Se med andra ögon, Urban Engvall

Se med andra ögon

Urban Engvall, redaktör

Mission är att vara sänd av någon för ett uppdrag och berör hela vårt kristna liv och hela vårt kyrkoliv. Mission är att ge och ta, mission är respekt, säger Chris Hendricks. Om mission är att se med andra ögon – vad betyder det i praktiken, i församlingen, i mitt eget liv? Mission är i hög grad en ömsesidig lärandeprocess, lärandet rustar och utmanar den som är sänd. Det är ett konstaterande som gäller oberoende av vilket innehåll vi ger begreppet mission. Alla som är inbegripna i mission är samtidigt både ”lärare” och ”elever”, samtidigt både utgivande och emottagande.

Som kyrka och församling glömmer vi ibland bort denna aspekt av ömsesidighet. Det sitter ofta i ryggmärgen hos oss att det är ”vi kristna” som har grundsanningen om liv och tro, och att det är vår uppgift att förmedla den. Ibland förefaller det därför som om vi både saknar mental beredskap och strukturer för att som kyrka och församling lära av ”de andra” (enskilda eller organisationer) och låta oss förändras därav.

Mission är i hög grad att se med andra ögon – ja, att låta sina egna ögon vara lärande ögon, låta dem förvandlas så att de ser nya perspektiv och nya bilder. Vi talar då och då om att sätta på oss andra glasögon för att se på ett annat sätt. Mission i meningen se med andra ögon är något ändå mera djupgående och varaktigt.

Mission – att se med andra ögon – är en process av ömsesidighet, en dialogisk, demokratisk process. Det är inte längre kyrkan som är lärare och ”kyrkans målgrupp” som är elev. Alla parter har samtidigt båda rollerna.

ömsesidigheten tydlig

Mission i retur gör ömsesidigheten i mission extra tydlig.

Traditionellt har vi betraktat oss själva – mycket på grund av vår materiella rikedom – som givande land och givande kyrka. Givandet har påverkat oss själva på så sätt att vi fått mera kunskap om närvärlden och världen långt borta. Men har kunskapen i grunden inverkat på våra liv i riktning mot jämställdhet och rättvisa?

Mission i retur, säger vi med vårt eget perspektiv. Mission to the North säger man i Sydafrika. Vilken är skillnaden? I mission i retur är det vi i Svenska kyrkan, i vårt fall, som bjuder in, säger välkommen, organiserar – på våra villkor. Vilket utrymme för förvandling lämnar vi öppet? Genom Mission to the North riskerar vi tappa kontrollen, öppna oss för ett förvandlande inflytande från människor och kyrkor som vi visserligen varit med och skapat men som sedan gått sin egen väg.

Chris Hendricks är och har varit en gåva från den evangelisk-lutherska kyrkan i Sydafrika till oss

i Svenska kyrkan, Härnösands stift, Örnsköldsviks och Östersunds församlingar. För honom och hans sändande kyrka har det varit fråga om Mission to the North. När vi nu funderar på vad som har hänt och vad som blivit kvar måste vi också fundera på vilket utrymme för förvandling vi öppnade, i vilken utsträckning vi vågade släppa på kontrollen, hur mycket vi tillät oss att sudda ut för att kunna se med andra ögon, vilka gränser vi satte för omfördelning och utjämning …

plats för osäkerhet

Var i församlingen och stiftet har vi platsen för ömsesidigt lärande, platsen där vi är mer inriktade på att lyssna än tala, platsen där det är okej att vara osäker, att inte ha färdiga svar, att till och med vila i avsaknaden av svar? Är det i kyrkorådssammanträdet? Är det i arbetslaget? Är det i gudstjänsten?

Kanske behöver vi komplettera vår traditionella yttre struktur med en sådan ”plats”, ett sådant sammanhang för lärande. Det kan vara en organiserad fysisk plats på bestämd tid där det ömsesidiga lärandet står i centrum. Det kan vara en ”plats” som har med samtalsmetod att göra, en medveten öppenhet och flexibilitet i mötet med människor. Det kan vara ett osäkerhetens och längtans utrymme i min egen själ.

