Stöd flyktingbarnen! Samtal om kulturmöten med Chris Hendricks, Urban Engvall

Stöd flyktingbarnen!

Samtal om kulturmöten med Chris Hendricks

Urban Engvall, redaktör

Det räcker inte, säger Chris Hendricks, att kyrkoledarna uttalar sig. Församlingarna måste visa i handling att man välkomnar ensamkommande flyktingbarn och bryr sig om de apatiska barnen och deras familjer. Chris Hendricks, präst i Sydafrika, returmissionär i Örnsköldsvik i början av 1990-talet och distriktspräst i Östersund i början av 2000-talet, har nyligen varit på återbesök i Härnösands stift. Och han är bekymrad. – Sverige har blivit hårdare, säger han.

Sverige har under många år framgångsrikt arbetat med internationella problem, till exempel uttryckt tydlig solidaritet med dem i Sydafrika som kämpade mot apartheidregimen. – Det får inte vara ett problem för Sverige att ta emot människor från andra länder, säger han. Jag har ingen förståelse för att Sverige inte kan ställa upp mer för invandrare. Är det ett slags självtillräcklighet det handlar om?

När Chris kom till Örnsköldsvik som returmissionär för 18 år sedan hade han och hans familj ingen känsla av att de betraktades som främlingar. Nu upplever han att det förändrats. – Jag ser ju annorlunda ut, och jag känner mig nu som en utlänning, säger han. Folk vänder sig bort. Och jag hör röster som uttrycker främlingsfientlighet. Det är som en mur. Det känns främmande för att vara Sverige.

Men i kyrkan är det inte på samma sätt, tycker han. Människor är öppnare och mer tillmötesgående. Kanske hör det delvis ihop med att Chris redan är känd och har en position i kyrkan.

hur ställer församlingarna upp?

När Chris nu är i Härnösands stift är två flyktingdiskussioner aktuella samtidigt i media, den om apatiska flyktingbarn och den om ensamkommande.

Det är bra, säger Chris Hendricks, att till exempel ärkebiskopen och biskop Tony Guldbrandzén uttalat sig till stöd för apatiska flyktingbarn. De har till uppgift att tala för församlingarna, för hela kyrkan. – Men jag vill veta hur församlingarna och församlingsborna ställer upp, säger han.

Hur visar man i handling att man vill stödja de apatiska flyktingbarnen och deras familjer? Hur visar man i handling att man vill bidra till ett gott mottagande av ensamkommande flyktingbarn? – Och berätta vad ni gör, säger han. Ställ inte ljuset under skäppan. Svenska kyrkan ska vara utåtriktad och visa vilka utmaningar vi har i samhället, vara en föregångare.

Som intervjuare blir jag ganska överraskad. I alla våra samtal hittills har Chris varit väldigt ödmjuk, uppskattande och försiktig när jag bett om synpunkter på den Svenska kyrkan och det svenska samhälle han kunnat följa på nära håll under 20 års tid. Men nu

låter det annorlunda. Ja, jag anar en äkta upprördhet under hans observationer och jämförelser när det handlar om flyktingbemötande. Då är det allvarligt, tänker jag. mångfalden självklar

Situationen i Sydafrika är så radikalt annorlunda och har varit så i flera hundra år. De ”svarta” i apartheidsystemets uppdelning mellan vita och svarta består av tre större grupper: svarta, asiater och färgade.

Varje sådan större grupp har i sin tur av flera undergrupper. Så finns i gruppen svarta två huvudgrupperingar, tswana som har sitt ursprung österut och talar soto, och ngungu med sina rötter västerut och som känns igen på att de talar med klickljud. Svarta har sin ursprungliga anknytning i Afrika. Hit hör också sanfolket, det ursprungsfolk som tidigare gick under benämningen hottentotter.

Asiaterna har sin historiska bakgrund i de indier och malaysier som importerades som slavar för flera hundra år sedan. Majoriteten hamnade i Durban och utnyttjades på sockerplantagerna.

Chris Hendricks själv tillhör de färgade. De kan ha olika slags bakgrund och tvångsklassificerades som till exempel capefärgade eller andra färgade. Modersmålet för de färgade är vanligen afrikaans.

separat utveckling skadar samspelet

I Sydafrika finns ett stort antal folkgrupper. Därför är samhället språkligt och kulturellt mångfasetterat. Redan 1993 togs därför beslut om elva officiella språk. De två största, och de som nästan alla kan, är afrikaans och engelska.

Under apartheidtiden utnyttjades och förstärktes

foto: petter frisell

mångfalden och olikheterna, människor tvångsförflyttades, ett hemlandssystem skapades och bostadsområden, skolor, kyrkor etcetera inrättades utifrån folkklassificering och språk. Doktrinen gick ut på ”separat utveckling”. – Det handlade om att härska genom att söndra, säger Chris. Syftet var att upprätthålla kontroll, profit och makt. Men ett av de allvarliga resultaten var att det sociala samspelet i samhället skadades.

Den här uppdelningen fanns således även i kyrkorna. Och mycket av detta består fortfarande. Det var ju inte så att människor plötsligt började flytta från sina bostadsområden för att blanda sig med andra så fort apartheidsystemet kraschade.

Chris egen hemförsamling, S:t Martin, är lite spe-

ciell eftersom den på grund av sin placering betjänade och fortfarande betjänar två folkgrupper, en afrikaanstalande och en tswanatalande. Det betyder att gudstjänster och andra verksamheter normalt är tvåspråkiga. Predikan översätts alltid, från afrikaans till tswana eller tvärtom, och det är inget konstigt med det. Konfirmandarbetet sker på afrikaans och engelska. språken jämställda

– I princip betraktas språken som jämställda, säger Chris Hendricks. Det är inte så att det ena betraktas som finare än det andra.

Finns det då inga problem i relationerna mellan de olika folk- och språkliga grupperna? – Det är klart att det inte är lätt att förändra attityder som byggts på och förstärkts under många års så kallad separat utveckling, säger Chris.

Småkonflikter kan lätt dyka upp. Men, säger han, det handlar inte längre om djupare motstridigheter.

Själv behärskar Chris Hendricks afrikaans och engelska men kan också läsa och prata ett tswanaspråk och ett ngunguspråk.

Vad kan då Svenska kyrkan lära av den helt annorlunda situationen i Sydafrika? En lärdom som skulle räcka långt är att betrakta flera språk som likvärdiga, jämställda, och användandet av flera språk som självklart och berikande. Det är inte så att ”alla kan svenska”.

Det är framförallt inte så att svenska är allas modersmål. Och, som vi vet, tron levs bäst på modersmålet. Ska samer, för att ta ett exempel, känna sig hemma i Svenska kyrkan behöver samiska höras liksom svenska hörs.

En annan, och minst lika allvarlig lärdom, handlar om det artikeln börjar med: det goda bemötandet av den som är annorlunda och utsatt. Hur formuleras omsorgen om flyktingbarnen i församlingsinstruktionen?

Fotnot: När detta skrivs har Sveriges Kristna Råd, där Svenska kyrkan är medlem, just publicerat rapporten Skilda världar – kyrkornas verklighetsbeskrivning av det som brister i det svenska asylsystemet. Tidigare har inom samma område publicerats Detta vill vi! Kyrkorna och migrationsfrågorna och Vittnesmål från EU:s gräns – om Greklands flyktingmottagande och om Dublinförordningens tillämplighet. www.skr.org