Är det nån som har dött? Sven-Erik Fjellström

Är det nån som har dött?

Sven-Erik Fjellström, stiftsdirektor

Året var 1985, tiden var påsk, och det var sensommar. Påsken firades i södra Zimbabwe, och på den delen av klotet blir det ju så. Jul i blommande högsommar, pingst när det närmar sig ”vinter” med ofta kalla och blåsiga dagar. Och påsk i en ganska behaglig sensommarvärme.

För mig som relativt nyanländ missionär och församlingspräst skulle nu det jag läst om och sett fram emot bli verklighet. Pastoratets alla församlingar hade samlats till påskläger. Fyra dagars gemenskap med sång, gudstjänster och samtal kring påskens stora drama. En högtidlig skärtorsdagsmässa i mörkret den första kvällen. Att lämna gudstjänsten med Getsemanestämning i fullmånens sken hade räckt som en upplevelse i sig. När sedan getterna hade lagats till och majsgröten var kokad vidtog en efterlängtad måltid innan vi skildes för några timmars sömn.

På långfredagen följde tillverkning av fullstora kors i en liten skogsglänta och en mycket allvarsmättad procession fram till Golgatakullen strax utanför kyrkan. Den stunden lade sordin på både sång och samtal, en stämning som skulle hålla i sig ända fram till midnatt på påskaftonen. Då skulle trummorna fram, och efter ett par timmars sång och dans delades alla upp i mindre grupper som tågade runt i ett område med några kilometers omkrets och väckte bygden. Eldarna och ”Han är inte här” – gudstjänsten i gryningen kom faktiskt ibland av sig. Folk sov i bänkarna för att orka vandringen hem. Något pris får ett 70-timmarsläger med undermålig sömn ha.

Men just denna första påsk blev det inte som jag hade tänkt mig. Jag kände det redan under skärtorsdagsmässan, och på långfredagens morgon låg jag kvar hemma med feber och halsont. På avstånd kunde jag höra psalmerna man sjöng under långfredagens korsprocession. På kvällen knackade det på dörren. Pastor Shava dök upp, för att som seden bjöd sitta en stund hos den sjuke. Vi samtalade om hälsoläget, om påsken i allmänhet och om församlingens påskläger i synnerhet. Jag ville ju veta hur det gick, vad jag missade. Jo, allt gick bra sa Shava. ”Men idag har alla varit något nedstämda, ’because of the death’.”

Det finns stunder då man önskar att man haft någon slags delete- eller playbackfunktion på det man säger. Jag hör mig själv säga: ”Är det nån som har dött?”, men vet redan att jag gjort bort mig. ”Jesus”, svarar Shava, och jag kom aldrig att senare fråga honom vad han egentligen tänkte när han svarade. Naturligtvis var det så att man nu i inlevelsen i påskdramat hade långfredag, och då var det sorg.

Jag kryade på mig och kunde vara med från lördag kväll. Livet vann också i vårt församlingspåskdrama, och alla kunde gå hemåt i den varma aprilsolen på påskdagens förmiddag.

Är det nån som har dött? Så här i efterhand har jag ofta skrattat åt händelsen. När jag berättade den för

några kollegor här i Sverige var det en som sa: ”Jag förstår att det var det som visade hur nödvändigt det var med mission i retur.”

Chris har också hört historien och skrattat gott, och han tar alltid upp den när vi träffas. För han verkar se den i ett större sammanhang. Som om han ville påminna om att det är påskens drama som är det centrala för oss som kyrka. Kristus har dött. Kristus har uppstått. Han lever mitt ibland oss. Han ska komma åter.

I det perspektivet har vi – och bör vi ta – möjligheten att mellan kristna i olika delar av världen dela och samtala om betydelsen av påskdramat idag.