Försoning kan ge återupprättelse. Samtal om försoning med Chris Hendricks, Urban Engvall

Försoning kan ge återupprättelse

Samtal om försoning med Chris Hendricks

Urban Engvall, redaktör

Försoning är en process som aldrig tar slut men som hela tiden kan skapa nya möjligheter. Det säger den sydafrikanske prästen Chris Hendricks, nyligen på återbesök i Härnösands stift. Sedan apartheidregimen i Sydafrika upphörde vid 1990-talets början har kyrkorna varit intensivt engagerade i försoningsarbetet. Chris Hendricks har själv varit verksam i sannings- och försoningskommissionen. Bland annat har han samlat in vittnesmål i Kimberleyområdet där han är bosatt. – Försoningsarbetet startade med Nelson Mandela, säger Chris. Han förstod att det var viktigt nå alla, både utsatta och förövare, som skadats av apartheidsystemet.

I Kimberley pågick förhören i tre år. Särskilt tungt var det, säger Chris, att möta mödrar och barn som förlorat en make/pappa och som kanske inte ens vetat vad som hänt.

ingen tagit ansvar

Han minns ett fall som berörde honom särskilt djupt, Mabija. Chris lärde känna honom på kyrkans ungdomsledarutbildning och de blev kompisar. Mabija var sedan ungdomsledare i Kimberley. De tappade kontakten.

Nu kom hans systrar och berättade. Mabija hade kallats till polisförhör. Säkerhetspolisen säger att han vid förhöret hoppade ut genom fönstret och dog. Men det finns vittnesmål om att det var polisen som dödade honom. Och mönstret var inte ovanligt, det finns flera liknande fall. Ingen från polisen har trätt fram och tagit på sig ansvaret för Mabijas död. – I kommissionens arbetsmodell har det ändå funnits en möjlighet till amnesti, efter särskilda förhör, säger Chris. Då har man tänkt att sanningen har varit viktigare än bestraffningen.

okunnighet och rädsla

Det är inte alla som velat ge sig till känna och berätta sanningen. Många vita, och även vissa kyrkor, tyckte att apartheidsystemet var ett bra sätt att skapa ordning och stabilitet och skydda privilegier.

Och det har förstås funnits olika försök att skylla ifrån sig, att undslippa ansvar. Man har, inte minst från de kyrkor som varit välvilligt inställda till apartheidsystemet, hänvisat till okunnighet och brist på information från regeringen.

Många har varit och är också rädda. Då rädda för att förlora privilegier, stöd och skydd, rädda att själva bli utsatta för myndigheternas repressalier. Nu rädda för att bli avslöjade som förövare och få sina liv omkullkastade. – Och många, många drabbade har, säger Chris Hendricks, haft frågor: Vad har faktiskt hänt? Vilken roll har säkerhetspolisen haft? Var finns anhöriga? Var är de begravda? Varför har vi inte fått veta något?

Vilka är förövarna? Vad har hänt med dem? Vilket ansvar kan utkrävas?

saknat tänder

Den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen arbetade i fem år, fram till 2000. Många familjer har inte velat berätta, det har känts för svårt att riva i gamla sår och minnen, man vill glömma och gå vidare. Många har också kritiserat kommissionen för att den saknat tänder, som möjligheter att utdöma straff och tvinga till skadestånd.

Det har också varit svårt för många att se att det finns både en personlig och en samhällelig sida av försoningsarbetet. Rädslan för de störningar i det egna livet som berättande och erkännande skulle orsaka, har gjort att man blundat för den samhälleliga betydelsen av försoningsprocessen, den som handlar om samhällets tillfrisknande och framtida möjlighet till rättvisa och utveckling.

