Inställd i Guds kärleks handlande, Tuulikki Koivunen Bylund

Inställd i Guds kärleks handlande

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop

För några år sedan stötte jag i ett arkiv på en märklig brevväxling mellan två kvinnor som hade träffats för första och enda gången på Samariterhemmet i Uppsala på 1880-talet. De hade blivit vänner för livet och brevväxlade trots att avståndet var halva jordklotet. Varje onsdag bad de dessutom för varandra på en viss överenskommen tid. Den ena var Ottilia Stenbäck som blev rektor för finska flickläroverket i Helsingfors, den andra var missionären Beda Wennerqvist som var en av de svenska kvinnliga pionjärerna i missionens tjänst i Sydafrika.

Det kändes märkligt att få en inblick i vänskapen men också i den trosvisshet och hängivenhet som förde Beda till ett annat och – faktiskt – farligt land. Ett land med en helt annan kultur, ett annat klimat och svåra sjukdomar. Till en uppgift som verkade hopplös från början, att omvända alla hedningar.

Det kändes också ganska främmande att läsa om framgångarna. Jag citerar: ”Nästan varje söndag under denna termin ha mina flickor och jag gått långt bort till en stor Kraal (en zuluisk by) och nu har Herren välsignat dessa våra besök. När vi började dessa besök voro alla utom två män nakna, nu äro alla utom en gammal farmor t.o.m. barnen klädda och besöka gudstjensterna här … och ehuru den gamla är oklädd, hoppas jag att hennes hjerta söken Herren.”

Det är säkert fullt förklarligt att en svensk fröken, klädd i svart från topp till tå och med en hätta på huvudet, såg som en framgång för Guds rikes utbredande att zuluerna tog efter europeiska seder. Men jag ställde ändå den fråga som många andra har ställt sig: Var missionen ett sätt att kulturellt kolonisera folk i u-länderna? Där finns säkert mycket för oss västerlänningar att fundera över, bearbeta och be om förlåtelse för.

Ett utmärkt exempel på den helige Andes förnyande kraft är just arbetet för missionen. Idag är det andra prioriteringar som gäller, och frågan är om vi också kommit bort från den västerländska översittarattityden. Idag vill vi gärna beskriva missionen som ett jämställt samarbete med systerkyrkor långt borta. Ungefär som det var med systerskapet mellan Ottilia Stenbäck och Beda Wennerström. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är mission en dimension av kyrkans grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Mission tycks vara något som församlingen utövar, gör, och har alltså karaktär av handling.

Mission har, tänker jag, också att göra med det motto jag som biskop valt: kärleken fördriver rädslan. Gud är själva kärleken. Guds kärlek till människan är passionerad i ordets dubbla bemärkelse, det vill säga den handlar om både lidelse och lidande. Mission har varit en lidelse för många av dem vi kallat missionärer och en lidelse för kyrkan. Lidande har med mission att göra på flera sätt. Många missionärer har

fått utstå ett både kroppsligt och andligt lidande i sina ansträngningar att predika och leva Kristus’ lidande. Mission är att som kyrka och enskild vara inställd i Guds kärleks handlande. Om mission uppfattas i termer av lidelse och lidande, tillförs en djupdimension i missionärernas arbete.

Chris Hendricks, returmissionären från Sydafrika, har på många sätt fått bestående betydelse för församlingar i vårt stift och för stiftsorganisationen. I den här skriften blickar vi tillbaka och minns vad som hände och hur det påverkat oss. Men vi har också ett annat syfte. Genom att, i samtal med Chris Hendricks och andra medarbetare, lyfta fram områden i kyrkans uppdrag som varit och är aktuella i Cape Orange-stiftet och i Härnösands stift, vill vi aktualisera sådant som idag kan utgöra innehåll och metod i mission: försoningsarbete, diakoni, idealitet, kulturmöten.

Det är min förhoppning att många medarbetare i vårt stift låter sig inspireras av detta fortsatta möte med returmissionären Chris Hendricks för att så reflektera över vad mission är i den egna församlingen och i vilken mening man själv är kallad till mission.