Et tu, Estetius?
Jag minns inte mycket av karantänen. I min
tillbakablick är tiden mellan den 18 mars fram till sommarlovet antingen något som hände för mer än två år sedan, eller en period då jag var mycket och konstant full. Att regeringen tog beslut om att stänga gymnasieskolorna är fortfarande så overkligt att jag ofta glömmer bort att det har hänt. Något jag bar med mig när coronakrisen var som värst, var en iakttagelse från En varg söker sin podd om de två enda och vitt skilda sätten att hantera pandemin på. Antingen blev man som besatt och tittade på alla nyheter, presskonferenser och tal till nationen, samt kritiserade eller hyllade coronastrategin; aggressivt. Eller så gjorde man precis tvärtom. Mitt beteende tillhörde den senare kategorin. En dag i mitten av mars orkade jag inte gå in på DN.se längre, inte ens direkt till kulturdelen. Brödtexten blev suddig så fort jag försökte läsa – det var fysiskt omöjligt. Notiserna om antalet döda per dag kunde jag inte heller ta till mig, för om jag gav dem uppmärksamhet blev jag automatiskt paralyserad av en plötslig trötthet som gjorde att jag glömde bort vad som stod i dem. Jag visste inte hur Anders Tegnell såg ut förrän i slutet av april när jag tittade på min första presskonferens.
syfte eller en distraktion, för annars, om jag skulle ha tid att komma ut ur chocken och reflektera, så skulle jag kanske misslyckas med att överleva. Och att jag nu ska in i den dimman igen, varannan vecka?
Stockholms stad har bestämt att tjugo procent av undervisningen på gymnasieskolorna i kommunen ska ske på distans, och åttio procent i klassrummen. Skolledningen på Södra Latin har utifrån det tagit beslutet att jag, och andra tvåor och treor på humanistisk- natur- eller samhällsvetenskaplig linje, ska bli undervisade hela femtio procent på distans. En skriftlig motivering har inte skickats till oss drabbade, men det är underförstått att vi offrar vår tid i skolan så att andra elever kan vara här hela tiden. Ettor, välkomna, språkintroduktion och estetare – i alla årskurser.
Jag har många frågor, skolledningen. Syftet med distansundervisning på deltid är för det första att minska trängseln i kollektivtrafiken. Varför ska då teoretiker åka in till skolan, många hummare alla fem dagar i veckan, för språk och individuella val? Jag borde kanske uppmana er till att låta estetarna sitta i distansklassrummen istället, men samtidigt vill jag inte att ni tar ifrån mig ytterligare en möjlighet att få ”Reptilhjärna” brukar min mamma säga. Andra skul- åka till skolan. Och hur svårt kan det egentligen vara le kanske kalla det för ”flykt- kamp- eller frysningsatt klämma ihop estetarnas praktiska moment i deras respons”. När hjärnan utsätts för akut stress, även scheman så att de åtminstone skulle kunna ha en dag kallat ”chock”, finns det tre överlevnadsinstinkter våra i veckan, tjugo procent, på distans? Det är orättvist kroppar väljer mellan: att fly, att stanna kvar för att att de får läsa alla sina teoretiska kurser i skolan på slåss, eller att spela död. heltid, till exempel Engelska 6, medan samma elever på ett teoretiskt program bara får läsa den kursen i Mitt sätt att hantera distansundervisningen, och skolan på halvtid. Varför lever vi ens i en alternativ orsaken till den, var framförallt genom att fly. Jag version av Djäknespelen just nu? Hur hände det? flydde tillbaka till barndomen och tittade på musikvideor till Judas och You Belong With Me istället För egen del vet jag inte hur och hur länge jag komför att plugga. Jag flydde från mitt rum i början av mer orka. Denna chock är nästan värre än den förra, karantänen och delade ut Latin Lover-tidningar till för denna gång känns den inte rättfärdigad och min läsares brevlådor eftersom skolan stängde innan vårt motivation är slut. Jag vet inte vilken överlevnadsstraplanerade släpp. Det jag minns tydligast från våren tegi jag omedvetet kommer att tillämpa för att inte gå är mitt överdrivna kollektivtrafikåkande i olika delar under. Kanske är det så att jag redan valt; att stanna av Storstockholm i min roll som brevbärare, och de kvar och slåss. För en rättvis och rimlig coronastrastunder när jag tittade ut genom fönstret i en tom tegi. buss och inte tänkte på någonting. För jag flydde framförallt mentalt, in i varje situation och projekt där jag kunde glömma corona. Jag ville alltid ha ett
Anna Hellers, chefredaktör
