La Musik #4 by Livets Goda

rock soul hiphop jazz house electro pop

Genomgång av skivor med: Peter Gabriel | AC/DC | YES The Police | Lou Reed & The Velvet Underground and more

Ett C60 VÄRLDENS BÄSTA

TIMBUKTU

för sommaren

Is Nådd

EURODISCO

OmslagLM04-RETRO.indd 1

DÅ:

om The Botten

2022-05-02 12:08:16

rock soul hiphop jazz house electro pop

La Musik var en av Sveriges ledande musiktidningar åren mellan 2001 och 2006. Nu återutger vi utgåvorna digitalt med nya omslag och redigerat innehåll. Det är artiklar, intervjuer och skivrecensioner som likt tidlösa dokumentationer är minst lika viktiga idag som de var igår. Annonser som vi valt att behålla i det här numret är enbart för att spegla den tidens känsla och stämning. Välkomna!

innehåll #4 / 2003 6 8 9 10 12 13 14 16 19 20 22 28 30 32 34 36 38 39 42 57 66 68 72

KRÖNIKA SIDE A... INSÄNDARE... UPPSTICKARNA... SOFIA TALVIK... MICHAEL MCDONALD... MIKE SCOTT... DON CAMPBELL... TIMBUKTU... PAULA LOBOS… JOHAN BORGERT... PARKER... FESTIVALKRÖNIKA... SKIVBOLAGENS VÄGSKÄL… SOFIA LOELL... THE THRILLS... KARIN STRÖM... LITTERATUR... FILM... RECENSIONER... RETRO... VÄRLDENS BÄSTA EURODISCO... DVD... KRÖNIKA SIDE B...

la musik UTGES AV Livets Goda AB POSTGIRO 42 91 89-4 BANKGIRO 332-9620 CHEFREDAKTÖR Erik Dahlström erik@lamusik.nu VD & CHEFREDAKTÖR Anders Enquist, 08-448 25 53 anders@lamusik.nu ANSVARIG UTGIVARE Mats Eriksson mats@lamusik.nu ART DIRECTOR FORM & LAYOUT Erik Dahlström erik@lamusik.nu REDAKTIONEN Erik Dahlström Anders Enquist MEDARBETARE: Lennart Persson Karolina Ramkvist Peter Jernberg Jan Ekholm Annica Henriksson Eric Fallander Michael Lokner Ola Karlsson Johan Olsén Johanna Paulsson Annika Norlin Oskar Ponnert Christian Örjestål Anders Lundquist Dan Andersson Tobias Brandt Johan Nylander Martin Röshammar Robert Åkerblom Johan Rünow KORREKTUR Anneli Cederqvist ANNONSBOKNING & INFORMATION Daniel Majgren daniel@lamusik.nu

mottagaren och märk talongen med La Musik. Frågor: Tel. 08-448 25 50 E-post: anders@lamusik.nu ADRESS: Textilvägen 7, Södra Hammarbyhamnen Box 92114, 120 07 Stockholm KUNDTJÄNST 08-448 25 50,vxl Tis-Fre: 10-12 TRYCK STC - Tel. 08-620 24 00 DISTRIBUTION Interpress, Presstop, MNW Distribution www.lamusik.nu OMSLAGSFOTO: Piers A Karin Ström Tack Anneli! 4 | la musik

3/&)! ,/%,,

-)33! ).4% 3).'%,. h54/0)!v &)..3 -%$ ) '79.%4( 0!,42/73 .9! &),- h! 6)%7 &2/- 4(% 4/0v 36%2)'%02%-)¯2 ) 3/--!2

777 3/&)!,/%,, #/0!-! 2%#/2$3 34/2'!4!. 3% "%2'+6!2! 37%$%. ).&/ 0!-!2%#/2$3 #/-

/- .9! !,"5-%4 h2)'(4 50 9/52 &!#%v

h)4 3 ! 0%2&%#4 &)4 &/2 (/4 !# !.$ !$5,4 4/0 4()3 )3 '//$ 345&& v

sol V

i har gjort om la musik litegrann - fin bild på omslaget och en ny liten form! Det kändes helt enkelt bra att göra det och kanske också lite för att fira att vi fyller ett år i juni. Hoppas du också gillar den - vi känner oss grymt peppade. Till sak nu eftersom du antagligen redan sett en massa sköna skivtitlar härnere som du är sugen att läsa om. Det här numret handlar mycket om svenska artister. Det blir ju gärna så när det är

GREG GAUTHIER & TONY L Movin’ On Kif Records Frågan är om den samtida disco/house-scenen kan bli bättre än Kif Records fenomenala release av Movin’ On. Michelle Weeks stämma och Bruno Castilles funkiga gitarr lägger grunden till det här huset som, när sommarvärmen immar barfönsterrutorna, faktisk känns oövervinnerlig. JASPER STREET CO. Another Day Basement Boys Records Skivbolaget Basement Boys har sällan fel. När Greg Gauthiers Movin’ On går över till Jasper Streets Another Day exploderar vilken sommarfest som helst. Irvin Madden på världens bästa bas, Eric Marner på världens groovigaste saxofon och The New Volcanos bakom världens stötigaste blåssektion. Bakom mikrofonen turas de om likt en vokal gospelbattle; Vonita White, Martin Wilson, Fruity, Sandy Hamlett, Rodney Hamlett, Sean Spencer och Spril Lovelist. Totalt enastående. INSPECTAH DECK He’s A Rebel Jason Hunter, Rebel INS, Rollie Fingers, Fifth Brother eller varför inte Inspectah Deck. Kärt rapbarn har många namn. Han var grym på Cappadonna’s The Pillage men har likväl alltid stått lite vid sidan av. Nu är det dags. Nya spåret He’s A Rebel från kommande plattan The Movement knäcker. And yes, visst är den samplad från gamla Crystalsdängan He’s A Rebel.

sommar - svensk sådan. Vi kallar den för vår sommarspecial (du får givetvis kalla den älskling eller vad du vill) men vi tänkte inte bara inspirera med grym musik utan även också bidra med ett par böcker, lite film och massor med sköna listor - både våra egna och era. Jag fick första ordet så jag börjar med min härnere. Sköt om er och ha en underbar sommar!

WAYNER WONDER No Hilding Back VP Ni vet också att sommaren måste innehålla svett, ett fett beat och en tändare att symbolisera kärlek med när solen har gått ner. Wayne Wonder gör på nya albumet No Holding Back den festen som börjar när solen står som högst och som finns med som den självklara elden när samma sol mattat himlen och som sedan kallar tillbaka den när tändarna för länge sen tagit slut på vätska. Bäst: Bounce Along och Crazy Feeling med gästande Elephant Man. TIKEN JAH FAKOLY Françafrique Barclay Okey, jag förstår inte mycket av vad Tiken Jah Fakoly sjunger om. Men just idag bryr jag mig faktiskt inte. Fransk reggaekung som bjuder in UGod och Yaniss Odua till baktaktsfest och låter oss alla vara med. För det är mycket rättvisa och brödra- och systerskap som Tiken sjunger om (så mycket har jag i alla fall klurat ut). Françafrique svänger förbannat snyggt! GANG STARR The Ownerz Virgin Trots att inte alla spår från Gang Starrs kommande albumet vräker ner skog finns här tillräckligt med driv, soul och råa beats för att överleva sommaren. Från mitten av skivan, med startpunkt vid Peace Of Mine, börjar den riktiga festen. Who Got Gunz, Capture och Playtawin levererar rysligt träffsäkra rhymes och scratchningar i äkta gammal Gang Starr anda.

PRINCE PAUL FEAT THE BEATNUTS, TONY T & TASH Original Crhyme Pays Antidote ”The music you’re about to listen to is the funkiest you ever heeeaaard” väser en MC i introt till Original Crhyme Pays. Nåväl, det är att ta i lite väl mycket även om kvartetten Prince Paul/The Beatnuts/Tony Touch/Tash gör hiphop likt dunderhonung, och aldrig har väl en enda samplad pianoton svängt så fett. SOUL SUPREME Queen Still Searchin Grit Pete Rock, KRS-One, Planet Asia och Rasco medverkar på Soul Supremes debutalbum The Saturday Nite Agenda. Well, det låter väl som vanligt? Japp, bortsett från att Soul Supreme är en 20-årig kille från Boden i Norra Sverige. Låter det som vanligt? Nepp! Spåren Queen och Still Searchin är knäckande grymma konkurenter till dagens amerikanska hiphop-scen. I Sverige är han kungen som ingen visste fanns. Respekt! CLEM SNIDE Soft Spot Fargo Det kommer att regna, det vet vi. Eef Barzelays Clem Snide kan rädda sommaren om den blir tillräckligt blöt för att inte ens en tändare ska kunna studsa upp och ner till Wayner Wonder. Nya Soft Spot är en vacker tillställning - helt utan krav. Erik Dahlström Chefredaktör erik@lamusik.nu

la familia

M E D A R B E TA R E

TOBIAS BRANDT

Passion, kärlek och knivskarpa texter! Ibland står dom här personerna bara framför oss, med en kunskap som aldrig tycks sina. Tobias Brandt är kungen av jazz och exotisk, sensuell klubbmusik - gärna med japansk stämpel. Nyss hemkommen från Washington D.C där han fick tag på Carmen McRaes mästerverk For Once In My Life från 1967.

6 | la musik

LENNART PERSSON

För ett år sen ringde Lennart upp redaktionen och sa att han hade fått den enda intervjun som Parker skulle göra inför debutalbumet. Vi sprang såklart ett gjädjevarv runt huset. Idag, ett år senare, står vi där igen - lagom till 1-års jubileumet. Lennart Persson har tjuvlyssnat på kommande plattan tillsammans med Eva Parker själv! Så spännande att vi ristar märken på ölglasen i festivaltälten.

KAROLINA RAMKVIST

OLA KARLSSON

Vi tänkte: ”ingen sommarspecial utan Karolinas oändliga kunskap om allt som har med Jamaicas rötter att göra”. Så hon ringde upp Don Campbell och gav sida 14 lite sommar - precis det vi ville ha just där. Karolinas frilansande signatur kan ni annars finna i bland annat Dagens Nyheter och en mängd andra publikationer. Vi gillar Karolina - hon är bra för Sverige!

Om Växjö vore Nashville skulle Ola Karlsson vara countrysheriffen som alla såg upp till. Sedan starten för ett år sedan har Ola - med sin personliga pennskapsfattning inspirerat till nya upptäcker i den allt mer svåråtkomliga floran av gitarrbaserade band. Till det här numret hängde han med the Jayhawks i Malmö och han fiskade dessutom upp sommarens bästa samlingsplatta.

INSÄNDARE

insändare Vi tackar och bockar för alla mail som kommer in till redaktionen. Tyvärr har vi ingen möjlighet att publicera dom alla men vi gör så gott vi kan. Ni har även möjlighet att maila direkt till skribenterna - se www.lamusik.nu för samtliga adressera eller maila helt enkelt till info@lamusik.nu. Hej, jag tänkte bara komma med lite “läsar-reaktioner” efter att äntligen tryckt i mig nummer 3 av er publikation. 252 sidor är tungt att ta sig igenom men jag har löst det genom att ha tidningen bekvämt åtkomlig på muggen – det enda stället där man får vara i fred! Som mångårig konsument av musikpress (prenumererade på NME redan 1973!) tycker jag att lite åsikter kring la musik är på sin plats - och hoppas att ni på redaktionen tar detta som konstruktiva synpunkter och framförallt beröm. Kände att jag ville skriva lite och hoppas det faller i god jord. Först och främst är det roligt att det finns folk som ni som har kraft och lidelse nog att ge ut något sånt som la musik. Bara bredden på de ni tar upp får en att ibland ta sig för pannan och undra hur ni egentligen tänkt. Finns verkligen målgruppen därute? Finns det tillräckligt många med så öppna sinnen avseende musik så man kan ta till sig denna bredd? Om det är så är det ju fantastiskt med tanke på den likriktning, kvalitativa härdsmälta och fördumning avseende både musik och musikbevakning vi ser från många håll idag. Och inte minst avseende det som spelas på radion och kräks ut på t.ex. MTV och liknande. Det är bara att hoppas att ni orkar fortsätta i samma stil. Det som fick mig att direkt köpa detta nummer var ju artikeln om CHEAP TRICK. Äntligen, tänkte jag – äntligen lite skriverier i svensk press omkring detta fantastiska band. Kriminellt underskattade och bortglömda och ett av mina ”all time favourites”. Tack! Cardigans-intervjun var mycket intressant med en snygg vinkling på ”polare till bandet skriver om den nya skivan”. Både Calexico och Moneybrother grejerna fick mig att kolla upp dessa band jag helt missat. Framförallt Calexico är ju helt fantastiska! Sedan kommer det jag tycker att många musiktidningar dessvärre ofta lägger för stor vikt vid. Ändlösa sidor med recensioner. OK – musikindustrin kretsar kring utgivningen av CD, DVD och MP3. Men hellre ett mindre antal ”djupare” recensioner och listor med nyutgivet än sida upp och sida ner med ganska ointressanta anmälningar. Tyvärr. Bra dock att någon äntligen börjar såga alla dessa skitband från 80-talet. Simple Minds var ju aldrig annat än uppblåsta pastejer utan innehåll. Som så mycket annat från det idag så trendiga 80-talet. Varför inte ”ge er på” Sisters Of Mercy, The Cure och Ultravox när ni är på G. Dessa tillhör ju utan tvivel bland de mest överskattade banden från de

8 | la musik

senaste 20 åren! Måste även säga att Wu-Tang Clan artikeln var något av det mest skitnödigt pretentiösa jag läst på länge. Skrivet som Mats Nileskär talar ungefär – sådär ”djupt” och med omständliga ord och formuleringar. Och med språkvändningar som får en att garva läppen av sig. ”När Method Man bringade smärtan så visste man var den satt”. Ett olyckfall i arbetet får man hoppas! Eller så fick jag alla mina fördomar kring ”hop-hop journalistik” bekräftade. Av detta kan ni ju lätt räkna ut att hip-hop inte ligger mig så varmt om hjärtat. Tänkte avsluta denna litania med lite önskemål och kanske pekare till band och artister ni borde skriva om OCH som jag tycker skulle platsa i la musik – om ni vill lyfta fram sånt som ”ramlat genom sprickorna”.

Hälsningar / Tom Stenström

och recensioner även för oss som var med på sextiotalet, så kan även dom senare generationerna lära sig lite om hur det startade en gång i tiden. Under rubriken Skivhyllan kan jag tänka mig mååånga otroligt bra och viktiga skivor från sextiotalet och början av sjuttiotalet, som har hjälp till att forma dagens band (om än indirekt via andra band). Har precis varit inne på er hemsida och slukat artikeln om Tony Joe White. Denna duktiga sumpträskmusiker från Louisiana borde ni t.ex. kunna fylla ett par tre sidor i ert nästa nummer. Och varför inte en liten tillbakablick på Small Faces med front figurerna Steve Marriott och Ronnie Lane? Small Faces som senare blev Faces när Roddan och whiskypimplaren Ron kom med, samtidigt som Steve bildade Humble Pie tillsammans med Peter Frampton. Där ligger en rik historia om dessa musiker från Small Faces och dess utlöpare Faces och vad det blev av dom. Bara historian runt Ronnie Lane från Small Faces via Pub rockbandet Ronnie Lane´s Slim Chance, hans samarbete med Pete Townshend, till hans sista dagar i Texas är fylld av både glädje och tragik. Och all Soul musik från skivbolagen Stax, Atlantic och Tamla Motown. Där kan ni plöja i åratal framöver med härliga och mustiga artiklar, m.m.

Hej på er. Intressant tidning ni har gjort. Spänner över gränserna. Ni har tagit med artister från 60 talet och fram till nu och det är viktigt med en musiktidning som spänner över ”hela” registret så att säga. Bra att den är så tjock och fylld med många artiklar. Missade tyvärr första avsnittet. Var nere på International presscenter i Malmö och letade efter någon intressant musiktidning att läsa. Gick där och plockade bland dom olika magasinen då jag fick syn på er tidning. Den liksom lyste med sitt vita omslag och sin kraftiga svarta text som förkunnade vad som fanns bakom förstasidan. Spännande layout och framförallt säljande! Har med intresse läst om Willie Nelson (en av mina favoriter) Art Garfunkel, Peter Gabriel, Dolly Parton, Louie, Louie, Neil Diamond, Linda Thomson, Svante & Lill, Aimee Mann (var precis som artikelförfattaren Johan Olsén och såg Willie och Aimee på Mölleplatsen i Malmö och förutom Willie var det Nick Lowe som riktigt ”knockade” mig. Vilken artist, ensam med en guitar fångade han publiken!) Läste skivrecensionen som Anders Lundquist gjorde om Stones Remastered. Bra skriven! Det är bara att hoppas att ni fortsätter att också göra artiklar

Kommer ihåg en gång från 1970 då jag lyssnade på veckans kvällstopp med Kersti Adams Ray; – Och här har vi veckans nummer …… (kommer inte ihåg vilken placering hon sade) Moody Blues med Lp´n Ouestion of Balance. Och så berättade hon att det var imponerande att en LP med så mycket kvalité hade tagit sig in på försäljningslistan. Ja varför inte en artikel om just Moody Blues kanske. Från den viktiga Days Of Future Passed fram till Seventh Sojourn 1972 då Mike Pinder hoppade av. Gilbert O´Sullivans Himself från 71 och vad det blev av hans liv, hans bråk med sin producent och vad det betytt för hans karriär. Carly Simon, Alan Parson, John Fogerty. Denna lista kan bli hur lång som helst, eller hur. Är själv 51 och fortfarande lika intresserad av musik. Köper mycket musik, läser mycket om musik, både tidskrifter och böcker. Varför inte ta med lite bok recensioner. Har precis läst ut boken om Dylans alla låtar, en biografi över Chucken och en bok om piratdrottningen Britt Wadner. Här kan ni förmedla många värdefulla tips! Jag förmodar att alla sådana här brev måste innehålla lite jämmer och elände fast tidningen är riktigt bra, så sammanfattningsvis Fortsätt att göra en bra och TJOCK tidning och glöm inte bort oss från

Jackie Leven – den store skotten med den ännu större rösten Bill Nelson – sorgligt bortglömd brittisk exentriker. Ian McNabb – en annan bortglömd favorit. Flamin Groovies – ett av världshistoriens mest underskattade band! Nuff’ said. Dictators – från NYC.

Sextio/Sjuttiotalet och lägg gärna till bok recensioner. Hälsningar Lars O Olander

Hej! Hittade just la musik på Pet Sounds, och blev så där glad i magen över att någon i alla fall försöker göra någiot bra i Det Dåliga Tidningssverige. Blev också glatt överraskad när jag upptäckte att tjejerna som medverkar faktiskt skrivit en hel del - även om de är lite för få i mina ögon. Varför så få kvinnor skiver musikjournalistik har jag aldrig förstått, nämligen. Maija M.

Hej Erik o alla andra på La Musik! Vilket kanonnummer ni har släppt. Hoppas på en stor Jeff Tweedyspecial i nr 4 där alla hans vänsterprassel redovisas. några annan önskefavvon vore: Matthew Sweet, Jayhawks, Paul Westerberg och Dan penn. mvh Micke Hermansson

Hej! Fick av en händelse tag på ett gammal nummer av en tidning jag uppenbarligen helt missat. lamusik #2 2002, bra precis vad jag saknat. Mycket läsvärt och flera bra tips. Men mot slutet så hade jag väl ändå bestämt mig för att jag inte kunde fortsätta köpa detta magasin oxå... Det är ju redan alldeles för många färgglada pappers alster som bara “måste” köpas varje vecka. Men, så kom den. I slutet av tidningen, nästan sist så fanns den, den recension jag nog omedvetet väntat på sedan någon gång runt september (?) -74 Supertramps bästa platta får äntligen en recension som gör den rättvisa. Dom musik tidningar jag läste på den tiden (Typ Tiffany, GO, Poster mfl) hade inte recensioner, mest bilder och väldigt få på Supertramp, dom var ju inte precis image grabbarna. Jag behöver väl inte säga mer, ville egentligen bara tacka, för efter att i så många år (speciellt åren mellan 76-83 då så otroligt mycket bra gjordes och jag startade mitt första egna punk / rock band) ha fått skit för att man stod upp och erkände att man gillade Supertramp så känns det på något sätt som en upprättelse varje gång dom får den rättvisa recension dom förtjänar. Hälsningar Michael Carlquist

uppstickarna tre svenska band du borde ha koll på Från början var tanken att enbart göra instrumental musik. Idag är delar av repertoaren fortfarande instrumental men merparten av materialet är begåvat med Andreas skeva prosa. – Jag vill inte att vi ska bli något jävla tjatigt fjant-rock-band, så vi måste få behålla våra små egenheter. Det är jävligt skönt att få spela instrumentala låtar lite då och då. Niccokick spelar bland annat på Emmabodafestivalen.

Niccokick, Sugarplum Fairy och Dreamboy har egentligen ingenting gemensamt. Det enda genomgående intrycket är i så fall att de knäcker. Men tillsammans bildar de en frustande trojka av taniga popkroppar och stilfulla rockrufs. Christian Örjestål hade turen att hitta alla tre banden samlade på Café 44 i Stockholm. De rökte, pratade och åt pizza – vi lyssnade, skrattade och antecknade.

www.niccokick.cjb.net

NICCOKICK

SUGARPLUM FAIRY

Ingen idé att mörka: Niccokick kommer från Båstad. Till Båstad kommer ungt Stockholmskapital varje sommar, de lånar pappas sportbil, dricker vodka och visar kuken. Med en sådan inspirationskälla är det klart att Niccokick är helt lysande. Mest lysande är Andreas Söderlund. Niccokick är hans projekt, det är han som skriver alla låtar, det är han som skämtar mellan låtarna och det är han som har kontrollen. I alla fall den här gången. Hösten 2001 skapade Andreas Niccokick som ett soloprojekt men med tiden har sättningen växt till det Niccokick är idag. – Jag tog de bästa musikerna vi hade hemma, trummisen var enklast att hitta för det är min brorsa.

Sugarplum Fairys Victor Norén är en handgranat av energi och attityd . Dessutom har han en brorsa som spelar i ett av Sveriges bästa band - han heter Carl; spelar gitarr i strumplästen och ser till att Sugarplum Fairy har en alldeles egen Brian Jones på scenen. Magiskt! Sugarplum Fairy är ett garageband. Det var där det började, några 13-åringar, oslipade låtar och en benhård vilja att bli bättre. – Successivt växte vi ut ur garaget, vi gick vidare till en fritidsgård, en riktig replokal, spelningar utanför Borlänge och nu Stockholm. Och vi har inga planer på att sluta växa, säger Victor Norén samtidigt som han maniskt gräver bort stelnat stearin från bordet med naglarna. Sugarplum Fairy hymlar inte med sina influenser. För dem är det självklart att en mix av pop och rock är synonymt med en mix av Beatles och Stones. En gång i tiden kom de farligt nära att låta som Oasis men med åren har de ruffat till sig och allt mer närmat sig en egen stil. Det är tufft, sexigt och kul. Det är rock, det är pop och det är jävligt bra.

Sugarplum Fairy

Sugarplum Fairy spelar lite här och där i sommar. http://www.sugarplumfairy.nu

DREAMBOY

Solna, ett hus, ett rum, en pojke och en stereo. Weezer, Popsicle, Teenage Fanclub och Ash. Det är 1994 och livet är sommar och powerpop. Kunde han åka skateboard så skulle han ha gjort det. Istället lyssnar han på stereon – Buddy Holly, Norman 3, Radio, Jack Names The Planets, Hey Princess – ni kommer ihåg låtarna. Tillsammans med Fredrik Swahn bildar Ludwig Bell kärnan i Dreamboy. Och tillsammans rör de sig i samma galax som en gång i tiden Best Kissers In The World regerade. Kraftfull pop med melodier och harmonier helt enkelt. – Vi växte ju upp med de där låtarna, du vet – poplåtar som man blev knockad av och det har säkert påverkat hur vi låter idag, säger Ludwig. Tidigare i år var Dreamboy i Lund och spelade in en demo med Niccokicks Andreas Söderlund. En inspelning som gjort att gruppen fått en del nya fans. – Det är en hel del svenska och utländska skivbolag som är intresserade men du vet hur det är - vad som helst kan hända. Nu tänker vi bara repa, skriva låtar och spela live så får vi se vad som händer. Dreamboy spelar bland annat på grymma festivalen Blow up a Panda i Haninge. http://www.dreamboy.nu

la musik

sofia talvik – Jag hade spelat piano sen jag var åtta år gammal, klassiskt piano vilket gjorde att jag aldrig lärde mig att improvisera. Sedan när jag gick i trean på gymnasiet och skulle göra mitt specialarbete så skrev jag ett romantiskt pianostycke. När jag skulle skriva ner noterna på det så upptäckte jag att jag förmodligen spelat efter gehör i alla år. Läraren spelar ju alltid stycket först för att man ska höra hur det låter och jag antar att jag bara spelade efter hur det lät, eller kanske inte helt och hållet, men jag fick verkligen anstränga mig när jag skulle skriva ner noterna på det stycket. Istället önskade jag mig en gitarr och fick en när jag fyllde 18 år och jag började själv lära mig själv att spela på den. Jag kan ju ingenting egentligen, jag orkar ju aldrig att sitta och skriva ner ackord. Födelsedagspresenten skulle komma att betyda mycket. Även om hon än idag inte behärskar de tekniska färdigheterna som musikhögskolan efterlyser har hon den unika känslan som krävs för att kunna berätta historier med närhet utifrån personliga upplevelser. – Det har ju varit så att killar har dumpat mig och sånt. Nu är jag lyckligt kär och då blir det att jag skriver om andra saker. Just nu kretsar det mycket kring en vän som ska flytta till Spanien och som jag antagligen aldrig kommer att få träffa mer känns det som. Det är hemskt tråkigt. Du skriver sällan om lycklig kärlek? – Väldigt sällan. Det är svårare att skriva om lycklig kärlek, det blir ofta banalt. Det är lättare att skriva om saker som berör mig illa på något sätt. Sen behöver det inte alltid handla om kärlek, det kan ju vara att jobbet är jäkligt tråkigt eller att man inser saker med sig själv som man inte är så nöjd med. När jag väl skriver så sållar jag bort sånt där som är uppenbart vardagsliv. Egentligen skulle jag kanske vilja skriva typ ”jag tycker om dig, du gör mig förvirrad, jag blir

10 | la musik

knäpp och jag vet inte vart jag ska ta vägen” men jag kan inte skriva så för det låter så jäkla töntigt och fånigt. Så får man liksom ta bort allt det där överflödiga och det som bli kvar är lite sådär... halv otydligt. Då hoppas jag också att fler människor kan ta till sig det istället för att jag skriver direkt övertydligt till min pojkvän att vi har det så här eller så där. Sofia Talvik är glad och skrattar även om det märks en skärpt och aktsam blick när hon berättar om sitt sätt att skriva låtar på - hon har kontroll. Om en timme

ska hon för första gången stå på scen med band bakom sig. Hon är lite nervös och tycker det känns lustigt att ge tillit till ett kompband som hon dessutom inte hunnit repa in sig tillräckligt med. Hon vet att många har kommit för att se och höra just henne. Uppståndelsen har främst kommit sedan Niclas Frisk från Atomic Swing fick upp ögonen för henne och kontrakterade henne på sitt förlag Chariot Publishing. Just nu spelar hon in för fullt vilket förshoppningsvis resulterar in en albumdebut innan året är slut. Hon är också aktuell på samlingsplattan Jeans & Summer. TEXT: ERIK DAHLSTRÖM FOTO: MICHAEL LOKNER

STOKED

OL RH WA DY

N DA S

”Welcome To The Monkey House” Album ute nu! The Dandy Warhols är äntligen tillbaka! Vi är många som har väntat länge, och med ”Welcome To The Monkey House” visar bandet att väntan inte varit förgäves. Bättre än bäst. Coolare än coolast.

N I K

”Fleshwounds” Album ute nu! Självutlämnande debutalbum från Skin, sångerskan från framgångsrika bandet Skunk Anansie.

OH DI RA

”Hail To The Thief” Album ute 9 juni! Världens kanske största och viktigaste rockband är tillbaka med nytt mästerverk producerat av Nigel Godrish. Headlinar hultsfred 13 juni!

MICHAEL McDONALD

michael mcdonald Michael McDonalds största framgång under 90-talet stavas I Keep Forgettin´(Every Time You´re Near). En låt han skrev till 1983-års soloalbumdebut If That´s What It Takes. Har du inte hört talas om denna kanske det lättar lite om vi istället skriver Warren G och Regulate som släpptes 1994 och blev en världshit. Den som då engagerade sig fullt ut tog snabbt reda på att låten som Warren G så snyggt samplade var…ja, ni vet. Annars var 90-talet ett tungt årtionde för den forne ”Doobie Brother´n” Michael McDonald. Albumet Blink Of An Eye som släpptes 1993, floppade helt och problemen fortsatte med det femte soloalbumet Blue Obsession. 1997 hade Michael McDonald blivit klar med inspelningarna av albumet. Skivbolaget lyssnade på resultatet men ansåg att Blue Obsession inte var tillräckligt radiovänligt. Dessutom ansåg man att det saknades en singel att marknadsföra albumet med. ”Vi hör ingen singel” var budskapet till Michael. Som naturligtvis tyckte han levererat tolv potentiella singlar. Efter diverse diskussioner och bråk ströks albumet helt ur releaseplanen. Michael McDonald var ute i kylan. Tre år senare släppte Michaels nya skivbolag Blue Obsession. Albumet har inte sålt särskilt bra men det är ett nästan löjligt underskattat och bortschabblat album, där låtar som t. ex. No Love To Be Found eller The Meaning Of Love liksom rättvist förklarar saker och ting, vad det handlar om när Michael McDonalds klassiska blueeyedsoul är som bäst. Men när han följde upp fina Blue Obsession med In The Spirit vintern 2001 kändes det som ”Doobie brodern” satt sig själv rejält i klistret. Om vi ska vara helt ärliga, igen. Det var nämligen ett trist album, som också strödde salt på såren bland de flesta av Michaels kritiker. Och det var inte bara ett julalbum utan även en känsloreflektion på terrorattacken den 11 september i New York. Vilket helt enkelt blev för mycket. Med nya albumet Motown är Michael dock förlåten. Här tacklar han nämligen ett urval ur Motowns låtskatt både kärleksfullt och respektfullt. Albumet sluter cirkeln för Michael McDonald. Det var ju med Motown-låtar han växte upp och även inledde sin sångkarriär med att sjunga till, innan han efter bl. a. bakgrundsjobb med Steely Dan tog steget in i numera klassiska Doobie Brothers och skapade den västkustslicka, jazzfärgade popsoulen gruppen blev stilbildande med under 70-talets senare hälft. Så är det här den perfekta punkten på karriären, frågar jag Michael när jag pratar med honom på biltelefon. Han befinner sig i en van på väg från Köpenhamn. Den pågående turnén ska nå Sverige för en enda spelning, då i Malmö. – Så skulle man ju kunna se det om man vill. Men naturligtvis känner jag det inte så. På scen framför Michael och bandet varje kväll

12 | la musik

fyra-fem låtar från Motown. Resten av låtarna är naturligtvis material från Doobie Brothers-tiden och soloskivorna. Michael säger att idén att spela in en skiva med Motownlåtar faktiskt inte var hans egen och inte berodde på skrivkramp eller idétorka. Det var mer ett strategiskt affärsbeslut från skivbolaget. – Jag har kontrakt på tre skivor med Universal kvar och de tyckte att Motown var ett bra projekt att genomföra. Motowns låtkatalog är ju helt enorm. Hur kom du fram till de tretton låtar som finns på albumet? – Vi var några stycken som stängde in oss i ett rum på skivbolaget i New York. Bl. a. producenterna Simon Climie och Tony Swain och min manager. Efter tre timmar hade vi faktiskt lyckats enas om vilka låtar vi skulle ha med. Han medger dock att när han idag hör vissa Motown-låtar någonstans som inte hamnade på albumet, kan svära till och undra hur i h-e de kunde utelämna just den låten. – Men vem vet, kanske vi gör en till Motownplatta framöver. Valet av Stevie Wonders All In Love Is Fair är ett udda val. Din sång är väldigt stark här. – Vi valde den för att det helt enkelt är en underbar ballad och för att vi också kände att vi kanske kunde tillföra något nytt. Michael tillskriver producenten Simon Climie äran för det lyckade resultatet. – Han har haft en enorm känsla i arbetet, inte bara i den här låten utan på hela albumet. Michaels Motowntolkningar ligger nära originalen utan att för den sakens skull vara karbonkopior. Utom några undantag, t. ex. Reflections och How Sweet It Is (To Be Loved By You) som närapå känns som helt nya låtar. – Vi bara kände under inspelningen att det var nödvändigt att göra på det viset. De här låtarna krävde på något sätt en tydligare förändring. Annars säger han att det var viktigt att inte förändra för mycket i själva arrangemangen. En modern produktion är ju en del av förändringen i låten liksom naturligtvis Michaels säregna röst, och det går att höra att han och Simon Clime haft stor respekt för originalen. Vad tycker du annars var det viktigaste att tillföra låtarna? – Naturligtvis att det i varje låt fanns någonting nytt, något som lyssnaren inte hört i låten tidigare. Kan du förklara känslan i att spela in en klassisk låt som Ain´t No Mountain High Enough och sedan se avtrycket på sitt eget album? – Det är en enorm känsla. Otroligt skönt. Det är ju min generations tid. Du

vet, det hände egentligen inte så mycket på den tiden. Man hade sin tjej och man höll reda på om det fanns bensin i bilen ungefär. Så när man hör de här klassikerna idag, än mer spelar in de på nytt, så kommer man ihåg nästan precis var man var eller gjorde när man då hörde de för första gången. Kände du någon gång under inspelningarna oro över att din sång inte riktigt skulle komma att passa låtarna? – Absolut. Speciellt inför Distant Lover och I Want You kände jag oro over hur sången skulle kunna funka. Melodierna flyter lite på ett löst sätt som var så typiskt för Gaye, vilket gör det svårare med sången. Jag fick prova mig fram en del i de här två låtarna. Det intressanta med Michaels version av I Want You är att just i den kan man klart och tydligt höra närheten mellan Marvin Gaye och Doobie Brothers. Cirkeln sluts på ett vis, just i detta ögonblick. – Jag kan förstå att du säger det och så konstigt är det inte. Bl. a. Gaye var ju en stor inspirationskälla för oss. Att vi får se ett nytt album med Michael och hans forna vapendragare i Doobie Brothers i framtiden, är inte helt uteslutet. – Vi är nära vänner. Vi träffas faktiskt mer idag än vad vi gjorde när vi spelade tillsammans. Och visst pratar vi om att kanske göra ett nytt Doobie Brothers-album. När kan ingen säga men dörren är alltid öppen. ANDERS ENQUIST ANDERS@LAMUSIK.NU

MIKE SCOTT

mike scott

och waterboys: samma sak The Waterboys är tillbaka med Universal Hall. En till stora delar lågmäld och mycket vacker platta, utgiven på Mike Scotts nystartade bolag Puck Records. Tillbaka är också Steve Wickham, vars karakteristiska fiolspel präglade The Fisherman´s Blues. Mike Scott är en rastlös man. Jag har följt hans äventyr, både under namnet The Waterboys och på två soloplattor, sedan första albumet 1983. Jag minns fortfarande tydligt hur hans bräckliga röst rörde vid mina känslosträngar på det där sättet som man inte riktigt kan förklara. I recensionen av debuten utropade jag ”detta är bättre än allt som ligger på den svenska försäljningslistan just nu”. I efterhand framstår debuten som ett av Waterboys svagaste album, vilket i sig säger en del. Med deras två följande album A Pagan Place och This is The Sea närmade sig Scott alltmer den stora, känslostarka rockmusik han hade i sitt huvud. Vid det laget hade han, inte minst med hjälp av den smått hypnotiska hiten The Whole Of The Moon, byggt upp en rätt stor fanskara. – Men jag tyckte att jag tagit min rockmusik så långt jag kunde. Jag åkte till Irland för att få inspiration och spela med fiolspelaren Steve Wickham i ett par veckor. Jag blev kvar i sex år. Det var också ett bra sätt att komma ifrån den press jag hade på mig att sköta Waterboys karriär rätt, med alla rådgivare och medmusikers önskemål i bakhuvudet. Jag förälskade mig i stället, människorna och musiken och bara skrev och spelade in. Det var så kul att jag inte kunde begränsa mig till att tänka på att begränsa mig till att tänka på en LP. I slutändan hade jag spelat in varje låt i fem, sex olika versioner med olika konstellationer och älskade alla varianterna lika mycket. Jag sköt fram besluten och det var därför The Fisherman´s Blues dröjde några år. När den väl kom blev den dock omedelbart

en samtida klassiker, även om en del av rock-publiken initialt var skeptisk till den irländska folktonen. Room To Roam, inspelad i Spiddal på Irlands västra kust, lät inte vänta på sig lika länge. (Häromåret kom för övrigt ytterligare en platta från Fisherman´s Blues-perioden, Too Close To Heaven, som är minst lika stark som det ursprungliga albumet). Men i början av 90-talet bröt Scott upp från Irland. – De sista två åren på Irland hade jag dock börjat dricka allt mer. Att lägga av var inget dramatiskt, jag bara vaknade en morgon och var trött på att vara bakfull och ur form. Scott flyttade till New York, där han spenderade det mesta av sin tid i East Village Greenwich Village. New York var ett naturligt val, då många av Mikes musikaliska favoriter (artister som Patti Smith och Television samt minimalisten Steve Reich) kommer därifrån och var starkt förknippade med staden. – Men jag kände mig fortfarande fysiskt och mentalt svag. För första gången kände jag mig osäker på om jag det jag gjorde var tillräckligt bra. Jag tyckte att jag behövde hjälp med både repertoarval och att hitta ett band. Så jag skrev på för Geffen. Resultatet blev rockplattan Dream Harder, som trots några ljuspunkter kändes lite för mossig, nästan hårdrockig. Scott håller med. – Fast det var kul att jobba med Bill Price, som bland annat hade mixat de tidiga singlarna med Sex Pistols och Pretenders. Jag är nöjd med hur The Return Of Jimi Hendrix blev på plattan, annars tycker jag i efterhand att mina demoinspelningar är bättre, de finns på bootleg och gick tidigare att beställa genom min mailinglista. Allt det här visar att jag egentligen inte hade förlorat förmågan, bara självförtroendet. Efter det släppte Scott två soloplattor, den akustiska Bring ´Em All In och elektriska Still Burning, där den förstnämnda var smått magisk. Därefter återtog han namnet The Waterboys för den lovordade ”comebacken” A Rock In The Weary Land. – Jag hade aldrig

insett vilket starkt varumärke Waterboys blivit. Att släppa plattor under namnet Mike Scott var lite som att börja från början igen. Och eftersom vi ändå alltid fick använda namnet Waterboys som referens för att förklara vem jag var, så var det lika bra att ta tillbaka det. Men jag har aldrig tänkt eller skrivit på olika sätt beroende på vilket namn jag gett ut musiken under. Allt är lika mycket jag. Scotts texter (och musik) har alltid haft en andlig, spirituell dimension och jag påpekar att det om möjligt känns ännu mer på Universal Hall och Scott nickar. – Jag kan inte beskriva min tro med några meningar, det känns alldeles för stort, men jag tror verkligen att vi alla är delar av något större, och att vi alla har Gud inom oss. Jag ägnar mycket tid åt att komma i kontakt med detta. Och jag känner det ofta när jag gör musik. Däremot lyssnar han ganska lite på samtida musik. – Jag känner att det inte ger mig så mycket. När jag hade varit på Irland kände jag att jag missat en massa och började köpa plattor igen. Jag gillade musiken hos både Beck och Radiohead, men Thom Yorkes texter påminde mig mest om saker som jag skrev när jag var tonåring. Textmässigt har jag överhuvudtaget svårt att hitta saker som berör mig. Jag lyssnar mycket på Ella Fitzgerald, hon är så fantastisk att jag känner att det nästan finns något gudomligt över hennes sång. Frågan är då vilket album med Waterboys eller Mike Scott man ska starta med om man vill ge sig in i hans värld. – Det beror på vem det är. Men de två första Waterboys-plattorna blev aldrig som jag tänkt mig, skivbolaget tog bort saker och kastade om låtordningen. Först på de remastrade versionerna som kom häromåret blev de som jag hade velat. Men bortsett från de första versionerna av dem och Dream Harder tycker jag att man kan börja i stort sett var som helst. ANDERS LUNDQUIST ANDERS_L@LAMUSIK.NU

la musik

don campbell Engelsk reggae - en scen som många anknyter mer till europeisk pop snarare än till Jamaica. Karolina Ramkvist slog telefonnumret hem till de brittiska öarnas viktigaste reggaesnubbe - just nu aktuell med nya albumet Any Day Now.

