Tre doktorander som gått i mål

Fullfjädrade forskare

Första steget på väg mot en vetenskaplig karriär är att doktorera. Under forskarstudietiden lär man sig hur forskning går till och resultatet presenteras i avhandlingen på disputationsdagen. Möt tre som nyligen gått i mål.

Berättat för: Maja Lundbäck Foto: Erik Flyg

”Jagharfåttövapå atthatålamod”

”När jag började plugga på läkarprogrammet var jag ännu inte hundra procent säker på att jag ville forska, men jag kom i kontakt med en väldigt trevlig forskargrupp och började gå till labbet varje dag efter skolan. Först var det mest en stimulerande hobby, som gjorde mig glad och motiverad. Efter två år påbörjade jag en doktorandtjänst. Jag har fått plugga mycket de här åren, men eftersom jag har spelat fotboll på elitnivå är jag van vid mycket schemalagd tid.

Jag har studerat hur skelettmuskulaturen påverkas vid träning och hur musklerna ”pratar” med fettvävnaden, men också hur metabola sjukdomar påverkar vårt immunsystem. Vi har sett att det fnns aminosyror, byggstenar i proteiner, som bryts ner lättare i en vältränad muskel, vilket ökar energiförbränningen och verkar påverka immunsystemet positivt.

Att doktorera är det svåraste som jag har ägnat mig åt. Jag är en person som egentligen tycker om att se resultat ganska fort, men här har jag fått öva på att ha tålamod. Det har varit bra för mig som person att öva mig på att navigera i det okända och hantera att man ständigt riskerar att misslyckas med sitt experiment.

Jag minns hela doktorandtiden som väldigt bra. Det har varit en ynnest att få jobba med folk som jag trivs med, där alla har mer eller mindre samma intresse. Det känns både bra och lite vemodigt nu när det är över. Jag gör min AT-tjänst som läkare, samtidigt som jag har hittat en ny forskargrupp, där jag tror att jag kommer att trivas bra. Jag ska nu fortsätta forska på immunsystemet.”

SHAMIM DADVAR

Forskar om: Hur musklerna påverkas av träning och hur metabola sjukdomar påverkar immunsystemet. Avhandling: ”The bioenergetic roles of PGC-1α1, kynurenines, and GPR35 in exercise and obesity” vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.

Tre veckor innan disputationen publiceras avhandlingen. Enligt tradition spikas den fortfarande också upp fysiskt på anvisad plats på univeritetet. Tips! Läs avhandlingar från Karolinska Institutet på openarchive.ki.se

”Förstodattvi hittatnågot speciellt”

HELENA BERGSTEN

Forskar om: Behandling av köttätande bakterier. Avhandling: ”Streptococcal and Staphylococcal Tissue Infections: Therapeutic Challenges and Opportunities” vid institutionen för medicin Huddinge, Karolinska Institutet.

-”Disputationen var så kul, väldigt hög tidlig. Det var lyxigt att få diskutera sitt arbete på detaljnivå, timmarna fög förbi.

Jag har länge velat bli forskare. Några -år efter att jag började på läkarprogram met hittade jag en forskargrupp som passade mig. Vi försöker förstå vad som händer när bakterier och mänskliga celler möts. Det fnns mycket som vi inte vet. Jag har ägnat mig åt bakterierna streptokocker och stafylokocker, som många bär på utan att märka av. En del får milda infektioner, som halsfuss. Men några hundra svenskar om året drabbas av köttätande infektioner, 18 procent dör och 22 procent av de som överlever -behöver amputeras. Jag forskar om be handlingar och försöker förbättra dem.

Jag gillar vardagen i labbet och gör ofta stora experiment. En kväll satt jag -och en kollega från en annan forskar grupp och åt middag medan vi väntade på att våra experiment skulle bli klara. Vi beklagade oss över att vi inte kunde jobba ihop eftersom de immunceller som hon studerade inte svarade på mina bakterier. Men sedan började vi undra om det verkligen var testat. Vi gjorde ett pilotförsök och fck en stark reak tion, då förstod vi att vi hade hittat något speciellt.

Jag får energi av att röra mig framåt i projekt. Att stanna upp och sätta mig och skriva var därför utmanande. Nu har jag tagit nästa steg och forskar på ett labb i USA, där vi studerar en ny sorts immun terapi som kan vara efektiv mot de här bakterierna.”

”Jag har blivit en bättreläkare”

”När jag kom till Sverige från Italien 2016 var tanken att jag skulle stanna i tre månader, men jag hade turen att träfa min handledare Anders Stålman. Jag började forska och blev kvar. Det har varit extremt spännande men jag har jobbat hårt. Under doktorandutbildningen har jag också lärt mig svenska och arbetat som ortoped på Capio Arto Clinic.

Jag gör över hundra korsbandsrekonstruktioner varje år. Vår forskargrupp gör främst forskning utifrån data från korsbandsregistret, som fnns på kliniken.

Det vanligaste när man gör en korsbandsrekonstruktion är att man tar en sena från lårets baksida, näst vanligast är att använda en sena från knäskålen. När vi jämförde teknikerna upptäckte vi att fördelen med lårets baksida är att patienten oftare upplever en bättre knäfunktion, nackdelen är lite sämre stabilitet i knäet. En annan upptäckt är att äldre personer mår bättre än yngre efter operation – det fnns ingen åldersgräns för korsbandskirurgi. Vi fann också att de som har bättre muskelstyrka i lårets framsida sex månader efter operationen mår bättre två år senare. Det visar vikten av tidig rehabilitering. För mig är det viktigt med fynd som kan användas i praktiken i det kliniska arbetet.

Det tar tid och det kan gå upp och ner men det är utvecklande att doktorera. Jag har blivit bättre på att bedöma vetenskapliga artiklar och jag har blivit en bättre läkare. Innan coronapandemin reste jag mycket och det har varit jättekul att föreläsa och träfa kollegor runt om i världen. Men det roligaste är att hitta nya resultat och att publicera dem, då vet jag att min forskning kan hjälpa.”

RICCARDO CRISTIANI

Forskar om: Vilka faktorer som påverkar återhämtning efter korsbandsoperationer. Avhandling: ”Anterior cruciate ligament reconstruction: subjective knee function, graft failure and revision surgery”, institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet.