Sydafrika med svenska ögon, Gabrielle Jacobsson

Sydafrika med svenska ögon

Gabrielle Jacobsson, präststuderande för Härnösands stift

”Goeie môre” var den första fras jag sa till församlingen på afrikaans. God morgon. Applåder och varma leenden, trots bristande uttal. De förstod och var toleranta. Så är människorna i Sydafrika. Öppna och accepterande, vana att leva i mångfald. Där finns elva officiella språk, och barnen som jag lärt känna har afrikaans, engelska och sotho som ämnen i skolan.

Sydafrika är konstrasternas land. We are the people of the rainbow, hörde jag människor säga under min tid i Bloemfontein. Människor med olika hudfärg, kulturer, traditioner, religioner, bakgrund, språk, hemförhållanden och utbildning lever sida vid sida.

En äldre kvinna jag lärde känna är sjuksköterska, och hon kan fem av de språk som talas i Sydafrika. För henne var det självklart att vara tillmötesgående gentemot människor med andra kulturer, religioner och språk. Det var inget som på något sätt hotade hennes egen identitet utan något självklart. enorm mångfald

Mitt hemstift Härnösand har ett vänstift i Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), Cape Orange Diocease (COD). Stiftsstaden heter Kimberley. Öster om Kimberley ligger staden Bloemfontein där jag hälsade på och praktiserade i fyra veckor i juli-augusti 2009. Jag tillbringade den största delen av min tid i församlingen i Heidedal, Bloemfontein.

Svenska kyrkan är en majoritetskyrka, Sverige har demokrati sedan länge och samhället är relativt homogent, även om mångfald finns på sina håll. I Sydafrika är den evangelisk-lutherska kyrkan ett minoritetssamfund i ett samhälle som fick demokratiskt styre för bara 15 år sedan och som består av en enorm mångfald av människor med olika ursprung och med minnen från apartheid.

Under min vistelse i landet besökte jag skolor, barnhem, sjukhus, fängelser och stiftets center i Kimberley. Jag pratade med människor i Bloemfontein, Kapstaden, Johannesburg, Kimberley, Upington och vid den gamla missionsstationen i Bethany.

Det som slog mig med detta regnbågsland var kontrasterna. Palatsliknande bostäder med palmer och fruktträd bakom höga stängsel, och små kojor gjorda av kartong och plåt. Tandlösa, fattiga, magra och sjuka tiggande människor, och människor på privatsjukhus där varje patient har en tv i taket ovanför sängen. Herrelösa, toviga och smutsiga hundar, och små smyckade chihuahuahundar i köpcentrens shoppingvagnar. Privatskolor med badbassänger, trädgårdar och enorma ytor för fotboll och tennis. Allmänna skolor som inte ens hade riktiga trappor in till de baracker som fungerade som skolsalar.

Det fanns privata och statligt ägda fängelser, och skillnaden mellan dessa var enorma. I det privatägda

foto: privat Gabrielle och biskop Bill när de besökte den gamla missionsstationen i Bethany.

delade internerna på cellerna två och två, medan man i det statliga fängelset var 40 personer i varje cell.

hög arbetslöshet och kriminalitet

Arbetslösheten är hög i Sydafrika, och så även kriminaliteten. Jag har aldrig sett så många staket, murar, stängsel, galler och grindar som under mina veckor i Sydafrika. Varje stuga och palats omgärdades av staket av varierad kvalitet, och både fönster och dörrar hade järngaller. Vid köpcentrum och universitet fanns bommar som stoppade varje bil så att en vakt kunde kolla att bilen kördes med nyckel i låset (och alltså inte var stulen). Vakter vid utgångarna kollade att innehållet i kassarna stämde överens med kvittot. Bildörrarna låstes automatiskt när man kört några meter.

En stor del av statens pengar verkar gå till förberedelserna inför fotbolls-VM 2010. Arbetarna pressas hårdare och hårdare och tvingas arbeta dubbla skift utan löneökning. Det ger mig en otrevlig bismak vid tanken på stundande VM.

I media och bland politiker diskuterades om man skulle legalisera prostitutionen inför fotbolls-VM. Prostitutionen förväntas öka. Genom legalisering skulle samhället kunna tjäna in en del av det underskott som blir konsekvensen av detta VM.

