Från Riversdale till Härnösand, Chris Hendricks

Från Riversdale till Härnösand

Prosten Chris Hendricks, kyrkoherde i S:t Martins församling, Kimberley

Allt detta började för rätt så många år sedan. Jag föddes i en stad som heter Riversdale som ligger vid början av Langeberg mountain och som är berömd för The Sleeping Beauty som vakar över invånarna i staden. Jag föddes den 6 augusti 1947 i hemmet, och vår adress var 104 b Church Street, ungefär tio minuters promenad från kyrkan och skolan.

Min pappa, Adolph Johannes Hendricks, var inte längre så frisk. Han dog fyra månader efter min födelse, i december 1947, i tbc. Min mamma och min faster beskriver far som en mycket sympatisk, utåtriktad, hårt arbetande och pålitlig person. Han gifte sig med min mor Johanna, född Francis, och de välsignades med tre barn, Daniel, Sofeleen och jag själv. Daniel dog mycket ung, som sexåring.

Min mamma, Sofeleen och jag bodde i en tvårummare. Jag och min mor sov i samma säng tills jag var 15 år, och min syster sov i samma rum i en egen liten säng.

Det här var de lyckligaste åren i mitt liv. Det fanns ingen elektricitet utan vi använde fotogenlampa och levande ljus. Jag måste varje dag, tillsammans med de andra pojkarna i grannskapet, samla ved och bära in den, på huvudet. Den kommunala toaletten fanns utomhus. Vi var fyra familjer som hade gemensam

toalett, och en gång i veckan kom en kommunal lastbil och hämtade latrintunnan. Ni kan ana lukten som hängde i luften när tunnorna samlades in. Jag måste säga att vi var mycket prydliga familjer. Efter vad jag kommer ihåg var det aldrig något bråk mellan våra mödrar. Jag och min syster fick lära oss att ”min mamma är din mamma och din mamma är min mamma”. Om jag hade gjort något fel, hade min granne full frihet att ge mig ett rejält kok stryk. Jag kunde inte skvallra för min mamma, för då skulle hon också ge mig smörj – ingen skulle ju ha tuktat mig om jag inte hade gjort något fel … Under apartheidtiden var man ” När teologer för inte så indelad i klasser efter ras. Jag var klassificerad som en färgad cape länge sedan började tala om att ’Gud är min mor och min far’, hade jag redan haft den upplevel(efter Cape-provinsen). Apartheid har varit fel mot oss och berövat oss identitet, integritet, människovärde och mycket ansen på ett mycket praktiskt sätt. nat. Jag skulle ha älskat att ha en fadersfigur i mitt liv. Denna tanke har, måste jag erkänna, kommit mycket sent i mitt liv. Jag har inte precis saknat min far, som jag ju aldrig har känt och upplevt. Istället var min himmelske Far den osynlige fadersfiguren. Viktigast var att mamma var både pappa och mamma för mig, personligen och andligen. När teologer för inte så länge sedan började tala om

att ”Gud är min mor och min far”, hade jag redan haft den upplevelsen på ett mycket praktiskt sätt.

Som ensamstående mor var min mamma mycket modig. Hon gifte aldrig om sig. Hon brukade säga att hon var gift med sina barn. Hon arbetade som hembiträde hos de vita, och alla hennes arbetsgivare och deras barn behandlade henne alltid med respekt. Jag hörde henne aldrig klaga. Hon fick förstås en mycket liten lön och arbetade i många hushåll innan en av hennes arbetsgivare gav henne rekommendationer för en kockanställning på ortens sjukhus.

Hon hade ingen regelmässig kockutbildning men man hade förtroende för henne, och hon arbetade på sjukhuset tills hon gick i pension. Det var apartheid som rådde då, och på en låg lön betalade hon ändå utbildningen till lärare för min syster och till präst för mig. Hon sa alltid att utbildning var den enda livförsäkring som hon kunde ge oss. Vi fick ta emot den eller inte. Kanske är det därför jag fortfarande studerar, jag gör det för henne. Hon dog i magcancer i februari 1973. Min syster dog i bröstcancer i februari 1998.

Min älskade mamma levde och arbetade för den lutherska kyrkan. Hon gick regelbundet i kyrkan och uppfostrade oss barn i församlingen i Riversdale, där jag döptes och konfirmerades av två tyska missionärer. Mamma var medlem i en känd nykterhetsrörelse, IOGT, och jag följde flera gånger med henne till olika evenemang för att läsa dikter. Jag måste skryta med att jag då fick ta emot mycket beröm av tanterna, och det offentliga framträdandet spelade en viktig roll i mitt framtida yrke som präst.