är man ringer till Don Campbell i London är det ingen som svarar. Luren lyfts efter fyra signaler, men det hörs ingenting. Det visar sig att Don har problem med folk som ringer hem till honom. – Jag vet inte vad det är, om det är män eller kvinnor eller varför de gör det, men det händer många artister. Någon får tag i ditt nummer och sen är det kört. De ringer och sitter tysta när man svarar, så jag har slutat svara när jag inte ser numret som det ringer från. Don är på väg till Hong Kong på en sedan länge planerad affärsresa som skjutits upp flera gånger på grund av sars. Han skall träffa en advokat och tala om låten Oh Carol som han gjorde med General Saint 1998. Oh Carol låg etta på topplistan i Sydostasien i tre månader, men varken Saint eller Don Campbell har fått några pengar därifrån. Det är nästan tio år sedan Don Campbell släppte sin första skiva. Han är en av de viktigaste sångarna på den brittiska reggaescenen. Förutom Oh Carol har han gjort en rad klassiska hits, som I See It In Your Eyes och Without You, och spelat bakom artister som U-

14 | la musik

Roy, Freddie McGregor, Alton Ellis, Linval Thompson, Barrington Levy, Dennis Brown, Gregory Isaacs, Culture och Al Campbell under deras turnéer i England och Europa. – För dem har jag alltid bara varit en ung grabb med ett instrument, men jag växte upp med deras låtar och tänkte varje gång jag kompade dem att det var helt otroligt att jag kunde stå på en scen med en person som Gregory till exempel. Jag tycker fortfarande det är ganska maxat faktiskt. När visste du att du skulle bli sångare? – Jag kom ut ur min mors livmoder sjungande. Jag har alltid en melodi i huvudet. I lågstadiet hittade jag gitarren och sen började jag spela i ett steelband. Jag var bandledaren. Vi reste runt till alla de andra skolorna och spelade för elever, lärare och föräldrar. I högstadiet startade jag mitt första band, The Elect Band. Sen dess har jag haft en musikkarriär. Jag har aldrig gett upp. Fast jag är utbildad snickare egentligen, och så har jag jobbat med datorer. För många låter reggae och lovers från England mer lik den europeiska popen än reggae från Jamaica. Men Don Campbell, vars nya album Any Day Now producerats av Lloyd

Campbell i Joe Fraisers studio i Miami, känner sig nära de jamaicanska artisterna. Han säger att hans musik alltid har ett budskap, även om det inte handlar om Haile Selassie eller Gud som hos Sizzla och Luciano. – Det kan vara nåt personligt ur mitt privatliv, ett budskap om kärlek eller nåt helt påhittat. Som Lovers Do, som handlar om det man gör när man är kär – han köper en present till henne, han bjuder henne på middag och så vidare. Min kompis Trevor T berättade att han hade spelat den på en fest en kväll långt innan den kom ut och hans systers kompis som var där sa att det var precis som i hennes liv. Hon började gråta när hon hörde den. Det var en historia som jag bara hade hittat på, det hade inte ens hänt mig, men ändå kunde andra relatera till det och känna att det handlade om dem. Vad tycker du om brittisk reggae just nu? – Jag tycker att den är bra, det är jag, Peter Hunningdale, Sylvia Tella och Lloyd Brown. Men det saknas stöd. Eftersom de stora bolagen fortfarande inte är intresserade – om det inte finns ”en ny Shaggy” – så kommer musiken inte ut ordentligt. Vi sysslar ju inte med det som är trendigt, vi gör klassisk musik. I See It In Your Eyes till exempel är ju en låt som folk fortfarande lyssnar på över fem år efter att den kom ut. Dancehall är mer trendigt. Det viktiga där är att vara rätt under en viss period. På din nya skiva sjunger du låtar som Bob Marleys Redemption Song och Al Greens Tired Of Being Alone. – Ja. Att göra nya versioner av låtar är lika svårt som att skriva en från början. Jag skulle aldrig göra en cover om jag inte var säker på att jag kunde klara av det. Annars skulle det vara att brista i respekten mot den som sjöng in låten först. Med den här Al Green-låten var det så att jag först inte ville göra den, men Lloyd övertalade mig. Vem är vår tids största låtskrivare enligt dig? – R Kelly. Jag har spelat in The Storm Is Over, den är med på Reggae Max-cd:n. Jag vet att R Kelly är i en svår situation just nu, men det är inget jag kan uttala mig om. Jag tänker inte låta det ta ifrån honom hans talang. Det är som med Michael Jackson, jag ser honom för hans talang, för den gåva han fått av Gud. Det kan ingen ta ifrån en. R Kelly är dessutom en fantastisk scenartist, jag har själv sett honom uppträda. Men jag förstår att det är en skandal. Jag har själv barn, det skulle vara fruktansvärt om någon gjorde något mot mina barn. Hur många barn har du? – Ingen kommentar. Jag säger så här: inte tillnärmelsevis så många som Bob hade. Eller ok, jag skojar bara. Jag har fem barn. Fem.

TIMBUKTU

timbuktu hit the botten

Text: Anders Enquist

Foto: Michael Lokner

et är mars månad året 2002. Jag sitter med Timbuktu framför mig och albumet Wåtts Dö Madderfakkin Diil? ska precis släppas. När vi pratar är det som om Timbuktu mentalt redan lämnat albumet. Han pratar en del om nästa projekt. Inte för att han vet hur det exakt kommer se ut, säger han. Men uppenbart är att tankarna delvis redan är där, i framtiden. Det är maj månad 2003. Jag sitter med Timbuktu ännu en gång framför mig. Nya och tredje albumet i karriären The Botten Is Nådd har precis släppts. Det är något annorlunda med den Timbuktu jag nu möter. Han verkar mer ”här, nu, idag”. När jag skojar med honom och frågar om nästa projekt skakar han på huvudet, småler och säger att det ska bli intressant att se om han kan ta det lugnare nu mellan plattorna, softa lite. Eller om han måste in i studion och göra något nytt bara för att annars tycker han det inte händer något. – Det är det jag vill ta reda på, om jag klarar av att ”chilla av” lite.

16 | la musik

Ett nytt sätt att tackla livet. Att inte vilja rusa fram i nästa projekt hela tiden. Att lära sig tålamod, att tänka efter. ”Chilla av” som Timbuktu så ofta säger. Eller, skaffa mer livserfarenhet mellan albumen. Som han också ofta säger; skaffa mer livserfarenhet utanför musiken. Och sedan ta med den livserfarenheten in i studion. Vapendragaren Måns, ena halvan (Mårten är den andra) i producentteamet BreakMecanixs är främst den person som sagt till Timbuktu att ”lugna ner sig lite”, att inte ha så bråttom. – Måns tvingar mig att ta det lite lugnt. Annars hade jag nog fanimej direkt börjat arbeta med nästa platta, skrattar han. Jag säger till Timbuktu, eller Jason som är hans riktiga namn och som han tycker jag ska använda under intervjun, hur jag upplevde situationen förra gången vi sågs, i vårat samtal kring Wåtts Dö Madderfakkin Diil? Var han missnöjd med albumet? – Nejdå, det var mer det att vi påbörjade det här med den akustiska gitarren på förra plattan,

med låtar som Gott Folk och Jag Drar. Jag ville fortsätta i den riktningen och kunde knappt bärga mig. Faktum är att när Jason, Måns och Mårten avslutat inspelningarna av Wåtts Dö Madderfakkin Diil? ville Jason skrota allt annat inspelat material och göra om hela albumet i stil med Gott Folk. Ett album med mer akustiska gitarrer. – Måns var lite förnuftigare och tyckte vi kunde börja nästa platta i den änden. Så när arbetet med The Botten Is Nådd påbörjades sa jag mer eller mindre till Måns och Mårten att ”ta upp gitarren nu så kör vi”. Inspelningarna av Wåtts Dö Madderfakkin Diil? gick på sex veckor. The Botten Is Nådd tog ett halvår att spela in. Vad var skillnaden? – När vi spelade in Wåtts Dö Madderfakkin Diil? var det som en sex veckor lång fest. Vi bodde praktiskt taget i studion. Men under jobbet med Botten Is Nådd fanns det perioder då jag mådde skitdåligt, titeln återspeglar faktiskt lite av hur det var. Det var väldigt mycket upp

TIMBUKTU

och ner. Ibland hade jag ingen lust alls och då kunde det gå en månad mellan inspelningarna och ibland var allt på topp. Jason säger att varför inspelningar tog längre tid denna gång också berodde på han behövde mer tid att leta inom sig själv vad han ville plocka fram. Att han ville ge sig tid till att fundera lite mer på det här med livet. Han trodde också att The Botten Is Nådd skulle bli en deppig och ångestfull platta just för att han kände sig väldigt nere innan inspelningarna påbörjades. – Fan, det var som om livslusten försvunnit, säger han och ser nästan förvånad ut själv. Livslusten är det idag dock inget fel på och något ”deppalbum” blev inte The Botten Is Nådd. Men en mer eftertänksam ”Timbuktu” har jag onekligen framför mig. Vad är enligt dig den viktigaste skillnaden mellan Wåtts Dö Madderfakkin Diil? och The Botten Is Nådd? – Kanske att vi rent musikaliskt lite tydligare har preciserat var vi står någonstans. Han har även lämna ironin bakom sig med förra plattan. Vilket känns skönt, tycker han. – Ironin i samhället idag har gått så långt att den blivit för allvarlig på något sätt. Det är istället dags för lite rak ärlighet. Jason håller inte med mig om att han skulle ha blivit mer förbannad. Mer spetsig och intensivare i sitt utförande, säger han. Har du blivit mer radikal då? – Nej, men mindre rädd att säga rent ut vad jag har inom mig. Vad jag verkligen tycker och

tänker. Mina avsikter har blivit skarpare och jag känner att jag blir alltmer övertygad och säkrare om vad jag faktiskt tycker om saker och ting. Men jag har fortfarande inte valt någon politisk sida. Jag vill inte välja sida. Det är den osynliga majoritetens sida jag vill stå på, den sida som makten aldrig lyssnar på. Samtidigt framkallar musiken paradoxala känslor. Antingen är det väldigt amerikanskt soulfunkigt eller så är det radikal folk-r&b. Eller hiphop-reggae som i Dynamit där Jason äntligen får agera tillsammans med en av hans stora inspirationskällor, Peps Persson. Efter att Peps sagt ja till att medverka tog Jason, Måns och Mårten beatet till Dynamit, åkte till Peps och spelade upp det. Peps tyckte det lät bra och Jason frågade Peps om vad han tyckte om att göra en låt om bomber. Jason skrattar när han berättar.. – Peps sa ”ja, fan, svensk vapenindustri har jag länge velat snacka om”. Resultatet blev en stark låt med fränt budskap till våra politiker. Det kanske blev för mycket för en del, konstaterar Jason, men säger att ”man måste våga tillåta sig att uttrycka vad man verkligen känner”. Något annat han numera vågar tillåta sig är att vara lite nostalgisk och sentimental. Att han tillåter sig själv de här stunderna när man blickar tillbaka. Som i det starkaste spåret på The Botten Is Nådd, För Länge Sedan, där Jason så delikat tacklar Womack & Womacks Love T.K.O. som Teddy Pendergrass spelade in och

som även Kenny Lattimore samplat på sitt debutalbum. – Man bli lite mer sentimental när man blir äldre, tänker tillbaka lite mer. Det är ett så klassiskt soultema också, en ”back in the days”låt. Jag har inte gjort det förut. Det kändes bra. Raden i Ett Brev ”Sluta tracka dom som röker en holk ibland” har i viss mån stämplat dig som en drogliberal. Har du fått mycket kritik för det? – Så pass mycket att jag har beslutat inte prata om det. Men jag kan säga att det inte handlade om att legalisera marijuana. Det handlade om att det finns så mycket andra, större problem här i världen som känns viktigare att ta tag i. Fan, jag röker ju inte ens skiten själv. Jason vill sätta saker och ting i relation till vad de verkligen är, säger han. Att mindre och mindre viktiga och ärliga känslor ges plats i media. – Vi är med stormsteg på väg mot en kall och okänslig värld. Fan, vi är väl redan där. Jag känner att jag måste göra mitt för att motverka det. Det är ju bara att titta på den svarta musiken idag. På 70-talet handlade nästan allt om kärlek. Nu handlar nästan all svart musik om våld, mord, pengar och alla kvinnor är horor. Som John Lennon så enkelt sa det - All You Need Is Love? – Skitfet låt. Som Gott Folk-låten. Var snälla mot varandra. Sprid lite ”love” istället för att förstöra för varandra.

la musik

the jayhawks gary louris och mark olson kommer att jobba ihop igen

verige, Malmö: – Den nya plattan är först och främst en hyllning till våra gamla fans, säger The Jayhawks sångare, gitarrist och huvudsakliga låtskrivare Gary Louris, avspänt tillbakalutad i en soffa i en ombonad hotellfoajé. – Ett sätt att betala tillbaka för visad lojalitet och tala om att vi inte övergivit våra rötter. Plattan Louris talar om är Rainy Day Music och det är bandets bästa sedan klassikern Tomorrow The Green Grass från 1995. The Jayhawks har vandrat en något vinglig väg sedan den självbetitlade debuten från 1986. Bandet hyllades besinningslöst och banade efter några magiska album tillsammans med bl. a. Wilco väg för den våg av alternativcountry som sedan exploderade, för att så småningom implodera och självdö. Originalmedlemmen, och den andra låtskrivaren och sångaren Mark Olson valde på randen till det stora genombrottet att lämna bandet och flytta till öknen och spela in lågmälda, märkliga, men intagande country/folkplattor med hustrun Victoria Williams. Därefter följde en ångestfylld inspelningssejour och en så här i efterhand klart underskattad platta, Sound Of Lies, med en delvis ny inriktning för bandet. Med Smile från 2000 steg man bort

18 | la musik

ytterligare från det jordnära, countryifierade soundet och bytte det mot ett mer kommersiellt, storslaget popsound. Albumet delade fansen i två läger och den riktiga framgången uteblev; hence den nyliga (temporära ?) återgången till rötterna och den musikaliska återbäringen till de trogna fansen. Gary Louris är nöjd med Rainy Day Music: – Jag tycker det är en skiva som visar att vi kan vårt hantverk, både som låtskrivare och musiker, samtidigt som det är en bra mix av de influenser som finns i bandet. Det är lika mycket brittisk pop som country, ingredienser som både är lika viktig för The Jayhawks. På frågan om vad han tycker utmärker Jayhawks-soundet säger Louris: – Melodierna, framför allt. Vi är bra på att skriva vackra, melankoliska melodier och arrangera dem snyggt. Plus att jag har en ganska distinkt röst som är lätt att känna igen. Med tanke på skillnaderna i både sound och intention mellan Smile och Rainy Day Music undrar jag om det inte är svårt att hålla balansen mellan att utvecklas musikaliskt som band å ena sidan och “hålla sig till det man kan bäst” å andra sidan. Louris suckar och instämmer. – Den eviga striden. Samtidigt som man som musiker och låtskrivare lätt blir uttråkad och vill

föra både sig själv och bandet framåt får man inte tappa fokus på det faktum att man trots allt har en stil och en formel som man kan bäst och som man vet funkar. Det är lite det vi försökt visa med denna skivan, att vi vet vad vi kan. Många trodde att Mark Olsons avhopp skulle bli dödsstöten för The Jayhawks men Gary Louris var aldrig tveksam eller orolig inför en fortsättning, vare sig när det gällde låtskrivandet eller en annan av bandets trademarks; den karaktäristiska stämsången. – Sättet att skriva låtar har egentligen inte förändrats nämnvärt sen Mark slutade. Vi skrev ju låtarna var och en för sig redan på den tiden och hjälpte egentligen bara varandra att sätta den sista touchen på dem. Och när det gäller sången hade vi ju redan Tim (O’Reagan, trummor) som är en grym sångare, och som dessutom har en röst som passar min. Den gamle vapendragarens förehavanden är kanske inte ett känsligt ämne för Gary Louris, men han tackar mig ändå för att jag inte frågar om Olson nånsin kommer gå med i bandet igen. – Jag är övertygad om att Mark är lika trött på den frågan som jag är. Däremot är Louris helt övertygad om att de båda kommer att jobba ihop igen, om än inte under namnet The Jayhawks. När det gäller The Jayhawks är Gary Louris lite vag om framtiden. – Det känns som att det snart måste hända något drastiskt i framgångsväg. Jag är inte intresserad av att bli rockstjärna, hela företeelsen är fullständigt patetisk, men vi har kämpat på i den här nivån nu i så många år att det vore trevligt att kunna ta det till ytterligare en nivå, att kanske kunna tjäna ihop lite till pensionen, hehe... OLA KARLSSON

PAULA LOBOS

et är eftermiddag på kontoret när en brunögd, ganska kortväxt kvinna ringer på dörren. ”Hej, jag heter Paula Lobos och gör musik. Här får ni en singel och en video. Vad har du för storlek? Jag har t-shirts också”. Paula Lobos, en personlighet av framtidens barn promotar sig själv, sitt eget bolag och sin nya skiva. Rätt upp och ner direkt på tidningens redaktion. Jag känner mycket väl igen henne från hennes tidigare samarbete med Håkan Lidbo som resulterade i fantastiska house-spåret Walk

2002 men det var helt galet omöjligt. Det fanns ingen chans. Paula fick mycket hjälp på vägen av vänner som redan hade sina fötter i branschen. Håkan Lidbo nämns ett antal gånger tillsammans med en handfull skara entusiaster. Allt ifrån videos och pappersarbete till tänkbara fallgropar. Men det är Paula som i grund och botten styr. – Jag har inte råd att luta mig tillbaka och hoppas att saker ska hända för då får jag verkligen vänta. Så jag ringer Ozkar på MNW

paula lobos FÖRDENSVENSKASOULEN

Away. Jag säger inget då utan tackar för skivan, videon och t-shirten. Någon vecka senare träffas vi igen på ett soligt Södermalm i Stockholm. Den här gången är det planerat. – Cirkeln är på något sätt sluten. Jag började för många år sedan att skicka demos till skivbolaget MNW men det rann ut i sanden. Nu, några år senare har jag mitt eget bolag i ryggen, en färdig skiva att ge ut och med MNW som distributionskanal. Det känns skönt. Hon har en sångröst med inlevelse som få. Med ett förflutet i bland annat gospelkören Stockholm East Choir och med en bakgrund från olika stilar inom soulen och även house behärskar hon det mjuka och det aggressiva, de ljusa kontra de lite mörkare röstlägena samt att text och musik är signerat med hennes eget namn. Det är antagligen så bra som svensk soul/ rn’b kan bli. – Jag har inte tänkt medvetet att gospelmusiken har influerat mig men det är kul att du säger det. Det var en mycket lärorik tid där jag utvecklades mycket. Gospel överlag är fantastiskt. Det är riktigt, riktigt bra. Att stå och sjunga med 50 starka röster omkring sig är enormt. Det är en värld för sig. Jag älskar det. Paula kom till Sverige 1976 från ett korrupt och diktatorstyrt Uruguay. Hennes mor satt fänglsad på grund av politiska skäl och Paula kom ensam hit med hennes far. Idag är alla samlade i Sverige och Paula mår riktigt bra, även om vägen har varit lång att vandra. I fyra år samarbetade hon med bland andra Thomas Rusiak och Seb Roc - men albumdebuten uteblev. Mest på grund av den opålitliga och tydligt kantade skivbranschen. Så för drygt ett år sedan, fick Paulas pojkvän (och högra hand i bolaget), Andrés Rosas Hott henne att till slut starta sitt eget skivbolag – Ladybug Records. – Först tyckte jag att han inte var riktigt klok men det gick upp för mig ganska snabbt att det var den enda vägen. Men det har tagit mycket tid. Jag hade ju egentligen ingen aning om hur det var, det var mest för att jag måste få ut skivan. Först ville jag få ut den redan till hösten

som hjälper mig med promotion varje morgon och frågar ”Vad är det som händer?”. Haha, han har nog vant sig nu men jag vill ha kontroll på vad som händer. Det är aldrig någon som reagerat och vill ta hand om dig bara för att du som tjej startat ett skivbolag? – Nej, aldrig. Shit då skulle jag bli så sur. Haha, så jävla sur. Nej det har aldrig hänt så det är schysst. Men det är ju faktiskt nästan bara män i den här branschen. grymma låtar på debutalbumet Aura. En av mina favoriter är den något hårdare Your Life. På väg i bilen till intervjun går den på maxvolym, om och om igen. Ett verk av tyngre grad än de övriga på skivan och oerhört svängigt. En låt som med all sannolikhet kommer att beträda dansgolvet. Paula berättar att det är en remixversion graverat Sakis och Mattias vi hör på skivan. Den ändrades i sista sekund. – Skivan har nog tagit mer tid än vad det skulle kunna ha gjort men hellre det än att jag inte skulle ha varit helt nöjd. Man måste låta det få ta tid och nu är jag verkligen nöjd. Några av låtarna är ju nästan tre år gamla så jag kände att jag ville göra om de, bland annat just Your Life. Den hade en helt annan, lite älde produktion som jag inte tyckte

DET FINNS MÅNGA

funkade riktigt. Remixen Sakis och Mattias gjorde var råcool. De är grymma på beatboxen. Jag är riktigt nöjd med den. Jag hade inte sagt något till Sakis och Mattias hur de skulle göra utan de fick fria händer och se vad de kom upp med för känsla. Paula jobbade sedan vidare med den nya Your Life tillsammans med Roberto Martorell. I hans studio utvecklade dom körerna i låten för att få den i dess slutliga dräkt.

Erik Dahlström träffar kvinnan bakom årets svenska soulalbum - Paula Lobos Foto: Michael Lokner

Paula pratar fascinerat som om hon lever i sina låtar. Varje verk är som en film eller en resa. Hon berättar att hon till vackra balladen Keeps Me Alive samplat en kort sekvens ur Minnie Ripertons låt Inside Your Love men att bolaget inte alls var med på det. – ”Vill ni ha den här så får ni köra den som cover. Vi tänker inte ge bort någon sampling alls.” Det var väl mest egentligen för att låtskrivarna är helt omöjliga att få tag på idag så dom orkade väl helt enkelt inte. Men det var ju värdelöst att göra så för det är ju verkligen ingen cover så nu står det additional lyrics by Paula Lobos. Klockan tickar på och intervjun börjar lida mot sitt slut men jag kan inte släppa tanken på att fråga om det blir ett nytt samarbete med housemusiken. – Det är faktiskt mest på sista tiden jag har kommit tillbaka dit litegrann. För ett år sedan kändes det som ”aldrig i livet” men nu känner jag att absolut. Jag har en ascool houseremix på Your Life som är sju minuter lång. Den måste du höra. Ja, tack - det vill vi hemskt gärna göra. Men vi har ingen brådska. Paula och hennes Aura har tillräckligt med soul och sköna melodier så det räcker ett bra tag framöver.

JOHAN BORGERT

johan borgert envanesak Erik Dahlström träffade Sveriges intressantaste och kanske mest omdiskuterade textförfattare idag. Älskad och hatad – eller missförstådd kanske man skulle säga. Johan Borgerts debutalbum manar i vilket fall som helst enorma känslor ur människor. För mig känns han som den fräschaste textförfattaren Sverige har haft sedan Tomas Öberg började svinga sin mikrofonsladd runt halsen. Men alla musikjournalister delar tydligen inte min åsikt. – Jag var förband till Maria McKee när hon var här nu sist. Det var en journalist som skrev att det var någon form av artistiskt magplask och någon oansvarig individ som hade bokat mig. Helt omotiverat så sågade han mig. Jag fattar inte riktigt vad det var som gjorde honom så engagerad så han blev tvungen att skriva lika mycket om mig som om henne. Jag blir ändå fascinerad. Du har ju otroligt nakna texter. Blir dom rädda för att du har närvaro? – Ja, jag vet inte. Det är så känsligt med det här svenska språket och bara för att man är en ensam Du är naiv - ta bort ditt jävla flin jag hatar sånt lägg ner nu det är mitt gäng du kan väl hitta din egen väg i säng - gå hem jag ska skjuta dig ikväll - ett skott i hjärtat är jag rädd Du är naiv

kille med gitarr. Dom har någon slags bild av en att man vill vara nånting. Jag är så jävla trött på det. Att man sitter och snickrar ihop något som ska vara John Holm. Faktum är ju att jag började göra dom här låtarna för mig själv, ingen som helst tanke på att göra det för någon annan. Det är så jävla tråkigt när folk utgår ifrån att man försöker vara nånting. Det är det som stör mig mest, att det enda dom kan göra är att gå in på MNWs hemsida och läsa att min musik är någon form av Pugh Rogefeld eller John Holm. Så tror dom att det är dem jag utgått ifrån. Norrmännen gillar ju mig och där skriver dom utifrån musiken och innehållet. Det kan jag acceptera hur mycket som helst även om de inte tycker om det. Inte en massa förutfattade meningar om att jag spelar in på en portastudio och försöker få cred för det. Jag menar, vem fan spelar inte in sina låtar på en porta om man är själv? Det är ju liksom portan som har varit min vän. Vi sitter på restaurangen och baren Indigo i Stockholm då Johans singel Smal spelas i högtalarna. – Den här tror ju folk att jag hittat på och att jag försöker vara så jävla ironisk. Jag har ju inte haft aneroxia men när jag skrev låten känns det som att jag hade det. Det var en deppig period. Massa jävla krav liksom. Sen kan man ju tolka den om ironisk också och det är ju roligt nu i efterhand. Jag tänkte nog att det var en känga mot Fröken Sverige eller något med modekarusellen. – Det har nog blivit det idag men jag har aldrig haft en politisk tanke med en låt, inte medvetet i alla fall. Det är ju inte fel heller om man kommer på att man vill skriva en låt om det där eller det där som är politiskt. Men när jag spelade in de här låtarna var det ju bara saker som kom. Som Du är störd nu till exempel. Den texten kom direkt från huvudet in i bandspelaren, jag har inte ändrat ett ord sen dess. Och folk säger att jag inte har tillräckligt genomarbetade texter. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån. Jag kan ju förstå att jag låter otroligt jävla flummig ibland. Ja, men ta En frälsare vald. Men det är ju bara att det kommer ut och sen är det så, jag har ingen lust att sitta och fixa till meningar för att det ska låta på ett visst sätt utåt. En av Johan Borgerts vackraste skapelser och redan nu en klassiker stavas En vanesak. En sång som passar in i många olika sammanhang och livssituationer. Att vänja sig vid en dröm som kanske inte riktigt var vad man hade tänkt sig från början. Det kan vara en tjej, ett jobb eller personer man har sett upp till. Jag berättar att jag och några vänner satt ute och pratade om den låten över ett par öl för några dagar sedan. – Nää, fan vad roligt. Jag blir rörd. Det betyder väldigt mycket för mig även om jag låter ironiskt

när jag säger det. Jag tror ju inte att jag har gjort någon skiva som alla älskar men dom som orkar lyssna på den kommer nog förstå. Folk som du och dina vänner. Den är väldigt sorglig. – Jo, det är den. Det är ett hopkok, inte en specifik grej som jag upplevt. Den spelade jag också in rakt av vilket jag är ganska nöjd över. Den här kan jag ju tänka att ”vem som helst skulle kunna ta till sig” för att den känns så allmängiltig. Den är så enkel och det är ju så jävla konstigt att säga att det här skulle vara 70-tal. En kille på P3 sa att jag grävt ner mig mer i 70-talet än vad Dungen har gjort. Jag kan ju förstå att vissa låtar har någon slags 70-tals vibe i sig. Jag har drömt jag skulle träffa dig i många många år - för jag älskar när du ler sådär men ändå är så hård... ...sen när det blev morgon stod väckarklockan still - försökte nå din blick men du vände kinden till - det är väl en vanesak att vara vaken i en dröm - det är väl en vanesak att vakna utan sömn - plöstligt stod jag utanför och dörren din var låst - då vaknade jag på riktigt och jag kände mig rätt blåst En Vanesak

MEN ATT FÅ för sig att Johan Borgert är progg är att generalisera utan dess like. Parallellen till 70talet är väl då mer läglig att passa över till stora låtskrivare som Jim Croce, Harry Nilsson eller Neil Diamonds fantastiska debutalbum. Det är oavsett liknelse totalt ointressant att jämföra. Sverige har begåvats med en fascinerande och spontan låt- och textförfattare som vi bör lyssna till istället för att låta fördomarna göra jobbet. Vi beställer in ytterligare en vara av tjeckisk gudomlig malt och samtalet fortsätter djupt in i förhållanden, musiksverige och framförallt hur man bearbetar att skriva en sorglig låt när man egentligen mår riktigt bra Senare på kvällen står Johan Borgert på Mosebackes scen och jag blir bara mer övertygad om att herr Borgert långt ifrån har lagt sin bästa kompositioner på skiva. Det känns om att Borgerts kapitel i svensk musikhistoria knappt har börjat. – Jag spelade in en ny låt igår. Helt bisarrt bra. Den handlar om en person och dess kompis som är i himlen. Personen är väldigt osäker sedan kompisen, eller vem det nu är - kanske en tjej, har dött och ber honom om råd. Då är det liksom en kör från himlen som svarar hela tiden typ “Så länge du minns kan jag se dig. Så länge du minns är du dig själv. Så länge vi minns är vi tillsammans. Du och jag.” Som sagt: det här är bara början.

Maximalt National: Kaizers Orchestra ”Ompa til du dör”

Liberator ”Are You Liberated?”

(album)

Möt underverket i Roskilde och Arvika!

”Euforisk treminuterspop som rusar rätt ut i vårljuset … punkens attack, soulens sväng, skamusikens kolsyrebubbel”. Dagens nyheter

Kristian Anttila ”Natta de mina”

Alice in Videoland ”Dance with me/ Naked”

(album)

(singel)

Se honom i Hultsfred och Arvika!

DAF möter Blondie i Hulstfred, Arvika, Malmö…

”Ni talar om vänskap, jag stänger min dörr Äsch! Ge mig lite knark, lite sprit, ge mig till himlen en kupong. Ni talar om framtid, jag skriker: Hopp och Liv; Adjö! Äsch! Ge mig lite gift, lite sex, kom få mig lyfta från golv…”

Hetare än Hultsfred Stefan Sundström ”Fredens man” Singel ute nu! ”Pappa kom hem – Live!” 28/7

Bob Hansson ”Kör solen, kör”

Kajsa Grytt ”Är vi på väg hem?”

(album)

Aftonbladet

www.national.se

parker

Det borde finnas ett Parker i varje stad, i varje gathörn, på varje party. Eller åtminstone i varje hem, i varje människa, i varje relation. Det hade varit så mycket bättre då. Så mycket klokare. Så mycket sexigare. Så förbannat mycket roligare. Lennart Persson går igenom Parkers efterlängtade uppföljare tillsammans med sångerskan Eva Parker.

arker gör inte musik som revolutionerar ditt liv, de placerar bara små glädjebomber i det. Parker frikopplar hjärnan, men är allt annat än dumt. Parker är smartare än det mesta, smart nog att ta för sig av livet. Parker är precis allt annat än konsensus, konformism, konservatism och kulturförakt. I klartext: Parker rockar i ett samhälle som rockar för lite. Senare i sommar kommer den efterlängtade uppföljaren till gruppens hyllade debut. Och det låter som om bandet haft kul i studion. – Det är roligt att jobba långa sammanhängande pass i studion, alla tre tillsammans. För att prata managementspråk så kan man lätt påstå att synergieffekterna är enorma. Vi inspireras av varandra, idéer studsar som skruvade pingpongbollar, grejer som vi på egen hand aldrig hade kommit på flyger som stekta sparvar oss emellan när det funkar som bäst. Men det är drömlägena. Ofta får vi klämma in lite tid där det finns hål. En låt rusade jag ner och sjöng in på en lång lunchrast. Klaus vid mixerbordet, jag med en macka och toner i käften framför micken. Men det funkar ju det med. Albumet har den något förbryllande titeln Le Petomane. – Det är Carlos geniala förslag; franskt, vackert, romantiskt. Uppblåst. Carlos kom med idén efter att ha läst en av sina favoritförfattare/ musiker Kinky Friedman. Kinky skriver i romanen Spanking Watson om Le Petomane, detta mytomsprungna fenomen till artist, känd från bland annat Moulin Rouge… Vilket naturligtvis gör det helt självklart att gruppens sångerska Eva Parker på en av omslagsbilderna poserar i ett svartglänsande, extremt kroppsnära pvc-fodral. – Det var första gången i mitt liv jag handlat kläder på postorder. Anser man Poison Ivy i The Cramps vara en stilikon och vill ha sin egen

22 | la musik

”catsuit” i svart lack så funkar inte Hennes & Mauritz. Och ni anar inte vad man kan köpa i de butiker som har just ”catsuits” i lack… – Mejlade några av nätshoparna för att efterfråga hur storlekssystemet är, sånt är ju svårt när man inte får prova. Och en karl, låt oss kalla honom för ”Kenta” mejlade tillbaka med benlängd och liknande och så beställde jag. Och fick en som var för liten. De uppgivna benlängdsmåtten stämde inte alls, de var alldeles för korta och så ringde jag upp Kenta och sa som det var. På trygg dialekt förde han då en initierad diskussion om storlekar och lack som material att sy och göra ändringar i, och lovade fixa biffen å det snaraste fast han egentligen inte hade någon inne. ”Jag ska kolla med mina kontakter och göra vad jag kan”. Några timmar senare ringde han och sa att den nya var på väg. – Insåg att jag var tvungen att ta bilden själv eftersom jag skulle i väg för att göra klart det sista med omslaget. Så jag hoppade i catsuiten, lindade in mig själv i 20 meter svart bondagetejp (jag fick många tips och idéer från häftet som medföljde) eftersom catsuiten var lite för stor och gick sedan ner i källaren med min nya digitalkamera med fjärrutlösare och stativ. Jag knäppte kvickt några bilder. Tills det rasslade till i källardörren, då flydde jag fältet... VI HAR LYSSNAT på Le Petomane och låter Eva lotsa oss genom albumet. På med lackskorna och partyhatten, så kör vi.

I MISS YOU

Öppningsfrasen sorterar snabbt in sig i raden av verkligt klassiska albumöppnare: ”you’re wasting your time in a rock’n’roll band”. Och Carlos Parkers gitarrer lägger omedelbar moteld; kaxig punk och jublande glamrock i läckraste kombination. – De flesta flickor jag känner har någon gång suttit och genomlidit sin pojkväns demo och bara väntat på att hånglandet ska starta så att plågan

skall vara över. För att sedan bli besvikna på det också. Snygga egoister finns det gott om. Och ändå saknar man dem när de går. Ett mysterium. – Skrev refrängen för länge sedan, men verserna och sticket är ett bygge jag gjorde alldeles när plattan egentligen var klar. Kände mig inte helt nöjd, skrev nytt under en koncentrerad period, drog bort två låtar och la med tre nya som vi spelade in på två urlånga lördagar. – Låten är plattans längsta, för att vara Parker ett riktigt jäkla epos, men den larmade så skönt på slutet med Carlos fina gitarrer att jag inte hade hjärta att skrika stopp. Något jag annars gör ofta. En bra poplåt är ofta en kort poplåt. Men ingen regel utan en massa undantag, naturligtvis. LALALALALA

Evas refräng är ett klassiskt exempel på att de allra simplaste känslorna oftast uttrycks bäst med de allra simplaste medlen; ett hedersmedlemskap i Brill Building-akademin kommer snart på posten. Och bandet etablerar en gång för alla sin grundinställning: precision och snyggspel som ställer sig i vägen för känslan kan gå ut genom den där dörren till vänster. – Refrängtexten är lagom intellektuell, tycker jag. I verserna besjungs kärleken till kärleken. Om att vara kär i någon som snart, förhoppningsvis, ska dyka upp. Om nyfikenheten på vem han är. Arrangemanget och uttrycket känns typiskt oss och den är grymt rolig att sjunga live. Låten skrev jag och Carlos en kväll förra sommaren. Samma vecka, några kvällar senare, skrev vi Go Insane, Pogo Pogo och Let Go. Vi var uppenbarligen inte så powerballadiga den veckan... – De fyra låtarna, plus några till, tog jag med mig i en stor ryggsäck och satte mig ensam på ett plan till Spanien. Väl där luffade jag ner till Ibiza där jag skulle ägna mig åt att skriva låttexter. Var planen. Det blev väl så där mycket arbetat, jag

träffade några kanadensiskor på båten dit som jag delade hotell och kalas med ett tag, och när de åkte blev jag omedelbart rånad mitt på dagen, det blev slagsmål och rånarjäveln vann. Men idag är jag inte säker på att utgången skulle vara till hans favör; jag har börjat träna Thaiboxning... – Så där stod jag i Ibiza stad utan pass, pengar, visa, körkort, biljetter, mobil - allt av värde. Men min lilla bandspelare med låtarna hade jag kvar på hotellet, alltid något. Prata aldrig med mig om svensk byråkrati, ni har inte tampats med spanskt rättsväsende, är allt jag kan säga. Träffade på en av mina svenska vänner och hängde med till ett litet hippiekollektiv där jag fick låna en madrass. Trivdes fint tills jag fick klart för mig att de hade huvudlöss. Då kändes det som att det var dags att dra. Men texten till lalalalala skrev jag på en av Ibizas mest freakiga stränder. – Jag klämde in en fallskärmshoppare i texten eftersom jag tänkte mycket på fallskärmshoppning då. Nu har jag tagit steget och är snart en certifierad fallskärmshoppare själv. POGO POGO

Fyra lössläppta blåsare och ett snyggt muterat

Kinks-riff skruvar sig, tätt intill varandra, i en jublande hyllning till det stora och allt överskuggande glädjefnattet. – En hyllning till alla klubbar som vi dansat på och ett försök att fånga euforin man känner en lyckad partykväll. Vi provade att lägga blås här och det satt som gjutet. Klaus gode vän, saxofonisten Kai Sundqvist och hans mannar ramlade ner i studion och tutade som fan och vi blev så lyckliga. Vilket drag! Vilket partybrölande! Mer, mer, mer! – Carlos blev helt i gasen och klöste på i sista refrängen så strängarna glödde. Klaus fick en knäpp och hojtade i mikrofonen under sticket, något inspirerat om Monster Dance, gud vet vad det kom ifrån, och mina stämband skruvade sig mer än vanligt. Partyhatt på, nu dansar vi tills klackarna går av, sedan fortsätter vi barfota. GO INSANE

Elakt hackande Sex Pistols-gitarrer, snubbeltempo och en Eva som talar klartext: ”my life is a bore, my home is a mess, and my work sucks”. Men allt elände sveps bort två mycket elektriska minuter.

– Gasen i botten från mål till start, totalt osofistikerat men kul. Allt som gäller är NU och hedonism. Imorgon är inte en annan dag, imorgon finns inte. En fullkomligt självklar låt, vi tar bara ner den några andetag i sticket, sedan är det gasen i botten igen. – När vi tre spelar in så är det vanligen lika intensivt som i den här låten. Tiden är knapp så vi bara kör. Öser. Testar. Bänder strängar, smiskar skinn, ställer käften på vid gavel. Jag står nästan aldrig still, det går inte. Jo, ibland kollapsar jag i en soffa, somnar rent utav. Men oftast är tempot sinnessjukt. – Jag vet inga som har övat, spelat, övat och spelat som Klaus och Carlos. Tillsammans har vi miljoner timmars tragglande i våra kroppar. Själv har jag sjungit sedan jag föddes, drillats i flickkörer, gått hos sångpedagoger, tränat mina stämbandsmuskler. Att skriva låtar är ett djävulskt slit om än roligt slit. Jag kan bli irriterad när folk inte fattar det, när de tror att saker och ting i livet är gratis. Liksom bara inspiration och gåva. Det är det inte. I alla fall inte för oss, vi har slitit som fan och gör det fortfarande.

la musik

PARKER

– Vi tonartshöjde den i sista refrängen, inte helt utan att våndas. Men vi sa ”fuck you, schlagerkompositörer”, ni ska fan inte ha patent på detta lilla trix. Av de 32 låtar vi släppt på skiva är denna den enda med tonartshöjning, så det vi tyckte att vi kunde unna oss. Precis som nassar inte ska ha patent på svenska flaggan anser vi att rockbanden måste ta tonartshöjningen åter! I WANT YOU BACK

WHAT ABOUT

Förtjusande, kamouflerat bitter popballad, om att bli övergiven. Om frågorna som aldrig blir besvarade. ”What about we, what about all that used to be?”. Och om självtvivel. ”Wasn’t it good, wasn’t it love?” – Smäktande och sorgligt. Banalt, kanske. Men allt man känner när man blir lämnad är ju som hämtat ur Mitt Livs Novell. Klaus och Carlos kliver in i refrängen och körar så fint. Någon av oss var mitt i ett uppbrott då den spelades in. Smärta. – Alltid när jag skriver låtar är jag rädd att jag ska ha snott melodin någonstans ifrån – var kommer liksom allt ifrån? Oftast gnolar jag fram låtarna tyst i huvudet – gärna under långa, raska promenader – utan instrumenthjälp när jag skriver själv. Arrangemangen liksom ”hör” jag. – När den här låten var klar fick jag för första gången höra att inledningen på refrängen var lik två låtar, som båda har svenska upphovsmän. En låt från Chess och en Christina Aguilera-hit. Lyssnade på dem och ändrade de två inledande tonerna, sedan var likheten puts väck. Men mest snor jag annars från mig själv. Kommer ibland på något som jag tycker är finemang, men inser strax senare att det är en refräng jag redan skrivit… WHAM BAM BAM

Party. Bli full, ramla omkring, studsa på tårna. Ända upp i taket. – Första singeln. En sådan där låt som jag skrev gående. Härligt – snabba promenader och älta melodier i huvudet samtidigt. Vrida på ord, smaka på nonsens, sortera och förkasta – allt reder ut sig när fötterna rask erövrar stadsgator, berg och skogar. – Låten är egentligen idiotenkel, men det simpla är oftast det svåra, både vad gäller text och melodi. Att skriva snirkligt, kryptiskt och utförligt är lättare än att skala ner, strama till och räta ut.

24 | la musik

Eva klär sig i oskuldens ljuvt plisserade kjol och levererar en klassiskt trånande girl group-bön. – En låt jag skrev för evigheter sedan och som kändes fräsch när den fick nya harmonier i verserna. Den lät lite töntig i det arrangemang vi gav den tidigare. Ibland måste sånger, likt viner och ostar, få ligga till sig innan de slår ut i sin fulla blom. – En rätt defensiv text har den, låtens jag vill ha ett svin tillbaka, jag förstår ingenting. I sammanhanget vill jag passa på att nogsamt tydliggöra att bara för att jag skriver en text i jagform så behöver det inte betyda att jag håller med om allt jag skriver. Ibland sjunger min mun saker som jag privat inte på något sätt håller med om. Jag tror att det kallas konstnärlig frihet. Fatta! Låten har bott i min arma skalle i åratal och krävde sin rätt att få bli till och hamna på skiva.

men fick ge mig. Idag är jag glad för det. – Vi är oändligt tacksamma mot blåsarna som ställde upp för oss gratis. Vi har ju noll kronor i inspelningsbudget. Det känns som om vi är skyldiga väldigt många snälla och hjälpsamma människor väldigt mycket. DREAMING ABOUT YOU

Romantik, hångel och sex, som Eva själv säger. – En lycklig bagatell om när livet är som allra mest pirrigt. – Det dummaste i spelet mellan könen är, om jag nu ska bli allvarlig, att det är så ojämlikt på så många olika plan och sätt. Runt om i världen och även här hemma. Behöver inte rabbla; men vilket kön är mest underbetalt, diskriminerat, objektifierat? Sorgligt. Det mest fascinerande och roligaste är allt som har med romantik, hångel och sex att göra, förstås. – Och när blodet bubblar och förväntningarna är på topp blir det gladpop. Det är dur, det är pirr, det är kul. Låten började jag nynna på när jag lagt mig, strax efter att jag pratat med någon speciell i telefon. Lampan var släckt, jag var på väg att stiga på sovtåget, men så började det ramla fram ord och toner och det var bara att tända lampan, plocka fram papper och penna och sätta igång. REPLACEABLE

LET GO

Kan någon var snäll och berätta för mig om Carlos och Klaus Parkers förflutna på hårdrocksscenen? – Carlos har väl möjligen den bästa kollen där, utan att på något sätt vara en expert. Men vi tycker att det är kul att göra hårdrockartecknet och headbanga och larva oss. Vem vet, vi kanske uppträder i spandexbrallor framöver, jag håller det inte för uteslutet. – Var först tveksam till att denna låt skulle med på albumet, men både Klaus och Carlos håller den som en av sina favoriter, och helt plötsligt så erövrade den även mig. Nu är vi tre som bara MÅSTE göra hårdrockartecknet när den riffar igång. Dum, men kul. – Men jag skeptade först hårt på trummandet, hela introgrejen, fattade ingenting. Men så gömde jag undan mitt tänkande jag och headbangade med bröderna. Sedan hörde jag att de fanns de som höll låten som en favorit och då blev jag genast jättesmickrad å låtens vägnar och den är ju himla kul att sjunga. Som vanligt handlar den om ett svin, det är lättare att skriva om dem än om de snälla killarna. Roligare också. YOU SHOULDN’T MARRY THAT GIRL

Oväntad favorit på albumet; en bitterljuv ballad om svek och svartsjuka, kärleksförvirring och en längtan som inte vill gå över. – En urgammal låt som fick ny kostym när bastuba, trombon, saxofon och trumpet la sina sjukt vackra vyer i refrängen. Melankolin förstärktes och en gammal melodi hittade hem. Ingen bas, först halvvägs lite försiktiga Klaustrummor. Jag ville först ha upp dem i mixen,

Plattans obekvämaste låt, hittar aldrig riktigt sitt ”groove”. Den mest slamrar på, utan mål eller mening. – Ett olycksbarn som vi ändrat tempo i, stökat och bökat med. Någonstans har vi alltid gillat den, men vilken kostym ska den ha? Sticket har vi alltid refererat till som ”gothsticket”, harmonierna är lite goth-light, tycker vi. Den var knepig att mixa, kändes väldigt länge ruskigt demo i sitt sound, vi slet med den. Hur den egentligen låter kommer jag inte att fatta förrän ytterligare lite tid har gått, nu saknar jag perspektiv. – Återigen en märklig textgrej. Jag sjunger om att jag varit ”the other woman” utan att själv veta hur det är, men jag gillar ju att ta andra människors erfarenheter och sedan försöka föreställa mig hur det känns. WE ARE PARKER

”...and we like a good party”. En programförklaring att avsluta albumet med. ”Is it a bird or is it a plane, is it a star or someone insane?” Nej, det är bara Parker. – Skrev den för att jag tyckte plattan behövde en låt med ett lite mer midtempoaktigt sväng. Tror att vi alla är överens om att det starkaste partiet i låten är sticket som bryter av ganska kraftigt. Inte så konstigt kanske, jag petade ju in en ”aderpale” i det. Och alluderade på andra poptexter, sånt är kul. En liten homage här, en liten homage där. Få märker, men jag har kul. Låten är också en programförklaring: ”our aim is only one, we are here to entertain”!

RYKANDE FARSKA PLATTOR Kelly Joe Phelps

Josh Rouse

"Beneath This Gruff Exterior" [RCD10633]

"Love Vibration" [RCD51077]

Intim, organisk alternativ-blues från en sann mästare på gitarr.

Smakprov från kommande albumet "1972". Innehåller 2 extraspår samt video!

Joe Jackson Band

Carl Craig m fl

"Volume 4" [RCD10639]

"Detroit Experiment"

25 år efter debuten låter Joe Jackson med band lika vitala idag. Energiskt!

Kritiker rosat expeiment som följer up The Philadelphia Experiment från förra året.

Jayhawks

Morphine

"Blue Earth" [REST73766]

"Best Of"

Limiterad deluxe utgåva av Jayhawks debutplatta med 3 extraspår.

Mörkt, rytmiskt med detta kultband.

[RCD16026]

[RCD10635]

Håll utkik efter nya plattor med Tennis, Soul Asylum (Best of), Big Star (Best of), Dead Milkmen (Samling) & Lori Carson.

FESTIVAL

FESTIVALDAGS:

tillbaka till stenåldern i tre dagar, åttahundra bagis är man frågar folk om deras bästa konsertupplevelser brukar festivalspelningar sällan nämnas. Det är inte så konstigt. Jag kommer ihåg när en kille i häxhatt spydde framför mig när Kristoffer åström sjöng Poor Young Man’s Heart på Hultsfred 1999, och när en hel Spain-spelning samma år förstördes av en kille som hade en varmkorv, en ketchupflaska och en nästan akademisk oförmåga att träffa objekt ett med objekt två. När man frågar folk om deras bästa festivalminnen brukar de heller aldrig nämna något som har med musik att göra. De pratar om när Leffe från granntältet ordnade tequila för alla, när Lotta hånglade med en kille från ett skitkänt band eller när du fick din bästa festivalkyss i en halvvält bajamaja där någon hade skrivit hela texten till En vän med en bil i grön tusch. Musik är egentligen en rätt procentuell del av festivallivet. Mest handlar det om att få vara smutsig en hel vecka och om att gå i tofflor hela dagen, att få hångla utan konsekvenser, kissa utomhus och framför allt om att inte tänka: inte tänka på räkningarna och huvudvärken och krigen och framtiden. Tillbaka till stenåldern i tre dagar, åttahundra bagis. Missförstå mig inte. Festivalsommaren ger bästa chanserna att se alla artister och band som annars knappast skulle bemöda sig om att komma till Småland eller Jämtland. Det är bara så frustrerande att alla som ser spelningen med ditt favoritband inte alls förstår att vad som just nu sker på scenen är en världshändelse av större mått.

Fem spänn på att Sonny Crockett-modet blir årets stil

Ett förslag är att varje kunnig festivalarrangör förbereder med vad jag skulle kalla en Rättvis Uppdelning Av Platsen Framför Scenen. Uppdelningen kan se ut som följer: 1 - Längst fram står de riktiga fansen. För att få en plats här bör man klara av en tipsrunda om bandets kompletta diskografi, bakgrund och favoriträtter. 2 - Verkligt korta personer, samt människor med nedsatt syn. 3 - Personer som har minst ett album och som skriver under ett kontrakt på att de har hedervärda intentioner att lyssna på hela spelningen. 4 - Kamrater till folk i led ett, två och tre. 5 - Alla andra. Folk med varmkorv, och alla som går armkrok, får stå utanför lokalen. Publiken, särskilt de i avdelning 5, bör även förses med munkavel. (Nej,

26 | la musik

det är inte kul att skrika ”Visa pattarna”, inte ens ur kultsynpunkt och nej, inte heller om det bara är killar på scenen.) Bevittnade tidigare i år när Rosie Thomas skulle plocka fram sitt jätteroliga stå upp- alterego Sheila för en kort sejour. Sheila blev genast överröstad av en kille som började vråla ”Det är inte kul! Vi förstår inte!” Rosie/Sheila skakade på huvudet och gick av scenen, tyst. Oftast är det bäst att hålla sig till demoscenen. Förutom den självklara fördelen att man åratal senare kan gå och malla sig med att man faktiskt hörde stans bästa band först brukar det vara relativt lite folk där – demobandens kompisar och några strö-A&R-are med bakisblickar, som mest. Bästa läget för att faktiskt lyssna på en hel spelning, alltså. Det är sommarens tips.

ANNARS, HÄR ÄR RESTEN AV SOMMARENS MÅSTEN: SPELNINGARNA: Queens of the Stoneage, Badly Drawn Boy, The Coral, Mary Lou Lord, Cat Power (Hultsfred), Bonnie “Prince” Billy, Daniel Johnson, Kills (Roskilde), Björk (Arvika) Essex Green, Comet Gain, Mates Of State, Tullycraft (Emmaboda), Cardigans, Tom McRae (Stockholm Calling), Pretenders, Ed Harcourt, Rosie Thomas (Storsjöyran), The Rapture, Thrills (Accelerator), Håkan Hellström, Moneybrother, Timbuktu, Marit Bergman, Christian Kjellvander (var de än spelar). Bruce Springsteen (Ullevi). SKIVORNA:

Beyonce, Streets, Radiohead, Latin Kings, Perishers, Wilco,

Komeda. BOKEN:

Patricia Cornwells Jack Uppskäraren – fallet är avslutat.

FILMEN:

Hulken (sommaren blir grön oavsett väder)

Miami Vice (Kanal 5). Fem spänn på att Sonny Crockett-modet blir årets stil.

REPRISEN:

ANNIKA NORLIN ANNIKA_N@LAMUSIK.NU

Följ oss på vår resa H T T P S : // W W W. FAC E B O O K .C O M / L I V E TS G O DA /

H T T P S : // W W W. I N STAG R A M .C O M / L I V E TS G O DA _ M AGA Z I N E / @ l i ve t s g o d a _ m a g a z i n e

Livets Goda W W W. L I V E TS G O DA . S E

EN S

VÄ IV B G O SK L ÄL AG

vinna eller försvinna i den digitala världen

ecording Industry Association of America, RIAA, International Federation of the Phonographic Industry, IFPI, och andra branschorganisationer sprider skräckpropaganda om att illegal kopieringen är kopplad till organiserad kriminalitet och maffia. Ordföranden för Svenska Föreningen mot Piratkopiering, SACG, gick vid ett seminarium i april så långt att hon hävdade att Al-Qaeda finansierar sin verksamhet med piratkopiering. Inte ens telebolagen, som enkelt hade kunnat stoppa piratkopieringen, är villiga att hjälpa till. – Telefonbolagen tycker det är jättebra att det inte finns regler för då surfar folk så det bara dånar om det, säger Sundin. De kan se vem som gör vad. Men det är ingen som ställer krav på telefonbolagen. Större problem är att konsumenternas beteende gällande musik har förändrats markant. Det är inte bara illegal nedladdning via internet och fildelarprogram som hotar skivförsäljningen utan ändrade vanor och behov hos konsumenterna. – Tonåringars fritidsintresse idag består inte längre enbart av att lyssna och konsumera musik. Förr var det det primära man gjorde på fritiden, för typ 15 år sedan, förklarar Sundin. Idag är det att chatta på Lunastorm och sms:a. Förr styrde musiken; man var synthare, hårdrockare, punkare, hip-hopare. Modet speglade vilken musik man gillade, idag speglar det vilken social tillhörighet de har, eller vilken stadsdel de kommer från. Var du synthare på 80-talet var du död om

34 | la musik

Idag konsumeras musik på ett helt annat sätt än 15 år sedan. Efter att i flera år fördömt internet, piratkopiering och ungdomars ändrad inställning har nu skivbolagen insett att de måste följa konsumenterna i deras utveckling. Annars kommer de försvinna. – Musikbranschen kommer aldrig bli vad den en gång varit. Vi har passerat “point of no return”, säger Per Sundin, vd Sony Music Nordic i en intervju med Johan Nylander.

någon skulle komma på dig med att smyglyssna på Iron Maiden. Idag är det fritt fram att byta grupptillhörighet efter humör. Genom att beklä sig med vissa varumärken och symboler får du access till gruppen; likt en skådespelare som iklär sig viss rekvisita för att spela sin roll. – Det är en social förändring som pågår. Det gäller att anpassa sig. För oss på skivbolagen har det gått väldigt bra väldigt länge. När det kommer hot har man tänkt “det går nog över”. Men nu måste vi hitta alternativ, säger Sundin. Dessa ändrade sociala fenomen gör det svårt att finna målgruppen. Deras beteende är flyktigt och föränderligt. Mediabruset är enormt och ungdomar stöter från sig budskap. Samtidigt kommer nya bärare av musik. Att försäljningen av inspelad musik i audio- och videoformat minskade med 7 procent i värde och 8 procent i antal under 2002 förklaras av IFPI dels av ökad piratkopiering men även av konkurrens från andra nöjesbranscher. Ökningen av DVD-filmer med musik, samt dataspel, är en stark anledning till minskningen av CD-skivor. Videoformatet ökade med 9 procent i värde. DVD-filmer med musik ökade med hela 58 procent i antal medan VHS-försäljningen minskade med 42 procent. Under 2002 gavs det ut 1.300 nya musiktitlar på DVD, en ökning med 12 procent. Skivbolagen kan glömma att de är försäljare av CD-skivor. De är säljare av musikupplevelser, oavsett distributionsform. stort på utveckling av nya distributionsformer. Året 2003 kommer, enligt Per Sundin, gå till historien som det år vi provade massa nya saker; “the promotional year”, till skillnad från tidigare “piracy years”. Apple lanserar en funktion där man via musikprogrammet iTunes kan ladda ner låtar för 99 cent styck. Microsoft, Sony och alla stora intressenter, både på teknik- och musiksidan, presenterar nya tekniker för distribution.

MUSIKINDUSTRIN HAR SATSAT

Men det är en kostsam historia. – Det kommer kosta mycket pengar för skivbolagen. Men det kommer vara nödvändiga investeringar för att om 3 - 4 år finna kommersiell bäring, säger Sundin. Han drar scenariot där en sajt erbjuder all musik från de stora bolagen, komplett med konvolut, texter och bilder. För 200 kronor i månaden får man ladda ner hur mycket man vill. Distributionen kostar skivbolagen ingenting, och fördelningen mellan artisterna uträknas efter andel nedladdningar. – Det är en intressant tanke! Den här typen av funderingar kan bli framtidens “living application”, säger Sundin. Vad finns det för andra sätt att paketera musik på, frågar jag, varpå Sundin går och hämtar sin mobiltelefon och plockar ut ett litet memorystick. – Med det mitt memorystick går jag in i min entertainmentbutik och laddar det med musik eller film. När jag kommer hem stoppar jag det i min stereo eller min TV. Det är ett annat sätt att göra det på. Skivbolagen, och artisterna, får också in allt mer pengar via STIM, SAMI och IFPI. På skivbolagsspråk säger man “new revenue steams” eller “broadcast income” om intäkter från musik som spelas streamat via nätet eller via radio och tv. – Musik används mer överallt, i datorspel, filmer, mobiltelefoner. Överallt. Vi konsumerar mer musik än någonsin, men det är svåra idag är att få betalt för det. FÖRSÄLJNINGSTAPPET DRABBAR

inte bara skivbolagen utan framför allt artisterna. Att leva på sin musik som svensk artist är mycket svårt. – Det går knappt att överleva som artist idag. Om du inte är en etablerad stor artist, som också kan försörja dig på stora turnéer, så kan du knappt klara dig idag, säger Sundin.

NATURLIGTVIS

BRANSCHEN

– Säljer en artist under 40.000 album, då har han svårt att överleva, om han inte kan åka på turné. Dock är det en trend med starka lokala repetuarer. Internationella storsäljare säljer mindre. En förklaring till detta är det ökade missnöjet med globalisering. – Det finns motrörelser mot globaliseringen, mot EU, mot gemensam valuta. De vill värna om det inhemska, det lokala, säger Sundin. Massproducerade Jennifer Lopes och Christina Aguelera symboliserar samma sak som Nike och McDonald’s. Konkurrensen är så hård att det låter likadant i alla strömlinjeformade tv- och radiokanaler. De vill inte ta risker. Konkurrensen på det engelska språket är stenhård, medan det svenska, norska eller franska språket ger en mycket mer nära relation. Engelsk musik säljer allt mindre utanför England. I Norden ökar den lokala andelen. många framtidsscenarion som scenariospråkare. Hur skivbolagen kommer se ut om fem, tio, 20 år är ett frågetecken. Om distributionen blir helt digital med säkra betalningssätt via internet (om internet nu finns kvar) kan kanske varje artist ha en manager som arbetar som säljare och marknadsförare. – Skivbolagsstrukturen, som vi känner den idag, kanske kommer förändras. Vi kommer ha

DET FINNS LIKA

mindre produktionsenheter. Många som jobbar på skivbolag idag kanske komme jobba som agneter, managers, spånar Sundin fritt. Gällande den förändrade skivbolagskulturen kanske enskild artist har större möjlighet att sälja din egna musik. Dock måste det komma nya digiala distributionskanaler som man kan ta betalt för. Skivbolag är dock mer än bara säljbolag. Att finna rätt målgrupp till artisten, positionera, skapa en hype eller ett intresse med bland annat word of mouth, videos och annonser, intervjuer, scenkläder, framföranden och hela marknadsföringen som omfångar konceptet är en stor komplex uppgift. Promotionarbetet måste alltid utgå från artisten. – Tror man det bara är till att sälja en skiva är man naiv. Det finns fantastiska låtar idag som aldrig bryter igenom. har det fram till 1999 gått mycket bra, med stora vinster och ambitioner att vara starkt representerad i alla genrer. Idag ser det annorlunda ut och kraven på fokuserade satsningar är hårdare. – Det kostar så mycket pengar och riskerna är så stora att vi måste vara mycket mer detaljerad, tänka mer på metodik och teknik och ha en plan i botten för allt. Eftersom vi jobbar med organiska produkter, så att säga, måste man kunna förändra sig efter resans gång. Det går aldrig precis så som man tänkt sig. Man måste ha

FÖR MÅNGA SKIVBOLAG

planer för allt. Tror du att du kan freestyla så har du fel. Kommer det vara musikälskare som jobbar på skivbolagen i framtiden, eller marknadsförare och tekniker? – Du måste ha en passion för att lyckas. Varför lyckas Bert Karlsson? För att han brinner för sin musik. Det är viktigt att förstå det. Skall man sälja Dr Bombay så måste man faktiskt tycka det är skitbra. Du måste älska din produkt. Sedan måste du ha metodik, vara kunnig i marknadsföring och ha naturlig talang för varför man säljer. Skivbolagens kunskap i marknadsföring, i att skapa varumärken, skulle den vara till nytta för andra industrier? – Ofta tror folk att skivbolagsbranschen bara består av musikdårar och gamla trummisar. Men det finns otroligt mycket duktiga människor här med en enorm erfarenhet med att jobba med konsumentbranschen på detaljhandelnivå. De skapar trender, skapar varumärken. Det gör vi hela tiden. Sättet att bli duktig är att göra massa misstag och lära sig av dem. Och här har vi gjort en jävla massa misstag. Eftersom vi släpper så mycket så misslyckas vi rätt ofta. Nu har vi tydligare planer, men vi misslyckas med cirka 20 procent av alla projekt.

la musik

sofia loell tt Curb, det Stora Amerikanska Skivbolaget som signat henne vill framställa den unga Karlskrona-tösen som en superstjärna här i hennes hemland får väl snarare ses som en profetia än en absolut sanning. Och att döma av Loells skivdebut, Right Up Your Face är det bara en tidsfråga innan våra amerikanska vänner får rätt. Så bra är hon nämligen. Född i Uppsala, som dotter till en frikyrkopastor, blev musiken tidigt en naturlig del av Sofia Loells liv, men det var först efter flytten till Karlskrona och med hjälp en uppmuntrande musiklärare på gymnasiet som hon på allvar började inse hur viktigt det var för henne att uttrycka sig musikaliskt. – Jag gick estetisk linje, och du vet hur det är, det är många som tävlar om platsen längst fram. Men jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, eller behövt stå i centrum, så jag gjorde nog inte så mycket väsen av mig. Men det var en viktig tid. Det var då mitt låtskrivande tog fart på riktigt. Att inte ha behövt gå “den hårda skolan”, som harva i replokalen, skicka drösvis med demos och bli refuserad av skivbolag etc innebär, behöver enligt Sofia inte nödvändigtvis vara någon nackdel och det inget hon känner att hon saknat.

“bara” 22 år men framstår på debuten redan som en artist med full kontroll över sitt uttryck. Hon har visserligen haft god hjälp av Johan Glössner, som på ett förtjänstfullt

SOFIA LOELL ÄR

36 | la musik

sätt producerat och arrangerat (och för all del spelat det mesta på) Right Up Your Face, men låtarna kommer övervägande från Sofias penna. Och det är framför allt låtskrivare hon är. “Eller en poet som sätter musik till sina tankar” som hon själv uttrycker det. Just texterna var en bidragande orsak till att Curb Records intresserade sig för den demo Sofia spelat in ihop med Johan Glössner och Pama Records i Fågelmara. Ta titellåten som exempel. Uttrycket “right up your face” finns egentligen inte i engelskan, men Loell får på ett finurligt sätt ihop uttrycken “right in your face” och “up yours” och visar att dessa är ganska närbesläktade i rätt sammanhang. Resultatet blir fräscht och respektlöst. Att orden betyder mycket för Sofia förstår man vid en genomgång av texthäftet. Det är inte de vanliga plattityderna som så ofta serveras bland svenska popartister, utan genomtänkta och välartikulerade funderingar och historier som visar upp en mogen artist som vet vad hon vill säga och hur hon ska säga det. På frågan om vad som är viktigast med en text; problemet med att å ena sidan få fram vad man vill ha sagt, och att å den andra leverera det i en snitsig och stilsäker form är Sofia säker; – Innehållet går alltid före formen. För mig är det väldigt viktigt att det jag vill berätta går fram. Är det så att texterna alltid måste utgå från Sofia Loell personligen? – Inte nödvändigtvis. Jag skriver lika ofta om saker jag läst, sett på TV eller får berättat för

mig, men jag lägger alltid till mina personliga intryck och skriver ur mitt perspektiv. Trots att många av texterna avhandlar ämnen som självständighet, oberoende och frihet, som kan vara lätta att tolka som kvinnosakssynpunkt anser sig inte Sofia var någon feminist. – Snarare humanist. Jag tror på människans oberoende, oavsett kön eller ras, något jag hoppas att mina texter ska spegla. Sofia Loell har ett sätt att sjunga som är om inte unikt så i alla fall få förunnat. Det finns en självklarhet och styrka i hennes röst som gör att sången för henne låter som en lika naturlig sysselsättning som att andas. Jag frågar var denna säkerhet och självklarhet kommer ifrån och får förvånande nog till svar att hon själv inte anser sig vara en speciellt bra sångerska. – Jag bara sjunger på instinkt och uttrycker mig på det sätt som känns bra. Och bra är det. Ibland, som på Will You Move On (en låt som rimligen borde ge syskonen Corr mardrömmar), I’m Good och titellåten rent av magnifikt. Loell hanterar ballader och uptempolåtar med samma bravur och att det låter precis lika bra live som på skiva, är en ytterligare en styrka som långt ifrån alla svenska artister kan skryta med. Att Sofia Loell inte är en stjärna här hemma ännu har nog mer att göra med timing än något annat. Debuten, som varit ute i USA sedan slutet av sommaren, är precis släppt i Skandinavien och trots att uppmärksamheten hittills varit märkvärdigt begränsad är Sofia ganska nöjd med nuvarande situation. – Jag har egentligen inget behov av uppmärksamhet. Sverige är hemma och det är mitt andningshål. På det hela taget framstår 22-åringen som en tjej med skinn på näsan och en hel del musikalisk integritet. Hur var det då att komma till USA som ung, i de sammanhangen relativt oerfaren tjej och försöka hävda sin självständighet och vara tillmötesgående utan att ge avkall på sin musikaliska och artistiska vision? – Det gick otroligt smidigt. De (Curb) köpte i stort sett vårt koncept rakt av och gav oss mer eller mindre fria händer att färdigställa albumet. Sofia menar också hon att upplevde det som att hon fick mer respekt och gehör för sina åsikter tack vare att hon skrivit sitt eget material, något som alltid smäller högt “over there”. Nya singeln Utopia medverkar i trailern till, storfilmen A View From The Top, med bl a Gwyneth Paltrow och Rob Lowe i rollerna som går upp i Sverige i sommar. I vilket fall som helst kommer Sofia Loell med största sannolikhet få vänja sig vid att stå i centrum, vare sig hon vill eller inte… OLA KARLSSON OLA@LAMUSIK.NU

HFDP.COM / FOTO AV ANTON CORBIJN

RELEASE 16 JUNI

the thrills De hade inte ens släppt en singel när Morrissey erbjöd dem att spela förband på turnen. The Thrills tackade nej. De hade inte råd. Knappt ett år senare kommer första fullängdaren. Annika Norlin träffar fem ynglingar som tog strandpopen till Dublin.

THE THRILLS

utney, London. Replokalen påminner mest om en farmors lägenhet. Gatan är lugn, nästan sömnig. Fina bilar och arrangerade rosor utanför trädgårdarna. Conor Deasy häller upp te i en mugg med gröna ränder. Han hoppar lite, så upphetsad är han. Han pekar mot studion och en liten man som ställer upp en pedal steel, en kompmusiker som ska spela med bandet i sommar. Conor Deasy älskar pedal steel. “Vi måste hålla oss så att vi inte lägger in det på alla låtar, bara för att vi kan.” Han klär sig efter orden: som en Flying Burrito Brother i rutig skjorta och smutsig keps, och hälsar artigt. Accenten är mer amerikansk än irländsk. Deasy sjunger i Thrills, hetast i engelsk musikpress just nu. Gruppnamnet har kallats “det mest missvisande någonsin” av journalister som gått för att lyssna pa Thrills, felaktigt antagande att de skulle få höra ett nytt Vines, ett Hives eller rentutav ett Strokes. I stället är det stämmor, orgel, klockspel. En fot i Beach Boys och en annan i Mercury Rev. Sångerna ar omedelbara, sitter efter en lyssning. – Har man de idoler vi har – Burt Bacharach, Beach Boys, Phil Spector – så kommer det nog sig rätt naturligt, säger Conor. Deasy och gitarristen Daniel Ryan bodde grannar som barn. De fick gitarrer året de fyllde tio. När de fyllde femton startade de ett band. Skolkamraterna Kevin Horan och Ben Carrigan fick vara med, och en annan skolkamrat tipsade om sin brorsa, Padraic McMahon. Det var i Dublin for åtta år sedan. De åkte till San Diego, Thrills och fyra av deras bästisar. De bodde i ett litet, litet hus alldeles vid stranden och lyssnade på musik hela dagarna. Bråkade om vilken Carole King-skiva som hade det snyggaste omslaget. Hittade solen och vågorna som surfbanden sjöng om. Det var inte nödvändigtvis San Diego som stärkte Thrills som band. Det var att komma tillbaka till Dublin och veta att den dar solen och de dar highwaysen faktiskt fanns, och kontrasten till Dublin som är regnigt och svart och bökigt och vackert i ett. Låtarna speglar det där. Santa Cruz (You’re not that far) heter första singeln, One Horse Town heter nästa. Andra spår på skivan är Big Sur, Hollywood Kids och Your love is like Las Vegas. – När vi kom dit var det som att vi upptäckte alla skivor vi hade på nytt, bara för att vi hamnade i en helt ny miljö. Vi spelade varje dag. När vi kom tillbaka till Dublin var vi superseriösa med bandet, säger Daniel Ryan. Han har en tröja med Musse Pigg på. Ryan berättar om när han och Kevin fick träffa Brian Wilson backstage efter en konsert pa Hollywood Boulevard: – Jag bara sa att jag älskade Beach Boys, och han nickade och sa “yeah”. Jag hade sa många frågor att ställa. Han svarade “yeah” på alla, tror jag. Han var riktigt cool. Han var riktigt tyst. Skivan spelades in i Los Angeles med

producenten Tony Hoffer, som Thrills gillade eftersom han ”gillade samma sextiotalsskivor som de gjorde, men hade arbetat med nydanande artister som Beck och Air”. – Jag menar, vi vill ju inte lata som några gamla gubbar från sextiotalet, ler Conor och gör en kovändning. I PRESSEN HAR Thrills blivit omskrivna mest på grund av sina kända fans. Först har vi Bono i U2. Han gillar dem så mycket att han sagt att om Thrills gjorde en skiva som var lika bra som det han hört på scenen skulle han följa med dem på turne och bära deras resväskor. Fan nummer två heter Morrissey. Han kom förbi deras replokal i Dublin en dag. Thrills, som stora Smiths-fans, blev skitnervösa, spelade fel och vågade inte titta på gästen, men Morrissey stampade takten och bjöd in dem att spela förband på hans USA-turne. Det kunde inte Thrills - de hade inga pengar. Då frågade Morrissey om de ville spela med honom på Royal Albert Hall i London i stället. Det var Thrills första Londonspelning. – Vi försökte prata om musik, men Morrissey gillade ingenting vi gillar. Allt vi nämnde sågade han. Beach Boys gillar han inte alls. Phil Spector tyckte han nådigt var bra. Lättade över att ha något gemensamt nämnde Thrills Spectors julskiva. Då mörknade Morrissey igen. ”Jag hatar julen”, sa han. – Vi har så olika smak att det egentligen är lite konstigt att han gillar oss så mycket, men det är väl bara att tacka och ta emot, säger Conor. Morrisseys välsignelse har gjort att Thrills vågade sig på Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me när BBC spelade in hyllningscovers till Smiths. – Vi kunde ha gjort någon mer obskyr låt, men samtidigt kände vi att vi kunde göra den riktigt bra, och då ville vi inte backa ur. Det är en klassiker, säger Conor och skruvar på sig. Det är som att farmorstudion och tedrickandet gör att de känner på sig att de inte lever upp till rockjournalistikmyten, tuffa citat om brudar och öl och tv-apparater och hotellfönster. – Du borde prata med Kevin, det borde du verkligen. Det ar han som ar rock n’ rollen i vart band. Prata med honom, då får du nog några skandalösa citat. Kvällen efter spelar de i Abbey Road Studios. Thrills, till och med den blaserade Kevin, ser tagna ut över att stå i samma rum som Beatles en gång gjort. Det känns konstigt när de spelar Your love is like Las Vegas och Conor sjunger om ett brustet förhållande:

You are like Pete Best, bitter after all these years.

Sedan spelar de en låt som heter Whatever happened to Corey Haim.

la musik

FOTO: LINA EIDENBERG KLÄDER : THERESÉ LINDFORS, TREASURETROVE HÅR & MAKE: SANDRA MOLIN

karin ström

vå böcker liksom ett flertal tidningspublikationer bär redan hennes namn, och om några månader är det dags för skivdebuten. Skivbolaget som tagit till vara på Karins gåva är inga mindre än kanadensiska Nettwerk. Ni som känner till bolaget vet att Karin kommer att dela stall med bland andra The Be Good Tanyas, Skinny Puppy och Ron Sexsmith. Hur de svenska bolagen missat fröken Ström låter jag vara osagt. – Det hände något väldigt traumatiskt när jag var 20 år som fick mig att börja skriva låtar som fan. Även om jag alltid har skrivit låtar så kände jag på ett annat sätt - det här måste komma ut utanför min värld. Men jag tyckte fortfarande att det var töntigt med singer/songwriters, jag var ju bara inne på hiphop, house, drum n’ bass och sånt, så jag bad en kille som heter Rasmus som höll på med drum n’ bass att remixa några av mina grejer. Jag behövde lite coola beats som en sorts ursäkt för att jag var så himla känslosam. Karin och Rasmus påbörjade ett samarbete, blev ett par och packade väskorna för att flytta till London tillsammans. Förhållandet tog slut efter tre månader men de fortsatte att jobba ihop tills en dag när Rasmus fick Karin att ändra inriktning: “Jag vill inte remixa dina låtar längre, jag tycker de är mycket bättre som de är innan”.

NYSTART. Karin byggde ihop en mindre hemmastudio och började spela in. Skivbolagen lyssnade och självförtroendet växte. – Jag hade hela tiden tänkt att min musik är jättefånig, banal, dålig, tråkig och att ingen ville lyssna på den. Jag hade tidigare otroligt svårt att

40 | la musik

Författare, journalist och nu skivdebutant; Karin Ström har många kanaler att uttrycka sig genom. Erik Dahlström tog en pratstund med multikonstnären.

känna “det här är min musik och jag står för den och tycker att den är bra”. Helt plöstligt befann jag mig på skivbolagskontor och folk gillade min musik. Då testade jag den svenska marknaden och gick på massa möten men fick hela tiden höra att det var bra men inte kommersiellt gångbart. Där någonstans träffade jag en förläggare, Peo Nylen, som gillade min musik och han satsade lite pengar så att jag fick möjlighet att spela in en riktig demo. Det var den kassetten som till slut landade hos Nettwerk i början av 2001. >> MÅNDAGSEFTERMIDDAG, LONDON 2001

– Jag kollade min mail på eftermiddagen och Nettwerk hade mailat något i stil med “Hej, vi fick din demo, kan du inte skriva och berätta lite mer om dig själv.” Jag skrev tillbaka och kunde inte annat än att känna mig glad och hoppfull, men när jag sedan gick hem på kvällen var jag jättesträng mot mig själv och tänkte: “Hoppas ingenting nu, hoppas ingenting, det kommer att gå åt helvete som vanligt.” >> TISDAGSMORGON, LONDON 2001

– Nästa morgon kollade jag mailen med en supersur attityd så att jag inte skulle bli besviken när det inte var något mer mail från dem, men när jag väl kollade hade jag fått två mail från Nettwerk. Ett från en kille som var lite mer administrativ som frågade vem han skulle skicka kontraktsutkastet till men också ett från ägaren, Terry, som startade upp allt för 20 år sedan. Terry beskrev i mailet hur det hade gått till när han hade hört Karins demo: “Karin, jag hörde din demo genom väggen från en anställds skrivbord. Jag gick direkt in till honom och sa: Offer her a deal!” – Äntligen! Jag kunde bara inte tro det. En äkta skivbolagsstory även om det sedan dess har tagit tid. Kontraktet signerades sommaren 2001 men först i år är debuten klar att ges ut i form av en EP. Vi sitter på ett café i Gamla Stan en lördagseftermiddag och pratar. Om knappt en timme är det tänkt att Karin ska stå på den tillfälligt uppförda scenen utanför Debaser. Att hon ser fram emot den kommande albumreleasen är inte att ta miste på även om hon vet att hon har musikkritikernas vassa pennor att vänta. Det kommer att bli en annan form av kritik när du gör musik än när du till exempel ger ut en bok. De kommer att bedöma hur du är på scen; utseende, sångröst, texter och låtar. – Ja visst, det blir fler och fler bitar men jag är inte särskilt rädd för att bli missförstådd. Blir jag det så blir jag det, det har jag lärt mig från bokrecensionerna. Jag ville alltid bli sångerska när jag var liten men det höll jag för mig själv

vilket har gjort att jag knappt uppträtt på scen överhuvudtaget. Jag tänkte alltid att min musik är musik man ska man lyssna på en söndagsmorgon när man vaknar och är bakis, tom och ensam. Alltså ingen livemusik men nu när jag börjat spela så tycker att det är grymt och att liveframträdandet är själva kärnan. Är själva uttrycket viktigt för dig? – Ja, det är det absolut. Innehållet är alltid viktigare än formen liksom låtarna är viktigare än produktionen. Det är en nivå på det; men också att innehållet är viktigare än formen ur den aspekten att det egentligen inte spelar någon roll om det är en skiva, en bok eller vad det nu är. Jag måste uttrycka någonting, städa upp i mitt inre för att reda ut för mig själv vad saker och ting handlar om. Det är nog en tröst när man mår dåligt att ändå kunna göra något kreativt utifrån det. Jag skriver för att jag behöver det. Många säger “gud vad du är produktiv”, men folk har ingen aning om vilket pris jag betalar för det. Att skriva en bok är ju inte roligt utan mer som en uppkastning - det måste bara ut. Vi pratar länge om hur man hanterar känslor och intryck och Karin behandlar ämnet med stor klarsynthet. Paralleller dras ofta till hennes mer eller mindre självbiografiska bok Feber (2000) som handlar om flickan som skriver sånger för att bli av med sitt överhettade känsloliv. Samtalet fortsätter in på låtskrivandet kontra textförfattandet. – Det börjar väldigt snarlikt; först har jag en period när jag kluddar ner väldigt mycket och då är det varken musik- eller skrivarperiod. Jag vet då oftast inte om en viss idé kommer att utvecklas till en bok, en sång eller något helt annat. Jag bearbetar allting väldigt mycket - undermedvetet och medvetet - innan jag väl börjar att skriva. Det ligger liksom där och gror och jäser. – Men de låtar jag skriver nu är lite annorlunda, det är mer humor i dem. Min andra låtar är så himla deppiga men nu är det lite mer med glimten i ögat. Det låter hemskt med såna där klyschor men du kommer snart att få höra vad jag menar. Vi packar ihop för att bege oss mot den scen som Karin om bara några minuter ska uppträda på. Jag förstår precis vad hon menar med “mer humor” när hon presenterar den härliga sommarpopdängan Darling för publiken. Karin sjunger och dansar och skapar precis den kommunikation med publiken som hon en halvtimme tidigare berättat om. Det känns för en stund svårt att tänka sig Karin skivaktuell med sånger som främst passar en dekadent och tom söndag. Men som livet är med allt vad det innebär av mot- och medvindar börjar åskan mullra framåt kvällen och förnimmelsen av en tom söndag kryper inpå.

litteratur

La Musiks sommartips för att undvika solen helt, eller i alla fall bibehålla en vacker vit nyans på framsidan av kroppen. Johan Olsén guidar bland nytt och gammalt.

JOHN STEINBECK

Vi inleder med en ganska säker förstaserve på det välvattnade gruset. Som äkta sommarläsning funkar alltid John Steinbeck. Här slår du två flugor i en smäll klassiker och sköna sommarböcker samtidigt. Det verkar som om den gode John skrev sina alster liggande i en hängmatta, eller i alla fall hammock. Lägg dig till rätta med klassiker som Riddarna kring Dannys bord och Vredens Druvor eller varför inte mindre kända alster som Buss på villovägar samt De himmelska ängderna och du kommer ned i varv fortare än Michel Schumacher vid depåstopp. De sköna personporträtten och den målande varma miljön gör att man snabbt intar samma lunk som alla sköna (ofta loser-) snubbar i böckerna.

beskrivning av 40-talets USA, och tiden då superhjältarna slog igenom på bred front. Liten grabbvarning utfärdad, men bokens varma och spirituella beskrivningar borde attrahera alla människor med ett hjärta i kroppen. Aldrig har 663 sidor i tio punkters fontstorlek känts så kort, för kort! CARL-JOHAN VALLGREN

En smått udda, inhemsk ”äkta sommarläsning” är Björn Larsson, till vardags professor i Lund. I Drömmar vid havet bjuds vi på mustig berättarglädje, och en handling som kretsar kring vatten. Den sorglöse kapten Marcel är den röda tråden som binder samman olika människoöden mellan de hamnar han lägger till i. Andra, kanske mer kända verk av samme författare är Long John Silver och Den Keltiska Ringen som båda bjuder på mer spänning, om du söker efter det, än ovan nämnda bok.

Den vidunderliga kärlekens historia - på ett glädjehus i Königsberg föds samma kväll år 1813 två barn, Hercule och Henriette. Hercule är vanskapt, dövstum och dvärgväxt, och mamman dör i barnsäng. Han föds dock med en sällsynt gåva, eller förbannelse hur man nu väljer att tolka det; han kan läsa människors tankar. Vi får följa Hercule på hans resa genom 1800-talets Europa, ett kringflackande där vi via Hercule får en inblick i den katolska världen, ända in i Vatikanens allra innersta, varietésällskap, framväxten av de dövas språk, och framförallt får vi en inblick i den vidunderliga kärleken som inte följer några lagar eller påbud. Det enda som driver Hercule framåt är nämligen sökandet efter Henriette, jakten på den person till vilken han för alltid genom ömsesidig kärlek är bunden. Carl-Johan Vallgrens kunskaper i 1800-talets katolska Europa, de dövas historia, och, inte minst, det fantastiska flytet och fantasin är minst sagt imponerande. Detta är en bok för dig som fängslades av Hercules själsfrände Grenouille i Patrick Süskinds Parfymen. De två gossarna torde ha en del att snacka om.

MICHEL CHABON

STEVE EARLE

Kavalier & Clays fantastiska äventyr - en knäckande bra bok av Michel Chabon. Handlingen kretsar kring de judiska kusinerna Josef Kavalier och Samuel Klayman, där Josef flytt till sin kusin Samuel i New York, från det av nazisterna intagna Tjeckoslovakien i slutet av 30-talet. De skapar en seriefigur, Befriaren, starkt influerad av Josefs traumatiska upplevelser i Prag, som snabbt blir en enorm succé. Det är en berättelse om förlorade och infriade drömmar, en träffande

Någon som förmodligen läst en hel del LAbaserade noir-författare är Steve Earle. Denne ständigt utmanande artist släppte förra året både en fantastisk skiva, Transcendental Blues, och en otroligt bra bok, Doghouse Roses. Full av trasiga människor som liftare, missbrukare och smugglare blir den ett vittnesbörd om Earle’s hårda liv, men visar också upp en tro på ljus i allt det mörka.

BJÖRN LARSSON

42 | la musik

en så kallad sommardeckare, så finns det faktiskt en utväg. Kanske inte särskilt somrig, men den stavas Paul Auster, hemmahörande i noir-genren. En genre till vilken man också kan knyta författare som t. ex. Raymond Chandler och Walter Mosley, hör förmodligen bäst hemma i Los Angeles, med sina freeways upplysta av neonskyltar från otaliga barer vars miljö torde bjuda in till hårdkokta deckarhistorier. Auster rör sig dock på östkusten i New York-trilogin, hans mest kända verk. De tre historierna i den Stad i Glas, Vålnader och Det låsta rummet är surrealistiskt uppbyggda i olika nivåer. Smått naiva deckarhistorier på ytan, men med ett psykologiskt djup som lätt överträffar allt i genren. Historier som inte lämnar en i fred, långt efter man lagt boken ifrån sig.

MÅSTE DU LÄSA

KOLLA OCKSÅ UPP:

STURE DAHLSTRÖM

Allt av Sture! Han slår sin kanske mer kända östliga granne Arto Paasilinna (även om Åskgudens son och Kollektivt självmord har sina poänger) med hästlängder på alla plan. PAULO COEHLO

Alkemisten - kultbok fylld av sanningar och myter inom religion, filosofi och astrologi. HANIF KUREISHI

The Black Album - London ur den unga Shahids ögon. Fundamentalism vs ravepartyn i en underhållande bok. ROBERT M PIRSIG

Zen och konsten att sköta en motorcykel - om kvalitét, västerlandet mot österlandet. Lite hjärnmassage som håller skallen i trim under sommarsolen. FREDRIK EKELUND

Jag vill ha hela världen - En ung människas uppgång, fall och uppgång.

SLUTLIGEN – ANTITIPSEN.

Här kan man ju alltid hänvisa till Liza Marklund eller andra pseudoförfattare på marknaden idag. Kontakta redaktionen för svarta listan på alla lättuggade pocketfalsarier som lägger sig som en blöt filt över all den kvalitet som trots allt finns tillgängligt.

film i sommar

ar du tröttnat på dina dvd-filmer? Du har kanske sett dem för många gånger, och i brist på annat nöje plöjt igenom deras utbud av extramaterial i hopp om frälsning från vardagens tristess. Har du då verkligen sett allt som finns att se? Kanske, eller kanske inte. Har man tur kan man nämligen hitta “påskägg” gömda på sina dvdskivor. Det handlar ofta om lite annorlunda extramaterial som filmbolagen listigt gömt på skivan, allt ifrån misslyckade tagningar, borttagna scener, trailers, bisarra intervjuer eller varför inte en oklippt version av filmen i fråga. Exempelvis kan man på sin X-men (region 2) hitta en bortklippt scen där Spindelmannen gör ett gästspel under inspelningen. Eller varför inte se när Halle Berry gör sin entré ur havet, i tre olika vinklar på Die Another Day (region 2). Eller hitta MTVs parodier på Sagan om Ringen - Collectors Edition (region 2). På siten http:// www.dvdeastereggs.com finns mer information om vad man kan hitta gömt på sina DVD-skivor. Alltid något att göra om det nu skulle regna någon dag i sommar. Sommaren är den årstid på året då de stora filmbolagen satsar mest på stora premiärer. I år är det inget undantag. Låt oss ta det från juni till augusti. JUNI:

Detta är den i särklass svagaste månaden av de tre när det kommer till bio, dock inte när det handlar om dvd. Animatrix, release 6 juni, är en dvd med nio stycken tecknade filmer om Matrix-universum. Här får vi bl a se hur maskinerna tog över världen och i serien ingår även den datoranimerade Final flight of the Osiris som utspelar sig mellan Matrix och Matrix Reloaded. Detta är väl troligtvis mest för fans av filmerna. Final Destination 2, den fristående uppföljaren till den första filmen handlar återigen om en grupp ungdomar som råkar undkomma och därav

Ny film av Spinal Tap-gänget Sedan den Rob Reiner-regisserade rockparodin This Is Spinal Tap från 1984 blivit kultfilm har Christopher Guest (som spelade allas vår favoritmedlem Nigel Tufnel) gjort ett antal andra liknande låtsasdokumentärer. Waiting For Guffman handlade om en fjollig, halvmisslyckad regissör som satte upp en musikal i en lokal byhåla i mellanvästern. Best In Show gjorde ett sanslöst nedslag i

lura döden. Men döden är inte den som släppter taget direkt. Kommer på bio fredagen den 13 juni. Bra datum för den sådan film. Diktatorn av och med Charlie Chaplin hade man turen att kunne se på bio i våras. Den 18 juni kommer den på DVD, och senare i år kommer även klassiker som Moderna tider och Guldfeber att ges ut. Ett gyllene år för oss Chaplin-fans. Anger Managment med Jack Nicholson och Adam Sandler blev en stor hit i USA, och går upp på svenska biografer den 22:a. Tämligen enkel handling om Adam Sandler som får går i självkontrollsterapi med Jack som något udda terapeut. JULI:

När midsommar är förbi och prinsessan skall fylla år pumpar filmbolagen som vanligt ut de filmer som vi skall prata om under de sena sommartimmarna. The Hulk i regi av Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden Dragon) är ännu en filmatisering av en Marvel-serie. Något annorlunda i jämförelse med tv-serien, där Lou Ferrigno spelade Hulken, eftersom Hulken i denna versionen är datoranimerad. Vissa anser att han ser ut som Shrek, andra att han ser ut som Hulken. Avgör själv den 9 juli. Jim Carrey väljer återigen att spela komedi i Bruce Almighty, premiär 23 juli, där han får tillgång till guds krafter under en vecka, och utnyttjar dem bl a till att dra månen närmare jorden för att hans date skall bli mer romantisk. Säkert lika roligt som vanligt för Carrey-fans. Demi Moore har inte varit uppe på den vita duken i Sverige sedan 1997, men i Charlies Angels: Full Throttle, som har premiär den 2 juli, är hon tillbaka och tillsammans med Cameron Diaz, Drew Barrymore och Lucy Liu skall de ännu en gång visa oss vart skåpet skall stå. De lyckades ganska bra förra gången. Ett annat skåp är ju Arnold Schwarzenegger som kommer tillbaka i som terminator i Terminator 3 – Rise Of The Machines den 30 juli. Huruvida denna film står sig

hundutställningarnas värld. Ingen av dem nådde svenska biografer men Waiting For Guffman har gått i svensk TV och båda är värda att söka upp på video eller DVD. Först med sin nya film, A Mighty Wind, som än så länge bara gått upp på bio i USA, närmar sig Christopher Guest (som hunnit bli 55 år gammal och sedan länge är gift med Jamie Lee Curtis) musikens värld igen. A Mighty Wind handlar om ett antal före detta folkmusikstjärnor från sent 60-tal som återförenas i nutid för en tributkonsert till

MED JOHAN RUNOW JOHAN@LAMUSIK.NU

mot sina två föregångare återstår dock att se. Ryktena som cirkulerar kring filmen säger allt ifrån kalkon till grandios action. Will he be back? Lilja 4-ever kommer på DVD 7 juli och även om det inte är en sommarfilm kan det vara skönt att se en film om verkliga människor och deras öden till skillnad från gröna jättar och robotar AUGUSTI:

Den sista månaden på sommaren har intressanta premiärer, om man ser vartifrån man hämtat koncepten till vissa filmer. From Hell och Road To Perdition var filmer som baserades på en seriehistoria. Nu är det dags för ännu en sådan. The League Of Extraordinary Gentlemen har premiär den 8 augusti där man samlat ihop bl. a. Alan Qutermain, Kapten Nemo, Tom Sawyer, Dr Jekyll och Dorian Gray i ett team för att ta sig an en stor ondska som hotar världen. Orginellt upplägg, tämligen orginell handling. Och efter serietidningar är det dags för ännu en filmatisering av datorspelet Tomb Raider. Angelina Jolie spelar återigen Lara Croft i Tomb Raider: Cradle of life, premiär 13 augusti, i regi av Jan De Bont (Speed). Kan omöjligen vara sämre än den förra filmens åktur. På tal om åkturer, är man mer inne på karuseller bör man småle en smula då man gjort film av den helmysiga åkturen Pirates of the Carribean Sea som bl. a. finns på Disnelyand. Filmen är regisserad av Gore Verbinski, som senast gjorde The Ring och har bl. a. Johnny Depp och Orlando Bloom i huvudrollerna. Nämnvärt är också att vår egen trollkonstnär Joe Labero medverkar och premiären är satt den 22 augusti. Vår egen Stellan Skarsgård har huvudrollen som fader Merrin i Exorcist: The Beginning, som utspelar sig innan den första filmen. Stellan spelar Max von Sydows rollgestalt när denna var ung och hans första möte med hin håle. Premiär den 15 augusti. Sagan om de två tornen kommer ut på DVD den 28 augusti och sätter därmed i princip punkt för sommarens filmäventyr.

folkmusikpromotorn Irving Steinbloom, som gav dem alla en chans på 60-talet. Herrarna som spelade Spinal Tap, d v s Michael McKean, Harry Shearer och Christpher Guest själv iklär sig rollerna som The Folksmen, medan Eugene Landy (som också skrivit manus ihop med Guest) och Catherine O’Hara gör oförglömliga prestationer som Mitch & Mickey, ett slags Sonny & Cher-par. Filmen är upplagd på samma sätt som föregångarna, många intervjuer (delvis improviserade)

inför en osynlig dokumentärfilmare och ett avslutande offentligt framträdande. Allt spetsat av en underfundig humor som bygger på igenkänning snarare än gapflabb. Filmen är förvisso inte i närheten av genialiteten i This Is Spinal Tap, men kompenserar det med att vara välspelad och mer genomarbetad. Dessutom är det en fröjd att höra de originallåtar Shearer, McKean och Guest skrivit för denna film. ANDERS LUNDQUIST

la musik

FILM

PHUNKY DRAKES

heta uppföljare på bio VD: Jag minns när jag köpte min första dvd-spelare för fyra, fem år sedan. Då var det inte så vanligt och utbudet i Sverige var minst sagt magert om man tittade på den amerikanska marknaden. Man var så gott som tvungen att inhandla alla dvd:s på import för att få tag på en film med allt det extramaterial som man idag förknippar med en standarddvd. Till en början fanns inte kommentatorspår, dokumentärer och bortklippta scener alls med på de skandinaviska utgåvorna. Idag när jag tittar på utbudet på den svenska marknaden så kan jag bara konstatera att vi har börjat komma ikapp riktigt ordentligt och många nya releaser är identiska med den amerikanska och det är mer en smaksak vilken version man föredrar; med eller utan svensk text. Det finns till trots fortfarande undantag och fallgropar och då främst bland de klassiska titlarna. Ett exempel är Ingmar Bergman vars filmer finns utgivna på dvd i landet bortom Atlanten. Här kan vi ju verkligen fråga oss varför vi inte får avnjuta vår egen mästerregissör i dennes eget hemland? Mer om för och nackdelar med importerad film kommer i nästa nummer av La Musik.

HETA UPPFÖLJARE PÅ BIO

På bio så är det ju nu i vår och sommarvärmen dags för många tunga efterlängtade uppföljare som bland andra X-Men 2, Matrix: Reloaded, Terminator 3 och Charlie’s Angels 2. Om de kan matcha sina föregångare återstår att se men blickar vi mot historien som vägledare har vi nog lärt oss vid det här laget att en film oftast

gör sig bäst i singular. Det finns ju självklart några undantag som Terminator 2, Godfather Part II och förstås The Empire Strikes Back som följde upp klassikern Star Wars. Det har dock redan börjat: X-Men 2, som hade premiär i maj, är minst lika bra som debutfilmen. Uppföljarnas sommar kan vi kalla det . NYHETER PÅ DVD

Vill man inte gå och se alla dessa uppföljare på bio så kommer det tur nog många gammla klassiker på DVD inom kort. De titlar som främst kan vara värda att plocka hem en regnig dag är följande (nu är det främst USA-releaser som vi syftar på men dessa kommer också till Sverige inom en snar framtid): Dances With Wolves Robin Hood - Prince of Thieves The Right Stuff La Femme Nikita Once Upon A Time In America Några av dessa titlar finns redan i förenklade DVD-versioner men kommer alltså nu i specialutgåvor som har bild, ljud och extramaterial i den kvalité vi är vana vid på dvd-formatet. Värt att se fram emot är också den Indiana Jones-box som officiellt annonserats för en release i november. En fantastisk fyra-skivors box men tyvärr ryktas det att kommentatorspår från George Lucas och hans team saknas. Allt för denna gång - se nu så mycket film som ni bara kan mellan soldrinkarna och festivalbesöken i sommar. ROBERT ÅKERBLOM

Vinn 8 Mile-mössor och filmer Vi lyckades komma över ett begränsat antal mössor och filmer från Eminem-filmen 8 Mile. Ett dessa snygga solskydd eller en film kan bli din. Motivera varför just du ska bli bärare av en Eminem-mössa eller en film i ett mail adresserat till info@lamusik.nu. Vinnarna presenteras i nästa nummer.

44 | la musik

Nytt på DVD ATTACK Svensk Filmindustri AB 8 MILE Universal Pictures BORDERLINE Universal Pictures GINGER SNAPS canbox HUNDTRICKET Sandrew Metronome AB DEATH WISH Universal Pictures SIMONE Svensk Filmindustri AB 28 DAGAR SENARE Svensk Filmindustri AB TALISMANEN Pan Vision BALLISTIC Nordisk Film/ Egmont BLODSPÅR Sandrew Metronome AB MITT STORA FETA GREKISKA BRÖLLOP RÖD DRAKE Universal Pictures SKATTKAMMARPLANETEN Buena Vista

2003-05-28 2003-05-28 2003-05-28 2003-05-28

2003-06-04 2003-06-04 2003-06-04 2003-06-04 2003-06-04

2003-06-11 2003-06-11 2003-06-11 2003-06-11 2003-06-18

LILJA 4-EVER Sandrew Metronome AB 2003-07-02 DAREDEVIL Svensk Filmindustri AB 2003-07-16 JACKASS - THE MOVIE Paramount 2003-07-30 SAGAN OM RINGEN - DE TVÅ TORNEN Svensk Filmindustri AB 2003-08-26

recensioner BETYG: 1-10

Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

RECENSENTER : ERIC FALLANDER, PETER JERNBERG , ANNICA HENRIKSSON, JOHANNA PAULSSON, TOBIAS BRANDT, ERIK DAHLSTRÖM, ANDERS LUNDQUIST, BELLA STENBERG , ANDERS ENQUIST, OSKAR PONNERT, DAN ANDERSSON, MARTIN RÖSHAMMAR.

STUART STAPLES KOMMER ALDRIG ATT BLI EN SNUBBE MED GRÅNANDE HÅR, BARN OCH KATTER TINDERSTICKS Waiting For The Moon Playground Min kärlekshistoria med Tindersticks började efter att jag läst en underbar artikel om bandet skriven av Stefania Malmsten i Pop för många herrans år sedan. Efter det eskalerade mitt intresse och min kärlek till oanade höjder. Tindersticks två första plattor skulle gott och väl kunna vara de mest spelade i mitt hushåll. Jag minns ännu när jag och en annan Tinderstickstoka till kompis fick syn på Stuart Staples på The Bug Bar i Brixton strax före ett hemligt gig för flera år sedan. Vi fick inga biljetter till spelningen men vi var ändå överlyckliga på vägen hem. Stuart Staples kommer aldrig att bli en snubbe med grånande hår, barn och katter som råkar sjunga i ett band för vare sig mig eller min kompis. Han är husgud. Även om jag ibland glömmer bort honom och bandet. Det finns stunder då jag har skuldkänslor för att jag inte lyssnat

TIKEN JAH FAKOLY Françafrique Barclay Reggae från västafrika är inget nytt. Men hur mycket av den sköna korsningen mellan Jamaicas rootsgung och Elfenbenskustens, Malis eller Ghanas highlife och juju får vi höra här? Alpha Blondy har visserligen gjort sig ett namn genom otaliga världsturnéer (i sommar lär han dyka upp i Sverige igen), men annars brukar den franska patoisen stanna söder om Medelhavet. Tiken Jay Fakoly har, om jag är riktigt underrättad, varit en stjärna i hemlandet Elfenbenskusten sedan början av nittiotalet, men det krävdes en tur till Jamaica för att vetskapen om hans musik skulle nå lite längre. Förvisso hade han en internationell hit för några år sedan, men är det någon som minns den? Nej, just

46 | la musik

på Tindersticks på länge, ungefär som en katolik som inte biktat sig på länge. Däremot, vid varje skivsläpp fastnar jag åter igen i Tindersticksträsket och inget kan hjälpa mig upp. Men Tindersticks är en besatthet jag njuter av. Förra riktiga plattan Can Our Love inleddes med Dying Slowly där Stuart sjöng ”dying slowly is better than shooting myself”, en makalös låt. Waiting For The Moon inleds också med det morbida temat; ”My hands round your throat/if I kill you now well they’ll never know”, sjunger Tindersticks numera andre vokalist Dickon Hinchcliffe. Han sjunger riktigt bra även denna gång och har fått än mer utrymme än på förra plattan. Men det är ändå Stuart Staples mumlande känslofyllda stämma vi vill höra. Utan Stuart inget Tindersticks. Punkt. Waiting For The Moon har utgått från en redan färdig Tindersticksmall och kan på så sätt inte bli annat än underbar. Titellåten och Say Good Bye To The City är klassisk Tindersticks! Vi har hört det förut, om och om igen. Ändå blir jag inte trött på det. Det är när Tindersticks vill vika av på andra stigar jag blir besviken. Som när de poppade till saker och ting i Can We Start Again och lade till en tjejkör. Fruktansvärt tyckte jag först. Efter några genomlyssningar älskade jag låten. Och det är just grejen med Tindersticks. De gör

det! Därför kommer den här i repris; Mangercratie med gästande Anthony B. Françafrique är alltså inspelad både i Tuff Gong studion i Jamaica och i Abidjan. Gamla The Wailerskeyboardisten Tyrone Downie har producerat. Sly & Robbie och Earl ”Chinna” Smith har lagt grunderna. Anthony B och U-Roy har bjudits in som gäster. Det skulle kunna låta mycket Jamaica, men den fantastiska kören och blåsarna från Abidjan har starkt flyttat tyngdpunkten till rätt sida Atlanten. Och Tikens enorma pondus, som en västafrikas Burning Spear, fyller ut alla ihåligheter. Det är ett varmt album som svänger enormt på sina ställen. Men det som gör Tiken särskilt intressant är att det inte stannar vid just en skön blandning av Jamaica- och Västafrikagung; det krävs ingen högskoleexamen i franska för att förstå att Tiken har något viktigt att säga. Han använder musikens mäktiga möjligheter till att träda rakt in i mitt och ditt vardagsrum och påminner oss om att

inga direkta låtar, som letar sig in i vare sig hjärta eller hjärna efter första lyssningen. Tindersticks musik behöver tid till att mogna. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Tindersticks är lika väsentligt som de tio budorden, något som måste spridas vidare. Tack Stefania.

världen inte enbart är Amerika, Europa och Asien, utan att det finns en stor bortglömd kontinent där ungdomar drömmer om ett bättre liv. Tiken Jay Fakoly för deras talan. OSKAR PONNERT

TOMMY GUERRERO Soul food taqueria Mo Wax James LaVelle och hans skivbolag Mo Wax är kända för att vara totalt cutting edge. Förutom i uttryck och design även i företeelse. Därför är det helt självklart att de 2001 plockade upp Tommy Guerrero till sitt stall. Tommy är en av världens mest respekterade skateboardåkare som under 80-talet var med och startade upp Bones Brigade. Jag tror att till och med din farmor sett en av

ANNICA HENRIKSSON

deras filmer. Tack och lov finns det dock musikalisk kompetens i denne skatare. Hans huvudinstrument är bas och gitarr, men han har dessutom under årens lopp lärt sig även andra instrument. Så bra att han på Soul food Taqueria spelar de flesta instrument själv. En otroligt fräsch företeelse i en värld av demonproducenter. Detta andra album på Mo Wax är till stor del en instrumental historia. De få vokala insatser som finns levereras av Quannum’s Lyrics Born samt Gresham Taylor. I övrigt är Soul food Taqueria en homogen platta. Inget direkt singelspår eller potentiell mega-hit. Tommy har lyckats göra en bra skiva som håller från början till slut. Rytmsektionen flirtar med Bernard Purdy och Jon Spencer. Gitarrerna låter inspirerade av Grateful Dead. Helhetsproduktionen för tankarna till David Holmes som gått en mariachi-kurs. Soul food Taqueria är en stämningsplatta du skall lyssna på ensam. I bilen. Om natten. PETER JERNBERG

RECENSIONER

JONAS KULLHAMMAR QUARTET Plays Loud For The People Moserobie I maj 1956, i en tid när hardbopen var ung, rökig och bluesig, när solona drog ut i lycklig oändlighet över lunkande swingbeats och när tenorsaxofonen hade återuppväckts ur en tids dvala och blivit jazzinstrumentet par excellence, då spelade Sonny Rollins och John Coltrane in en av sina allra bästa skivor tillsammans. Plattan, som släpptes i Rollins namn på etiketten Prestige, fick heta Tenor Madness. En kongenial titel för ett samarbete mellan två av historiens vassaste tenorsaxofonister och öppen för hundra romantiska tolkningar kring Rollins och Coltranes stormiga livsöden, stora personligheter, fullkomliga hängivenhet och heroiska insats för att definiera den moderna jazzen. Kanske handlar Tenor Madness om improvisationen som fanatiskt utforskande, som personligt risktagande, på gränsen till galenskap? Idag, 50 år senare, har jazzen blivit ”jazz” - en definierad musikstil som kan vara antingen hipp eller mossig beroende på hur den förvaltas. Men tenorsaxofonen är fortfarande lika uttrycksfull. Efter decennier av blåsande över hela världen har den givit ifrån sig allt i från spräckta toner och förtvivlade skrik, till glada utrop och leende riff, till mjuka slingor och kåta viskningar – beroende på vem som blåser. Och så fortsätter det. Hos Sveriges hetaste jazzmusiker Jonas Kullhammar – en ung och dedikerad arvtagare till Rollins och Coltrane – är kärleken till tenorsaxen stark, personlig och lycklig. Man kan nästan känna glädjen och generositeten i varje ton han spelar. Han är utåtriktad i sina improvisationer och han är kreativ, men ändå tydlig. Uppriktigheten går alltid före kravet på att vara nyskapande, och det gör han rätt i när den heroiska galenskapen från Rollins och Coltrane sedan länge blivit historia. När han spelar handlar det snarare om Tenor Happiness. Med detta sagt är det självklart att Jonas Kullhammar Quartets tredje platta heter Plays Loud For The People. För det är med passionen som språngbräda och evangelium som Kullhammar och hans kvartett blivit så viktiga missionärer för ung, svensk, rättrogen jazz. Glädjen kan ingen missa. Inte den glädje och det engagemang som sprids av Kullhammar, Torbjörn Gulz på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och svängmaskinen Jonas Holgersson på trummor. Men hoppas du på en föreläsning lär du bli besviken. Plays Loud For The People är inte en agiterande inspelning som gör sig inför stora disciplinerade massor, komplett med schema och frågestund. Nej, här bjuds på en betydligt livligare och lyckligare sammankomst med en fantastisk jazzmiddag i centrum. Det är en mycket rolig bjudning, frikostig men inte fjäskig, späckad av svängiga råvaror och musikaliska anrättningar, dignande av den ena delikatessen efter den andra från

kockarna Kullhammar, Gulz, Zetterberg och Holgersson. Och allting är tillagat med närmast infernalisk samspelthet. Spår efter spår dukas upp, från den rasslande Snake City East som inleder plattan, en tajt vidareutveckling av ett motiv från förra plattan The Soul of Jonas Kullhammar och en perfekt aptitretare som gör att man känner sig hemma vid bordet. Här är sällskapet nämligen det bästa, utan falska leenden och ansträngda ansatser. I stället är känslorna ärliga, skratten många, berättelserna fängslande och solidariteten stark. Och det är med stor aptit man fortsätter att mumsa sig igenom Slow Drop och groovevalsen Miss Mira – båda med särskilt kryddigt piano av Gulz – och smälter sedan tuggorna till den stiltrogna balladen Time Slips By Without A Word. Knappt har förrätten dukats av när den mastiga Bebopalulia står på bordet, en härligt stabbig jazzstek, med fläskig, dallrande tenorsax från Kullhammar. När man väl smakat på temat, vars melodiska konsistens känns igen från Sonny Rollins, är det svårt att sluta njuta. Att sitta kvar vid bordet hela tiden är uteslutet. Lugnare blir det knappast med speedjazzen i Behind Delight som bara bekräftar att JKQ är Sveriges bästa jazzgrupp. Då behövs pausen med Instant Soul, en ljuvlig ballad, en melankolisk lucka, perfekt till en lite sötare avec. Stillheten smyger så över i Peace 2003, ett improviserat saxofonmöte mellan Kullhammar och Gultz som nu lämnat pianot för att blåsa. För ett ögonblick är det förbluffande. Den andliga hettan sipprar ur de omslingrade tenorsaxofonernas klagosång, ett spirituellt möte som åkallar John Coltrane, och plötsligt sitter blåsare som Yusef Lateef, Cannonball Adderley, Prince Lasha och Sonny Simmons runt bordet och nickar instämmande. Seansen bryts dock när Per ”Ruskträsk” Johansson gör entré med sin altsax. Volymen skruvas upp, vi hoppar disken och dansar sedan på bordet till den stora finalen Ruskitoonies McAroonies, en stompig groover och redan en jazzdansklassiker. Funken levereras av Holgersson, Zetterberg och en galet riffande Gulz och över alltihopa sprider Kullhammar och ”Ruskträsk” sin saxglädje till folket. Osjälviskt, frikostigt och med stor passion. TOBIAS BRANDT

HOMY Music Box Superstudio/Diesel/Eternity records Bus Stop var ett starkt skinande ljus i min tillvaro förra året. Den spelades mycket på radio, men det var inte förrän nu i år, ett år senare som den dök upp på en ”riktig” singel. Extremt charmig pop som struttade fram och bara skrek ut glädje och sväng. När nu Homy med Nina Natri från saligen avlidna Fidget på sång och med Elephant- och Sissy Prozac-medlemmar på allehanda instrument, ger ut en hel skiva, blir det så splittrat och tyvärr tamt att man tappar hakan. Bus Stop är

fortfarande lika energispridande, liksom raggadängan Good Gone Bad med gästspel av Yogi. Där funkar det lite tafatta synthblippandet och den mjuka produktionen. I intervjuer pratar bandet om att de aldrig skyggar för att blanda influenser, att de ”vill sväva fritt”. Gott så, men de svävar inte fritt, det är som om de varit bakbundna. Det låter så förbannat mesigt och snällt. Snällhet är aldrig fel, men det måste finnas något annat, något som gör musik dynamisk och åtminstone då och då fylld av överraskningar. Jag tror att en del av problemet är att de inblandade tänkt för mycket. Det är så smart gjort och så späckat av coola ljud att alla melodiförsök försvinner i en matta av lekfullhet. Mjuk pop kan ju vara så bra, lyssna bara på hyllade The Hidden Cameras som valt att gå en helt egen väg. Visst är musiken fylld av kärlek till musikhistorien, men det är just blandningen som får det att svänga. Homy kan nog sin brittiska pophistoria alltför väl, det blir aldrig mer än snyggt och charmigt, bara rätt trist! MARTIN RÖSHAMMAR

GRANDADDY Sumday V2 Om Sophtware Slump handlade om ljudäventyr och Pink Floyd-utflykter, är Sumday en rakare, enklare historia med mer melodiska poplåtar. Eller, i alla fall så rakt och enkelt det kan bli i Grandaddys värld... Jason Lytle gör fortfarande alldeles underbara produktionstekniska krumbukter från sin hemmastudio där man som vanligt spelat in, men det känns som om man den här gången fokuserat mer på output än input. Tydligen jobbade bandet från början med tanken att detta skulle bli ett dubbelalbum, och det märks. Känslan att detta egentligen är två album är stark. Första halvan är ägnad åt do-do-dorefränger och poplåtar, och efter en ganska distinkt gränsdragning saktar den andra halvan ner tempot betydligt och musiken blir eftertänksam och försiktig. Grandaddy gör fortfarande intressant ny-pop i samma land som Flaming Lips och Mercury Rev, någon lilleputt-nation inträngd mitt emellan electronica-land och indie-rike. Det är inte mjukvaru-tipp eller trasiga framtidsvisioner, men mycket påminner ändå om det senaste mötet med Grandaddy. Det är fortfarande samma sorgliga, drömska känsla över många av låtarna, även när de sjunger om fågelkvitter ligger där en sinister känsla och molar i bakgrunden. Även om plattan är mindre konceptuell än sin föregångare rymmer den ändå många roliga historier, som den om kontorsråttorna som för första gången kommer ut på landet och får se naturen en förbluffande upplevelse förstås. Eller som den ohyggligt vackra pianoballaden Saddest Vacant Lot In All The World (“he’s so drunk he’s passed out in a Datsun, that’s parked out in the Hudson”) som är på väg

mot stordåd under sina första två minuter, tills Lytle får för sig att det är en bra idé att sjunga “wo-o-o-o-rld, wo-o-o-rld, wo-o-orld” sjutton gånger under låtens sista en och en halv minut. Och, hey, Now It’s On är s-t-o-r pop. ERIC FALLANDER

FRUIT BATS Mouthfuls SubPop/MNW Att en platta kommer från Sub Pop borgar om inte för en viss kvalitet, så åtminstone för att det inte ska vara ointressant. Vare sig det handlar om powerpop, psykedeliapop eller bara ”vanlig” pop har bolaget en sällsynt förmåga att lyckas hitta russinen i kakan. Och mycket riktigt, för mig okända Chicagoduon Fruit Bats nya album Mouthfuls är något av det mest intressanta jag hört i år. Bandet består av multibegåvade låtskrivaren Eric Johnson och lika talangfulla sidekicken Gillian Lisée och tillsammans med en liten klick medmusikanter har de gjort ett album som formligen sprudlar av skaparglädje och pop sensibility. Som om Brian Wilson tagit med sig sin älskade Ronnie Spector på en jamsession med Califone och spelat in alltihop på en analog åttakanalare ungefär. Soldränkta Beach Boys-harmonier trängs med flippade beats och mjuka akustiska gitarrer i en mycket tilltalande röra. Så spännande att jag faktiskt inte vet när jag senast hörde en lika övertygande crossover-platta som Mouthfuls. Johnson har ett melodiskt sinne fullt i klass med besläktade hjältar som Rufus Wainwright och Ed Harcourt och arrangerar så snyggt att Sean O’Hagan borde ta sig en ordentlig funderare på om han snart inte måste ta ut High Llamas ur återvändsgränden. Det dräller väl kanske inte direkt av hits på Mouthfuls, men melodierna är så välsnickrade och texterna så omedelbara att Fruit Bats borde kunna tilltala såväl den kräsnare delen skivköparpubliken som den breda massan. Favoriterna heter (just nu är väl bäst att tillägga) Lazy Eye, som är Rufus Wainwright på valium, A Bit Of Wind, som lånar lika mycket från Beach Boys som från Beachwood Sparks, den sagolikt vackra Seaweed och avslutande endorfinkicken When U Love Somebody. Fast det skulle lika gärna kunna vara västkustmelankoliska öppningen Rainbow Sign, söta countryklingande Magic Hour, eller varför inte den ordlösa Track Rabbits. Mouthfuls är ett album som du omöjligt kan vara utan i sommar. Ett album som passar lika bra vare sig det blir en normal svensk sådan med 1000 mm nederbörd om dan, som om en tropisk värmebölja plötsligt skulle drabba våra breddgrader. Ett album som mycket väl kan vara en kandidat när både sommaren och vintern är slut och det är dags att kora Årets Album 2003…

OLA KARLSSON

la musik

RECENSIONER

HOUSE FÖR SOMMAREN AFRO-MYSTIK Morphology OM/MNW

ACCU Accu Exogenic Records

Jag tillhör den skolan som tycker att ett livealbum bör innehålla en hel del extrainformation för att vara värd att släppas. Få konserter är legendariska nog att hålla av egen kraft. På den här dubbeln syns inte ens var den spelats in. ”Såväl Stockholm som Los Angeles” står det på skivbolagets hemsida. Den är i alla fall från turnén som följde senaste plattan California Crossing. Låtarna kommer från bandets alla plattor (inte för att det framgår) och den som hört Fu Manchu känner igen dem. Det distade fuzziga soundet, de feta sjuttiotalsriffen. Stonerrock med allt vad det innebär. När jag sett Kalifornienkvartetten live har de verkat rocka mer för sin egen skull än för publikens. Framför stereon känner man sig inte lika utesluten. Sångarens Scott Hills brist på karisma märks förstås inte heller. Det utmärkta ljudet förtar dock inte gruppens brist på dynamik. Enahanda material gör en konsert långrandig. Jag förstår helt enkelt inte meningen med den här liveplattan. Den låter inte ens särskilt levande.