Men försoningsarbetet kommer att fortsätta under lång tid, trots att kommissionens verksamhet avslutats, på både personlig och samhällelig nivå. Fortfarande kommer ny information fram och nya frågor ställs. – Det här är en process som bara börjat, det finns inget slut, säger Chris Hendricks.

berättandet första steget

Berättandet, att få prata om det förflutna, är första steget i försoningsprocessen. Det gäller både den drabbade och förövaren. Den som berättar aktualiserar sorg, ilska och kanske, när det gäller förövarna, dåligt samvete, men kan också känna lättnad för att det som varit fördolt blir synligt och mottaget av dem som lyssnar och är bundsförvanter i sökandet efter sanningen. – Den som berättar kan genom berättandet hitta sig själv igen, bortom rädsla och bitterhet. Och man kan, genom att sanningen kommer upp i dagen, möta sin motståndare på ett nytt sätt, säger Chris.

Berättandet kan också frilägga det som trots allt varit gott i det förflutna. Kanske finns där sådant man kan ta med sig in i framtiden. Berättandet påverkar historien, nuet och framtiden.

ge och ta

Försoningsarbetet har betytt mycket för Chris Hendricks själv, fått honom att förstå en del saker. – Försoning är inte lätt, säger han. Man är tvungen att tänka om och att ändra attityder.

Man måste vara beredd att ge av sig själv och sina minnen, kanske erkänna det man gjort fel – och att ta emot en annans berättelse och bild av sanningen. Det är en process som förändrar dem som medverkar i den. Det kräver mod att våga förändras. – Att skrapa bort något gör ont. Men när jag väl vågar, har jag möjlighet bli den jag ska vara, den jag är avsedd att vara, säger Chris.

mötet med förövaren

Nästa steg, eller en del av första steget, i försoningsprocessen kan vara mötet med förövaren eller, i sådana fall där förövaren inte längre finns, förövarens representant, ansikte mot ansikte. Då får man möjlighet se om den egna berättelsen är sanningen med stort S, eller om det finns händelser, nyanser, motiv, vinklingar etcetera som man missat och som förvridit den egna bilden. – Ur det här mötet kan det så småningom växa fram en återupprättelse, det som hos oss kallas restorative justice, säger Chris Hendricks.

överenskommen gottgörelse

Ett ytterligare steg, som ibland glöms bort, är gottgörelsen, boten som det traditionellt kallats. Det är en konkret handling som så långt möjligt kompenserar den skada som skett. Parterna ska vara överens om att det är just detta som kan och ska göras och att det är tillräckligt utifrån den kunskap man nu har.

Boten kan också mera ha en symbolisk karaktär.

Enligt den kristna kyrkans lära medför bothandlingen en befrielse från skulden och skapar därmed utjämning och nya möjligheter för fortsatt liv och för gemenskap.

Den som orsakat skadan, som diskriminerat, utövat våld etcetera, måste också kunna garantera att det inte kommer att ske igen. Kanske behövs en överenskommelse om framtida kontrollstationer för att gemensamt se om den bättring som utlovats också förverkligats.

ny medvetenhet i kyrkorna

Försoningsarbetet har, berättar Chris Hendricks, betytt mycket också för kyrkorna. Inte alla kyrkor och kyrkomedlemmar var emot apartheid. Den holländska reformerta kyrkan bad i sina gudstjänster för att apartheidsystemet skulle upprätthållas.

Kyrkorna har nu fått en kunskap som de i många fall inte hade tidigare, eller blundade för. Det har skapat en ny medvetenhet. Den reformerta kyrkan har erkänt att man gjort fel och att man vill ändra sig och gottgöra sina underlåtelser. Om man, säger Chris, fortsatt på orättfärdighetens sida hade man ej längre varit kyrka. – Man har, säger Chris, tvingats fundera på hur man ska kunna fungera tillsammans med dem som drabbats och med andra kyrkor i framtiden.

Även om enskilda, kyrkor och hela det sydafrikanska samhället nu skapar något nytt, är Chris Hendricks övertygad om att det behövs flera generationer innan enskilda människor kan sätta punkt. Apartheid är fortfarande, efter snart 20 år av demokrati, så färskt i minnet. – Men i allmänhet vill de svarta avsluta det här gamla kapitlet i landets historia, säger han. Det är så många dagsfrågor som måste lösas: jobb, vatten, sanitet, miljö, ett rättvist samhälle. Och man vill framförallt ha ett slut på våld och förtryck.