Som sagt, mamma var en kyrktant, allting handlade om kyrkan. Vi firade gudstjänst varje söndag. Hon tillhörde kvinnornas bönerörelse, den starkaste kvinnorörelsen i den lutherska kyrkan i Sydafrika. Jag gick med i kyrkans ungdom och församlingskören.

De präster som hade ett stort inflytande i mitt unga liv, och som bidrog till min yttre kallelse till präst, var den avlidne pastorn Clifford Maree, biskoparna emeriti Brunke och A. J. Fortuin. Det var, och är fortfarande, ett stort nöje att vara med i kyrkans liv och verksamhet. Jag brukar på största allvar säga att jag har tagit in kyrkan med modersmjölken.

Helt plötsligt kom en inbjudan till Cape Orangestiftet (COD) att delta i ett projekt med Svenska kyrkans mission, Mission i retur. Min dåvarande biskop, Andreas Fortuin, och stiftsstyrelsen uppmanade mig och min familj att anta utmaningen. Joan skulle säga upp sig från sin heltidstjänst som lärare, och jag skulle säga upp mig från min prästtjänst och mina pensionsrättigheter i Port Elisabeth.

Chris, Joan, Juanita och Christel Hendricks.

foto: härnösands stift

Det var inget lätt beslut. Det var också ett vemodigt beslut därför att Joans pappa, Gert Koenze, redan då var svårt sjuk. Vi sa: Om det är Guds vilja att vi ska tjäna den världsvida kyrkan, vilka är vi att tacka nej? Det krävdes mycket bön och resonemang. förrätta begravningar och andra kyrkliga handlingar. Lars var en sträng och duktig arbetsledare, han var helt klar med vad han ville och vad han förväntade av arbetslaget. Vi kom bra överens och blev vänner. Jag hade ett bra förhållande till kyrkorådet och kände att mina arbetsinsatser var till godo.

Veckans bibelord, på anslagstavlan i Sörliden, som jag startade, uppskattades verkligen av kyrkobesökarna och finns kvar än i dag. Sven Andersson, församlingsorganisten, och jag startade Khotsokören (khotso betyder fred). Vi sjöng ganska mycket sydafrikanskt, och det gladde de människor som var med. Vi sjöng på gudstjänster, församlingsaftnar och på ett 50-årsjubileum. Våra döttrar uppskattade att vara med i vägkyrkan och medverkade med sånger och serverade kaffe till besökare. Juanita tog studenten på Nolaskolan och vi firade också hennes 21-årsdag under den här tiden, och det betydde mycket för oss. Christel konfirmerades i Örnsköldsviks kyrka av Harry Marklund. Joan var med i vävstugan med sina kompisar, och det sociala livet fungerade mycket bra för henne så att hon aldrig blev isolerad. Vi gladde oss åt den 27 april 1994 då jag, Joan och Juanita kunde vara med och rösta på Sydafrikanska ambassaden vid vårt första demokratiska val. Nelson Mandela fick, efter 27 år som politisk fånge, vara landets första demokratiskt valda president.

Jag kom till Östersunds församling, Lugnviks distrikt, den 1 januari 2000, som komminister i ett stort arbetslag. Jag mottogs med glädje av alla. Kyrkoherden Clary Götesson och Jan-Erik Tedemar från kyrkorådet var på flygplatsen för att hälsa mig välkommen. Jag måste använda broddar för att ta mig vidare

”Vi sa: Om det är Guds vilja att vi ska tjäna den världsvida kyrkan, vilka är vi att tacka nej?

När vi kom till Örnsköldsvik hade missionsgruppen tillsammans med kyrkoherden, Lars Müller, arbetat för fullt med förberedelserna inför vår ankomst. En mycket fin, välutrustad lägenhet fanns till vårt förfogande. Vera och Pelle Lindskog var på plats när vi anlände till lägenheten på Järvstagatan 7 c, och vi välkomnades med kaffe och nybakade bullar. De två skulle bli familjens värdar, föräldrar, vänner etcetera under hela vårt besök, och fram till i dag har vänskapen fortsatt. Jag startade verksamheterna i församlingsgården Sörliden, som då var nybyggd, tillsammans med ett gediget arbetslag, bland andra Sara Gidlund, föreståndare, Britt ” Vi började med familjegudstjänster med frukost, poetiskt konAndersson, diakon, Sven Andersson, orga- ditori, församlingsaftnar, kvällsnist, och Elisabeth Sundkvist Rehn, före- gudstjänster och matlagning för ståndare för kyrkans förskola. Det var klart invandrare, och vi tog emot besök att Sörliden inte skulle bli ett självstän- från Sörlidenskolan. digt distrikt utan vara en integrerad del av Örnsköldsviks församling. Jag började med lunchmässa varje torsdag klockan 12, och det var alltid många som kom både till mässan och den efterföljande lunchen. Vi började med familjegudstjänster med frukost, poetiskt konditori, församlingsaftnar, kvällsgudstjänster och matlagning för invandrare, och vi tog emot besök från Sörlidenskolan.