Finska Accu är ett band vars existens påminner lite om silverfiskens. De är relativt harmlösa och gör egentligen varken någon större skada eller nytta. De bara finns där helt enkelt. Finland är annars ett musikland på stark frammarsch som redan idag hyser en mängd intressanta band inom flera olika genrer. Musiken på Accus självbetitlade debutplatta låter däremot mestadels som mer eller mindre intetsägande loungemusik eller kanske ”loungecore” som det står i pressreleasen. Varför de dessutom valt att pryda skivomslaget med fyra hårt sminkade kvinnor (eller kanske transvestiter?) utplacerade bland ett gäng syntar är för övrigt helt obegripligt. Kanske försöker de jämna ut den dåliga könsfördelningen inom dansmusiken eller så är det bara ett dåligt skämt, vad vet jag? Accu leker med sina samplingar, beats och vocodereffekter och får förvisso till det någorlunda på spåren Surrounding Love och Oon Oon. På resten av skivan hittar man influenser från vitt skilda håll och Rock är någon sorts funkblues som låter mer rolig än bra. På Pentagon Bob har de förirrat sig bakåt i tiden men deras försök att efterlikna electrons gudfader Afrika Baambaata blir i alla fall halvintressant. När de däremot släpar in drum ’n’ bass på spåret Jeep kännas plattan snarare splittrad än oförutsägbar och intressant. Accu är alltså överlag en ganska trist platta och stundvis får man faktiskt kämpa för att inte tappa intresset totalt. Exempelvis norska Erlend Øyes musik känns betydligt mer fängslande och det dröjer nog ett tag till innan Finland kan stoltsera med ett eget svar på Daft Punk eller vilka det nu är Accu egentligen försöker efterlikna.

Dansmusiken står ständigt inför nya vägskäl. Ett kaotisk virrvarr av vägar har de senare åren både gett fantastiska möjligheter men även också kvävt. Gränserna är för länge sedan överskridna – det är vi mycket väl medvetna om. Till en början var det något positivt, kreativt och något som de flesta producenter strävade efter. Idag tycks vem som helst komma undan med att kalla sig för banbrytande. House blandas ut med hårdrock, techno med fotbollskörer och drum n bass med dansband. Ingen vet varken ut eller in – reglerna är borta. Kreativiten har tappat sin fingertoppskänsla – allt är tillåtet. Något håller likväl på att förändras; vi börjar ana stabilitet i den djungel som förvirrat våra trötta öron. Dansmusiken är på väg uppåt. Sakta men säkert författas återigen den oskrivna regelboken för hur man producerar banbrytande och framförallt: ordentlig fläskig klubbmusik straight for your soul. För att få den rätta ingången till Afro-mystik var jag tvungen att få ur mig ovan predikan. Afro-Mystik har också balanserat eggen där överdriven expressionism vältrar sig över smart och njutningsfullt nyskapande. De, liksom deras bröder och systrar i Kyoto Jazz Massive, Rainer Truby Trio och Francois K var en gång först med att föra housemusiken till exotiska platser vi aldrig tidigare hade svängt våra lurviga på. Jazz, latin och bossa knuffade undan de tradionella raka takterna och helt plöstligt brann dansgolvet av rytmer. Dessvärre kom en tid när latinhouse-scenen myllrade likt en myrstack ut och in på klubbarna och stressade oss till en kväll framför Bingolotto istället. Morphology tar vid med Truby Trios livekänsla, Kyotos rytmer och Francois Ks kärlek till svänget och discomusikens vokala insatser. Inget nytt alltså förutom en fläskig mix? Jorå, Afro-Mystik polerar med djup house och plockar fram ett sound för sommaren 2003 som känns ruskigt fräscht. Housens sensuella klaviaturspel får väl utrymme tillsammans med alla ingredienser. Afro-Mystiks underbara sångerska Omega leder låt efter låt vidare mot rytmdueller vi inte hört sedan Master At Works projekt med Nuyorican Soul. Känn bara på Follow Me där percussionduellen ledd av JSN växlar över efter en imponerande sånginsats av Omega till ett snyggt latinodoftande gitarrsolo signerat Carlos Ariza. Första tolvan Natural - en otroligt svängig historia med ett dominant flöjtsolo även här spelat av herr Carlos - introduceras tidigt på skivan som genast sätter den höga nivån. Här går att räkna upp många fler fantastiska verk. Dreamwalkers med sin påtagliga deephouse sfär, funkfläsket i Who Are You eller varför inte en av skivans finalspår Samba Del Alma - en uppvisning i rytmens djupaste själfullhet. Nej, det räcker inte; jag måste nämna Anything You Want också. Keenan Waynes basspel tillsammans med Simon White bakom trummorna knyter an till skivans första del. Chris Smith - som producerat samt skrivit varje spår - och hans Afro-Mystik har gjort en av årets intressantaste och härligaste skivor.

ERIK DAHLSTRÖM

GOLDFRAPPS NYA SOUND GOLDFRAPP Black Cherry Mute/Playground Innehållet på Goldfrapps senaste alster Black Cherry skiljer sig rejält från den omåttligt hyllade debuten Felt Mountains suggestiva, och nästan hypnotiska ljudlandskap, som blandades upp med alltifrån kabaréinslag till Ennio Morriconeinfluenser. Duons nya sound kan istället beskrivas som ett möte mellan ett stråkdrypande James Bond-soundtrack, Depeche Modeig syntpop och electroclash och tyvärr känns det hela överlag ganska platt och plastigt. Dessutom hittar man alltför många smygplankade snuttar här och var för att det ska bli riktigt roligt. Influenserna är förvisso inte dåliga men på Black Cherry har Goldfrapp helt enkelt missat att experimentera fram sin egen identitet och exempelvis Deep Honey blir bara en billig Portishead-pastisch. Men samtidigt är det svårt att beskylla Will Gregory och Allison Goldfrapp för att ha gjort en dålig skiva. Det handlar snarare om att Black Cherry saknar det där lilla extra som får en skiva att sticka ut från mängden. Borta är just det som gjorde Goldfrapp till något annorlunda. Men på spåret Hairy Trees hittar duon för ett ögonblick tillbaka till lite av Felt Mountains magiska sagovärldselectronica. Forever och det stundtals Beatles-ekande titelspåret Black Cherry, påminner med sitt tillbakalutade men samtidigt stillsamt svängiga sound, en hel del om Black Box Recorder vid tiden för Facts of Life-plattan vilket väl i och för sig aldrig kan vara fel. De riktiga problemen uppstår snarare när ”Goldfrapp goes electroclash” vilket bara resulterar i bleka imitationer av sånt som gavs ut på International DJ Gigolo Records för ett år sen. Sexanspelningarna i form av orgasmskriken på ett spår som Twist känns också mest fåniga. Goldfrapp vill så gärna vara Donna Summer men har tappat Giorgio Moroder på vägen. Likaså hade man gärna sluppit höra ett spår som Slippage vars kombination av ett tungt industrirocksbeat och stönande la-la-la-sång är direkt pinsam. Av de hårdare och råare låtarna hör ändå Crystalline Green, trots sin Crossover-rip off, samt förstasingeln Train till de bättre.

JOHANNA PAULSSON

48 | la musik

FU MANCHU Go For It…Live! Steamhammer/Playground

BELLA STENBERG

DWELE Subject Virgin Dwele (som uttalas dwell-lay) är Detroits hopp inom det som kallas nu-soul. Han håller sig i samma musikaliska trakter som D’Angelo. Det är mjukt, stillsamt och långsamt och som i Possible mycket vackert. Hans röst är len, alltför len ibland, ett problem som även musiken har. Det lunkar liksom på och är coolare än coolt, finare än fint. Men en skiva med lite mer dynamik hade ju inte skadat. Visst är det en platta för sena älskogskvällar med tända ljus, men risken är ju att man somnar innan man ens fått av sig kläderna. Det är så förbannat snyggt och perfekt att man inte kan låta bli att imponeras, men soul för mig är inte bara en slipad ljudbild. Det måste finnas något inslag av knutna nävar eller hjärtesorg som bara inte försvinner, hjärtesorg som bara måste skrikas ut. På Subject försvinner alla såna känslor (om de ens finns där) ut i atmosfären. Synd, för Dwele sjunger ju som en Gud, men det är som om han håller igen hela tiden. Inte behöver han waila, men han måste ju inte fegsmöra heller! Radiohjälten Mats Nileskär har tydligen gått ner i brygga för Dwele. Själv är jag imponerad, men nästa gång vill jag ha så mycket mer.

MARTIN RÖSHAMMAR

JOHANNA PAULSSON

RICHARD BUCKNER Richard Buckner Fargo/MNW En liten varning måste utfärdas; det här är inte en “ny” Richard Bucknerplatta i den bemärkelsen. Det här är en skiva som, med lite besvär, gått att få tag på tidigare, men som först nu fått fullvärdig distribution genom utmärkta franska bolaget Fargo. Låtarna är inspelade redan 1996, innan Buckner blivit ett aktat namn i singer/songwriter-kretsar och innan han blivit riktigt intressant, något som blir ganska tydligt vid en genomlyssning av detta album. Det är Buckner ensam med akustisk gitarr vi bjuds på, exekverat i samma anda som den soloturné han genomförde i Sverige nyligen. Gillar man Buckner så gillar man det här, mer eller mindre. Jag gillar det lite mindre. På Buckners andra plattor, framför allt den strålande Impasse behåller han hela tiden intresset uppe med

RECENSIONER

hjälp av spännande och infallsrika arrangemang. I det här formatet räcker inte hans något endimensionella röst till för att hålla intresset vid liv genom tretton låtar. Jag kan fortfarande, efter tiotalet genomlyssningar, varken nynna på eller ens komma på något textfragment från någon av låtarna på albumet. Det är absolut inte dåligt, bara märkligt undflyende och oengagerande. Det är precis som att se Buckners solospelningar; det är riktigt bra en liten stund, sedan drar man sig liksom lite i smyg åt baren till för att hitta något som kan hotta upp tillställningen något, göra det lite mer spännande. Richard Buckner är alltså en affär för de redan frälsta, eller för de som måste ha allt med mannen ifråga. Vi som nöjer oss med att plocka fram Impasse emellanåt och helst betraktar hans spelningar fast förankrade i baren ställer oss ganska likgiltiga… OLA KARLSSON

SUPERBUS Aeromusical Mercury/Stockholm records Franska Superbus har ambitioner på att vara ett europeiskt No Doubt men framstår mer som ett träigare Aqua med intetsägande the Rasmusgitarrer. Totalt befriade från lekfullhet, kreativitet och självkritik stampar de ned gaspedalen i botten, vevar ned rutan, kastar ut bussen i körfältet; endast för att inse att de kör i hjulspår så höga att de omöjligt kan ta sig tillbaka till sin fil. Superbus målar in sig i ett hörn och de verkar faktiskt ganska nöjda med det. Mystiskt. Det innebär såklart inte att det är bra. Inte ens lite. Det finns dessutom minst en cover på den här skivan som ni inte vill höra. Avez confiance en moi!

CHRISTIAN ÖRJESTÅL

BELLE Something Pretty Linx/MNW Something Pretty rymmer mer än titeln antyder, här finns varierat material i olika tempo och intensitet. Dessutom finns filosofiska budskap i de flesta låtarna. Unga svenskan Belle kan ses som en motsvarighet till Robyn, fast inom genrerna country och singer-songwriter. Likheten består i att hon, trots att man hör att hon är ung, låter mycket ”färdig” och naturlig. Hon har skrivit låtarna ihop med Mårten Sandén (skånsk eldsjäl som också är känd som grundare av kvalitetsbolaget Ramblin´ Records) och i de flesta fall även Hugo Waara. Jag missade tyvärr Belles showcase på Hard Rock Café i våras, men misstänker att det bekräftade att hon är på riktigt. Eftersom hon ligger på ett ganska litet bolag, stockholmsbaserade Linx, kanske hon inte får den uppmärksamhet som

artister på de stora multisarna brukar få, men hon är definitivt värd det. Kanske saknas fortfarande en del livserfarenhet för att ge Belles uttryck den naturliga svärta och smärta som en Bonnie Raitt har i sig, men det vore orättvist att vänta sig något sådant på ett förstlingsverk. Ett lovande sådant. ANDERS LUNDQUIST

TRICKY Vulnerable Anti/MNW Det fanns en tid då jag reste 50 mil för att se Tricky på Cirkus och då jag höll honom som en av de mest intressanta i musikvärlden. Det är sex år sedan den där resan och egentligen var han väl redan då förbi sin absoluta topp. För så vass, manisk, nervig och så förbannat fängslande som på debuten Maxinquaye har han aldrig varit därefter. Han har gjort några fantastiska låtar, som Poems, Christiansands och Broken Homes, alla släpande, hysteriska, nojiga och bestående av något som vägrar släppa taget. Men hans skivor har blivit såna där som fått sina premiärlyssningar för att sen glömmas bort, det har saknats en udd och just det där som griper tag. Och nya Vulnerable är likadan. Med sig har han en italiensk sångerska, Costanza Francavilla och jag fattar inte vad han ser/hör i den rösten. Visst låter hon lite lätt galen och hysterisk, men mest är hon faktiskt rätt tråkig och den tristessen matchar tyvärr Trickys desperata jakt efter att hitta nya musikaliska jaktmarker. Det spretar, utan charm, utan melodier, utan fantasi och finess. Det enda som sitter kvar i min hjärna efter ett antal lyssningar är den sköna versionen av Cure-klassikern The Love Cats som stönas fram lååååångsaaaamt och mjukt. En bagatell, men en skön bagatell, bara då är det som om Brighton-hårdingen Tricky (som nu lämnat höghusen i Brighton för värmen och lyxen i Los Angeles) släpper bilden av sig själv som just en hårding. Han tar sig på för stort allvar, så länge han gör det är han ett hopplöst fall. Synd på en sån talang.

rumpor och kroppsvätskor. Inte för att glädjen inte bejakas. De ohämmat gospelrusiga och lekfullt enkla men likafullt förödande effektiva tongångarna gör mer än skäl för såväl ”gay” som ”folk church music”. Men till skillnad från andra uttalat homosexuella låtskrivare bland dem Rufus Wainwright och Stephin Merritt - backar inte Gibb inför de rent praktiska omständigheterna. I vissa fall en smula magstarkt men det är egentligen ganska ovidkommande med tanke på den översvallande storheten i de närapå oantastliga popmelodier som bär fram låtar som Breathe On It och, inte minst, singeln Ban Marriage. Inte nämnvärt originellt - Belle & Sebastian och nyss nämnde Merritt är lika tydliga som talande influenser - men likafullt den bästa homosexuella folkkyrkomusik popåret 2003 har att erbjuda. DAN ANDERSSON

NATACHA ATLAS Something Dangerous Mantra/Playground En av mina skönaste stunder på Roskildefestivalen var när jag satt i gräset utanför gula scenen när Natacha Atlas spelade för två år sedan. Det var – konstigt nog – så glest med publik att jag ändå kunde se den guldglittriga artisten, och samtidigt njuta av öl, pistaschnötter och solsken.

För en kort stund hamnar jag där igen. Med hjälp av stråksektionen från Prags Symfoniorkester blir inledande Adam’s Lullaby storslagen, sorgsen, skör, innehåller en hel ökenrymd. Känslan är samma som på soundtracket till Den Engelska Patienten. Att musiken är filmisk är inte så konstigt – medkompositör är Jocelyn Pook som bland annat gjort musiken till Kubricks Eyes Wide Shut. Pook är inte enda gästen. Irländska Sinead O’Connor, egyptiske trumpetaren Sami El Babli och tidigare samarbetspartnern Jah Wobble dyker också upp. I Eye Of The Duck möter det arabiska hindipop och Karibien med sånginsatser från Tuup och Princess Julianna. Poppigt, dansant, kul. Janamaan är något så motsägelsefullt som tillbakalutad bhangra. Men titellåten är seg och trist och Who’s My Baby blir dussin-r’n’b med gästsångerskan Niara Scarlett. De mer triphopiga låtarna är sömniga istället för dansanta, och några spår blir perfekta som vacker bakgrundsmusik. Femte soloalbumet från den multikulturella Transglobal Underground-sångerskan är med andra ord en ojämn historia. Tio av fjorton titlar är på engelska, och även om Atlas leker med influenser från många delar av världen är det fortfarande bäst när hon blandar sitt eget arabiska ursprung med den nutida brittiska danspopen. Och hennes röst är som alltid extraordinär. BELLA STENBERG

MARTIN RÖSHAMMAR

THE HIDDEN CAMERAS The Smell Of Our Own Rough Trade Frasen ”gay folk church music” har upprepats snudd på in absurdum i recensioner av det kanadensiska envåldskollektivet The Hidden Cameras fullängdsdebut The Smell Of Our Own och det är inte svårt att förstå varför. Albumet är bokstavligen inramat av mansstjärtar och den som alltjämt intalar sig att fixstjärnan tillika enda fasta medlemmen Joel Gibb med ”gay” menar glad behöver inte mer än öppna konvolutet och kasta en flyktig blick på de ständiga referenserna till

la musik

RECENSIONER

THE DUPLO Rainbow Stupido records Att den elektroniska musiken är på frammarsch är ju inget nytt. Se bara på The Postal Service, The Knife, Embassy och Radio Dept. I vårt östra grannland Finland är mjukissynthpoparna i The Duplo populära. Förra året släpptes deras andra platta där och nu har Rainbow kommit till Sverige. Men herregud vad det spretar. De vill vara elektroniska och gitarrockande på en gång, allt för att vara så kluriga och egensinniga som möjligt. Istället blir det bara en enda lång axelryckning med en total avsaknad av melodier. The Duplo vet nog vad de vill göra, men antingen hamnar de inte ens i närheten av målet eller så är deras plan precis lika kass som musiken. Det går att göra så vansinnigt bra popmusik med en synth. The Duplo har inte många rätt, även om det är rätt charmigt en stund. Men lyssningarna på Rainbow har med sig en bra sak, jag dammade av mina gamla fina Poverty Stinks-skivor. De håller faktiskt fortfarande. Där kan man snacka om urcharmig finsk pop med falsksång och klockrena små melodier!

årets platta!

Her Majesty "Happiness" ute nu!

Årets mest hyllade grupp debuterar nu, missa dem inte på årets Kalasturné, Hultsfredfestivalen etc.

MARTIN RÖSHAMMAR

För mer information: www.hermajestymusic.com

THOMAS RUSIAK "IN THE SUN" Ett psykedeliskt mästerverk

DAVID LIND & HAIL MARYS "YOU GOTTA FIGHT FOR YOUR RIGHT TO FEEL ALRIGHT"

Se honom i sommar på b l a Arvikafestivalen! S56 Recordings AB | Majorsgatan 11 | 114 47 Stockholm Tel: 08-667 55 00 | www.s56.se | info@s56.se

50 | la musik

MATHIAS LANDAEUS House of Approximation Moserobie Som jag har väntat på den här plattan. Ja, som jag faktiskt har längtat efter den här plattan: pianisten Mathias Landeaus tredje platta efter att han presenterade sig som sin generations bästa jazzpianist med plattorna Blåbete och Darling. Inte sänktes förväntningarna av att han även den här gången har sina två vapenbröder Karl-Martin Almqvist (sax) och Sebastian Voegler (trummor) med sig, killar som han har lirat ihop med ända sedan de kreativa studieåren i New York i mitten av 90-talet. Här dessutom kompletterade med basisten Filip Augustson och sköna slagverkaren Ola Bothzén – Sveriges svar på bongogiganten Fats Sadi och mannen som satte sådan prägel på Koops Waltz for Koop förra året. Inte var det heller mindre lovande att plattan släpps på Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie, vilket borgat för oinskränkt konstnärlig frihet. Halleluja! Men med dessa enorma förväntningar blev besvikelsen svår. För jag är besviken, tyvärr. Och detta trots att det här är en riktigt bra skiva. Jag menar, ensemblespelet är sublimt bra. Särskilt Karl-Martin glänser som den självlysande saxofonist han är. Lyssna bara på den rytmiska precision som han öppnar solot i Gamla Filmstaden med. Eller de rastlösa, sökande soloeskapaderna i den avslutande Surroundings, ett modalt 16-minutersstycke, en långsam böljande jazzorgasm,

hemsökt av en mörk och suggestiv atmosfär. Sebastian Voegler är ett annat glädjeämne, särskilt när han med lyhörd kontroll utnyttjar det melodiska registret i sina pukor, i perfekt kombination med Bothzéns slagverk. Inledande Let Us Play är ett praktexempel. Där visar också Landaeus upp sig som den fingerflinka mästare han är. Han lägger ut sina figurer med udda vinklingar, oväntade apostroferingar, djärva punkteringar och spänstiga pauser. Och för ett ögonblick låtar han, i mina sökande öron, som en svensk Andrew Hill. Men allt detta är precis vad jag hade väntat mig. Det är till och med vad man kan kräva av den här gruppen. Skivan är inspelad live på Glenn Miller Café i Stockholm, under två heta kvällar sommaren 2001. Och visst, det hörs att det var två jävligt bra kvällar där på cafét. Men det är inte någon sådan dokumentation jag vill ha från Mathias. Han är så originell som kompositör och pianist - även om skivans ballader Sweet och Visa om en ensam flicka tenderar att passera obemärkt - att en studioinspelning med kreativ produktion hade kunna göra utmärkta spår som Gamla Filmstaden och Let Us Play till helt outplånliga upplevelser. Särskilt med dessa musiker. Särskilt med möjligheten att lyfta dramatiken ytterligare och renodla ljudbildens nyanser. Och särskilt med tanke på att Mathias är aktuell med det spännande klubbjazzprojektet Reunion på Jazzanovas subetikett Sonar Kollektiv, och därmed vet vilka möjligheter som finns i studion. För jazz är inte alltid bäst live. Någonstans blir House Of Approximation bara en schysst liveplatta som visar hur bra den här gruppen är. Och det räcker inte. TOBIAS BRANDT

DAVE GAHAN Paper monsters Mute/Playground Jag befarade det värsta, men Paper Monsters är inte det rockklyscheberg jag trodde skulle vara omöjligt att bestiga. I mina öron har Depeche Mode sakta men säkert blivit ett allt mer ointressant band sedan elgitarren och rocken kom in i bilden/ljudbilden. Och i takt med att musiken hårdnat har också imagen och livsstilen blivit allt tuffare, speciellt för sångaren Dave Gahan. Live har Depeche Mode fortsatt att vara lysande, inte minst för att Dave Gahan har en utstrålning och karisma som de flesta rockstjärnor skulle sälja sin mammas swimmingpool för. Men jag hade som sagt små, nästan obefintliga förhoppningar inför Gahans solodebut. Jag var säker på att han skulle försöka ta igen alla rock’n’roll-drömmar han inte fått utlopp för i Depeche Mode. De rockdrömmarna var i så fall inte alls så gitarrmanglande och brötiga som jag trodde. Istället är det som i briljanta A Little Peace stämningsfullt, atmosfäriskt och vackert. Hans kaxiga röst (ja, den

RECENSIONER

beskrivningen är nog den bästa) passar perfekt vilket den även gör på tunga och bluesflirtande och inte så lite självbiografiska Bottle Living. Det synthbloppiga som var Depeche Modes signum fram till Violator som kom 1990, är visserligen långt, långt borta, men Dave Gahan har gjort en mörk, tung och pampig skiva som i anslaget inte alls är så annorlunda från exempelvis mästerverket Music For The Masses. Paper Monsters kommer inte att välta några kiosker, men vad gör det när han presenterar tio låtar varav de flesta håller riktigt hög klass och känns mer personliga än Depeche Mode gjort på länge. Så här bra har Dave Gahan faktiskt inte låtit sedan just Violator. En kul överraskning för mig som var säker på att det var Martin Gore allt musikaliskt hopp stod till i Depeche-lägret. Gores cover/ soloskiva numero 2 som kom i våras var visserligen charmig, men med undantag av tolkningen av Nick Caves Loverman nådde han inte upp till nivån på Paper monsters. Dave Gahan är årets positiva överraskning så här långt! MARTIN RÖSHAMMAR

THE MONO TYPES There’s Hope Dilemma Records Band som tackar Danko Jones i sitt skivkonvolut är på något sätt dömda redan innan playknappen tryckts ned. Visar man dessutom upp en massa halvnakna karlar och tror att man kommer undan med några solarietimmar, ja då har man en hel del att vänta sig. Men monotyperna är bättre än sitt umgänge och definitivt läckrare på att skriva låtar än när de visar sin lekamen. Med viss elegans lyckas de faktiskt ge täckning för titeln. Det finns nog hopp här trots allt. Starka låtar till trots tar en ganska endimensionell produktion ned det färdiga resultatet och det som faktiskt hade kunnat vara riktigt bra känns i slutändan ändå bara okej, speciellt den senare halvan av skivan känns som utfyllnad. Men okej med plus i kanten i alla fall. Dilemma Records ska ändå ha props för sitt brinnande hjärta– musik på små bolag är alltid bättre än vad den är på stora skivbolag.

CHRISTIAN ÖRJESTÅL

DOUGLAS HEART Douglas Heart Labrador/MNW Finns det något skivbolag i Sverige som är så konsekvent som Labrador? Jag tror inte det, de vet vad de vill ha. Mjuk, smart anglofil pop med sången långt fram i ljudbilden är vad det handlar om. Douglas Heart är inget undantag, men inte är deras debut speciellt spännande. Det är fint och känsligt producerat av Björn

Olsson som släppte en filmisk och drömsk instrumentalskiva späckad med visslingar tidigare i våras. Men det är också tråkigt och som en enda stor axelryckning. Det är så vänt att Astrid Lindgrens alla sagofigurer framstår som hjärtlösa järnspettsgalningar allihop. Jag tror inte att det var meningen, men så blir det för Malin Dahlbergs röst mjukar på utan att det någonsin lyfter från gulligheten och gosigheten. Att de där klockrena melodierna som krävs för att få mjuk pop att flyga, inte finns någonstans gör inte saken bättre. Det väcker inga känslor, inga funderingar över vad de vill säga med musiken eller med texterna. Eller, det finns en skön ton av loser, av att vara missförstådd och ensam i texterna, så där som det gärna får vara i riktigt bra pop och det känns äkta. Men texterna får aldrig hjälp av sången eller låtarna och när ytan är så snygg och döljer det fula och sorgsna slutar man att lyssna! MARTIN RÖSHAMMAR

MOLOTOV Dance And Dense Denso Surco/Universal Mexikanska Molotov har sålt platina i USA och flera andra länder. I Sverige har de knappt uppmärksammats. Något det bara är att hoppas att det blir ändring på. De skulle – precis som System Of A Down – utgöra en välbehövlig och intelligent vitamininjektion för den moderna hårdrocken. Inte minst i de teveprogram som då och då visar den. Grundstenarna hos kvartetten är metal och hiphop, men låt er inte luras att tro att det handlar om nu-metal. Lika viktig är rytmpunken. Och Molotov har något som de flesta stela nu-metalbanden saknar, för oj, vad det svänger. Språkligt rör de sig – alla fyra medlemmar delar på sången – inom spanskan och engelskan, men även spanglish, det för ovana öron ofta lustiga hybridspråket. Som i den tvåspråkiga albumtiteln, en referens till den våldsamma slamdansen. Slanguttrycken och humorn finns överallt, och texterna är inte helt lätta att hänga med i. Att budskapet ofta är politiskt är ändå uppenbart. Molotovs låtar handlar om korruption och sociala problem, och de tar tydligt ställning mot Irakkriget. Enklast att tyda är Frijolero (från beaner, bönplockare, ett amerikanskt nedsättande ord för mexikaner) som utgörs av ett ordkrig mellan en mexikan och en amerikan vid gränsen. Gruppens tredje album innehåller en fantastisk variation och glädje. Motolov vägrar hålla sig inom några som helst gränser. Fläskig metal, mexikansk dragspelspolka, driven hårdrock, tillbakalutad hiphop, ettrig punk, dansant rytmik, två basister som gör sina instrument ovanligt levande. Som ett Rage Against The Machine som förstått hur man har roligt. Som Mano Negra i metallformat. Som ett vildare Red Hot Chili Peppers. Tänk om Molotov kunde stå för sommarens obligatoriska latinohit.

BELLA STENBERG

KENNY ROGERS Back To The Well Sanctuary/Showtime Den snällare formen av country rör sig mellan schlager och singer/songwriter. Rogers klädsamt hesa röst är som skräddarsydd för den här genren och att det hela låter vilsamt på gränsen till inställsamt. Samtidigt kan inte all musik vara rebellisk och utmanande. Det här låter exakt som hans fans vill: elegant, lyxigt, påkostat och låtarna har genomgående hög kvalitet, även om det duggar tätt mellan klyschorna ibland. Att det hela är sentimentalt får man köpa. Det hör liksom till.

Natural History är bara några av diamanterna i hans spira. Och just French Kicks fångar på något sätt essensen av de övriga artisterna på Startime, de är skeva som The Walkmen, de är kompromisslösa som The Natural History och de kan skriva melodier som Brendan Benson. Dessutom har de en trummis som står för sången. One Time Bells är ett vackert lite odjur till skiva, en kunglig odåga om ni vill. Obekväm, utmanande och fräck samtidigt som den är melankolisk, drömmande och vacker. En ouppmärksam lyssning är allt som krävs för att den ska gå förlorad. Men med turen och ett par bra hörlurar på sin sida kan One Time Bells bli en 37 minuter och 36 sekunder lång drömdejt. Jag ska försöka att vara en gentleman. Men du vet hur det brukar gå.

ANDERS LUNDQUIST

CHRISTIAN ÖRJESTÅL

FRENCH KICKS One Time Bells Startime International Det är något speciellt med band som leds av en sjungande trummis. Isaac på Startime International har förstått det och det är inte för inte han sitter och dirigerar ett av USAs mest spännande skivbolag just nu. French Kicks, The Walkmen, Brendan Benson och The

STEREOPHONICS You Gotta Go There To Come Back V2 Ibland kan det gå så fel. En gång i tiden var den här trion lovande, och inte bara på papperet. Debuten Word Gets Around innehöll flera härligt charmiga låtar och textmässiga iakttagelser. Killarna var pigga, glada och på väg bort från sin trista uppväxtort Cwmaman.

GENIALT I ALL SIN ENKELHET ANE BRUN Spending Time With Morgan DetErMine/V2 Det var på Debaser i Stockholm och jag var bara tvungen att går fram och fråga vem det var som spelades i högtalarna. Det lät så otvunget, så vackert och så märkligt svenskt och osvenskt på samma gång. Det var det också. Det var en norska bosatt i Sverige som sjöng och låten som spelades var Humming One Of Your Songs. Den inleder Ane Bruns debutalbum Spending Time With Morgan och det är också plattans i särklass bästa spår. Humming One Of Your Songs är alltså plattans hörnsten, en magnifik 6/8betonad skapelse med ett lössläppt, lagom drivande akustiskt gitarrkomp och ett arrangemang som gränsar till perfektion. Och en text som är varmt uppriktig och kallt konstaterande på samma gång;

”I just know one verse in the middle of it But it makes me wanna hear it on and on and on So I am humming one of your songs...”

Genialt i all sin enkelhet och det starkaste beviset på den unga norskans talang. Men det finns fler godbitar. Are They Saying Goodbye är stark, liksom Drowning In Those Eyes och avslutande Wooden Body, Bruns kärleksfulla hyllning till sitt favoritinstrument. Överlag känns det oerhört genomarbetat och efterhand känns det ganska lätt att konstatera att Ane Brun är en av de intressantaste singer/songwriter-talangerna som kommit fram i Skandinavien under senare år. Hon visar prov på en ovanligt tydlig musikalisk vision och en integritet som gör att Spending Time With Morgan blir ett album som i slutänden är starkare i sin helhet än de enskilda beståndsdelarna. Det som Brun framför allt gör bra är att hon hela tiden låter sångerna stå i centrum; de flesta kretsar kring hennes röst och akustiska gitarr, ibland smyckade med en akustisk bas, något enstaka rytminstrument eller en smakfullt stämningsskapande elgitarr. Ibland blir det lite väl luddigt och konturlöst och jag märker att jag emellanåt tappar koncentratrionen för att det i flera låtar inte riktigt finns något att fokusera på. Men Spending Time With Morgan lovar gott inför framtiden. Fortsätter hon sedan att skriva låtar som Humming One Of Your Songs kan Ane Brun bli en av de riktigt stora... OLA KARLSSON

la musik

RECENSIONER

FYRA NORRLÄNNINGAR SOM FÖRSÖKER VARA SIG SJÄLVA FÖR EN STUND.

KOMEDA KokoMemeDada Sonet/Universal Umeåbandet Komedas musik har kallats kitschpop och visst kan de kanske låta lite ”arty” ibland. Att de dessutom tagit sitt namn efter den polske filmmusik-kompositören Krzystof Komeda gör inte det hela mindre pretentiöst men samtidigt har det alltid känts lite onödigt att placera in bandet i ett fack. Man skulle kunna kalla Komeda för Sveriges svar på Stereolab eller något liknande men kanske handlar det egentligen mest om fyra norrlänningar som försöker vara sig själva för en stund. Uppföljaren till What Makes It Go? har låtit vänta på sig i fem år och under tiden har bandmedlemmarna bland annat ägnat sig åt att göra filmmusik. Kvartetten har dessutom lämnat lilla NONS för ett storbolag men KokoMemeDada är långt ifrån en marknadsanpassad sellout även om det möjligen rör sig om ett något mindre egensinnigt album jämfört med föregångarna. Man kan också konstatera att rötterna i 60talspoppen visar sig mer än tidigare vilket i viss mån blir på bekostnad av jazzinslagen och de elektroniska utflykterna. Men samtliga drag finns i alla fall med på det fullkomligt lysande öppningsspåret Nonsense och man är dömd att nynna dess minimalistiska klockspelsmelodi i veckor efteråt. Blossom bjuder istället på klassisk Komeda-boogie-woogie tätt följd av discodriviga Victory Lane. Fade In, Fade Out ger istället en känsla av fransk electronicapop à la Air. Catcher In The Rye har en rejäl dos The Doors i sig men Komeda har samtidigt en förmåga att aldrig tappa bort sin egen identitet. Här och var på albumet dyker också en och annan Beatles-basgång upp. Komeda lånar och härmar men det behövs bara en bap-bap-kör och lite klockspel eller liknande, och vips, låter alltsamman Komeda igen. Det är egentligen inte förrän KokoMemeDada snurrar i min skivspelare som jag inser hur mycket jag faktisk saknat Komeda.

