Mission i retur, Per Englund

Mission i retur

Per Englund, präst

Mission i retur är ett möte mellan olika kulturer och ett möte mellan människor med olika tolkning av tron utifrån olika livserfarenheter. För att få erfarenheter av långsiktigt möte och utbyte bestämde sig Svenska kyrkans mission, SKM, för att skapa projektet Mission i retur i Sverige mellan åren 1991 och 1995. Deltagarna kom från fem länder med vilka Svenska kyrkan haft missionssamarbete under många decennier.

En utgångspunkt i detta möte var att missionärerna skulle tillföra nya verktyg, och förnya redan existerande, för tolkningen av kristen tro i vår värld. De skulle ge oss sådan kritik och uppmuntran som en systerkyrka kan behöva, även när hon uppfattas som storasyster. missionärer från samarbetskyrkor

Fem enskilda personer eller familjer kom som missionärer från samarbetskyrkor i Filippinerna, Tanzania, Indien, Malaysia och Sydafrika: * Allan Forcado, 1992 till 1994. * Faith Lughazia, 1991 till 1994. * Daniel och Monica Jayaraj med barnen Rachel och

Samuel, 1991 till 1994. * Benedict och Tabita Muthusamy, 1991 till 1994, dottern Eva föddes här. * Chris och Joan Hendricks med döttrarna Juanita och

Christel, 1991 till 1995. Missionärerna kom till Sverige under 1991 och början av 1992 för en språkutbildning som förlades till Sjöviks folkhögskola. De arbetade sedan i Svenska kyrkans församlingar i Eskilstuna, Folkärna, Nyköping, Tullinge och Örnsköldsvik.

med tomma händer

Detta var första gången Svenska kyrkan medvetet satsade på att kalla missionärer från samarbetspartner till ett klart uttalat missionsarbete i Sverige för längre tid än ett år.

Mission i retur-tanken väcktes 1985 av Margareta Ringström, SKM:s dåvarande utredningssekreterare. Svenska kyrkan har genom SKM sänt ut missionärer sedan 1874 till olika delar av världen. Nu ställdes frågan tydligare än tidigare: Vad kan våra samarbetskyrkor ge för att hjälpa oss? Vi har en gång givit till tomma händer. Nu är det dags för oss att ställa oss med tomma händer och be dem om hjälp.

Vid Dömlekonferensen 1986 sade en sydafrikansk biskop: – Ni har varit så öppenhjärtiga och visat på era svagheter, och ni har bett oss om hjälp. Nu vet vi att ni tar oss på allvar och ser oss som jämbördiga. – När människor närmar sig varandra med händerna fulla av gåvor till den andre, kan de inte ens skaka hand eller omfamna varandra till hälsning, än mindre utbyta gåvor. Först måste de lägga gåvorna åt sidan

Returmissionärer i Svenska kyrkan 1991-1995.

för att hälsa på varandra med tomma händer.

Att dela innebär att lyssna till andras erfarenheter och trostolkningar. Kyrkan är den plats där detta delande borde vara det naturliga och självklara. Men delandet innefattar också utmaningen att se den egna situationen med andras ögon, utan att fastna i försvar.

hur ”få tillbaka” tro?

Europa tolkas som ett postkristet samhälle medan kristen tro växer i tredje världen. Under sådana förhållanden ställdes frågan: Vad kan vi göra för att ”få tillbaka” kristen tro till vårt land? En annan viktig fråga som kan ges olika tolkningar var: Hur fungerar en kyrka som lever som en liten minoritet, omgiven av flera stora religioner? Denna situation är okänd för Svenska kyrkan men kan uppstå i framtiden, och därför behöver vi redan nu söka möjliga svar och handlingslinjer.

Redan i tänkandet 1985 och vid den följande missionskonferensen på Dömle stiftsgård 1986 såg man möjligheten till utbyte syd – nord. Dömle blev startpunkten för mission i retur-arbetet. Gäster från ett trettiotal samarbetspartner hade bjudits in till ett samtal om hur mission kan byta riktning. Tolv svenska församlingar deltog. Varje församling hade gjort en analys av sin situation, sin uppgift som kyrka och sin roll i närsamhället. Utan behovsanalys kan man inte rekrytera missionär.

utveckla nya vägar

Det som skedde vid Dömlekonsultationen blev viktigt för SKM:s fortsatta tänkande kring missionsbegreppet. För SKM handlade det om att kunna tillvarata missionserfarenheterna också på hemmaplan.

En arbetsgrupp tillsattes för att arbeta vidare med mission i retur. Målsättning för projektet Mission i retur utarbetades 1989: SKM vill, tillsammans med några utvalda församlingar och i samarbete med andra instanser, undersöka och utveckla nya vägar för samverkan mellan Svenska kyrkan och dess samarbetskyrkor i tredje världen.