När jag efter mörkrets inbrott åkte bil genom stadskärnan i Bloemfontein, såg jag ensamma kvinnor stå vid gathörnen och vänta. Efter flera veckors fostran i säkerhetstänkande – att aldrig gå ensam utanför husets staket, att alltid hålla hårt i väskan, att aldrig stanna bilen i vissa områden – reagerade jag starkt. Min vän förklarade att det var prostituerade jag såg. Dessa kvinnor blev för mig den största utsattheten personifierad. De lever ständigt med hot om våld, saknar skyddsnät och trygghet och tvingas till kriminella handlingar och övergrepp mot sig själva.

Kvinnorna utsätts hela tiden för stora hälsorisker i form av droger, hiv/aids, hepatit och andra blod- och sexuellt överförbara sjukdomar och risken att bli rånade/mördade. Är det dessa människor som ska kompensera för de utgifter fotbolls-VM medför?

stora klasskillnader

Spåren av apartheid finns kvar. Segregationen i Bloemfontein är anmärkningsvärd, och klasskillnaderna är stora. Nu är det inte hudfärgen som separerar utan storleken på plånboken. De statliga skolorna har mycket låg standard, precis som de statliga sjukhusen. Att arbeta på privata skolor/sjukhus anses finare och ger högre status. Det är bara de som är relativt rika som har råd till kvalitativ vård och utbildning som kan hjälpa dem vidare till högre studier, bort från fattigdom och utsatthet.

It’s a busy street, hörde jag ibland någon säga om gatan där jag bodde hos en familj. Jag trodde först att det betydde mycket trafik, men det var inte hela sanningen. Om det är ”busy” bör man som nykomling vara försiktig. Jag var den enda vita personen inom flera kilometers radie, och jag pratade inte samma språk som bråkmakarna. Så av säkerhetsskäl fick jag inte på egen hand sätta min fot utanför det hoplappade stängslet. Endast i sällskap med min värdfamilj eller om jag blev hämtad av församlingens präst – min

handledare – eller någon annan församlingsmedlem fick jag gå utanför staketet.

Som sällskap innanför stängslet hade jag en mamma och två av hennes tre barn. Jag delade rum med tonårstjejen som snart skulle föda sitt första barn.

Hos min värdfamilj hade jag även sällskap av tre hundar av pitbulltyp. De vaktade oss och huset i den kalla afrikanska vinternatten, medan vi huttrade under sovsäck och filtar, med mössa, underställ, fleecejacka och flera par sockar. När jag låg där om kvällarna och lyssnade på hundar som skällde, sirener som tjöt och unga killar som busade och skrattade på gatan, så undrade jag hur de hade det i området bredvid, där de bodde i små kojor av kartong och plåt. Hur överlevde de nätterna som är så kalla i juli-augusti, när vattnet i huset jag bodde i frös.

imponerande engagemang

Engagemanget och tjänstvilligheten bland medlemmarna i församlingen jag besökte var imponerande. Ett tjugotal församlingsmedlemmar samlades hemma hos församlingens präst för att välkomna mig. De kom med mat och bakelser, sånger, leenden och öppna famnar. Alla berättade om sina uppdrag i församlingen och skrev vilka dagar de skulle vilja visa mig vad de gör i församlingen. Jag blev djupt rörd av all värme, omsorg, öppenhet, glädje och gästvänlighet.

Församlingen håller nu på att bygga en ny kyrka, och till detta engageras många människor. Det samlas in pengar, grävs och gjuts grund och några tränas till att mura. Andra går som lärlingar hos en svetsare för att kunna vara med vid byggandet. Det är svårt med finansieringen, så det kommer att ta sin tid, men medlemmarna är vid gott mod och kämpar på. De flesta är involverade, driftiga och delaktiga i insamlingarna. Ungdomsgruppen har ordnat filmvisning och godisförsäljning i kyrkan och kör ut mat till folk i staden för att hjälpa till att samla in pengar. diakonin genomsyrar församlingen

Den diakonala omsorgen och medvetenheten verkar genomsyra hela församlingen, och människor fixar och ordnar, tar hand om varandra, gör hembesök och hjälper folk till sjukhus. Ingen diakon finns som ansvarar för arbetet, utan församlingsmedlemmarna tar själva sitt ansvar, hjälper varandra med en bit mat, skjutsar dem som inte har tillgång till bil och delar med sig av det man har.

Omsorgen sträcker sig även bortom den egna församlingen. Jag fick följa med till stadens två fängelser dit medlemmar åkte för att planera framtida verksamhet med de intagna.