JOHANNA PAULSSON

Men de blev gubbiga alltför snabbt. Trötta. Ändå har varje platta sålt mer än den tidigare. Förra Just Enough Education To Perform krängdes i över 1,6 miljoner exemplar bara i Storbritannien. Något som är svårt att förstå. Sångaren och gitarristen Kelly Jones (ibland verkar det som om varje walesiskt band måste ha minst en Jones i sättningen) har nämligen inte alls insett vari hans talang ligger – poppig rock – utan har växlat in på helt fel spår. Trött gubbrock med omisskännlig brittisk karaktär. (Till hans försvar måste måhända sägas att det bluesiga passar hans hesa och spruckna röst.) Fjärde albumet inleds med en segt AC/ DC-riffande sak. Singelspåret Madame Helga är sjuttiotalsinspirerad glamrock och enda upptempolåten på skivan som annars har en ganska jämn fördelning av kraftlös hårdrock och långsamma spår som heller inte övertygar. I Climbing The Wall finns drag av det jag föll för hos Stereophonics. Fast just den här storyn om att sångaren är så uttråkat att han ”leker med sig själv igen” kanske inte är så charmig. Jag blir tvungen att ta fram debuten från 1997 för att se om jag kan höra några tecken på förfallet som komma skulle. Men… nej. Kanske blev killarna bekväma när berömmelsen kom. Kanske borde de stannat i sin lilla by för att behålla hungern. BELLA STENBERG

THE LOST PATROL Songs about running away Burning Heart/MNW Han är skön, Dennis Lyxzén. Han är en sån där som behövs så j..la väl i musiklandet Sverige, en av de få som vågar skriva politisk. Det är klart att det ofta blir plakattexter och att det ibland blir för mycket av manifest och knutna nävar. Men han vill något i alla fall, han vill så förbannat mycket och det märks när hans andra The Lost Patrol-skiva släpps. Hårdheten och ilskan från The (International) Noise Conspiracy och Refused är någon annanstans, det är det brustna hjärtat som står i centrum, hans eget hjärta. Och precis som vanligt går han över gränsen då och då, det blir gärna lite klyschigt och inte är han någon stor sångare. Men Dennis Lyxzén kommer undan med det, för han älskar och kan sin musikhistoria och allt det onda, sorgsna bara måste ut. Det finns inga alternativ och om det finns något så uttjatat som äkta musik så är det det Dennis pysslar med. Det låter av tusentals lyssningar på amerikanska singer-songwriters och det är kanske inte originellt, men det är charmigt och som i Lisa Miskovskyduetten Alright också sprudlande på ett sätt som är skönt mitt i all svartsynthet. Dennis Lyxzén är en hjälte, han vågar slita ut sitt hjärta och limma fast det på ett glas så att hela Sverige kan se det. Låter kanske patetiskt, men jag faller för hans attityd och sätt att strunta i vad folk

tycker. MARTIN RÖSHAMMAR

52 | la musik

MOODYMANN Silence in the secret garden Peacefrog/Goldhead Av någon anledning har jag alltid tyckt att Moodymanns house är lite läskig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men känslan finns där, som en liten flis under nageln eller ett popcornskruffs längst bak vid tungroten. Jag vet att jag är ute på tunn is med denna recension. Moodymann har fanatiska fans som kommer att granska denna text med lupp och vid minsta språkliga negativism sätta upp mig på den officiella ”Journalister-som-uppenbarligen-hatarKenny-Dixon-Jr-och-måste-dö” listan. Det kan inte hjälpas. Generellt sett är jag ett Moodymann-fan, men han är tyvärr ojämn. Fantastiska produktioner blandas med stycken som ger en abstrakt ”va?”känsla. Inte helt sällan återkommer detta faktum i samma låt. Så var det med EPn Dem Young Sconies och även på tidigare skivorna A Silent Introduction, Mahogany Brown och Forevernevermore. Så även med den nya skivan Silence in the Secret Garden. Två spår, People och avslutande Sweet Yesterday, är utomordentligt bra och fungerar redan vid första lyssningen. Resten av låtarna kräver lite mer. Eller som i fallet med låten liveinla 1998, mycket mer. Den är lite ...läskig. Kenny Dixon Jr lämnar ingen oberörd. Jag bryr mig inte om ryktena som cirkulerar är sanna eller inte. Kenny Dixon Jr är och förblir en kompetent artist. Jag vet att Silence in the Secret Garden kommer att växa som helhet med tiden. Det har alla hans andra plattor gjort. Men ibland har jag lite svårt för abstrakta jazzpianon blandat med Detroitnoise toppat med spädbarnsgråt.

PETER JERNBERG

PADDY KELLY In Exile Stockholm Records OK, jag ska inte låta det faktum att Paddy Kelly tillhör Präktighetens Väktare No 1, irländska familjeorkestern Kelly Family, fördunkla mitt omdöme. Inte heller att hans största hobbies utanför musiken är hälsosam mat, springa maraton och att utöva sin kristna tro eller att hans största marknad är Tyskland. Det behöver ju nödvändigtvis inte höras i musiken. Det behöver ju inte betyda att In Exile är så urvattnad, slätstruken och duktig som man inbillar sig. På sin solodebut har Paddy tagit hjälp med produktionen av Marco Minneman (Aliens, H-Blockx) och Fabio Trentini (Guano Apes) och resultatet är precis så urvattnat, slätstruket och duktigt som man inbillar sig. Här trängs en mängd stilar och inriktningar, alla med en gemensam nämnare; de är så in i dödens ointressanta och så könlösa att man emellanåt glömmer att det faktiskt inte är något från Fame Factory man lyssnar på. Om Tomas Ledin varit religiös hade han kunnat låta så här.

Jo, så illa är det emellanåt. Med inledande Living In The Line Of Fire är det dock nästan så att fördomarna får sig en törn. En snygg melodi kombineras med hyfsat jordnära produktion och mynnar ut i en refräng som nästan för tankarna till Robbie Williams när han är som bäst. Sedan börjar raset. Money Making Machine är riktigt usel 80-talsdoftande kvasirock och låter som något som ratats från Top Gun-soundtracket. Därefter är In Exile en enda sörja av FM-rock, boybandpop och fullständigt vedervärdiga ballader som får Kellys landsman Chris de Burgh att framstå som en fullvärdig medlem av Rock’n’roll Hall of Fame. Men värst är nog ändå No Fuzz, No Buzz, Back To Rock’n’roll. Här snackar vi lyteskomik på allra högsta nivå, fullt i klass med ett medelmåttigt tyskt bidrag i Eurivision Song Contest. Det är f.ö ett rent under att ingen av låtarna är på tyska, så tydligt är det att In Exile inriktar sig på den mellaneuropeiska marknaden. Och något mer horribelt muppigt än Knickknack-Paddy-wack kommer du inte att får höra så länge inte Scooter släpper nån ny skiva. Så skönt att man kan få ha några fördomar ifred åtminstone… OLA KARLSSON

FLEETWOOD MAC Say You Will Warner Music Världens längsta musikaliska dokusåpa har återupptagits. De flesta känner till vansinnet som omgärdade klassiska Rumours, där de flesta i bandet var höga som hus och ihop med eller skildes från någon annan (eller båda samtidigt). Det mesta är sig likt. Stevie Nicks skriver fortfarande entoniga treackordslåtar (ibland nöjer hon sig med två) som i sina bästa stunder blir suggestiva men som andra gånger bara mal på monotont i fem minuter utan att man lystrar. Lindsey Buckingham är i egenskap av arrangör, producent, multiinstrumentalist, kompositör och textförfattare bandets Da Vinci. Hans experimentella ådra gör att hans soloplattor inte gått så bra som de förtjänar, men materialet balanserar perfekt Nicks mer förutsägbara stunder. En låt som den brutala, erotiska Come låter överhuvutaget inte ett uns som vi tror att Fleetwood Mac ska låta. Men kanske är det just denna avvägning mellan vansinne och tradition som gjort denna upplaga av Fleetwood Mac (med eller utan Christine McVie, som saknas här) så framgångsrik; några låtar fastnar direkt, andra tar det åratal innan man fattar, om någonsin. Det är däremot svårt att förstå att två så olika personer och låtskrivare som Nicks och Buckingham har levt ihop. Mick Fleetwood är en stabil trumslagare, som med sin loja, raka och smeksamma spelstil också präglat bandets böljande, bilvänliga låtar. Han är också den som slåss för att med all tänkbar diplomati hålla ihop bandet. Något som dock av förklarliga skäl var svårt under hans

RECENSIONER

värsta kokainperioder. John McVie är basisten som knappt märks av, kanske för att han gör sitt jobb så oklanderligt (den habile basistens otacksamma lott). På 18 låtar (nio var av Nicks och Buckingham) får vi välproducerad radiopop, stycken med influenser från amerikansk folkmusik och blues och några virrigare Buckingham-låtar som känns befriande. Albumet erinrar som helhet mest om Tango In The Night fast utan Christine McVies svala popinslag. Skön platta, och definitivt inte en som gjorts med vänster hand. Finns även på DVD Audio som får en redan välljudande platta att låta ännu bättre. ANDERS LUNDQUIST

NITIN SAWHNEY Human V2 Nitin Sawhney var det enda indiska barnet i en helengelsk skola i Rochester och rasism var lika vanligt förekommande som matematik. Nitin flydde till musikens värld med betoning på värld. Han och hans musiksyn ser inga gränser och det hörs i hans musik, inte minst på hans sjätte soloskiva Human. Det där struntandet i alla former av gränser är ju extremt skönt och befriande, men samtidigt får han mig aldrig att gå i däck fullständigt. Det spretar så att jag blir alldeles yr. Massor av musiker gästar, som Aqualung, Reena och Davinder Singh, Taio, Jayanta Bose och inte minst Natacha Atlas. Det är jazz, arabiskt, indiskt, afrikanskt och snyggt. Jag träffade Nitin Sawhney för två år sedan och jag blev imponerad av hans målmedvetenhet, han gör vad som faller honom in och han struntar i att det borde vara omöjligt att blanda så friskt. Han pratade om att han ville göra musik som ”kommunicerar med min själ”. Det är möjligt att det är det han har gjort med Human, men det blir för vackert och mysigt för att jag ska ta till mig det hela vägen. Det är jättecharmigt och jag skulle vilja tycka om det mer än jag gör. Men om du är redo för musik som är läckert paketerad och som är fylld av influenser från världens alla hörn, om än en smula opersonlig, då ska du köpa Nitin Sawhneys Human.

MARTIN RÖSHAMMAR

KASHMIR Zitilities Sony/Columbia I Danmark är Kashmir ett hyllat band, deras The Good Life som kom för fyra år sedan sågs som ett mästerverk och det bästa danska rockalbumet på hela 90-talet. Nya Zitilites (Citylights) får även det de danska kritikerna att falla baklänges och dela ut toppbetyg.

Och visst är det en proffsig, snygg och stabil rockplatta, men inte f-n är den speciellt spännande. Det låter som alla engelska band och våra egna The Motorhomes gjorde under den senare hälften av 90-talet. Ni vet stora gitarrmassor som ramar in den sårbara och bräckliga rösten och det är pampigt, storslaget och vemodigt. Men där världen just nu är full av band som går sin egen väg och gör musik som sticker ut, antingen med hysteriskt glad och livsbejakande pop som Hidden Cameras eller med vibrerande och totalt fängslande blues som White Stripes eller skönt skrammel som kramar om klockrena popmelodier som våra egna Her Majesty, för att inte tala om fantastiska Moneybrother med sin alldeles egna version av soul doppad i Springsteen-rock och med benen fast cementerade i punkattityd. Se där några av många exempel på att det är fullt möjligt att även i dag göra musik som sticker ut och som vågar frigöra sig från förebilderna. Kashmir-medlemmarna verkar ha rätt trista skivsamlingar, i deras värld är det som om pophistorien började med Radiohead och Verve. Jyllandspostens kritiker skrev att det inte fanns en enda ton på hela skivan som var överflödig. När jag lyssnar på Zitilights hör jag inte en enda ton som etsar sig fast, inget som retar, stör eller piggar upp. Jag hade hoppats på mer än ett danskt sömnpiller. Om det här är den danska rockens stolthet mår den inte bra alls. Sars? MARTIN RÖSHAMMAR

THE THERMALS More Parts Per Million Sub Pop Fyra månader efter att denna kvartett från Portland, Oregon, hade bildats satt de med ett Sub Pop-kontrakt i nävarna. Förra våren skrev sångaren Hutch Harris låtarna till debutplattan i sitt kök. Lite senare spelade de in allt på en fyrakanalbandspelare i hans sovrum. Produktionen gör mycket, eller snarare icke-produktionen. Hela ljudbilden är skev och kantig, svajar på sina ställen och ger intrycket att allt är inspelat live i någons garage. Tja, sovrum går väl också bra. Därefter blev plattan mixad av kompisarna i Death Cab For Cutie. Tretton spår kör på i rusande fart och går i mål på mindre än 28 minuter. Varenda låt lika svängig som nästa. Sången är distad, gitarren är distad, basen är distad och trummorna är distade. Det låter som att skrammelpunkarna i The Thermals går under det klassiska arga unga mänsyndromet, fast i detta fall, tre arga män och en arg kvinna. Allt känns uppriktigt och ärligt vilket icke-produktionen visar på. Det är omöjligt att inte gilla The Thermals.

LÄSARRECENSIONEN Skicka in din egen recension till La Musik. Vi publicerar minst en läsarrecension i varje nummer. Publicerad recension belönas med en CD, eller om så önskas, en helårsprenumeration på La Musik (6 nr, värde 300 kr). Recensionen skickas till emailadress: anders@lamusik.nu Rubriksätt mailet med ”Läsarrecensionen”. GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN Ny-gammal kultis POLS 250 Strax efter att Robert Moog lanserat den första synten med klaviatur runt mitten av 60-talet, gav Walter (sedermera Wendy) Carlos ut LP:n Switched-on Bach. Den var menad som ett seriöst försök att omtolka Bachs tidlösa musik för en ny generation instrument (och lyssnare), men togs emot som en lustig noveltygrej, och syntar blev ett tag framöver mest stämplade som något för halvseriösa musiker att göra skojiga ljud med (trots t. ex. Beatles vackra Moog-klanger på Abbey Road). I särskilda avdelningar av fashionabla butiker för begagnade skivor kan man numera hitta mängder av skivor som alla är från tidigt 70-tal och har Moog i titeln; nya hits, gamla hits, easy listening, bossanova, etc - de flesta förmodligen bestående av ganska fjompiga, platta ljud från taskigt programmerade syntar. Vilket för oss in på ämnet för denna artikel. När jag gick i gymnasiet i Katrineholm, roade jag och en klasskamrat oss ibland med att gå till second hand-butiken Möbelmagasinet och kolla in fula LP-omslag. Favoriterna brukade vi ställa i ett hörn för sig; det var 70talsdansband i för trånga kostymer, ”sommarens hits”-samlingar med smaklösa bilder av halvnakna tjejer samt några olidligt genomkristet leende vissångare. Att faktiskt köpa någon av dessa skivor kom inte ens på fråga, och vi kunde inte tänka oss att någon annan någonsin skulle vilja göra det. Jag tror att jag någonsin bara köpte en enda skiva därifrån. Den kostade (som de alla gjorde) tio kronor, och omslaget pryddes av Neil Armstrong på månen samt texten ”NY-GAMMAL KULTIS - GNESTA-KALLE AND HIS MOOGMEN”. Gnesta-Kalle och Moog-synt? Kombinationen verkade nästan för bisarr för att vara sann. Baksidan förtäljde att skivan var inspelad 1973, vilket om möjligt gjorde saken ännu bättre, eftersom jag redan då var onaturligt fascinerad av tidig elektronisk musik. Vad kunde det här vara för något skoj? Väl hemma med skivan uppfylldes alla mina förhoppningar. Jag hade råkat på något monumentalt! Vad som skulle kunna vara en starkt tidsbunden, hafsig och tramsig lustighet, visade sig vara den första gammeldansmusiken jag på fullt allvar kunnat lyssna på; helt utan löje eller ironiska grimaser. Ja, sanna mina ord; den här skivan är bra! Spelet är livfullt, svängigt och tight utan att bli töntigt gammeltjoigt, arrangemangen är snygga utan att vara överlastade, soundet är fräscht... men huvudingrediensen är naturligtvis synten. Synten är, inte helt oväntat, den ingrediens som verkligen »gör« den här skivan. Den är i:et under pricken snarare än pricken över i. Stora, fantasifulla variationer av susande, pipande, knorrande, böljande klanger strömmar ur Benny Anderssons Moog, och detta utan att det känns påklistrat för fem öre; alla låtar är så välarrangerade att syntstämmorna blir totalt integrerade i helheten. Nej, några tramsiga lustigheter handlar det sannerligen inte om; snarare slås man av att Gnesta-Kalles traditionella form av dansmusik är som gjord för att kryddas med vackra klanger från det tidiga 70-talets syntar. (Ja, det är ”den” Benny Andersson det handlar om. Han som hade med en Mini-Moog i scenframförandet av Waterloo året därpå. Kanske är det hans medverkan på den här skivan som gjorde att en kompis till mig såg den för femhundra spänn på en skivmässa...) Visst, här och där kommer visserligen en syntmelodi som verkligen sticker ut; men du måste komma ihåg, att det knappast är en plastig Casio från 1982 det handlar om, utan en synnerligen välprogrammerad Moog. De elektroniska klangerna här är feta. Och visst, jag ska inte låtsas som om det här inte är en skiva man har roligt åt; men den gör sig aldrig till åtlöje. Man skrattar med musiken, inte åt den. Ny-gammal kultis är inte bara en bra skiva; jag vågar påstå att den, i ordets sanna bemärkelse, är progressiv. Säkert bland det mest progressiva som någonsin spelats in i försiktiga lilla kappvändar-Sverige - bara några snäpp under Pärson Sound. Den borde ha en skyhög kultstatus, men är nog alldeles för okänd för det. Vi väntar otåligt på CD-utgåvan. INSÄNT AV ROBERT K HUSELIUS

ANNICA HENRIKSSON

la musik

RECENSIONER

KÄNSLAN AV SVETTIGT GARAGE, PUNKIGA SURFTONER OCH GLIMRANDE SOLSKENSMELODIER WHITE HASSLE The Death Of Song Fargo Riktigt bra skivor lockar inte bara fram hela spektrat av känslor man i stort sett glömt att man hade, utan kan också få en att (åter-) upptäcka bortglömda (eller bara sällan spelade) pärlor ur skivsamlingen. Efter det att jag fått The Death Of Song i min hand har jag således plockat fram Becks Odelay, Beach Boys Surf’s Up, The Nazz debutalbum och The Bands Music From Big Pink, alla grandiosa album som de senaste åren av nån anledning bara samlat damm i min skivhylla. Dessutom album som får mig att tänka på The Death Of Song, eller om det nu är tvärtom. För släng in lite femtiotalspop à la Everly brothers, lite Violent Femmes-punk och lite gammal hederlig surfpop i brygden och du kommer ganska nära det destillat av

influenser och stilar som White Hassle utgör. Jag vet ärligt talat inte så mycket om den här baslösa trion, bara att de gjort en av årets hittills mest underhållande skivor och att de får mig att bli så där fånigt lycklig varje gång jag hör dem. The Death Of Song kommer nämligen som en skänk från ovan för oss som blivit besvikna på Yeah Yeah Yeah’s debutalbum, som inte kan vänta tills nästa gång White Stripes kommer hit och som en gång i tiden tyckte att Beck var det coolaste nånsin som klivit in i en inspelningsstudio. Här finns nämligen allt man (läs:jag) kan önska sig av en riktig rockplatta nådens år 2003; känslan av svettigt garage, punkiga surftoner och glimrande solskensmelodier, allt framfört mer med glädje, energi och känsla än med virtuositet och teknisk bravur. Sångaren Marcellus Hall är fantastisk, som en Beck klädd i Jack Whites trångaste brallor och han sjunger rader som ”Let’s not worry, when we’re thirty” och ”I saw your new boyfriend coming out of your apartment / his hair wasn’t combed, like he’d just woken up / I can’t

REMBRANDTS Lost Together Atenzia/Bonnier

SEPULTURA Roorback Steamhammer/Playground

Den amerikanska duon The Rembrandts (Phil Solem och Danny Wilde) spelar gitarrbaserad poprock med stämsång och tidlöst driv. Något för alla som gillar tidiga Crowded House, Jellyfish eller nyligen sverigeaktuella Paul McCartneys mest klockrena popstunder. När gruppen nu återkommer på svensk etikett finns egentligen inget i musiken som säger vilket år den är gjord. Vilket i det här fallet är av godo, varför laga något som inte är trasigt? Du kanske minns Rembrandts gamla radiohit That´s Just The Way It Is, Baby. Detta är lika klassiskt, snyggt och okomplicerat. Och definitivt något för alla som någonsin gillat Rembrandts tidigare.

Det där med personkemi är nog viktigare än man kan tro. Ta bara alla fantastiska band med ett låtskrivarpar där någon plötsligt gått sin egen väg och vi istället för två nya intressanta grupper fått två trista konstellationer. Lite grand så är det med Sepultura och Max Cavalera. Sedan Sepultura blev av med sin sångare har karriären varit skakig. Gruppen som en gång tillhörde metaltoppskiktet har behövt tid för att hitta fotfästet igen. Nye – ja, det här är hans tredje album – sångaren Derrick Green är utmärkt bakom mikrofonen, men den upptäckarglädje och experimentlusta som tidigare fanns i låtskrivandet saknas. Här finns inga udda gäster, ingen kul etnorytmik och framför allt ingen monsterhit av det slag vi blivit bortskämda med. Det är inte så att brasilianarna efter 19 år blivit gamla och trötta, de har snarare blickat bakåt och hittat sin tidigare ilska. Aggressioner –

ANDERS LUNDQUIST

54 | la musik

imagine that you’re happy / I don’t even think about you anymore” och han gör det med saliven sprutande ur en ironiskt grimaserande Mick Jagger-mun. Han behöver inte ta i för att göra sig hörd i det kontrollerade skränet, han har bara den sortens auktoritet som kommer med insikten om att man faktiskt har något intressant att säga. Han har i det fallet bra mycket mer gemensamt med exempelvis Jonathan Richman än med Jagger. Det är inte bara Hall som är bra, det dräller av bra låtar också; She’s Dead med sin fräcka scratchsampling, dråpliga Health Food Store och den insiktsfulla energibomben Jealousy är några guldkorn, och till och med The Hollies gamla örhänge The Air That I Breathe får nytt liv i händerna på dessa begåvade kalifornier. Och lyssna på Sandlot Shuffle utan att le och jag ska visa dig en kall, humorlös människa med hjärta av sten. Eller åtminstone helt utan musiksmak…

också textmässiga – finns så att det räcker. Men det räcker ju inte när de flesta låtarna flyter ihop till en grå sörja. Även om nu sörjan råkar ha en tydlig Sepulturastämpel. Så kanske var det samarbetet mellan bröderna Cavalera som krävdes. För varken Sepultura eller Soulfly är någon fullträff. BELLA STENBERG

RACHEL GORDON The Coming Of Spring Sounds of Subterrenia Alltså, jag förstår vad den här vackra kaliforniskan försöker göra. Jag kan förstå, och uppskatta, intentionen att försöka kombinera 60-talets girlgroupestetik och sorglös solskenspop med 90-talsattityd. Jag kan förstå tanken med att vilja uppdatera något som är så i grunden förankrat till en viss tidsperiod, att använda de bästa ingredienserna därifrån och därigenom skapa något som låter samtid och nutid. Problemet är bara när man är mer intresserad av själva idén än utförandet av den. Ett annat problem är att Rachel Gordon, så vacker hon är, tyvärr har en fullständigt intetsägande röst. Lägg därtill en knippe låtar som i bästa fall blir parafraser, i värsta fall parodier, på popmusik som den lät för fyra decennier sedan och du får något i teorin hedervärt att bli till något i praktiken beklagansvärt. Bangles gjorde det här mycket bättre på sin tid, Ze Malibu Kids gör det nu på det sätt det definitivt borde göras, och ja, till och med Gyllene Tider använde samma beståndsdelar förnuftigare och snyggare. Allt är dock inte komplett genomuselt på The Coming Of Spring, så mycket cred måste man ändå ge fröken Gordon. Dream Away och Break My Heart låter som något Per Gessle kunnat plocka fram ur rockärmen om det knep och med lite god vilja kan man kanske höra en viss popkänsla bortom falsksången på Don’t Leave Me Now. Tyvärr

OLA KARLSSON

räknas inte goda intentioner i slutänden, då hade Rachel Gordon klarat sig ganska bra. Nu blir det ett rejält magplask i swimmingpoolen istället för en stunds schysst surfing i Stilla Havet… OLA KARLSSON

INSPIRAL CARPETS Cool As MUTE/PLAYGROUND Det är ungefär sexton år sen Manchesterbandet Inspiral Carpets lät trycka upp en Tshirts med en logga föreställande en rökande ko och texten ”Cool as F*ck”. När en student som haft T-shirten på sig arresterades för förargelseväckande beteende uppmärk-sammades bandet plötsligt i media och något år senare debuterade de med EP:n Plane Crash på Playtime Records. Men när distributören senare gick i konkurs startade Inspiral Carpets den egna etiketten Cow Records (vad annars?) som de huvudsakligen finansierade med hjälp av Tshirtförsäljningen. Kanske var namnet Cool As därför givet när det nu blev dags att släppa en skiva i kölvattnet efter återföreningen och turnerandet. Formatet blev den sedvanliga boxen med singlar, tidigare outgivet material och den numera obligatoriska DVD:n komplett med musikvideos, livematerial och en intervju. Cool As är uppdelad i två CD-skivor och på den ena hittar man gruppens singlar. Låtlistan är, sånär som på någon enstaka låt, identisk med den på samlingen The Singles från 1995, men spår som Joe och This Is How It Feels förtjänar ju visserligen alltid att höras igen. CD nummer två går under namnet Rare As och innehåller förstås ”rariteterna”. Här hittar man bland annat en femtioelfte cover på 96 Tears, en helt bisarr tolkning av Black Sabbats Paranoid i rap-remix samt Tainted Love. Den sistnämnda covern får mig dock snarare att tänka på Wet Wet Wet än på Gloria Jones jävlar-anamma-attityd som genomsyrade

RECENSIONER

originalet från 1964. Fast visst har också Inspiral Carpets halvdåsiga gitarrversion med tjutande rundgångsljud och orgel en viss charm, även som Soft Cells tolkning är att föredra. Men på Rare As-skivan finns såklart inte bara covers utan också ett antal B-sidor och tidigare outgivna låtar. Några av dem känns till och med mer övertygande än de som hamnade på topplistorna. När Inspiral Carpets skrev på för Mute 1990 tussades de ihop med Madchestervågen där band som Happy Mondays och Stone Roses laborerade med en blandning av 60-talets psykedeliska rock och dansmusik. Inspiral Carpets var, precis som The Charlatans, mer återhållsamma med acid-houseinslagen och satsade istället på orgelslingorna. Hammondorgeln var The Charlatans typiska kännetecken, medan Farfisaorgeln, tillsammans med Clint Boons Doorsinfluerade spel, blev Inspiral Carpets signum. Stundvis har deras musik nästan mer gemensamt med The Jams och The Stranglers än med de typiska Madchesterbanden. Men trots bristen på innovativa idéer hade Inspiral Carpets kanske på sätt och vis en bättre känsla för popmelodier än Happy Mondays och Stone Roses. På Sackville och Commercial Reign mäter de sig närmat med genier som Marr/Morrissey. Många andra spår känns visserligen mer som transportsträckor, om än ganska trivsamma sådana, och som helhet är Cool As ett rätt hyggligt ”lär-känna-Inspiral Carpets-kit”. JOHANNA PAULSSON

SIOUXSIE AND THE BANSHEES The Seven Year Itch: Live Sanctuary/Showtime Siouxsie and the Banshees var bland de mest stilbildande inom gothförgreningen av den engelska punkvågen i slutet av 70-talet. I bandet har medlemmar som Sid Vicious och Robert Smith ingått under olika perioder. Banshees fortsatte ända in på mitten av 90-talet innan de, som engelsmännen säger, kallade det en dag och packade in det. De var ett av de första banden som jobbade med producenten Steve Lillywhite, som sedermera var med om att skapa U2:s och XTC:s tidiga sound. Siouxsie, trumslagaren Budgie och basisten Severin hade inte spelat ihop på sju år när det åter började klia i spelnerven och genomförde två konserter på Londons Sheperds Bush Empire 9 och 10 juli förra året. Det låter som det ska och låtvalet är bitvis spännande - inte bara hitsen med andra ord, utan även B-sidor. Visst kan man komma med invändningen att det hela låter ganska daterat, men det mesta i rockvärlden låter ganska typiskt för sin tid. Flangerbas, kyligt mässande sång (ibland falsk, precis som förr) och uppfinningsrikt trumkomp är en så integrerad del av den här konstellationens sound att det vore rätt patetiskt om man försökte uppdatera det. En DVD från samma konserter släpptes i början av juni och med tanke på bandets särpräglade visuella stil och Siouxsies utstrålning skulle jag nog satsa på den.

PAUL CARRACK It Ain´t Over… Carrack-UK/Kommunikation/MNW Han har via konstellationer som Ace, Squeeze, Mike & The Mechanics ständigt visat sig som en av våra finaste blue eyed soul-sångare. Han har turnerat i samma band som hjältar som Nick Lowe och John Hiatt och stulit showen. Ändå känns det som en positiv överraskning att engelsmannen Paul Carrack de senaste åren gjort sina kanske allra starkaste plattor solo. Och då snackar vi verkligen solo. Carrack spelar vartenda instrument på nya plattan utom lite blås. Och han är så varierad och samspelt med sig själv att han låter som ett band som spelat ihop i decennier och verkligen hittat sin egen groove. Ett enmans Booker T And The MG´s, med andra ord. Det är ovanligt med album som inte har en svag låt, men så är faktiskt fallet denna gång. Några känns kanske lite bagatellartade och allt låter som om det är gjort förr, men det är en av Carracks styrkor att han inte försöker vara pretentiös eller nyskapande. Han är bara förbannat bra. Produktionen är smakfull och luftig, sången själfull, orgeln sensuellt puttrande och låtarna så naturliga att de liksom går rakt in i och blir del av ens organism. Årets sommarplatta är här. Nu önskar jag bara att någon tar hit Carrack till Skeppsholmens jazz- och bluesfestival. Han skulle lätt kunna bli årets motsvarighet till förra sommarens Angie Stone-upplevelse. Det här låter som det perfekta soundtracket till en kall pilsner, en solig veranda och en ledig dag.

ANDERS LUNDQUIST

THE FLAMING SIDEBURNS Sky Pilots Stockholm Records Garagerockkillarna från Finland bara fortsätter att imponera. På deras nya platta Sky Pilot ryms fler musikaliska influenser än på tidigare plattor. De tuffa garagelåtarna vävs samman med psykedelia och 60-talspop, exempelvis i Invisible Hands som går i underbar Creation-anda. Save Rock’n’Roll däremot har en refräng som Slade och Kiss torde ha patent på medan riffet i Since The Beginning är Hellacopters rakt av. På Let Me Take You Far körar också Nicke, Strängen och Robban. Det bjuds även på Roky Erickson i The Interpreter från hans Gremlins Have Pictures-album från 1986. Samtidigt som Flaming Sideburns kan tyckas vara retro fungerar det precis lika bra 2003. Den bästa rockmusiken är ju tidlös. ”It’s allight, lock’n’loll will nevel die”, åtminstone så länge Flaming Sideburns finns.

ANNICA HENRIKSSON

PRECIS SÅ HÄR SKA MOGWAI LÅTA

MOGWAI Happy Songs For Happy People Rock Action/PIAS/Playground Jag gillar ironin i att döpa en platta till Happy Songs For Happy People och samtidigt förse låtarna med lagom motsägande titlar som Kids Will Be Skeletons, Killing All The Flies, Boring Machines Disturbs Sleep och Ratts Of The Capital. Men skottska Mogwai har i och för sig alltid varit ett ganska egensinnigt band. De driver bland annat den egna skivetiketten Rock Action och har dessutom hunnit med alltifrån att spela in en låt tillsammans med Iggy Pop till att göra påhopp på Blur. Musikaliskt sett är spektrumet i stort sett lika brett, även om man visserligen skulle kunna förse samtliga Mogwaialbum med en lagom luddig postrocksetikett. Bandets fjärde fullängdare Happy Songs For Happy People är inget undantag men liksom sina föregångare kräver den ett par genomlyssningar för att verkligen uppskattas fullt ut. Låtarna är övervägande instrumentala och de få vokala inslag som finns är så kraftigt manipulerade eller diffusa att de på Sigur Rósiskt vis blir till ett med musiken. Materialet på Happy Songs For Happy People är över lag mer harmoniskt än någonsin tidigare. Borta är råheten och de plötsligt överfallande distgitarrsutbrotten som gav förra plattan Rock Action en viss dynamik och som man kanske därför kan sakna. Men när det oändligt vackra stråk- och pianobaserade spåret Golden Porsche flyter ihop med de stundtals dissonanta pianoslingorna på I Know You Are But What Am I? och lindas in i en matta av beats och klockspelsljud, känns Happy Songs For Happy People som en solklar årets bästa album-kandidat. Lika magnifikt är det avslutande spåret Stop Coming To My House och i det ögonblicket faller bitarna på plats. Det är ju precis så här Mogwai ska låta. Som en snuttefilt att hålla hårt i när de tråkiga maskinerna stör sömnen.

JOHANNA PAULSSON

SPEECH BEHÖVS SPEECH Spiritual People Vagabond/Playground Speech är här igen med sin tredje soloplatta efter tiden som ledare för hiphopkollektivet Arrested Development. Samma glädje och sprudlande kärlek till musiken som på deras 3 Years, 5 Months & 2 Days In The Life Of… kommer nog Speech aldrig att nå igen, men jag tycker att han når ganska högt på nya Spiritual People. Åtminstone stundtals. Jag blir glad av titellåten som svänger som en hel kyrka fylld av gospelsångare i Georgia. Och The Simple Love Of Life säger mycket om Speech och hans syn på livet, han älskar det och han älskar människor, ganska okomplicerat. Men det är också där problemet finns, det blir lite för gulligt och lyckligt ibland. Jag vill ha mer av ilskan och knutna nävar som i Burning Rage Inside, även om det handlar om svartsjuka så är det den typen av känslor som får lyssnaren att själv känna och relatera. Lycka är mycket svårare att förmedla, det blir så lätt platt och blomstergulligt. Men Speech behövs, han har hittat rätt i sin mix av soul och hiphop. Tiden när han grävde nya musikdiken är förbi, men han kan fortfarande göra riktigt bra låtar med massor av hjärta och värme. Gott så.

MARTIN RÖSHAMMAR

ANDERS LUNDQUIST

la musik

RECENSIONER

MAESTRO – TURNTABLES Blue Note Trip Blue Note Exploateringen av Blue Note fortsätter. Under senare delen av 90-talet har det gamla mytomspunna skivbolaget ansträngt sig rejält för att verka hippt och hålla sig på god fot med klubbpubliken. På sätt och vis handlar det väl om att leva upp till det coola arvet från 50- och 60-talen, men också om att tjäna pengar på den stora bakkatalogen. Man har till exempel pumpat ut en rad samlingsplattor för bar- och mingelbruk – de flesta riktigt bra – under hela 90-talet och för att ytterligare hänga med i samtiden kontrakterade man franska housejazzaren St Germain och gav ut plattan Tourist för några år sedan. Man har också låtit klubbkillar som DJ Spinna och Joe Cluassell remixa Cassandra Wilson och Ronny Jordan, och man har låtit tungviktaren Dj Smash mixa ihop två plattor, Phonography 1 och 2, med nya Blue Note-grejer. Alltihopa är säkert strategiskt riktigt, även om nu de riktigt stora pengarna ändå lär komma från Norah Jones. Nu verkar även den holländska Blue Note-filialen vilja visa framfötterna. Holländarna följer lite trendängsligt i det amerikanska moderbolagets fotspår och har låtit en inhemsk, fotomodellsliknande dj vid namn Maestro sätta ihop två samlingsskivor med mest gammalt och lite nytt Blue Notematerial. Hela projektet suger! Och det är inte bara för att dubbel-cd:n, där ena skivan heter Saturday Night och den andra Sunday Morning, har ett livsstilskoncept som känns sisådär tio år gammalt. Inte heller bara för att allting på den här skivan känns 100% opersonligt, planlagt, utstuderat och profithungrigt. Eller för att Maestro är så

långt ifrån en mästare man kan komma hans mixning tillför ingenting, det finns inga upplyftande idéer, han överraskar inte med några kreativa övergångar och jämfört med DJ Smash framstår han mest som en poserande amatör. Nej, framför allt suger det här projektet för att urvalet känns så trött och tråkigt. Tonvikten ligger på Blue Notes funkiga 70tal, givetvis för att tilltala en dansant publik, och generellt finns inte mycket att glädjas över. Visst är Buddy Richs The Beat Goes On, Marlena Shaws Save The Children, Gary Bartz Music Is My Sanctuary och Blazes remix av St Germains Rose Rouge alldeles utomordentliga, men Donald Byrds Black Byrd, Eddie Palmieris Harlem River Drive och Grant Greens Sookie Sookie har vi faktiskt hört så många gånger förut att det nästan känns fegt att ha med dem. Och framför allt blir man ledsen över att Maestro inte vågar göra något annorlunda och mixa ihop mer material från Blue Notes klassiska 50- och 60-tal. Nu dristar han sig i och för sig till att stoppa in Horace Silvers Song For My Father och Donald Byrds Elijah, men då blir resultatet – ironiskt nog – att det övriga urvalet bara känns än mer bristfälligt, blekt och blasé. TOBIAS BRANDT

THE CRUSADERS Rural Renewal Verve/Universal Amerikanska groove-fusiongänget The Crusaders har existerat i ungefär 40 år och är väl mest kända för sin hit Street Life, med en viss Randy Crawford på sång. De uppmärksammades också för att i början av 70-talet ha en viss yngling vid namn Larry Carlton på gitarr. The Crusaders har inte

funnits på 20 år men nu har grundarna Wilton Felder(sax), Joe Sample(piano) och Stix Hooper(trummor) återförenats för detta comebackalbum. På gitarr hittar vi två smärre legender, Dean Parks och Ray Parker Jr. Eftersom albumet drar åt bluesens territorier hittar vi dessutom passande nog en större legend, Eric Clapton, som strängbändare på de två inledande spåren. Gästsångare är Donnie McClurkin, som med sin mustiga röst låter ganska lik Richie Havens, samt Sound Of Blackness (på gospelfärgade Sing The Song). Med ålderns rätt spelar bandet en musik som puttrar utan att bli svettig. Det är slickt, elegant och tilltalar säkert folk som skulle föredra om Steely Dan var ett instrumentalband. Det skulle inte jag, men det här är fortfarande oantastligt i sin specifika genre. ANDERS LUNDQUIST

MÅNS WIESLANDER Yet Parasol

MARTIN RÖSHAMMAR

MATS/MORGAN On Air With Guest Ultimate Audio Entertainment Trots att de bara är 32 respektive 35 år gamla är Mats/Morgan sedan länge legendariska musiker, i synnerhet bland folk som gillar galen fusion, Captain Beefhart och allt som har med en viss Zappa att göra. SVT:s UR-akademin sände häromåret trumslagaren Morgan Ågrens trumskola och skivtips, som kompletterades av liveframträdanden Mats/Morgan Band (där Mats är Mats Öberg på klaviaturer, sång), ibland kompletterade av gäster. Programmen finns i sin helhet utgivna på video under titeln Trum med Morgan Ågren medan musikinslagen släppts på CD. Här finns tio låtar och ett antal jinglar och annat kort bus. Gäster är Spoonman, Simon Steensland, Jonas Knutsson, Fredrik Thordendal från Meshuggah samt

Yet är malmöiten Måns Wieslanders tredje skiva. Han tillhör den beundransvärda skaran som gör det själva. De struntar i att jaga det stora kontraktet. Han nöjer sig med att göra musik och att få ut den. Det amerikanska bolaget Parasol gav ut Yet förra året och nu finns den här. Det är pop med folkmusikflirtar, klart besläktad med band som Go-Betweens, Magnetic Fields och The Church. Storslaget, långsamt och eftertänksamt och allt förs framåt av Måns Wieslanders mörka röst. Men jag kan inte hjälpa att känna att det är lite opersonligt och lite väl återhållsamt ibland. Sån här pop kan

ju sprudla och spraka mitt i all känsla och storslagenhet, där är Måns Wieslander inte riktigt i dag. Det är alltför stelt och det är som om han på många låtar bygger upp för något som aldrig kommer, han har drömt men vågar aldrig ta ut svängarna och närma sig de där poplåtarna som visserligen kan vara pretentiösa och tyckas uppblåsta och för pampiga. Men det är ju ändå då den här typen av folkpop är som bäst, som i Under The Milky Way med The Church. Å andra sidan visar han med sina texter att han vet hur han får till de där rätta skruvarna och det rätta tonfallet. Nästa gång kanske Måns Wieslander lyckas fullt ut med musiken också.

