För du har ändå ingen att skvallra om det till. Dina polare vet inte vem jag är! Mitt rykte är inte i fara, för inför mina vänner är jag lika chill, snygg, rolig och cool som alltid. Trots att jag ägnat gårdagen åt att ringa/gråta/ringa/gråta på repeat till någon som inte svarar. Därför lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig gå längre än ett hångel med någon från skolan. Men så plötsligt händer det. Ett hångel leder till en dejt, som leder till en till, som leder till en översovning osv. osv. Kanske för all evig tid? Fast så plötsligt svalnar intresset hos den andra. Meddelandena blir färre, kramarna i korridoren mindre hjärtliga. När det plötsligt varit jag som frågat om vi ska ses fem gånger i rad vore väl det normala att inse faktum: ”he’s just not that into you”, ta sig ur situationen med värdigheten i behåll, och gå vidare.
Men min vana trogen kan jag ju självklart inte släppa det. Plötsligt bootycallar jag alltså någon som är vän med mina vänner, går på samma fester, har samma individuella val, eller åtminstone står några meter ifrån mig i caffiz då och då. Och då är det minsann inte lika roligt längre. En för mig ny känsla infinner sig: Skammen! Det här är ju helt sjukt pinsamt beteende, tänker jag. Men ändå är det omöjligt att låta bli. Trots den överhängande rädslan för att bli stämplad som en brud att passa sig för. ”Å nej mannen, haffa inte henne, hon blir helt besatt!”. Det är nog vad grabbarna säger till varandra nu för tiden. Och jag kan inte annat än att hålla med. Kära läsare: Håll dig jävligt långt borta från mig, annars blir det du och jag 4 ever <3
Text: Anonym