Redan nu finns ett regelbundet gudstjänstfirande i fängelserna. I det statliga fängelset fick jag uppleva hela resans mest gripande gudstjänst. I en mycket kall och enkelt inredd matsal firade vi gudstjänst, tre pastorer, jag och en skara ärrade interner med kalla händer och fötter. Sex till tio plusgrader både ute och inne och fängelsets tunna uniformer gör det omöjligt att hålla värmen i juli-augusti. Dessa många män, med olika kriminella handlingar med sig i bagaget och med upp till 15-åriga straff, lärde mig något om uttrycket ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Jag har aldrig varit med om en så gripande gudstjänst. Människor med många olika språk kunde, tack vare tolkande vänner, mötas i bön, sång, bibelläsning och predikan. Det var som att tiden stannade och vi förflyttades ut ur rummet, bortom betong, galler och elstängsel. Hela matsalen fylldes av lovsång, de frusna kropparna dansade sig varma och blickarna vittnade om att inga murar i världen kan hindra den inre friheten.

barn med stora kunskaper

Församlingen i Heidedal består av 300 medlemmar. Varje söndag kommer många av de 40 barnen i församlingen till kyrkan en timme före gudstjänsten för att gå i söndagsskola. De som ansvarar är vanliga församlingsmedlemmar. Jag blev överväldigad av

barnens enorma kunskap. Det var fantastiskt att höra barnen berätta, tolka, diskutera, analysera och levandegöra bibeltexter.

I den 18 månader långa konfirmandverksamheten är många frivilliga medvandrare till ungdomarna.

Det var intressant att se hur alla medlemmar levde tillsammans och över alla gränser delade erfarenheter av livet, tron och relationen till Gud. Jag upplevde det som att alla, oavsett ålder, kön eller ekonomisk ställning, möttes i församlingslivet och förstod att alla har erfarenhet av Gud och livet, oavsett om det gäller lille Othny, 3 år, eller hans farmor Mrs Nelson. Alla var betrodda och tog initiativ till att leda böner och ta upp sånger. Det fanns ett stort utrymme för delaktighet.

För församlingens vuxna finns flera gruppverksamheter som planeras och genomförs av medlemmarna själva. Youth Group, Young Women’s League, Women’s League och Men’s League samlas för bibelstudium, föreläsningar, diskussioner, hembesök och planering och genomförande av samhällsinsatser. Grupperna samarbetar med grannförsamlingar och grannpastorat. Till skillnad från i Svenska kyrkan, där man ofta har en avlönad ledare, leds grupperna av församlingens medlemmar.

Församlingen har en härlig kör med en engagerad och sprudlande körledare. En kväll, när jag följde med till körens övning, fick jag en annan fantastisk upplevelse på köpet. Efter övningen åkte kören, tre barn och jag, 14 personer, till ett av stadens sjukhus för att hälsa på en pensionerad präst. Vi pratade med och sjöng och bad för den sjuka mannen. Rumskompisen verkade också uppskatta besöket, men vi stängde dörren till korridoren för att inte väcka andra patienter. Efter en stund dansade och sjöng vi oss ut från sjukhuset, ut i den kalla och mörka kvällen. Men ingen vinterkväll i världen kunde kyla mitt hjärta som var alldeles varmt av omsorgen och kärleken.

foto: privat Gabrielle tillsammans med Youth Group i Heidedal vid den traditionella ungdomsträffen på fredagskvällen. medlemmarna gör gudstjänster

Gudstjänster och andakter förbereds och genomförs till stor del av lekfolk. Prästen behöver inte planera och genomföra allt utan delar uppgifterna med ett stort antal medlemmar som förbereder söndagens huvudgudstjänst och andra gudstjänster som under veckorna firas i medlemmars hem.

Det var intressant att fira gudstjänst i en luthersk kyrka på andra sidan jordklotet och ändå känna igen liturgin. Igenkännandets glädje är något att ta på allvar. Det ska jag komma ihåg inför framtida gudstjänstutvecklingsarbete.

Min vistelse i denna inspirerande, levande och aktiva församling i Härnösands vänstift Cape Orange Diocease har förändrat mig för all framtid. Från min resa bär jag med mig en starkare glöd och inspiration, och jag är djupt tacksam över att denna min dröm fick gå i uppfyllelse.