Jag medverkade i Örnsköldsviks kyrka med predikningar, mässor, morgonböner, ungdomsgudstjänster, närradio med mera. Jag hade inga skyldigheter att

till bilen. Mina vänner från tidigare, läkarna Lena och Mikael Lilja och Ingrid och Olof Lövheim, hälsade mig också välkommen till Östersund och var där och sade hej då när jag reste tillbaka i juni 2002.

Den här tjänsten var min första som komminister, och jag tror att det gick mycket bra. Jag jobbade med ett fint arbetslag i distriktet, och som arbetsledare hade jag glädjen att vara bland kloka människor. Jag fick bra kontakt med Lugnviksborna och Lugnviksskolan. Lisa Jönsson, som bodde några hus från mig, var min värd hela den tid jag var där. Många gånger åt jag mat hemma hos henne, och hon hjälpte mig att skaffa lägenhet i området.

I Östersund fick jag ha förrättningar som dop, begravningar och vigsel. Det var mycket givande att göra hembesök, till exempel för dopsamtal. Jag blev alltid väl bemött av anhöriga. Jag förrättade min första ” Jag jobbade med ett ekumeniska vigsel, fint arbetslag i distriktet, och tillsammans med som arbetsledare hade jag den katolske präs- glädjen att vara bland kloka ten, på Frösön, och människor. vi fick mycket beröm av ortspressen.

Det gick fantastiskt bra med konfirmandlektionerna och på konfirmandläger. Inga-LenaPaulsson var där till att börja med, och senare kom Thomas Linnarsson. Som församlingspedagoger var de jätteduktiga och till stor hjälp för mig. Det var underbart när en grupp före detta konfirmander åkte till Sydafrika med sina lärare för att besöka landet och hälsa på sin gamle konfirmandpräst. Vi hade roliga stunder tillsammans, och de tyckte om att gå i kyrkan och att hjälpa till med olika uppgifter.

Kyrkvärdarna var alltid till stor hjälp, och de gav mig mycket stöd i gudstjänstsammanhang. Det diakonala arbete som bedrevs i Gamla kyrkan var suveränt. Eva Jemn var bra på att ta hand om ungdomar och andra besökare. De bjöds på kaffe, bön och samtal. De frivilliga insatserna var enastående. Det sätt de ställde upp på var fantastiskt och påminde mig om aktiviteter i Sydafrika.

Birgitta Kemling var som husmor alltid ett stort stöd. Hon hade jobbat så länge i kyrkan och kunde allt. Jag minns församlingsaftnarna med glädje. Vi gästades en kväll av diplomaten Zelda Vrolick från Sydafrikanska ambassaden i Stockholm.

Flerspråkiga gudstjänster var mycket uppskattade i Lugnvikskyrkan. Prästen Rut Törnquist, Helmi Odelberg och flera andra gjorde stora insatser så att många kom, och de tänkte speciellt på det finska morsdagsfirandet den andra söndagen i maj.

De ideella medarbetarna var alltid villiga att ställa upp utan att få betalt, det räckte att bli bekräftade. De insåg att jag gjorde saker annorlunda, men församlingen var bra på att samarbeta med mig som kom från ett helt annat land med dess språk, kultur och identitet.

Diakoni är verkligen en del i kyrkans huvuduppgift. Kyrkan görs synlig och kommer närmare folket. Svenska kyrkan har kommit långt när det gäller att arbeta utåt. Vi i Sydafrika kan lära oss mycket av hur diakoni utförs, vad vi kan göra för att det ska bli bättre för de utslagna, hemlösa, svaga och fattiga i samhället, i kyrkan och i hemmen. Vi har redan börjat samtala med Vårsta diakonigård, stiftet och biskopen för att lära av varandra. En grupp präster och lekmän har varit till Härnösand för att lära sig vad diakoni innebär och för att hitta redskap för ett diakonalt utbyte mellan stiften.

Ninni Smedberg, Åsa Sjöberg, Jan Sjöberg och Tony Guldbrandzén var i Sydafrika för att samtala om diakoni och om hur våra kyrkor kan samverka genom vänortskontakter. Vi hoppas att det kommer att bildas ett diakonalt råd i COD och att diakoner därifrån ska beredas plats att studera vid Vårsta diakonigård. Vi hoppas också att diakoner från Härnösand ska kunna tjänstgöra i COD. Boel Skoglund och

LenaMari Öfjäll besökte COD 2005 och diskuterade möjliga vägar för Härnösands stift att bistå COD i tankarna omkring diakonatet och vigning av diakoner.