Arbetet sker mot bakgrund av hittills vunna erfarenheter och syftar till att skapa en modell för fortsatt mottagande av missionärer till vår kyrka.

Projektet ville

* möjliggöra för kristna i samarbetskyrkor att under viss tid vara medarbetare i svensk församling/pastorat/kontrakt och ingå i dess arbetslag. Detta leder förhoppningsvis till att öka medvetenheten om vår delaktighet i den världsvida kyrkan och den rikedom systrar och bröder i andra delar av världen har att erbjuda oss. Tillsammans får vi dela Guds mission. * stimulera deltagande församlingar till analys av sin situation och till nytänkande i arbetsformer och attityder i församlingsarbetet. * åstadkomma ett informationsutbyte, där vunna erfarenheter kommer andra församlingar till del.

Utifrån denna målsättning och viljeyttring började rekryteringen av församlingar och missionärer.

ökad medvetenhet

En viktig utvärderingsfråga blev: Har projektet lett till ökad medvetenhet om mission och delaktighet i den världsvida kyrkan? Svaret måste, utifrån försam-

lingarnas enkätsvar, bli att medvetenheten ökat högst väsentligt.

En viktig följdfråga var: Har projektet visat om SKM:s erfarenheter av missionsarbete är möjliga att omsätta i svensk kontext? Denna var betydligt svårare att besvara.

Missionärerna gjorde ett bra arbete vilket bekräftades av de attitydförändringar som rapporterades från församlingarna. Församlingar och missionärer gav och tog och delade erfarenheter. Församlingarna fick en ny bild av missionens arbete och ett nytt och/eller förnyat engagemang märktes. Det intresse och engagemang mission i retur skapade är viktigt även för framtiden. Missionärer i retur är väl använda medel.

Missionärerna tog också med sig idéer och lösningar hem till sina kyrkor.

De kulturkrockar som förekom lärde deltagande parter att det kunde behövas noggrannare mentala förberedelser och tydligare definition av förväntningar.

Dessutom behövs mer omfattande förberedelser i hemlandet för att kommande missionärer snabbare ska kunna komma in i Svenska kyrkan.

längre tid behövs

Flera förslag till förändringar handlade om förberedelser redan i hemlandet och om förstärkt språkundervisning. Utvärderingen visade också att församlingens mentala förberedelse måste ägnas mer tid och utrymme. Likaså måste förväntningarna – från sändande kyrka, missionär och mottagande kyrka – klargöras tydligare.

Tiden för engagemanget måste förlängas till 3,5 år. 2,5 år var för kort tid, ansåg missionärerna. Lagom efter den tiden kunde man behärska språket och göra en fullgod insats. Noterades att familjen Hendricks i sin utvärdering bekräftade att den ytterligare tiden i Örnsköldsvik varit mycket viktig för deras arbete.

Utvärderingen visade också att det var viktigt med stabilitet i de svenska arbetslagen under missionärsperioden. både församlingsarbetare och teologer behövs

Flera frågor ställdes i samband med projekt Mission i retur: 1. Från vilka kyrkor ska vi kalla missionärer? Har missionärerna kommit från rätt kyrkor för våra behov? De missionärer som deltog i projektet var församlingsmedarbetare. Men det behövs också teologer som har brottats med problem motsvarande våra. 2. Är de kyrkor som vi mottagit missionärer från de mest lämpade att ge oss nya verktyg? Utvärderingen föreslår att man också ska rekrytera missionärer från Latinamerika. 3. Var våra förhoppningar om missionärer som skulle ge oss nya verktyg realistiska? Det fanns, på några håll, en viss besvikelse över att inte mer förändrats. Men 2,5 år var för kort tid för ett sådant arbete. 4. Vad har de kyrkor att ge, som vi bett sända missionärer? Projektet gjorde inget eget urval av sändande kyrkor. De som kom att delta visade på hängivenhet, entusiasm, minoritetens sammanhållning och intensiteten i viljan att sprida evangeliet. 5. Vilken typ av missionärer vill vi ha? Vi behöver två sorters missionärer: församlingsarbetaren och teologen. 6. Finns det anledning anta att pengar och annat flyter fritt vid sidan om SKM till returmissionärernas nuvarande församlingar? Ett allmänt ökat missionsintresse har märkts i alla församlingar, men detta leder inte nödvändigtvis till församlingsstöd vid sidan om SKM.

Fotnot: Texten är ett bearbetat utdrag från Per Englunds utvärdering av Mission i retur-projektet 1991-1995 (Svenska kyrkans mission 1995).