BLURS MEST EXPERIMENTELLA ALBUM IMPONERAR BLUR Think Tank EMI I början av 90-talet var Blur, tillsammans med Oasis, britpoppens galjonsfigurer. Men med Blurs sjunde och senaste platta Think Tank i handen känns den tiden ytterst avlägsen. Oasis valde att fortsätta traggla i samma gamla Beatlesspår som de alltid gjort medan Blur bestämde sig för att utforska nya områden. I stort sätt varje ny skiva har bjudit på ett nytt sound och man får lyfta på hatten för modet att våga förnya sig. För Blurs del har det dessutom varit ett smart drag. Singeln Song 2 från 1997 års självbetitlade och lo-fi-skramliga album gav dem en enorm

56 | la musik

kommersiell framgång. Många av Parklife-fansen sprang visserligen vettskrämda därifrån men några hängde kvar och nya tillkom. På uppföljaren 13 placerade de William Orbit bakom mixerbordet och började jobba med beats. Think Tank känns på sätt och vis som en naturlig fortsättning på 13 men samtidigt har Blur också lyft in helt andra element som afrikanska tongångar och frijazz. Med tanke på att Blur lånade in en hel gospelkör på förra plattan är det föga förvånande att de den här gången plockat in en Marockansk stråkorkester. Men det är inte bara på Out Of Time man kan höra de afrikanska inslagen vilket främst har att göra med Damon Albarns filmmusikprojekt. Ytterligare ett Albarn-projekt som lyser igenom, i alla fall på Moroccan Peoples Revolutionary Bowls Club, är The Gorrillaz. Gitarristen Graham Coxons avhopp tycks för övrigt inte ha varit något större hinder. Han medverkar visserligen på spåret Battery In Your Leg men på övriga spår visar den resterande trion att de faktiskt klarar sig bra även utan honom. Vid en första genomlyssning känns materialet på Think Tank nytt, fräscht och intressant. Det vemodiga

och nästan magiskt omslutande inledningsspåret Ambulance och bluesjammiga Jets, som avslutas med ett frijazzigt saxofonoutro, tillhör höjdpunkterna. Vad som drar ner helhetsbetyget är att man efter ett tag börjar känna igen lite för många saker. Det annars snygga, funkaktiga spåret Brothers & Sisters har exempelvis en basgång som låter farligt bekant. Ibland är det också lite väl mycket Travis över Out Of Time och punkpoppiga Crazy Beat påminner en hel del om Blurs egna gamla Popscene medan Gene By Gene bär ekon av The Clash. Överraskande nog är de två sistnämnda spåren producerade av en viss Norman Cook alias Fat Boy Slim vilket i alla fall bidragit med lite nytänkande. Kanske kan det tyckas onödigt att haka upp sig på detaljer men Blur är ett alltför bra band för att behöva återanvända både bra och inte fullt så bra ögonblick i musikhistorien även om influenser givetvis är oundvikliga. Det är trots allt svårt att inte känna sig lite besviken men som helhets är Think Tank kanske ändå Blurs mest experimentella album hittills för vem hade väl väntat sig frijazzsaxofoner à la Mats Gustafsson? JOHANNA PAULSSON

RECENSIONER

Morgans bror Jimmy Ågren. Av deras musikantskap blir man som vanligt påmind om sin egen dödlighet. För en halvklantig hobbymusiker är det svårt att överhuvud begripa vad de gör. Jag är i grund och botten ett fan men hade svårt för deras musik när jag hade en baby hemma och innerst inne egentligen bara ville ha tystnad eller friktionsfri musik omkring mig. Det handlar med andra ord om vana, humör och situation hur mycket man kan ta till sig av musiken, men den är inte mindre än makalös när nyfikenheten och alla mottaglighetsparametrar är på topp. Den som däremot generellt har svårt för hämningslös fusion, föredrar tre ackord i alla lägen och anser att 4/4 är den enda taktart som egentligen behövs för att göra musik, lär få sprinklers på sin kvarn. ANDERS LUNDQUIST

KELLY PRICE Priceless Def soul/Universal Hon som började sin karriär i bakgrunden med att köra och skriva låtar åt Mary J Blige, Mariah Carey och Notorius B.I.G, sjunger så att alla klockor stannar, men som soulvärlden så ofta är funtad får hon inte riktigt komma till skott. Det är liksom för smart, för uttänkt, för perfekt och inte minst; förutsägbart. Till den tredje skivan har teamet kring

LJUDBÄRARE KOMMUNIKATION SKIVOR –

sångfågeln Kelly Price tänkt så att det knakat, resultatet har blivit en produktion ingen i världen kan klaga på. Nej, inte produktionen, men det måste ju finnas något som smutsar ner. Nu känns det som om det är en ofärdig skiva utan den där känslan av att våga släppa taget om tryggheten och det säkra. Strong Man (Jeff in C Minor) är en vacker kärlekshyllning då det tänder till och det finns några ytterligare stunder som lyser upp, som i sköna Again. Men det blir för lite av hämningslös gospel, för lite av extas och ”vi skiter i hur det låter, det här måste världen lyssna på”. Visst skriver hon sina egna låtar, men kanske vore det läge att inför den fjärde skivan ta in låtskrivare utifrån, kanske kan det lösa upp de där feghetsknutarna och kanske kan variationen bli större. Jag tror att hon och hennes röst är kapabel till stordåd. Priceless är mest stor och snygg, mycket yta och ganska lite innehåll. MARTIN RÖSHAMMAR

JOHN HIATT & THE GONERS Beneath this Gruff Exterior Sanctuary/Showtime

John Hiatt har haft en brokig karriär. Han gjorde två softa singer/ songwriter-plattor i Nashville 197475 innan han blev betagen av den engelska punkscenen och blev en amerikansk

motsvarighet till tidiga Costello och Joe Jackson. 1988, på plattan Slow Turning, började Hiatt spela med killarna som i dag kallas sig The Goners. För ett par år sedan återförenades de och den nya plattan är inspelad helt live i studion. Plattan har den spontana energi och ruffighet man kan höra hos Hiatt och bandet live. Man ställer dock en annan sorts krav på en skiva hemma i vardagsrummet jämfört med ett liveband med en bardisk inom räckhåll. Och jag kan tycka att den är väl stökig och stressig. Sonny Landreth är en fantastisk gitarrist, men hans toner går inte på djupet på samma sätt som exempelvis Cooders. När Landreths spel ibland tangerar uppvisning är det närmast en befrielse att i The Last Time höra Hiatts eget taggtrådsspel, någonstans mellan Keith Richards och Neil Young. Plötsligt börjar musiken leva på allvar igen och man önskar att Hiatt kunde byta ut sin akustiska gitarr mot en Telecaster oftare. Det innebär absolut inte att pärlor saknas. Naggin´ Dark har lite av den gamla finessen. Baby Blue (med exakt samma stuk och ackordföljd som Björn Skifs svensktoppsetta Måndag Morgon) puttrar på bra. Och Hiatt vet hur man varierar bluesformeln så man inte tappar intresset. Till sist är det är skönt att höra The Most Unoriginal Sin, en låt som Hiatt aldrig tidigare spelat in själv, framföras av upphovsmannen själv. ANDERS LUNDQUIST

NOCTORUM Sparks Lane Heyday/Import Noctorum är ett nytt projekt bestående av de två engelsmännen Marty WillsonPiper och Dare Mason. Marty är mest känd från The Church (som fortfarande är aktiva och släpper ett nytt album i höst) och All About Eve (som han nyligen lämnade). Dare är framstående ljudtekniker med bland andra Sir Paul McCartney bland sina tidigare arbetsgivare. Han producerade även Sometime Anywhere med The Church. Tillsammans med en rad gästmusiker har de gjort en varierad och ganska experimentell popplatta som växlar mellan lågmält intima saker (inledande Hey There), skönt klingande gitarrpop med stämsång (High As A Kite) och mer udda saker. Exempelvis puttrande Ask Again som innehåller en rad vägbeskrivningar och Things To Do And Be där Marty rabblar, just det, saker att vara eller göra. Här finns också rockigare stunder, som dock faller mig mindre i smaken, då jag anser att Martys röst lämpar sig bättre för melodiska/melankoliska låtar. Framför allt är det skönt att höra en rockmusiker som faktiskt har kapacitet att formulera texter utöver det vanliga. Detta är inte bara för den lilla men trogna skara som

WATERBOYS ”Universal Hall” är uppföljaren till kritikerrosade come back-albumet ”A Rock In The Weary Land” från 2000. Innehåller tolv sånger i en serie av unika, kompromisslösa och banbrytande stilsorter som innehåller delar av pop, gospel, akustiskt och minimalism med texter som klart är den hittills tydligaste visionen av den äkta, nutida andlighet som är hjärtat i Mike Scotts låtar.

la musik

RECENSIONER

EN FANTASTISK LIVBOJ PADDY MCALOON I Trawl The Megahertz EMI Prefab Sprout släpper ett nytt album i höst. Jag tvivlar på att det kan gripa mig som detta, för det är faktiskt länge sedan musik hade en så här hypnotisk effekt på mig. Lite historik: Paddy McAloon är alltså till vardags låtskrivare och sångare i Newcastlebaserade Prefab Sprout, vilka förgyllt världen med en på en gång sofistikerad och märkligt känslomättad popmusik i nära två decennier. Det kan tyckas underligt att McAloon släpper ett soloalbum eftersom han för många är liktydig med Prefab Sprout. Men när man hör detta förstår man att många skulle ha uppfattat gruppens varumärke som vilseledande marknadsföring. Hälften av materialet är instrumentalt och hälften har en kvinnlig speakerröst som läser upp fiktiva och verkliga utdrag ur saker som folk berättat när de ringt in till så kallad talk radio. Det som hänt på senare år är nämligen att McAloon närapå helt förlorat sin syn. Den tidigare så flitige läsaren har därför tvingats övergå till konversationer och lyssnande på talradio för att få intellektuell stimulans. Det har länge gått rykten om McAloons pågående sidoprojekt och att han suttit på allehanda halvfärdiga konceptalbum (det senaste albumet med Prefab Sprout hade exempelvis vilda västern-tema). Det inledande titelspåret är över 20 minuter långt och albumets centrala stycke och det är här en amerikansk skådespelerska med sensualism och närvaro läser upp tidigare nämnda fragment och funderingar till ett flödande musikstycke som tillhör de vackraste jag hört på länge. Precis som redaktör Enquist uttryckte det, är det verkligen sällan man tycker att 20-minuterslåtar är för korta. McAloon sjunger några fraser på sjunde spåret, annars är resten av albumet instrumentalt. Det handlar om orkestrerad och oerhört melankolisk musik som tycks ha hämtat inspiration från minimalister som Steve Reich och Philip Glass men också Van Morrisons mest meditativa stunder. Ett släktskap kan också anas med Talk Talks mästerliga, introverta album Spirit Of Eden och Laughing Stock. Är man på fel humör kan man säkert bli lite deppig av den här plattan, men står man ut med lite reflektioner i natten är detta en perfekt kompanjon. McAloon säger sig tillhöra de lite tragiska människor som bara känner sig riktigt levande när de skriver musik. Jag är delvis likadan, och tillhör dessutom den ännu mer tragiska skara som oftast bara känner sig riktigt levande när de l-y-s-s-n-a-r på musik. Någon psykolog kan säkert berätta för mig vad jag flyr ifrån och förmodligen är jag i det långa loppet i behov av en helt annan räddning än vad som ryms bland ettor och nollor på en CD-skiva. Tills den anländer (och jag är banal nog att tro att den kommer i kvinnlig skepnad) är I Trawl The Megahertz en fantastisk livboj.

ANDERS LUNDQUIST

är intresserad av The Church och alla medlemmarnas respektive sidoprojekt, även andra fans av alternativ men tillgänglig popmusik kan förmodligen finna plattan intressant. Den är för övrigt utgiven av det lilla skivbolaget Heyday, som i en enkät gjord av magasinet Rolling Stone utnämnts till ett av världens tio mest äventyrliga oberoende bolag. Noctorum är ingen one-off utan arbetar redan på en uppföljare. ANDERS LUNDQUIST

SUPERHEROES Superheroes Crunchy Frog/Virgin Superhjältarnas status och musikaliska plats i hemlandet Danmark kan placeras någonstans mellan The Ark och Melody Club men det internationella genombrott som länge förutspåtts har låtit vänta på sig. Jag har sett Superheroes live fyra gånger i tre olika länder (på festivaler och mässor) och tycker de är oerhört charmiga. Lyckligtvis känns det som om de nu dessutom tar sin musik mer på allvar än tidigare, något som behövdes mitt i alla sköna klacksparkar. Det finns inte mycket nytt i gruppens musik, de verkar medvetet använda sig av daterad utrustning som monofoniska syntar och enkla sequencers och trummaskiner men i detta finns naturligtvis en tjusning. Deras influenser är disparata men om man tar 60-talets lättaste pop, och typiska 80-talsband som Human League, Heaven 17, Men Without Hats och Buggles så kommer man ganska nära. Men här finns också mer vemodiga stunder då jag hör ekon av både 10cc, ELO och Prefab Sprout. Det är alltså alltid den renaste formen av poplåtskrivande, smyckat med syntar, glatt humör och allehanda ljud. Plattan rymmer dessutom en bonus-CD med nio spår av vilka två spelades in live på förra årets Roskildefestival. Med en frontfigur och låtskrivare (Thomas Troelsen) som efter så många år fortfarande bara är 23 år gammal ser framtiden mycket ljus ut. Jag ångrar att jag inte såg dem på Debaser tidigare i år.

ANDERS LUNDQUIST

HER MAJESTY Happiness (Led/S56) Jag minns en Hultsfreds-festival för en 8-9 år sedan då jag köpte en ep med ett band som hette Sludge Nation. En alldeles utmärkt liten historia som jag än i dag undrar var den tagit vägen. Sedan dess tyckte jag alltid att det var dags för Sludge Nations genombrott när helst de kom på tal och blev uppriktigt ledsen när nyheten nådde mig att bandet hade splittrats.

58 | la musik

Därför är det med stor glädje jag kan meddela att Sludge Nation har återförenats. Nåväl, de heter Her Majesty numera men det är i sannungens namn bara tillskottet av gitarristen Timo Räisänen som motiverar det namnbytet. Däremot får tillskottet av Räisänen erkännas vara en oerhörd vitamininjektion för bandet. Det låter fortfarande som Sludge Nation i stora delar, kanske mycket på grund av Måns Jäleviks säregna röst. En röst som för övrigt påminner mer än lite om Superchunks Mac McCaughan. Liksom tidigare finns de smittsamma dragen av band som Pixies och Superchunk. Om det tidigare varit otydligt visar Räisänen här tydligt exakt vad det är han bidrar med till Håkan Hellströms musikaliska idé, och de bidragen passar bra även i denna formen, både musikaliskt och produktionsmässigt. Men Timo Räisenen är knappast det enda som är bra med den här plattan, här finns gott om låtar som borde kunna bli hits alla dagar i veckan. Bortsett från de suveräna singelspåren kickar plattan igång grymt med tuggande gitarrer och handclap redan på andra spåret Power Plant, bjuder skönt Afghan Whigs-gung i What I Deserve (en gammal Sludge-titel), sköra pianoballader och beräknande poppärlor, och, ja, så fortsätter det. Här finns gott om bra låtar - späckat egentligen - men ingenting som riktigt sticker ut. Även om Her Majesty gör det lika bra som någonsin Sludge Nation känns det som om de här låtarna fick sin chans “då”. Men å andra sidan, hur kan man inte tycka om en platta som innehåller en textrad som “you put the “fun” in funeral”? ERIC FALLANDER

CABARET VOLTAIRE Methodology ’74/’78. Attic Tapes; Mute/Playground I en snygg, svartvit liten pappkartong med silvertext levereras de tre CDskivorna som rymmer tidigare outgivet material med industrirockpionjärerna Cabaret Voltaire. Materialet är uppdelat i kronologisk ordning och de två första skivorna omfattar de ofärdiga komponenterna som så småningom smälte samman till ett färdigt resultat. Skiva nummer tre innehåller följaktligen råversioner av klassiker som Do The Mussolini (Head Kick), Baader Meinhof och Nag Nag Nag som senare spelades in på nytt innan de gavs ut på Rough Trade i slutet av 70-talet. Om man bara är intresserad av det färdiga resultatet eller vill ha en snabb introduktion till Cabaret Voltaire, gör man förmodligen bättre i att satsa på förra årets Best Of-skiva The Original Sound Of Sheffield ’78/’82. Har man däremot ett djupare intresse för den tidiga industrimusiken, är Methodology ’74/’78. Attic Tapes; rena guldgruvan. Flera av spåren på ’74/’75-skivan har titlar som Jet Passing Over, Sad Synth och

RECENSIONER

Treated Clarinet och fungerar nästan som ett allmänt ljudlexikon för industrimusik. Det är svårt att ta miste på Cabaret Voltaires förtjusning över bandmanipulationer och minimalism. Att spåret Exhaust, som i princip endast består av ett mekaniskt upprepande av titeln, får inleda boxen är knappast en slump. Steget är inte långt från den modernistiska rörelsen dadaismens ljuddikter och Cabaret Voltaire har också lånat sitt namn från just dadaisternas mötesplats Cabaret Voltaire i Zürich. Dadaisterna ifrågasatte själva konsten i sig och på samma sätt arbetade också Cabaret Voltaire. Tillsammans med band som Throbbing Gristle, konfronterade de och utmanade de folks uppfattningar om såväl musik och bilder som verkligheten. Tanken var att få människor att göra egna analyser och bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Många låttitlar och andra utspel ansågs kontroversiella och såväl Cabaret Voltaire som Throbbing Gristle togs ibland felaktigt för att vara fascistsympatisörer. ”We make comments rather than statements” har Richard H Kirk i Cabaret Voltaire sagt och för hoppningsvis är det i alla fall någon som orkar ta sig igenom de tre och en halv timmarna på Methodology ’74/’78. Attic Tapes; för att höra vad Cabaret Voltaire har att säga. JOHANNA PAULSSON

THE WATERBOYS Universal Hall Puck/Kommunikation/MNW The Waterboys har aldrig riktigt lyckats återvinna den impact gruppnamnet hade i mitten och slutet av 80-talet, med album som This Is The Sea och Fisherman´s Blues. Framför allt blev Mike Scotts album i eget namn oförtjänt ignorerade. Förhoppningsvis kan allt detta ändras med detta helgjutna album. Här finns både den intimitet och känsla av att det finns något större än oss själva som präglar både Mike Scott och hans favoriter (Young, Dylan, Van Morrison) i deras bästa stunder. Redan i inledande This Light Is For The World, som även är singel, känner man att närvaron, magin och värmen är tillbaka. Den håller i sig plattan igenom. Mike Scott är en av de få artister som kan sjunga naket och självutlämnande om andliga dimensioner utan att jag upplever honom som vare sig pinsam, flummig, övertydlig eller präktig. It ain´t why, it just is, som Van Morrison uttrycker det på Summertime in England. Jag har heller inte känt mig så tvärsäker på att Scott har lyckats sedan Room To Roam 1990. En platta för nattligt reflekterande. Sedan kan jag förstås inte låta bli att notera att melodin i Silent Fellowship har vissa likheter med en viss ABBA-låt.

ANDERS LUNDQUIST

VI HAR MYCKET ATT TACKA JOE DAVIS FÖR JOYCE & BANDA MALUCA Just A Little Bit Crazy Far Out Recordings

THE IPANEMAS Afro Bossa Far Out Recordings Vi kan tacka Joe Davis för mycket. I slutet av 80-talet, berusad av den retroyra och skivsamlareufori som den engelska Acid Jazz-rörelsen gav upphov till, började han åka till Brasilien för att i konkurrens med japanska skivsamlare dammsuga landet på gamla samba-, bossa-, tropicalismo- och MPB-plattor. Hemma i London gjorde alla brasilianska fynd givetvis succé på klubbarna, något som sedan dokumenterades när Davis satte ihop de enormt betydelsefulla samlingsplattorna Blue Brazil och Brazilica 1 och 2, skivor som bidrog till att göra den brasilianska musiken till den självklara del av dagens globala klubbscen som den är. För Joe Davis måste dock nästa steg ha varit ofrånkomligt: att starta ett skivbolag för att kunna ge ut ny brasiliansk musik, särskilt från storheter som Joyce, Marcos Valle och Azymuth. Så startades skivbolaget Far Out Recordings 1995. Så fortsatte en av 90talets största kulturgärningar och så fick Joyces, och framför allt Marcos Valles, karriärer nytt liv. Inte för att Joyces karriär var det minsta död innan hon började spela in för Far Out. Denna brasilianska sångerska och gitarrist, en av de allra största och bästa, har haft en kvalitativt sett imponerande karriär – från debutplattan Joyce, då som ung flickaktig singer/songwriter med poeten och bossapatriarken Vinicius de Moraes bakom sig, ända fram till senaste plattan Just A Little Bit Crazy, nu som självklar bandledare med mycket känsla, stolthet och drivkraft. Hon har konsekvent fortsatt att spela in och utvecklas, trots ett starkt motstånd från den brasilianska militärdiktaturen på 70- och 80-talen. Motståndet gällde framför allt hennes fritänkande texter – med ett levande, utpräglat kvinnligt perspektiv. Jag som inte kan portugisiska litar i det avseendet på mer språkkunniga, och kan för egen del bara rekommendera milstolparna Encontro marcado,Feminina och Agua e luz för den underbara musiken och sången. Intressant nog verkar de senaste tio åren ha varit särskilt kreativa och framgångsrika för Joyce, inte minst i kölvattnet efter den brasilianska musikens intåg på klubbscenen. Den suveräna liveskivan Live At The Mojo Club , inspelad på den hippa tyska klubben 1995, avslöjar inte bara ett totalt samspelt band –utan också en totalt hängiven europeisk publik. När det engelska skivbolaget Mr. Bongo sedan satte ihop en samlingsplatta, The Essential Joyce 1970-1996 introducerades hon på allvar för en ny, ung publik. Sedan började alltså samarbetet med Joe Davis och Far Out Recordings, först med att man nyutgav Tardes Cariocas från 1983, därefter med den fantastiska Hard Bossa från 1999 och Grafiera Moderna från 2001 – och nu alltså den nya Just a Little Bit Crazy. Skivan är inspelad tillsammans med Banda Maluca, en tight liten grupp med Rodolfo Stroeter på bas, Teco Cardoso och Nailor Proveta på olika blås, Robertino Silva på slagverk, norrmannen Bugge Wesseltoft på klaviatur och maken, och Joyces musikaliska följeslagare, Tutty Moreno på trummor. Den sistnämnde är viktig. Ända sedan Feminina har han och Joyce utgjort en märklig musikalisk hybrid, en sorts rytmisk organism, byggd på kärlek och lyhördhet. Deras driv är faktiskt enastående, med Joyces spänstiga gitarrspel – hur hinner hon både sjunga och spela så otroligt bra? – och Tutty Morenos jag-kan-få-vilken-taktart-som-helst-att-svänga-trumspel. Sällan hör man instrumentalister som hör ihop på deras sätt. Till skillnad från Hard Bossa, som var extremt svängig, är Just a Little Bit Crazy en ganska tillbakalutad skiva. Soundet är nedtonat, mysigt och intimt, fyllt av många nyanser och en massa små effekter som för tankarna till den mest subtila 60talsbossan. Första låten A Banda Maluca slår an tonen – avslappnat men ända fokuserat, på ett sätt som bara brassar

verkar kunna spela – och låter Joyces starka röst ta befälet. Andra spåret Chuvusio spärrar däremot upp ögon, det blir lite kabaré helt plötsligt, med klarinett, flöjt och sång i glatt samförstånd. Dessvärre tappar tredje spåret Os Mendos riktningen när den söker sig ut i väl dimmiga territorier. Kanske är det Bugge Wesseltoft – till vardags sysselsatt med att skapa djup, ambient ishavshouse – som ligger bakom att många av plattans spår är så glidande och atmosfäriska. Snart är i alla fall ordningen återställd genom den helt sagolika Samba Do Joyce med en av Joyces allra vackraste melodier. Och vilken sångerska – hon liksom bromsar upp melodin, polerar tonerna och landar med ett kristallklart uttryck. Men på det hela taget är Just a Little Bit Crazy inte helt oproblematisk. Visst, Joyce & Co levererar alltid – de verkar faktiskt kunna skapa virtuos musik i sömnen – men bortsett från en oväntad, bossaljuv tolkning av A Hard Day’s Night saknar den här plattan helt och hållet överraskningar. Man får det man förväntar sig. Om det sedan är bra eller dåligt beror just på vilka förväntningar man har. Så krass måste man vara ibland. Tillbaka till Joe Davis insatser: Om nu Joyces karriär främst har blivit mer stabil och framgångsrik av att Davis och Far Out Recordnings kom in i bilden, så har han gett sig på att gräva upp en riktig marginalexistens i och med The Ipanemas. Bandet består av två gamla legender, trumslagaren Wilson Das Neves och gitarristen Neco, som är resterna av det Os Ipanemas som 1962 spelade in sin legendariska afro-bossaplatta, släppt av CBS först 1975 och återutgiven 1995 av Mr. Bongo som den första plattan i deras betydande skivserie. Neco och Das Neves ingick i brasilianska CBS:s egna studiomusikergrupp på 50- och 60-talet och lirade därmed på många av de klassiska bossaplattorna. Das Neves gjorde sedan några sköna funk- och popplattor mot slutet av 60-talet. Deras riktiga särprägel ligger dock i att de på 30talet växte upp med samba canacao – ”de fattigas musik” – en samba med inslag av Nordbrasiliens afrikanska rytmer och folklore. När de sedan fick tillfälle att spela in sin första platta 1962 blev det just en blandning av samba canacao och bossa, en blandning som kom att kallas afro-bossa. Den linjen fortsätter de efter än idag, nu när de gjort comeback 40 år senare, åldrade och fårade, i en annan värld, på unga Far Out och med andra plattan Afro Bossa. För ett otränat öra låter afro-bossan i princip som vanlig bossa, med samma mjuka rytmer, samma jazzharmonik, samma elegans, samma lidelse och samma förkärlek för undertexter och detaljer. För experterna finns dock skillnader att hitta i rytmspråket och de hymnliknande melodiska temana med ursprung i samba canacao. Men säga vad man vill, någon ”mer jordnära och ruffigare musik” (som det står i pressmaterialet) har The Ipanemas aldrig bjudit på. Inte för att det skulle ha någon som helst betydelse – det här är nämligen riktigt upplyftande musik för den som gillar bossanova och en av årets bästa sommarplattor, full av mjuk spiritualism. Konsekvensen är glädjande: från den stunden då Suspeita drar igång med mjuk gitarrbeat och trombon, fram till näst sista spåret Sao Pedro Da Aldeia är det musikalisk avslappning på hög nivå. Mjukt och sofistikerat verkar ha varit honnörsorden. Musiken tränger sig inte på, den bara viskar spirituella berättelser i ditt öra, magiska solstänk från en annan tid och värld, silade genom en andlig slöja, tolkade av Das Neves och Necos lunga röster eller av Paulo Williams trombon, då och då även kommenterade av Jesses trumpet och alltid understrukna av Necos frasiga gitarr. Sista spåret Afro är det stora undantaget – en kort slagverksceremoni, ett stycke folklore med chants och en stor dos metafysik. Helt plötsligt pekar musiken mot något annat, mot den andra sidan, mot capoeira och lägereldsritualer. Slutar då skivan i förvirring eller i ett klimax? Ibland är det precis samma sak. TOBIAS BRANDT

la musik

RECENSIONER

YEAH YEAH YEAHS Fever To Tell (Interscope/Universal)

THE NEW PORNOGRAPHERS Electric Version Mint/Matador/Playground

Att kalla sitt band för Yeah Yeah Yeahs innebär en hel del. Det medför till och med ett visst ansvar. ”Yeah yeah yeah” är ju ett slags rockens mantra, upprepat framför tonårsrummens speglar, i förortsvillornas garage, på album och scener runt hela världen sedan 1950-talet. Så att kalla sitt band Yeah Yeah Yeahs är yeahvligt modigt. Det står ju definitivt för något och kunde lätt blivit en tung börda att bära, men i det här fallet lyckas bandet leva upp till det. Det här är musik man vill skrika “yeaaah!” till, som man vill pouga till och säga upp sig från jobbet till. Men så är det också en ganska förgänglig känsla, och “yeah” ett väldigt andefattigt ord. Fever To Tell är ett 30 minuter långt “yeah”, men lämner heller inget annat kvar. Det är sexigt och medryckande och i sig själva är flera låtar sköna avkok på rå punkig energi och catchy melodier, men jämte varandra blir resultatet snabbt likriktat och ilskan blir inte musikaliskt konstruktiv. Den bestående känslan är att vem som helst med popsinne kunde skriva de här låtarna, det gäller bara att vara bevandrad i konst och mode och ha ett fuktat finger i luften. Det är liksom inte punk som krälat upp ur rännstenen, det är punk som pluggat konsthistoria i Europa.

Om det inte vore för Neko Case hade jag aldrig upptäckt The New Pornographers. Men i min jakt på allt som den före detta punktjejen och nuvarande countrysångerskan gjort fick jag det här charmigt oförutsägbara popbandet på köpet. Med Vancouvermått mätt handlar det om en supergrupp, med musiker, producenter och filmmakare. Inte konstigt då att det spretar. Men den lekfulla attityden och de många influenserna ger ett ohämmat och catchy resultat. Musiken görs av Carl Newman (Zumpano) och den ”hemlige” medlemmen Dan Bejar (Destroyer) som båda sjunger, precis som Neko Case och trummisen Kurt Dahle. Antalet sångare till trots uppnås en enhet, och de många stämmorna lyfter refrängerna och ger sköna kontraster. Pojkarna har ganska sköra röster, och även om Neko Case inte är lika uttrycksfull som på soloskivorna är hennes röst den starkaste. Ofta känns det som om hon fått de bästa låtarna, som The Laws Have Changed här eller Letter From An Occupant på debuten. Mass Romantic från 2000 gav gruppen en Juno (en kanadensisk Grammis) för bästa alternativa album. Jag tycker att

ERIC FALLANDER

uppföljaren är bättre, trots att här finns lite för många låtar. Sextetten har hittat mer av kärnan i den egna stilen. Skivan är mer slick, men lika glad och sprittande. Det här är powerpop som rockar. BELLA STENBERG

DIVERSE ARTISTER Jeans & Summer Groover/Border JAAAAAA! Äntligen!!! Äntligen en anständig sommarsamling! Äntligen en samling som går att lyssna på rakt igenom! Äntligen ett genomarbetat indiependentsläpp som lyser av kvalitet från första till sista spår! Lilla Härnösandsbaserade bolaget Groover har gjort ett riktigt hästjobb med att sammanställa Jeans & Summer. Mer eller mindre etablerade namn som Jonny Polonsky, Anna Waronker och Ulf Sturesson samsas med Groovers egna artister Phunky Drakes och Streetwaves och osignade begåvningar som Sofia Talvik. Tonvikten ligger på power- och annan skramlig solskenspop, men här finns även en dos synthdisco (Bobby) och inbjudande house. Allt är, mer eller något mindre, bra. Göteborgskillen och tillika doktoranden José Gonzales inleder och knäcker duktigt med sin akustiska version av The Knifes redan i original magnifika

Heartbeats. Polonsky är helt enkelt bara Polonsky (vilket räcker jävligt långt!) och The Steven MacDonald Groups Get Jimmy och The Mood Elevators (Brendan Benson med kompband) Long Hard Look är fullständigt klockrena sommardängor. De blågula bidragen imponerar stort även de. Sugarplum Fairy från Borlänge är bara tonåringar och att döma av God Fever kommer de att vara stjärnor innan de når tjugo; lysande rock i Mando Diaos anda. Alltid intressante Lasse Lindhs nya projekt Tribeca har den genialiska titeln La la la etc och även om låten i sig inte är lika genial ger den ändå mersmak inför kommande albumet Dragon Down. Nämnda Sofia Talviks Tonight är en väldigt söt Niclas Frisk-producerad sak och Ulf Sturessons Lilla ängel är naturligtvis charmerande. Groovers egna artister imponerar också; Phunky Drakes har haft en mindre P3-hit och deras Dance This Samba Away är nästan lika bra som Love. Streetwaves är ruggigt coola på In The Nineties och deras kommande EP kan bli något alldeles extra. I övrigt är det mindre förvånande att bidragen från The Natural History och The Walkmen är skitbra, fattas bara annat med såna förutsättningar. Jeans & Summer är nämligen inte bara ett kärleksfullt nedslag bland Grooverkillarnas sommarfavoriter 2003, utan även så nära sommarlov, bad i insjöar och smultronsaft man kan komma med en CD-spelare… OLA KARLSSON

TVA FAVORITER I SOMMAR! John Hiatt "Beneath This Gruff Exterior" (SANCD181)

Lloyd har lyssnat mycket på Leonard Cohen på sistonde. Lågmält, betraktande, vemodigt och mycket, mycket vackert.

John Hiatt går från klarhet till klarhet. Med Sonny Landreth skapar han skitig, smärtsam, glad och underbar rockmusik.

I butik 9 juni!

Finns ute nu!

Kommer i sommar: nya plattor med Steve Winwood, Robert Cray och Ocean Colour Scene.

60 | la musik

RETRO

retro

RECENSENTER : ERIC FALLANDER, ANDERS LUNDQUIST, OLA KARLSSON

BETYG: 1-10

Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

THE VELVET UNDERGROUND The Very Best Of Universal Samlingsalbum med legendariska band och artister är alltid vanskliga. Det finns alltid inbitna fans som föredrar att diskutera vilka låtar som saknas, eller tycker om att påvisa avsaknaden av tidigare outgivet material. Därför kan det vara lämpligt att slå fast att detta inte en samling för folk som redan har plattor med Velvet, det är en enkel-CD med de mest välkända låtarna. Talande är att man tryckt dit en sticker där det påpekas att I’m Sticking With You-från en TV-spot för Hyundai är med. Ju fler som upptäcker Velvets taggiga rockminimalism och stenhårda men romantiska gatupoesi desto bättre, kan man tycka. Men att sälja dem med motiveringen att du känner igen deras musik från ”den där reklamen” känns nog som att förringa deras betydelse en smula. Bortsett från denna petitess är detta en fullständigt adevkvat samling av gruppens mest tillgängliga låtar. Vill man sedan ha 20 minuter Sister Ray får man vända sig någon annanstans. Exempelvis till boxen Peel Slowly And See.

