ATT HÅLLA KÄFTEN Jag skriver en anteckning i min mobil klockan 19.03 den 8 augusti 2020. Anteckningens titel är “Arg” och jag är arg. Jag har precis läst en av novellerna i novellsamlingen Håll käften och var söt skriven av Vita Andersen, utgiven i Danmark. Senare den kvällen läser jag ut boken och min ilska har övergått till ledsamhet och till hopplöshet. Boken blev en bästsäljare när den först kom ut 1978 och berörde många på djupet. Jag har läst den eftersom jag under det senaste året fått ärva både min farmor och min mormors gamla exemplar. Kanske tänkte de att jag kommit till en ålder då det var dags att läsa den. Bokförlaget Romanus & Selling som publicerade den i nyupplaga 2020 skriver att det är “en modern klassiker redo att upptäckas av en ny generation”, många beskriver den även som en feministisk klassiker. Själv kände jag den där känslan man kan få av riktigt bra böcker - att alla borde läsa den här. Alla borde tvingas att läsa den! Håll käften och var söt är en novellsamling bestående av 12 noveller där alla huvudpersoner är kvinnor i olika åldrar, varav hälften är barn. Boken målar upp en total misär där det förutom den genomgående bristen på pengar ständigt behandlas andra problem. Barnen har ensamstående mödrar som är bipolära, super, hatar sina döttrar och psykiskt och fysiskt misshandlar dem. Novellerna behandlar barn på barnhem, i fosterhem och alldeles utan kärlek. Barn som tar hand om sig själva och sina mödrar och som lär sig att världen är grym. De vuxna kvinnorna kämpar med psykisk ohälsa, pressen att vara vacker, snyggt klädd och smal, dåliga förhållanden, män som vill knulla hela tiden, män som inte vill ha barn, män som våldtar och förnedrar. Genomgående är känslan av ensamhet och det där som hos så många kvinnor är inlärt, det där att hålla
käften och vara söt. I artikeln “Ingen är söt och håller käften när man sett hur avgrunden ser ut” (Dagens Nyheter, 9/3 2020) skriver Maria Schottenius om hur viktig Vita Andersens nyskapande prosa varit för litteraturen, att boken skapade den så kallade “knäcke-prosan” där raderna är olika långa och formen påminner om dikt men inte är det. Hon skriver om hur mycket Andersens sätt att skriva påverkat litteraturen men också hur det påverkat samhället. Hon tror att Andersens texter bidragit till att kvinnor sett avgrunden, blivit handlingskraftiga och därför inte håller käften och är söta längre. En motsatt åsikt syns i artikeln “Kvinnor som håller käften men skriker inombords” (Hufvudstadsbladet, 24/5 2020) där Malin Öhman istället hävdar att boken är ständigt aktuell och fortfarande djupt viktig. Samtidigt känner Öhman att det är en sorts övermäktig socialrealism boken behandlar. Att den blir för grym och tung. Istället för handlingskraft att förändra beskriver hon apati och matthet. Man blir avtrubbad av allt våld, menar hon. I min mobilanteckning finns både denna kraftfulla vilja, nej, detta kraftfulla behov av extrem och omedelbar förändring men samtidigt den motsatta hopplösheten. Jag blir plågsamt medveten om på alla sätt som mitt eget patriarkalt inlärda antifeministiska beteende går emot allt jag tror på och vill jobba för. Samtidigt känns det nästintill omöjligt att förändra även om jag spånar idéer på hur jag skulle kunna göra det. Jag tänker på hur jag själv eftertraktar mäns blickar, motvilligt kan känna det som en komplimang att bli catcallad, hur jag trots medvetenheten om det problematiska framställer mig som en “skön tjej” och hur jag skäms.