Ömsesidigheten, öppenheten, flexibiliteten och modet att förvandlas har – eftersom vi är ofullkomliga människor – alltid gränser. Det får vi själva acceptera och se på med ödmjukhet hos andra. Men i den jämförelsevis rika och genomorganiserade svenska kyrkan, och i våra personliga liv, finns det troligen ett stort fält kvar innan vi har starka behov av att stanna upp vid någon slags gräns. Det är till exempel ännu långt till jämställdheten och rättvisan.

barnmorska

Mission i retur är förstås en uppriktig önskan om att vara mottagande part och en medvetenhet om behovet av att lära och nyorientera. Samtidigt kan mission i retur uppfattas som ett – kanske mer omedvetet – tecken på dels uppgivenhet, dels ånger. Uppgivenhet därför att kyrkans situation i norr är så komplex, svårgripbar och utsatt. Ånger därför att vi aldrig förmått i praktiken göra upp med vår historia av utnyttjande och förtryck.

Kanske har vi, utifrån sådana perspektiv, väntat oss för mycket av mission i retur, eller för lite, eller kanske vi hade behövt andra förväntningar? Kanske är det vi själva, som personer och församlingar och kyrka, som i oss har idéerna, resurserna, viljan, modet, längtan, hoppet … Vilken roll skulle mission i retur i så fall ha? Kanske barnmorskans! Kanske handlar det om att vara sin egen lärare och elev, tillsammans med någon som är fri från mitt eget sammanhang och som är villig att följa mig en bit på vägen, lyssna fram berättelser och realistiska förvandlingsmöjligheter, dela läsning och böner, bröd och vin?

teologi, spiritualitet

Den teologi som skymtar fram i samtalen med Chris Hendricks är framförallt kontextuell. Den bygger på en tydlig omvärldsbeskrivning, beskrivning av kontexten (även om denna inte formulerats i officiella dokument). Vad är det att vara kristen och kyrka i den aktuella omvärlden? Hur kan bibelläsning vara relevant, göra skillnad, i vår kontext? Hur kan jag/ församlingen/kyrkan walk the talk?

Vi drömmer om afrikansk spiritualitet, vilket vi tror betyder en gudstjänst med sångglädje, dans, spontanitet, kroppslighet – liv. Ofta förblir det en dröm, kanske en kortvarig erfarenhet, ett tillfälligt uttryck för längtan efter en kroppsliggjord andlighet. Vad i denna mera levande spiritualitet kan vi använda hos oss och få att fungera på lång sikt? Vad av kroppslighet har vi tappat bort? Vilken är den spiritualitet som hör hemma hos oss, i vår egen kontext, med hänsyn till både våra traditioner och vår längtan?

diakoni, samhällsansvar

De sociala och mänskliga behoven i Sydafrika är så uppenbara. Ingen kan vara blind för nöden. I en levande församling är diakoni ett självklart uttryck för tron. En kyrka i kamp är en levande kyrka.

Har Guds ord med dagens nyheter att göra – i vårt eget samhälle, i vår egen församling? Läs tillsammans de senaste veckornas rikstäckande och lokala dagstidningar. Vilka sociala och mänskliga behov synliggörs på nyhetssidorna? Hur stämmer de med den lokala bild vi har? Hur angår den församlingen?

Av flera intressanta orsaker är Chris sydafrikanska kyrka naturligt räknad med och involverad i byggandet av det goda, icke segregerande samhället? Utifrån den erfarenheten är han också, i försiktiga ordalag, besviken på Svenska kyrkan. Och vi måste tydligen fråga oss: Är vår kyrka alltför feg? Hur kan vi förena nära och kompetent samverkan (med skola, sjukvård, samhällsplanering etc.) med frihet att kritisera, tala profetiskt?

kyrkosyn, relationer, delande, resor

Kyrkan är världsvid. I den kyrkan är min lokala församling en viktig del, inte avskild och självtillräcklig utan beroende, i positiv mening, av resten av denna ofattbart och underbart stora gemenskap. Hur kan den här gemenskapen – som vi vill se som en gemenskap – ta sig praktiska uttryck, i församlingens liv, i mitt eget liv?

Mellanmänskliga relationer vill vi vanligtvis se som öppna, ärliga, respektfulla, lyssnande, präglade av äkta delaktighet … Hur kan detta omsättas i den gemenskap vi beskriver vår världsvida kyrka som? I det mer hanterbara utsnitt av den världsvida kyrkan som är min egen församling/mitt eget stift och vår vänförsamling/vårt vänstift?

Och något om resor – en fråga som måste ligga på bordet också i ett samarbete mellan Härnösands stift och Cape Orange-stiftet. Våra resor till Sydafrika och den sydafrikanska kyrkans resor till oss måste alltid, som allt annat resande, prövas så att de inte för mycket har karaktär av (kyrko)turism, är för dyra eller miljöförstörande, är för kostnadsineffektiva … Vilka kriterier behöver vi för att värdera vårt resande?

bistånd eller revolution

Mission har varit nästan liktydigt med insamlingar. Så har vi kritiserat det synsättet därför att vi förstått att insamlingar/bistånd inte resulterar i utjämning och rättfärdighet. Vi måste, sa vi oss, också göra något åt vår egen slösaktiga livsstil och ojämlikheterna i vårt eget samhälle. Var står vi nu?

Det är lätt se att det finns konkreta projekt i Sydafrika som skulle ha glädje av bistånd från oss. Det är också lätt se att vi fortfarande har oproportionerligt stora materiella tillgångar, i hög grad tillskansade på andras bekostnad. Behovet av materiell utjämning kvarstår, kanske till och med förstärks.

Är rubriken Bistånd eller revolution alltså felställd? Om vi ser oss, våra vänkyrkor och alla vi som är medlemmar i dessa, som en enda gemenskap, behöver det kanske inte vara ”farligt” med bistånd i form av ett respektfullt och glädjefyllt delande utifrån ömsesidigt definierade behov. Förutsatt att vi både här och där, samtidigt som vi bistår, gemensamt arbetar för ”revolution”, för att rätt och rättfärdighet ska råda, för mångfald och demokrati …

se, bedöm, handla

Mission handlar inte bara om kyrka utan också om mig själv, mitt eget liv, min egen tro, mitt eget engagemang. I den här boken finns många fler teman än de vi nämnt ovan som kan vara relevanta att arbeta med i församlingen och/eller i mitt personliga liv. På nästa sida listar vi några utan att sortera dem, några som frågor, några som påståenden … Du kanske har hittat andra. Om du av dessa skulle göra en lista med rubriken församlingen och en annan med rubriken

jag själv, hur blir det? Vad kan församlingen och/ eller jag själv göra med dessa? Vad har vi lärt oss om och av mission i retur?

några teman i boken

Missionsbegreppet Hur kan kyrkan i syd vara sänd till oss i nord Hur kan Gud sända oss till varandra, på hemmaplan Mission betyder lev som du lär, ge och ta, respekt Vad skulle ni göra med en returmissionär, vilken returmissionär skulle ni behöva Diakoni – gemensam prioritering tillsammans med vänstift, vänförsamling – utifrån tanken att behoven i en kyrka är gemensamma och att vi har gemensamt ansvar för våra egna och ”deras” behhov Kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet Hiv/aids – alla har ansvar att förbättra människors livsvillkor Hur kan samhörighet manifesteras Möte med kristna som upplevt förtryck Vad behöver vi och hur uttrycker vi det, vem ber vi om hjälp Byråkratin, all ”helig bråte” Drömmen om afrikansk spiritualitet Partnerskap, vänskap Befrielseteologiskt synsätt Självklart diakonalt ansvar Hur tar vi emot besökare i våra församlingar Tillhöra den världsvida kyrkan ”Okunskap är värre än vargen” – står inte ordagrant i den här boken men är ett samiskt uttryck som har med försoning att göra Försoning tar tid Ge och ta Kyrkan politisk Self supporting medarbetare Jämställda och ojämlika Idealitet Samverkan med andra goda krafter Vad skulle det betyda om en församling i till exempel Sydafrika bad för oss Flyktingar, flyktingbarn, ensamkommande barn Flerspråkighet Glädje och kraft i gudstjänsterna Insamlingar Välsigna hemmen Demokratiskt ledarskap.