Walk the talk. Samtal om diakoni med Chris Hendricks, Urban Engvall

Walk the talk

Samtal om diakoni med Chris Hendricks

Urban Engvall, redaktör

”Walk the talk” är ett slagfärdigt uttryck i sydafrikansk diakoni. Prata inte bara, utan gå också! Det gäller på ett självklart och nödvändigt sätt alla kyrkans medlemmar. – Diakoni är ett resultat av den gåva jag fått, säger Chris Hendricks. Det handlar om att ta emot och ge ut.

Chris Hendricks har i många år varit en diakonal präst. I Sydafrika är det helt naturligt. De enda församlingsanställda är präster. De måste bry sig om människornas konkreta behov. Där finns inte den skarpa uppdelningen mellan prästens uppgifter och andras.

Inte minst har Chris varit och är engagerad i hiv/ aids-arbetet. Han har nyligen fått ett regeringsuppdrag att arbeta med detta på samhällelig nivå.

Alla människor har fått gåvor att förvalta. Chris tar ett enkelt exempel. Du har fått ett äpple i gåva. Vilka förväntningar har du själv och andra på den gåva du fått? Äpplet ska ätas, kanske delas, göra gott. – Uttrycket walk the talk talar om evangeliet, glädjebudskapet, som ska förmedlas i ord och handling, säger han.

kvinnor gör diakoni

Diakoni i Chris sydafrikanska kyrka, ELCSA, kallas inte diakoni. Istället säger man i lite mer högtidliga sammanhang charity, som betyder medmänsklighet, barmhärtighet. Annars kan det allt efter sammanhang kallas socialt engagemang, utvecklingsarbete, återuppbyggnad. Reconciliation, Reconstructing and Development Programme (RRDP), är ett sammanfattande uttryck som används; försoning, återuppbyggnad och utveckling.

I hög grad är det kvinnor som gör diakoni i Sydafrika – som i Svenska kyrkan. Det är kyrkans traditionellt starka kvinnorörelser som organiserar arbetet.

foto: privat Kvinnogruppens nyvalda styrelse välsignas i gudstjänsten.

Redan på 1970-talet fanns ett utbildningsprogram för församlingssystrar som drevs av herrnhutarna (en förnyelserörelse inom de lutherska kyrkorna). Församlingssystrarna organiserade kvinnornas arbete i församlingarna. Det handlade till exempel om bönegrupper och barn- och ungdomsverksamhet. – De hade ett mångfaldigt ansvar, både andligt och socialt, säger Chris Hendricks.

Församlingssystrarnas arbete var grunden för dagens kvinnorörelse. Från början var de anställda och avlönade. Många av dem fortsatte utbilda sig och prästvigdes. Dagens tuffare ekonomi innebär att bara prästerna kan vara anställda. Ibland är även de self supporting, alltså försörjer sig genom ett annat yrke.

kyrkan självklar i samhällsbygget

Chris nämner fyra områden inom det diakonala området som hör till kyrkans viktigaste idag: 1. Hiv/aids. Här arbetar man på två fronter, dels för att hjälpa drabbade familjer, inte minst de många barn som förlorat sina föräldrar, dels för att via ungdoms-, mans- och kvinnorörelserna skapa medvetenhet. 2. Stipendiatprogram, en del av både det diakonala och teologiska arbetet. Kyrkan erbjuder stipendier till ungdomar som vill läsa vidare. 3. Kvinnorörelsen som är tydligt utåtriktad och engagerar sig i bland annat hembesök och sjukhusbesök. 4. Återuppbyggnadsarbete. Kyrkan tar ett självklart ansvar i samhällets totala återuppbyggnadsarbete.

Kyrkan har särskilt bidragit med försoningsarbete, med skapande av medvetenhet om den aktuella situationen och med att bevaka att samhället tar sitt ansvar. Chris tar en liknelse när det gäller kyrkans roll: – Någon är fattig och hungrig och får en fisk. Men kyrkan arbetar också för att människorna ska lära sig fiska. kyrkan politisk

Kyrkans situation är nu radikalt annorlunda jämfört med hur det var under apartheidtiden. Från att ha levt i skarp opposition, i alla fall när det gäller den lutherska kyrkan, med delvis underjordiskt arbete och fängslanden av kyrkans medarbetare, ska man nu finna sig tillrätta i ett öppet samhälle där kyrkan uppfattas som en självklar och nödvändig del av återuppbyggnaden. – Kyrkan är alltid med, säger Chris. Kyrkan är inte partipolitisk men politisk.

Vissa konkreta återuppbyggnadsinsatser kan kyrkan göra tillsammans med andra partner i alliansen av kommunister, socialister, arbetarrörelse och ANC. – De är ju alla med i kyrkan, säger Chris.

I Svenska kyrkan är vi ibland lite rädda för att i samverkan komma för nära kommunala och andra myndigheter och tänker att närhet kan korrumpera.

I Sydafrika är det kyrkan som på ett särskilt sätt står för solidaritet och sanning, constructive engagement kallar man det. – Vi är, säger Chris, med i partnerskap, projekt, samverkan – men vi är fria att bli osams, säga nej, säga att vi inte håller med. Och vi kan utmana.

Till exempel är Chris med i en kommitté som behandlar jobbansökningar till departementen. Där har man från frivilligorganisationerna, bland andra kyrkan, sagt ifrån att man vill ha kvinnor och människor från Sydafrika på olika poster. Det här har resulterat i att förslag om tillsättningar returnerats och att rekryteringsprocesser fått göras om.

bred medverkan i diakonin

I Svenska kyrkan är diakonin stor och institutionaliserad. När Chris 1991 kom till Örnsköldsvik som returmissionär var det inget konstigt att han själv gjorde hembesök i sitt område Sörliden. Där fanns också en diakon, men det var aldrig tal om att hembesök egentligen var diakonens uppgift.

I sin sydafrikanska kyrka önskar Chris få inskrivet

i kyrkans författning att diakoni är en huvuduppgift. Diakonin, The Charity ministry, fungerar i praktiken, men kyrkan behöver också strukturer och ordningar. På lite sikt vill man utbilda diakoner även om man inte kan erbjuda avlönade tjänster. Än så länge måste det handla om self supporting diakoner. Nu är det oftast vanliga församlingsmedlemmar som kommer med idéer och som sedan också gör jobbet. På så sätt finns en mycket bred medverkan i kyrkans sociala arbete.

jämställda och ojämlika

Hur kan den Svenska kyrkan och den sydafrikanska, som visserligen tillhör samma kyrkofamilj men som har så enormt olika förutsättningar, samverka, till exempel i det diakonala uppdraget? – Vi behöver se varandra som jämställda partner, säger Chris Hendricks. Vi tillhör alla Kristi kyrka. Då kan vi berika varandra, driva på varandra, informera … Diakonalt arbete kan aldrig handla om att en grupp härskar över en annan. Det är ett gemensamt projekt.

Härnösands stift och Chris stift COD är vänstift. Det är ett resultat av Chris Hendricks arbete i Örnsköldsvik som returmissionär och i Östersund som distriktspräst. Det har gjort skillnad: – Vi är inte längre främlingar för varandra, säger Chris. Vi delar resurser och kunskaper och är med hela vägen, samarbetar på lång sikt. Men, fortsätter han, det finns också en ojämlikhet mellan de två stiften, en ojämn fördelning av resurser. – Vi är en ung kyrka, saknar ofta resurser och har mycket att lära oss. Men vi har mänskliga och andliga tillgångar, säger han.

Det som nu närmast händer är att stiften fortsätter besöka varandra och att man återupptar och driver gemensamma projekt, till exempel utveckling av diakonatet. Vad som händer när de två kyrkorna verkligen uppfattar sig som en gemenskap med en gemensam mängd problem, behov och glädjeämnen återstår att se.

foto: maria eddebo persson