Jag tror på missionen, att det är Guds mission, Missio Dei. Gud är med oss i vardagen med utsträckta händer, Gud vill vårt bästa. Med sin omsorg blir evangeliet praktiskt närvarande. Mission är diakoni, mission är gemenskap, mission står för försoning och samförstånd, mission innebär att ge och ta, mission går över språk-, köns-, kultur- och religionsgränser. Mission bekräftar den enskilda människan. Mission betyder: lev som du lär. Mission betyder: ge och ta. Mission betyder: stor respekt.

Vi i vår sydafrikanska kyrka tolkar Bibeln i relation till omständigheterna i samhället, alltså kontextuellt. Bibelordet ska omsättas i handling. Gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig. Se bjälken i ditt eget öga. Vi försöker forma en teologi som säger något om den enskilda människans situation. Bibeln har med hela livet att göra, inte bara ”kyrklivet”. emot, budskapet om kärlek över gränser, om att vi alla är lika och lika mycket värda. Det är lättare uppfatta Bibelns budskap som trovärdigt. Det är också lättare att i kyrkan bygga och synliggöra en varm och omsorgsfull gemenskap, när behoven är så uppenbara och samhällets möjligheter att skapa tillräcklig trygghet än så länge är så begränsade.

Att komma till Kimberley betydde att jag själv fick arbete på stiftskansliet som stiftsadjunkt, och jag startade ett återuppbyggnadsprojekt. Vi fick pengar från Svenska kyrkans mission för ett år, och vi kunde ge ekonomiskt stöd till små utvecklingsprojekt på församlings- och kontraktsnivå. Jag hjälpte till att utveckla gudstjänstordningar och förnyelse på församlingsnivå.

Jag har alltid varit engagerad i ekumeniken, och därför var Sydafrikanska kyrkorådet en naturlig organisation för mig att verka i. Här har jag blivit ordförande för Northern Cape-provinsen.

När de allmänna valen hölls blev jag utsedd till organisatör för observationsteamet som följde hela processen i landskapet.

Det är alltid viktigt för kyrkan att vara delaktig i samhällets affärer. I Sydafrika är kyrkan en pålitlig partner i processer som har att göra med välfärd, försoningsarbete och positiva förändringar i människornas liv.

Jag blev engagerad i hiv- och aidsfrågor, eftersom jag känner att kyrkan kan göra sin röst hörd till stöd och omsorg för alla människor som har drabbats och infekterats av den här sjukdomen. Det finns många föräldralösa barn, barn som är lämnade utan föräldrar och har tvingats se efter sig själva och sitt hushåll. Det är viktigt att tydliggöra i församlingarna att alla har ansvar för att förbättra människors livsvillkor.

”Mission betyder: ge och ta. Mission betyder: stor respekt.

Finns det en förbindelse kyrka – kamp – liv? Är det bara en kyrka i kamp som förmår vara levande? Gud är på de fattigas och utsattas sida. Kyrkan är på samma sida, omhändertagande. Enskilda individer kan tänka att man inte längre behöver kyrkan för man har det så bra ändå. Men för kyrkan finns det alltid ett budskap till alla människor, även till de rika. Och kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet.

Är det lättare att vara kyrka i Sydafrika? För att människors materiella och andliga nöd är så synlig – en så tydlig uppmaning till kyrkan att kämpa på människornas sida. Ja, kyrkans budskap tas lättare ” Och kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet.

foto: jan sjöberg Chris Hendricks och den sydafrikanska kyrkan är starkt engagerade i hiv/aidsarbetet.

Människans integritet ska värnas. Alla ska behandlas med respekt (Ubuntu). Ubuntu representerar din personlighet, mänsklighet och moral. Man måste anpassa sig till varje situation som man befinner sig i. Vänstiftsrelationer byggs på ömsesidighet, öppenhet, jämlikhet, sanning, tillit och ärlighet. Umuntu ngumuntu ngabantu – motho o motho ka batho betyder att en människa är en människa på grund av andra människor.

Biskop emeritus Fortuin sa vid sitt besök i Härnösands stift år 2000: ”Vi vill fortsätta samarbeta med ert stift. I Sydafrika är vi en fattig kyrka om vi ser till ekonomin, men andligt är vi rika. På ett sätt verkar det vara tvärtom hos er. Ni har alla möjliga resurser och hjälpmedel, men andligt är ni fattigare.”

Om man skulle fråga mig om jag skulle vilja förändra eller göra om det jag gjorde, skulle jag svara: Jag har gjort det bästa efter min förmåga, med Guds hjälp. Det här var en intensiv tid i Sverige, och jag har fått så många vänner.

Fotnot: Detta är ett utdrag ur Chris Hendricks egen historia. Hela berättelsen återfinns på Härnösands stifts webb, www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift/