiskedon. Ner med allt i båten, få igång motor, trassla, herreherre jisses som jag trasslat fiskelina, men nu skördas frukten och vi far runt på sjöns alla hemliga fiskeställen, stannar till på Skitön, förbi Pussudden, Stora ön, Doktorn och Brottarn. På vägen hem tar grabben förtöjningstampen och lägger sig på rygg och glider med i kölvattnet, bensinen är slut så jag ror och ser han flyta leendes. Jag undrar om han kommer minnas stunden lika väl som jag minns stunderna min far tog mig ut på morgonfiske. Flash forward 33 år och vi befinner oss i Stockholm. 30 meter från huset ligger troligtvis vårt livs sämsta investering, men det visste vi inte då. Nimbusbåten var ganska stor, motorn gigantisk och jag har aldrig slussat eller kört på höger eller vänster sida om gröna eller röda pinnar. Trimplan, impellrar styrbord/babord jag tänker barbord/man över bord. Jag och Filip skissade på matprogram, tog båten till Gamla Stans Fisk, shoppade färsk firre, sen ner i båten, puttrade hem kockandes. Hade blivit succé tänkte vi, och började tänka på nåt annat. – Hörru det är ju uppfööörschbacke ditåt, ropade schtekarn till mig Yadayada, gnolade jag tillbaka efter att ha lyckats rotera båtjäkeln 180 grader inne i Hammarbyslussen.
88
Men så snart jag insett att faran för att skada övriga båtar var över skrattade jag hela vägen ut till Fjäderholmarna. Solkyssta, lätt uttorkade, nakenbadandes, prick stilla vatten, vår huvudstad i solnedgång och ett gigantiskt hål i bensinplånkan senare. Ibland snuddade skärgårdsresorna vid det där magiska, och då har vi inte ens börjat prata om matsäcken. När vi flyttade till Järvsö tog vi med oss Lena. Jag gillar Lena, hon är stabil, ohyggligt vacker om man sköter om henne, men missköter man henne, ja, det biter en i arslet, man går på grund helt enkelt. Lena är en handbyggd träbåt. Vi fick henne av en vän som gifte sig med en Lena, de fick båten i bröllopspresent, sen skilde de sig, vi fick båten och döpte henne till Lena såklart. Jag och Lena har haft våra små äventyr, framförallt den gången jag köpt elmotor, och glömde åror... Nåväl, tillbaka till det där åbäket till båt vi hade i Stockholm, det vart alltid ett projekt att fara iväg, så på ett eller annat vis introducerades bryggsegling i våra liv. Ohoj var det bryggseglades! En gång bryggseglade vi i sex timmar. Båten låg ankrad nedanför ett promenadstråk, så det hojtades, hälsades och skrattades. Det efterlängtade restaurangbesöket på kvällen fick avbrytas då sex timmar bryggsegling havererat balanssinnet. Givetvis har äventyren ackompanjerats till smäktande toner mat och dryck. Forskare har upptäckt att vid ljudet av hav upplever man maten som mer salt, så under en period gav krögare hörlurar med havsljud till sina gäster för att kittla sinnen och smaker. Men ge mig en nyfångad abborre i Ljusnan, en eld, lite salt, en god vän och ingen finkrog i hela världen kan klå den upp levelsen. Fine dining i min värld. Kram Tobias