ANDERS LUNDQUIST

LOU REED NYC Man BMG Det kan inte vara lätt att vara Lou Reed. Hans stora problem är att han alltid strävat efter att göra den perfekta poplåten på tre minuter och lika många ackord, men när han väl lyckas föraktar han sin publik för att de gillar det. Och när de gillar hans svårare sidor gör de det av fel anledningar. Och när ingen har begripit honom är det musikernas eller producentens fel. Dags för mannen att själv visa vart skåpet skall stå alltså: Det kommer ju ungefär en Lou Reedeller Velvet Underground-samling om året, men här ska Lou för första gången själv ha fått vara med i alla moment i produktionen. Tycker mig visserligen veta att detta sades även om Between Thought & Expression, men förmodligen har det skett i större utsträckning den här gången. Därför måste den här samlingen vara oerhört skön för Lou Reed, här har han

varit inblandad dels i processen att välja ut låtar men framför allt med att re-mastra dem som de var tänkta “från början” - och det måste väl vara lösningen på allt för en audiofil som Lou Reed. Jag tänker att det är ju ett alldeles fantastiskt privilegium som lyssnare att få höra dessa låtar som de var tänkta att höras, jag önskar bara att jag också kunde höra skillnaden, för här låter tydligen Sweet Jane och Rock ‘n’ Roll “som de var menad att låta”, och man kan för första gången “känna” pianot i I’m Waiting For The Man. Jag hör förstås ingen skillnad, men bara vetskapen att Lou tagit sig tid i sitt huvud att återbesöka dessa dagar, tagit sig tillbaka till den majdagen i Cameo-Parkway Studios på Broadway när satt och hamrade det frenetiska pianokompet i I’m Waiting For The Man och berätta om det för oss, om än bara i ett par meningar, gör den här samlingen intressantare än många av sina föregångare. För som Lou själv säger i förordet: “När man sätter ihop en samling, är artisten den sista personen de talar med. I vanliga fall hoppas man att han är död och inte ska störa sessionen.” Det enda ingrepp jag direkt märker är på Sweet Jane där han inte bara lämnat ute

den avslutande “heavenly wine and roses”delen som klipptes bort i postproduktionen av Loaded, men som åter dök upp i Rhinos återutgivning Fully Loaded Edition, utan nu även skalat bort det fantastiska introt. Men somliga saker var tydligen utom räddning - Lous självbetitlade solodebut, som är erkänt svagt producerad, lämnas helt utanför. Övriga album som inte representeras är Metal Machine Music (tack!), Growing Up In Public, New Sensations och Mistrial - inget man egentligen saknar. Däremot saknar jag något från Songs For Drella, enligt mig det sista av Lou Reed som varit av verkligt intresse. Även Velvets White Light/White Heat som Lou annars talar så varmt om förbises sånär som på en liveversion av titelspåret lyft från Rock ‘n’ Roll Animal. Men förutom re-mastringen gör Reed även ett annorlunda grepp i fråga om sequencing. Albumets öppning går från en alternativ version av Who Am I? (Tripitena’s Song) från senaste albumet The Raven, till över 30 år äldre Sweet Jane. Och så fortsätter plattan - inte i kronologisk ordning, utan efter hur låtarna relaterar till varandra på bästa sätt. På samma sätt som

man skulle sätta ihop ett sjysst blandband hoppar Lou från uttryck till uttryck, från dekadent missbrukare till kärlekskrank New York-estradör, från sylvassa gitarrer och binaurala ljudexperiment till sköra ballader och stråkar. Huruvida det funkar är en annan sak. Det känns som en god tanke, men kopplingarna mellan låtar känns sällan självklara. Däremot målar Reed en annan helhetsbild än när man lyssnar på hans verk i kronologisk ordning och förblindas av den sjunkande kvaliteten. I och med den här presentationen gestaltar sig en linje i Reeds verk som blir tydligare än tidigare - inte en nedåtgående kurva, eller ett framåtsträvande, Lou Reeds linje går på tvären. Som ett retrospektiv på hans samlade verk fungerar den här samlingen bra, den ger en samlad och representativ helhetsbild av mannens bakåtkatalog och inkluderar, till skillnad från Between Thought & Expression, låtar från tiden i The Velvet Underground, men saknar du något mellan Redd Kross och Refused i skivsamlingen finns det många bättre ändar att börja i. ERIC FALLANDER

la musik

RETRO

DEDODODODEDADADATHEPOLICE ROXANNE, NEXT TO YOU SO LONELY MESSAGE IN A BOTTLE WALKING ON THE MOON DON´T STAND SO CLOSE TO SPIRITS IN THE MATERIAL WORLD INVISIBLE SUN EVERY LITTLE THING SHE DOES IS MAGIC ME BEHIND MY CAMEL FINGER KING OF PAIN MOTHER BEHIND THE MUSIC DARKNESS EVERY BREATH YOU TAKE WRAPPED AROUND YOUR THAT SUCKS

men ännu inte nått världsherravälde. De hade inte börjat hata varandra utan jammen präglas av positiv laddning. När ens öron bedövats av dagens kompakta MTV-rock är det en befrielse att höra svänget, den luftiga ljudbilden och musikglädjen hos The Police. Musiken är genremässigt helt väsensskild men ger samma känsla som tidiga Van Halen: Musiker som vet att de är bra och egna, har kul och inte kletar ut ljudbilden med en massa onödigt tingeltangel. Message In A Bottle har fortfarande en av de snyggaste gitarrfigurer jag hört i en poplåt, Walking On The Moon är ett perfekt exempel på en låt som lyfts till ännu högre höjder av en passande text. Och även om Sting senare blev alltför pretentiös är hans texter här tillräckligt nonsensartade för att vara charmiga. ANDERS LUNDQUIST

THE POLICE Zenyatta Mondatta A&M/Universal

THE POLICE Outlandos D-Amour A&M/Universal Varje Police-album finns nu att tillgå som kallad hybrid-CD, vilket innebär att det kan spelas i SACD-klara spelare (då med högupplöst ljud) och i vanliga CDoch DVD-spelare. Det låter kanon. Många tycks ha svårt att bortse från Stings solokarriär när de i dag lyssnar på The Police. De missar därmed vilken förträfflig trio detta var. 1978, när de dök upp, var Sting bandets minst meriterade medlem och den ende som inte redan hade en internationell karriär bakom sig (Stewart Copeland hade spelat ibland annat Curved Air och Andy Summers hade turnerat världen runt som gitarrist med bland andra Kevin Ayers). The Police var kanske inte ”äkta” punkare, men hur mycket av den varan går att i dag lyssna på för dess musikaliska kvaliteter? The Clash får ofta credit för att de ”introducerade reggae för en bredare rockpublik” medan Eric Clapton (som gjorde en Bob Marley-cover redan 1974) och The Police brukar ses som musikaliska imperialister trots att de gjorde samma sak. Klart är i alla fall att

The Police bestod av tre unika musiker som tillsammans skapade ett nytt sound, som bestod av saker som powerpop, reggae, punk, avant garde, jazz och progressiva tongångar. Den som inte erkänner att gruppens musik ansågs både fräsch och egen när den kom ljuger. Outlandos D-amour var en lite slarvig men energisk debut som spretade åt många håll. Det mest komiska med plattan (som rymmer dängor som Roxanne, Next To You och So Lonely) är att den så uppenbart är gjord snabbt och utan tanke på att den skulle sälja miljoner och gå till historien. Hade de anat hade Sting sannolikt åtminstone tagit om den där blatanta felspelningen i So Lonely.

Vi skriver sent 1980 och The Police håller på att bli världens största band. De för en hektisk tillvaro och att det knappt finns tid att skriva låtar märks på denna skiva, som känns hoprafsad. Det är lätt att förlåta alla som trots dess underliggande budskap om språkets brister uppfattade De Do Do Do De Da Da Da som fånig. Bäst är Don´t Stand So Close To Me. På en stor del av låtarna börjar gruppens sound kännas uttömt och Stings låtskrivande formelmässigt, som Man In A Suitcase. Men Summers förblir en egensinnig gitarrist och hans lilla Robert Fripp-tribut i Driven To Tears är en skön attack från vänster på en annars i huvudsak kommersiell popskiva. Instrumentallåtarna känns som utfyllnad, även om bandet av den som vanligt fantasilösa Grammy-juryn belönades för bästa instrumentallåt för Behind My Camel, som för mig mest låter som en stöld av Bowies Breaking Glass.

ANDERS LUNDQUIST

62 | la musik

THE POLICE Reggatta De Blanc A&M/Universal Music

THE POLICE Ghost In The Machine A&M/Universal

Höjdpunkten i många bands karriär är ofta när de hittat sin stil men inte hunnit utarma den. Den platsen har detta album i The Police historia. Reggatta De Blanc (titeln kan tolkas som vit reggae) släpptes 1979, när The Police var stora

Här började han visa sitt tryne, den Sting kritikerna älskar att hata. Han hade vid det här laget utvecklat en stor förtjusning i kokain (som han senare beskrivit som ”Guds sätt att visa dig att du har för mycket pengar”) och med det fått

ANDERS LUNDQUIST

THE POLICE Synchronicity A&M/Universal Det är svårt att förstå hur trötta medlemmarna var på varandra och varandras spelstil när man hör denna fina avskedsplatta. Stings låtskrivande var inspirerat och låtmaterialet varierat. Här fanns till exempel åter några rockigare spår, även om halvfartstempot dominerar. Här finns förstås den extremt framgångsrika och uttjatade Every Breath You Take, som dock fortfarande är ett mästerverk (hör de enkla pianotonerna i sticket och inse att less is more). Sting är bra på olyckliga relationslåtar. Förutom Every Breath You Take finns också Wrapped Around Your Finger och King Of Pain. Stewart Copeland spelar återhållsamt, vilket inte ligger i hans natur, och Andy Summers får bara bre ut sig i galna Mother. Men trots att bandet vid det här laget alltmer blivit Stings fordon är det tydligt att alla bidrar med sitt. Bortsett från solodebuten har Sting aldrig riktigt nått den här nivån som soloartist, trots många fina stunder. All respekt åt Sting som låtskrivare med andra ord. Men ni måste ändå gå in på heavy.com, besöka arkivet och se den briljanta Sting-parodin i Behind The Music That Sucks. Efter fem album försvann The Police lika tvärt som de ändrat musikscenen. En ganska lyckad gerillaattack får man säga. Bandets betydelse och kvalitet har med åren förringats. Det är dags för en omvärdering.

Sting, ganska många år efter Quadrophenia

väldigt höga tankar om sig själv. Han hade också börjat studera olika filosofer, däribland Koestler och texterna blev därefter. Efter att ha gjort tre album med Nigel Gray hade The Police upptäckt den unge och lovande Hugh Padgham och tillsammans med honom försökte de uppfinna ett delvis nytt sound, vilket förmodligen också var nödvändigt. In med syntar och dovare klanger. Bortsett från den inte speciellt representativa hitsingeln Every Little Thing She Does Is Magic var detta bandets mest ”konstnärliga” album. Jag älskar det. Det finns trots daterade syntljud en förtätad stämning i låtar som Spirits In The Material World, Invisible Sun och Darkness som tidigare bara anats i gruppens musik.

ANDERS LUNDQUIST

RETRO

MIKAEL RAMEL Till Dej Sonet/Universal

Extravagansa Sonet/Universal Mikael Ramel var även medlem i Fläsket brinner när hans första soloalbum Till Dej släpptes 1972. Han hade arbetat med det sedan 1969 och de experimentella inspelningsmetoderna och sättet att få det mesta ur begränsad inspelningsutrustning (fyra tvåkanalsbandspelare) var kraftigt inspirerade av The Beatles, även om man kompletterade inspelningarna på Europafilmstudion. 1974 kom uppföljaren, Extravagansa, som var samma andas barn. Musikaliskt rör det sig om en bred palett, från pop och progressiv rock till folk och visa. Visst finns det stunder som känns lite lättviktiga eller tramsiga men som helhet finns här en frihet och glädje i både låtskrivande och spel som jag personligen kan sakna i det mesta som släpps i dagens populärmusik. Textmässigt var Ramel dömd att hamna i skuggan av sin ekvilibristiske far men att

ordets gåva finns i generna är uppenbart. Båda albumen är utgivna i samarbete med Mellotronen och CD-häftena har nyskrivna essäer av Tommy Dahlén som sätter in plattorna i rätt historisk kontext. Dock framstår det som lite fånigt att skriva att Michael B. Tretow, med vilken Ramel släppte en singel 1967, senare blev internationellt respekterad ljudtekniker utan att nämna ABBA vid namn. Kan det verkligen vara så att det fortfarande, år 2003, finns en rädsla för att skrämma bort politiskt korrekta lyssnare genom att säga det en gång så föraktade A-ordet? ANDERS LUNDQUIST

BLOOMFIELD/KOOPER/STILLS Super Session Columbia/Sony Music Vit blues har sällan låtit bättre än så här. Cool och avspänd, men ändå alltför koncentrerad och fokuserad för att sväva ut onödigt mycket. Al Kooper (Blood, Sweat And Tears) samarbetade först med Mike Bloomfield (tidigare Butterfield Blues Band) i syfte att under avslappnade former skapa en trivsam bluesplatta med soulfeeling. När den heroinberoende Bloomfield senare abrupt lämnade projektet anlitades Stephen Stills (Buffalo Springfield), som snart skulle komma att bli superstjärna med Crosby, Stills & Nash, men redan var välkänd som sologitarrist i

musikerkretsar. Senare 1968 släpptes inspelningarna under namnet Super Session, och nådde elfte plats i USA, något som kom att skapa många efterföljare. Dock inga som var i närheten. Denna ommastrade återutgivning rymmer fyra bonusspår (två av albumets låtar utan blåspålägg, Blues For Nothing samt den tidigare outgivna liveinspelningen Fat Grey Cloud). Dessutom finns mycket att läsa: Michael Thomas ursprungliga liner notes från original-LP:n, Al Koopers minnen från inspelningen samt en faksimil på David Frickes två år gamla recension i Rolling Stone. ANDERS LUNDQUIST

FLÄSKET BRINNER Fläsket Polydor/Universal Nej, det handlar inte om nostalgi. Jag hade ännu inte fyllt sju år när den här plattan ursprungligen släpptes på dubbel-LP. Vid den tidpunkten hade jag inte blivit intresserad av musik, inte ens första idolen Björn Skifs fanns ännu på kartan. När jag väl blev seriöst intresserad av musik hade både fusion och såväl de engelska prog- som svenska progg-vågorna i stort sett ebbat ut. Jag hade faktiskt inte hört denna platta innan den nu, för första gången, släpptes på CD med benägen hjälp av eldsjälarna på

Mellotronen. Skälet till att jag missade att gå tillbaka och upptäcka Fläsket Brinner var nog att jag på 70-talet saknade en guide, någon äldre person som kunde påpeka att de inte var ett politiskt proggband utan sysslade med precis de instrumentala upptäcksresor som jag älskade. När jag var 15 år gammal lyssnade de flesta av mina kompisar på saker som Factory, Magnum Bonum, Noice och Freestyle. Jag hade just snöat in på Kaipa, Ragnarök, Samla Mammas Manna och Schaffer och J:sons Hörselmat. Inte undra på att man uppfattads som en kuf. Vid 16 år var jag basist i ett instrumentalband inspirerat av Genesis, King Crimson, Camel, Rush och Zappa. Klart jag skulle ha älskat denna återutgivning, där första halvan var en studio-LP och andra en rockig live-LP inspelad med två mikrofoner som bonus. Är fortfarande inte jazzzlyssnare på någon högre nivå utan tycker om den direkthet och relativa harmoniska enkelhet som präglar bandets musik. Jag missade Fläsket Brinner, Bengt Dahléns sköna gitarrspel och bandets sömlösa, nyfikna blandning av rock, jazz, symfoniska klanger, folkmusik, blues, avant garde och hårdrock. Hade dessutom ingen aning om att en av mina nutida jazzfavoriter, Bob Stenson, medverkade. Det är som bekant aldrig för sent. Men jag måste nog leta upp ett exemplar av originalvinylen och höra hur de två borttagna spåren, Pukolle i Valparaiso och Wild Thing, lät. ANDERS LUNDQUIST

YES KATALOGEN ÅTERUTGES YES Yes Rhino/Warner När Yes debuterade tillhörde de Londons unga, hippa band med en nyskapande idé. I deras fall handlade det om att förena instrumental ekvilibrism, engelsk poptradition och stämsång i den amerikanska västkustandan, 1969 främst exemplifierad av Crosby, Stills & Nash. Yes spelade en del covers och hade inte hittat sin stil, men debutalbumet är ett helt OK tidsdokument över 1969 års progressiva engelska popscen. På denna nyligen remastrade utgåva finns rikligt illustrerad booklet och bonusspår.

ANDERS LUNDQUIST

YES Time and a Word Rhino/Warner

Så sent som 2001 släppte Yes ett oväntat mästerligt album, Magnification (finns även på DVD Audio) som arrangerats för band och orkester. Men redan 1970 spelade Yes in Time And A Word, deras första album med orkester. Det är en rätt ojämn och bitvis banal historia som visar ett band som fortfarande letar sin

identitet. Men visst finns höjdpunkter, exempelvis de intressanta omarrangemangen av de covers de plockat upp av bland andra Stephen Stills. Innehåller bonusspår.

YES Fragile Rhino/Warner

The Yes Album släpptes 1971. Vid det laget hade Yes sparkat gitarristen Peter Banks, som ersatts av Steve Howe. I och med detta var det klassiska Yes-soundet på plats. En märklig mix av Jon Andersons säregna, ljusa röst, välarrangerad stämsång, Howes folkmusikinspirerade och lockande gitarrspel, Chris Squires mullrande Rickenbackerbas samt flyhänta Hammond-arpeggion och majestätiska melltroner. Man levererade några av sina mest långlivade alster, exempelvis, Yours Is No Disgrace och Starship Trooper. Bandets självförtroende hade det aldrig varit något fel på, men efter att ha varit efterföljare till band som King Crimson tillhörde Yes nu de stora. Och det med all rätt. Innehåller bonusspår.

Trots framgångarna med The Yes Album var allt inte väl i Yes-lägret. Klaviaturspelaren Tony Kaye lämnade bandet och ersattes av den klassiskt skolade Rick Wakeman, vars småkitschigt snirkliga pianospel redan hade hörts på Life On Mars med David Bowie och Morning Has Broken med Cat Stevens. Tyvärr hade det flitigt turnerande gjort att Yes inte hunnit skriva ihop ett helt album av material och var och en av de fem medlemmarna tilläts breda ut sig på var sin låt. Coolast och groovigast var tveklöst Squires experiment The Fish, där alla pålägg gjordes med hans elbas. Trumslagaren Bill Brufords stycke var bara några sekunder långt. Här fanns dock också några riktiga kanonlåtar, exempelvis Long Distans Runaround och Roundabout, som blev bandets verkliga genombrott i USA och fortfarande är en av de mest spelade låtarna på classic rock-stationer. Innehåller bonusspår. Fragile finns dessutom utgiven med högupplöst ljudkvalitet på DVD Audio-formatet, med gruppens (i och för sig rätt jobbiga) cover på Simon & Garfunkels America som bonusspår.

ANDERS LUNDQUIST

YES The Yes Album Rhino/Warner

la musik

RETRO

AC/DC - PRECIS VAD DE ÅTERUTGER SIG FÖR ATT VARA Vissa band irrar omkring bland genrer och trender för att hitta sin nisch i musikvärlden. Andra bara är. AC/DC tillhör definitivt den andra kategorin. Deras namn och logotyp är praktexempel på ett varumärke: man vet exakt vad det står för. AC/DC kan verka vara världens simplaste rockband. Men de vet exakt vad de gör och vad som är deras styrka. Bröderna Angus och Malcolm Young har alltid vetat något som tagit undertecknad 25 år att inse: rockmusikens kärna handlar inte om utveckling. Har man hittat en bra grej finns det inget fel i att hålla fast vid den så länge

High Voltage Epic/Sony Music

Powerage Epic/Sony Music

Back In Black Epic/Sony Music

Gruppens tidiga plattor såg annorlunda ut i deras hemland Australien, bland annat fanns ett album som hette T.N.T. I resten av världen fanns låten med på High Voltage och även om soundet är lite tunt (det enda som drar ner betyget från full pott) finns alla klassiska AC/DCingredienser på plats, främst då riffen och Bon Scotts humoristiska dubbeltydigheter. Få band har hittat det vinnande konceptet så tidigt. Nästan 30 år senare låter bandet ungefär likadant (och lika bra) med undantag för sången.

Det sista albumet på länge som producerades av radarparet Harry Vanda och George Young, som tillsammans lett både 60-talsbandet Easybeats (de med Friday On My Mind) och telefonröstduon Flash & The Pan. George Young, som är storebror till Angus och Malcolm, återvände dock på senare år som producent och låg bland annat bakom nytändningen på senaste studioalbumet Stiff Upper Lip. Powerage kom 1978, alltså året innan Highway To Hell, och var med låtar som Rock ´n´ Roll Damnation, Sin City och What´s Next To The Moon också klassisk AC/DC. Men det där soundet som låter så bra i en bilradio kom först året därpå.

Dirty Deeds Done Dirt Cheap Epic/Sony Music Det här albumet släpptes egentligen senare, som ett hopkok på en australiensisk utgåva, kompletterad med en låt från Let There Be Rock (den lysande Problem Child). Fler humoristiska texter, som Big Balls (den handlar förstås om festarrangemang). Bandet hade på den här tiden en mer lågmäld bluesådra och Ride On, kunde lika gärna ha varit tidiga ZZ Top. Det ondskefulla titelspåret, som erbjuder alla att hyra in Bon Scott för att oskadliggöra elaka lärare eller fruar är också klassiker i bandets repertoar.

Let There Be Rock Epic/Sony Music Även här finns alltså Problem Child, men också lysande boogie i Go Down, snabba rockers i form av titelspåret och livefavoriten Whole Lotta Rosie. Och vem kan motstå riffet i Hell Ain´t A Bad Place To Be? Tidlös AC/DC med Bon Scott på sång.

64 | la musik

Highway To Hell Epic/Sony Music Vid det här laget hade AC/DC en stor publik världen över. Där framgången hade gett ett mer pretentiöst band bryderier och fått dem att vilja ”utvecklas” (vilket för de flesta rockband betyder ”invecklas” och början till slutet), levde AC/DC efter devisen ”varför reparera något som inte är trasigt”. Genom att kalla in producenten Robert John ”Mutt” Lange, som dittills övat sig med att producera fem album med City Boy, fick man dock ett lite mindre skrälligt sound som passade i amerikansk bilradio. Även ”Mutt” förstod dock att inte peta i gruppens sound för mycket. Som följd kom det stora kommersiella genombrottet.

man själv har glöden kvar. Och AC/DC är som bekant världens bästa rockband. 2002 köpte Sony Music-ägda Epic över hela AC/DC´s skivkatalog från Warner Music och har nu börjat släppa gruppens album i ommastrat skick med varje CD-häfte späckat med liner notes och bilder. De nya CD-utgåvorna rymmer en teknik kallad ConnecteD, som innebär att man med hjälp av varje CD kan nå en internetlänk med bonuslåtar, videor och bildmaterial. Här är de tio första som släppts. Nästa bunt kommer senare i sommar.

Innan detta album dog Bon Scott. Hans destruktiva livsstil rymde i längden alltför mycket alkohol och droger för en människokropp. Då de flesta är ense om att bandet med Bon Scott förlorade en hel del av sin sleaziga charm (och någon som kunde variera skrikandet med att faktiskt sjunga vid behov) är det lite ironiskt att kronjuvelen i bandets karriär blivit Brian Johnsons första album med bandet. Men de har aldrig gjort en lika bra platta igen. Producenten ”Mutt” Lange gjorde dessutom alla rätt.

For Those About To Rock Epic/Sony Music En svagare uppföljare till Back In Black. Lange var kvar som producent, vilket garanterar att soundet är precis som det ska. Men låtarna håller nästan rakt igenom lite lägre klass än på den makalösa föregångaren. Men vem vill vara utan titelspåret? Fire!

Who Made Who Epic/Sony Music Detta soundtrack till den Stephen King-författade filmen Maximum Overdrive är i princip en samlingsplatta med ett par nya spår, däribland Who Made Who, som har ungefär samma melodi som ABBA´s Take A Chance On Me (och kom ihåg, ABBA var som störst i Australien just med The Album). En platta

TEXT: ANDERS LUNDQUIST

med låtar som Hells Bells, You Shook Me All Night Long och Ride On är ingen dålig platta men för den som har många låtar förr blir det liksom varken hackat eller malet.

The Razor´s Edge Epic/Sony Music Efter att ha tappat greppet lite under den senare delen av 80-talet, med onödiga metalflirtar och ett fjärmande från den enkelhet som gjorde bandet så unikt hittade AC/ DC delvis tillbaka på detta Bruce Fairbairn-producerade album. Här finns både riffglädjen och en nyvunnen känsla för popmelodier (Money Talks, Let´s Make It).

Live Epic/Sony Music Denna liveskiva finns både som enkeloch dubbel-CD men Sony Music väljer att återutge enkel-CD´n först. Låtvalet är oklanderligt och hade samma låtar samlats i studioversionerna hade bandet utan att skämmas kunnat kalla den ”The Best Of AC/DC”. Men visst saknar man det snustorra ljudet från studioversionerna samt Bon Scotts röst i de äldre låtarna. Brian Johnson är faktiskt mer skrikare än sångare och live på skiva blir det faktiskt lite tröttsamt i längden.

RETRO

SONIC YOUTH Dirty - DeLuxe Edition Geffen/Universal Det är svårt att överskatta Sonic Youths betydelse för rockhistorien. Likt ett Velvet Underground eller Television för 80och 90-talet kanske de inte sålde mycket skivor, men de som köpte plattorna bildade egna band. Sonic Youth finns än i dag och varvar sina spretiga rockutgivningar med experimentell musik på mindre etiketter. Dirty är sannolikt gruppens mest lätttillgängliga ögonblick. Den släpptes ursprungligen 1992, precis när Nirvanas Nevermind exploderat och publikens tolerans mot brötiga gitarrer och skeva ljudbilder var som störst. Samtidigt hade gruppen skrivit några av sina starkaste låtar, exempelvis Sugar Kane och Youth Against Fascism. På denna dubbel-CD, DeLuxe-version kallad, hittar vi förutom det Butch Vig-producerade originalalbumet, åtta B-sidor (hälften producerade av Vig) samt 12 låtar inspelade under repetitioner. Samtliga av de sistnämnda utom Little Jammy Thing är tidigare outgivna. Dessutom skriver Thurtson Moore och Byron Coley varsin essä om albumets tillkomst, medan Lee Ranaldo berättar om det tidigare outgivna materialet på CD 2. Vid sidan av Pixies framstår Sonic Youth som ett av de viktigaste amerikanska alternativbanden. Jag tror vi har Neil Young att tacka för en hel del.

ANDERS LUNDQUIST

HARMONICA FRANK FLOYD Missing Link Memphis Int Det är ju precis som Nick Tosches skriver i den fantastiska omslagstexten till Missing link; ”…these words evoke the realm of shades that is where Frank Floyd and other musicmakers of his day were from; that lost and occult realm of influences from the mysterious dark age that preceded the phonograph”. Det är i ljuset av detta man måste ta sig an Frank Floyds musik; att det är musik formad och framförd på ett sätt som är fullständigt befriat från vårt mediaskadade sätt att ta oss an populärmusik. Det är rent, obefläckat och, för många en smula ovant att ta sig an; det är vit blues i sin mest primitiva form. Frank Floyd var länge en bortglömd legend, tills David Less, en av Memphis största musikkonässörer, hittade honom och erbjöd honom en ny chans att bli hörd. Denna postuma platta (Floyd dog 1984) är resultatet av inspelningar gjorda av Less och den ständigt nyfikne visionären Jim Dickinson 1979. Allt är inspelat live, naturligtvis, och allt kretsar kring Floyds röst, akustiska gitarr och munspel. Floyd varvar sin pratsång med underhållande små kommentarer och historier (lyssna på sanslösa Without My

teeth) som bidrar till känslan av autenticitet och originalitet. Det är kantigt och yxigt, men väldigt charmigt; Floyd inte bara ser ut som en gammal trämöbel, han har samma kvalitet som en gammal Chesterfield; robust, pålitlig och ständigt växande i värde. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar eller fragment att framhålla från The Missing Link, även om gamla Sitting On Top Of The World och Ain’t Gonna Rain No More står ut som höjdpunkter. Istället får den ses i sin helhet som ett dokument, eller testamente om man så vill, över ett verkligt original, en genuin musikant som skapade sin stil helt utan påverkan från influenser som idag ter sig helt självklara för oss… OLA KARLSSON

THE CARPENTERS As Time Goes By A&M/Universal Syskonduon The Carpenters var den amerikanska motsvarigheten till ABBA i det att de omfamnades av vanligt folk medan förståsigpåarna och de hippa rocksnubbarna fnös åt deras präktiga framtoningar. Likheten består, då båda på senare år fått upprättelse för att de gjorde jäkligt snygg popmusik. Lättviktig och polerad månne men gjord med omsorg, talang och kärlek. As Time Goes By är en samling med tidigare outgivet material. Mycket kommer från TV-shower, annat är tidiga demoinspelningar som putsats upp och kompletterats med nya pålägg. Totalt 14 spår, varav den fyra är olika typer av medleyn, där man bland annat kör ledmotiven till Närkontakt av tredje graden och Star Wars vad de nu har med The Carpenters att göra. Detta är förvisso skåpmat, men för den som har klassikerna finns här ytterligare möjligheter att njuta av Karen Carpenters totala röstkontroll och brorsan Richards känsla för eleganta arrangemang.

ANDERS LUNDQUIST

MANFRED MANN The Evolution Of Mann Helan Kommunikation/MNW Detta är den första samling som täcker både 60-talsgruppen Manfred Manns största hits och höjdpunkterna med Manfred Mann´s Earth Band. Dessutom smakprov ur övriga projekt, som det underskattade mästerverket Plains Music, där Manfred tolkade sydafrikanska och indianska folksånger. Valuta för pengarna har förvisso mer med musikens kvalitet att göra än speltiden, men med sammanlagt två CD och en DVD med ljusglimtarna ur nära 40 års musikmakande till den ringa kostnaden av cirka 260 spänn, får vi både kvalitet och kvantitet. För oss som växt upp med Moog-syntar och Earth Bands omarrangemang av Dylan,

Springsteen och diverse engelsk new wave så är CD två mest givande. Fans av 60talspop njuter säkert i fulla drag av Paul Jones sång på första CD:n. DVD:n växlar videor och liveupptagningar med en nygjord och rätt underhållande intervju med Manfred om hela hans karriär. ANDERS LUNDQUIST

RAINBOW Catch The Rainbow - The Anthology Polydor/Universal Richie Blackmore spelade med sitt Rainbow in åtta album för Polydor innan han splittrade gruppen för att tillsammans med basisten/ producenten Roger Glover 1984 återvända till moderskeppet Deep Purple. Blackmore hade i vredesmod lämnat det sistnämnda bandet på grund av deras mer funk- och soulinspirerade inriktning. Det var 1975 och då hade han redan i smyg spelat in Rainbows första platta tillsammans med medlemmarna ur Elf (med en viss Ronnie James Dio på sång). Avhoppet var ganska självklart när man fick höra hur Rainbow lät. Blackmore var alltid en purist som visste exakt vad han ville. De enda intryck han släppte in i sin karakteristiska hårdrock var vissa medeltida tongångar och influenser från klassiska kompositörer som Johann Sebastian Bach (det går inte att överskatta hans influens på en viss flyhänt gitarrist från Sverige). Tidigare har skivbolaget försökt sammanfatta Rainbow på en enkel-CD, men tonvikten har alltid hamnat antingen på de tidiga åren, med Dio på sång eller de senare, med hitbetonade och AORinfluerade åren som startade med Graham Bonnet och covern på Since You Been Gone och fortsatte med Joe Lynn Turner och hits som I Surrender, Street Of Dreams. Genom att sprida karriären över en dubbel-CD lyckas man göra båda erorna rättvisa. Perioden med Dio får en hel CD, vilket motsvarar två hela LP med gammaldags speltid. Låtvalet är i princip oantastligt och visar att kombinationen Dio/Blackmore var svårslagen så länge den varade. Allt de gjort på varsitt håll sedan dess bleknar i förhållande till höjdpunkterna från Rising (Stargazer!) och Long Live Rock ´n` Roll (Gates Of Babylon, Kill The King). Man får också in en utdragen liveversion av Mistreated, där både Dio och Blackmore visar framfötterna i en livesituation. Lite av samma drama finns även i Eyes Of the World, med Bonnet på sång. Förmodligen är det en generationsfråga, men jag har personligen lite svårare för Rainbows dragning åt den kommersiella sidan. Men även den andra CD:n känns samlad med omdöme. Även här får vi en lång livelåt, denna gång ??. Själv har jag alltid drömt om en återförening av Blackmore och Dio (som ju än i dag sjunger som en gud fast han är över 60 år gammal och har faktiskt klarat sig bättre på egen hand). Blackmore kändes trött i Purple och Rainbows comeback med Stranger In Us All var en vink till det förflutna än en nytändning. I dag är Blackmore toffel under Candice Night och

ägnar sig uteslutande åt akustisk musik med inspiration av medeltida folkmusik. Det är kul att han har gör det han vill men nu börjar åtminstone jag tröttna. Detta är i alla fall den definitiva samlingen med Rainbow, välfylld och prisvärd. Bara en invändning har jag, och det är mot den pliktskyldiga essän, där det bland annat står att Dio lämnade Rainbow för att starta sitt eget band. Det innebär att man ignorerar att han däremellan gjorde två klassiska studioalbum med Black Sabbath! ANDERS LUNDQUIST

THE WHO Who´s Next MCA/Universal Är det någon platta som förtjänar att ges ut i Universals DeLuxe-serie är det The Whos klassiska album Who´s Next från 1971. Det är inte bara bandets starkaste album någonsin(tänk er bara låtar som Baba O´Riley, Bargain, Getting In Tune, Behind Blue Eyes och Won´t Get Fooled Again på samma platta), den var ursprungligen tänkt att bli det betydligt mer omfattande projektet Lifehouse. Det hade förmodligen blivit Pete Townshends mest ambitiösa verk men både skivbolaget och övriga medlemmar var skeptiska till det hela och det blev en ”vanlig” platta i stället. Vad vi får på denna dubbel-CD är originalplattan, ett antal ”outtakes” och alternativa versioner gjorda i New York samt en bonus-CD med en liveupptagning gjord på The Young Vic Theatre i London, där The Who spelade för att testa en del av det nya materialet och komma i form inför studioinspelningarna. Allt är mums för ett gammalt Who-fan och bekräftar att de är ett av världens intressantaste och mest kraftfulla rockband någonsin och i sina bästa stunder behärskade allt från The Beatles popådra till Led Zeppelins bluesinspirerade tyngd. En del saker Townshend 1970 föreställde sig var att människor i framtiden skulle kommunicera med varandra blixtsnabbt med ett världsomfattande nät som alla var uppkopplade till. Sicken dåre va? Townshend gav aldrig riktigt upp Lifehouse-idén och många av de bästa låtar han skrev för The Who fram till Keith Moons död 1978 var en fortsättning. För några år sedan samlade han alla dessa för en konsert med både rockband och kammarorkester som jag hade turen att bevista. Den finns på DVD och skiva, och för de verkliga fanatikerna finns även en Lifehouse-box med alla demoinspelningar Townshend gjorde för projektet. Inte för att det har med musiken att göra, men avslutningsvis hoppas jag att alla nu nåtts av beskedet att Scotland Yard numera lagt ner alla misstankar mot Pete Townshend gällande innehav av barnpornografi.

ANDERS LUNDQUIST

la musik

RETRO

JOHNNY CASH The Essential Johnny Cash Legacy/Sony Music Det hör liksom till att rockrecensenter och folk som hänger på skivbörsar hela dagarna ska tycka att det är osexigt med en samlingsserie som The Essential, till vilken även The Clash och Ozzy Osbourne också nyligen sällade sig. Men det handlar i det här fallet faktiskt om mycket musik för pengarna, och Legacy-etiketten, som koncentrerar sig på att arbeta med Sonys katalog, verkar bestå av omdömesgillt folk som bemödar sig om att täcka så mycket som möjligt av respektive artists karriär. Ozzy och Clash har förvisso aldrig bytt bolag, vilket förenklar saken, men exempelvis samlingen The Essential Heart täckte även gruppens tid på Capitol/EMI, vilket var första gången de blev föremål för en fullständig samling. I detta fall saknas Johnny Cash senare år, det vill säga de så uppmärksammade och hyllade produktionerna av Rick Rubin, men när det finns så många decennier att återge är det ett mindre problem. Många av de yngre lyssnare som upptäckte The Man in Black via exempelvis American Recordings eller Cash vill säkert också söka sig bakåt. I häftet till denna dubbel-CD uttalar sig en rad celebra musiker från alla tänkbara genrer om Cash storhet. Lovorden blir så många att man får ta en paus då och då för att inte ska bli för mycket hyllningsgala över det hela. Efter att ha läst allt har jag svårt att hitta ett sätt att förklara mannens storhet

utan att sälla mig till den insmickande kören. Men den gången jag gjorde en telefonintervju och hörde den mytomspunna rösten i andra änden var jag nervös på riktigt. Det är inte bara på grund av den djupa stämman han inger respekt, han är den sammanbitne ensamvargen som följer sitt hjärta, även då det går mot konventionerna. Äh, nu är jag i gång i alla fall. Låt mig bara konstatera att åren 1955 till 1993 täcks av 36 låtar och att man slås av hur konsekvent Cash uttryck varit. Kalla det Country. Kalla det Americana. Kalla det Folk. Bra är det i alla fall. ANDERS LUNDQUIST

GARY MOORE Corridors Of Power Virgin/EMI I samband med sitt andra gästspel i Thin Lizzy släppte Gary Moore 1978 sitt första soloalbum, det fusioninfluerade Back On The Streets. 1980 gjorde Moore ett album med det kortlivade bandet G Force. Det skulle därför dröja till 1982 innan han släppte ett nytt soloalbum. Den här gången handlade det om traditionell hårdrock och powerballader. Moores hårdrock var bluesbaserad men man kunde inte ana att han i framtiden skulle ta konsekvenserna av sin kärlek till bluesen och försöka sig på rena bluesalbum (men det är en annan historia). Här finns också en vink om det framtida samarbetet med Ginger Baker och Jack Bruce, då den sistnämnde gästsjunger på End Of The World. Utöver

originalmaterialet finns här en cover på Frees klassiker Wishing Well, som Moore framför helt OK, trots att hans i regel ganska ointressanta sånginsatser ofta varit plattornas största svaghet. Den här plattan känns som ett eko av en era då hårdrocken främst var bluesbaserad och Michael Schenker Group och Rainbow hörde till de viktigaste namnen. David Whitesnake hade ännu inte flyttat till Los Angeles för att starta pudelversionen av Whitesnake. Def Leppard hade inte släppt Pyromania utan räknades fortfarande till snorungarna. Iron Maiden hade ännu inte erövrat världen med sin galopperande heavy metal. Dio hade ännu inte släppt något album i eget namn. Bara tidningen Okejs reportrar visste hur Kiss såg ut under sminket. Europe hade ännu inte vunnit Rock-SM. Och hårdrockare som Gary Moore kunde utan att skämmas gör dansbandstryckare som I´m Always Gonna Love You. Entombed och Dark Funeral känns kort sagt väldigt långt borta när man lyssnar på detta. Det var en annan tid och denna platta har, trots några sköna gitarrsolon, ärligt talat tappat mycket av sin lyster. Den känns mest smörig. Som bonusspår hittar vi Love Can Make A Fool Of You samt två ganska meningslösa remixar av Falling In Love With You, som med dagens mått mätt närmast känns som en sirapsmättad rn’b-ballad. Det känns också som en onödig miss att det på de flesta av de nyligen ommastrade återutgivningarna av Moores Virgin-katalog inte framgår när plattorna ursprungligen släpptes på vinyl. Om du gillar Corridors Of Power är de två efterföljande albumen Victims of The Future och Run For Cover (med Glenn Hughes på gästsång) också i ungefär samma anda. ANDERS LUNDQUIST

LED ZEPPELIN How The West Was Won Atlantic/Warner Music John Bonham dog 1980 och Led Zeppelin upphörde att existera i samma ögonblick som beskedet nådde de övriga medlemmarna. Men kolossen fortsätter att hemsöka rockhistorien med jämna mellanrum. Även om Robert Plant i omgångar gjort avsevärda ansträngningar för att fly skuggan av sitt forna band (inte minst med att turnera med sina psykedeliska coverprojekt) förblir Zeppelin ett av världens största rockband. Om inte det allra största. Deras hemlighet var att de fyra extraordinära musikanterna kompletterade varandra så bra: närmare bestämt två rutinerade studiomusiker (Jimmy Page och John Paul Jones, som dessutom var duktig arrangör) och två unga, karriärhungriga arbetargrabbar från norra England, Robert Plant och John Bonham. Zeppelin började med att under namnet the New Yardbirds beta av några spelningar som den sista upplagan av Yardbirds inte hunnit fullfölja när de splittrades. 1969-1976 kom en räcka legendariska Led Zeppelin-album där de blandade sin blytunga bluesiga hårdrock och den mer spröda folkmusikinspirerade sidan som tenderar att få mindre uppmärksamhet i rockspalterna. Gitarriffen har ofta liknats vid ljudskulpturer och det är en ganska bra liknelse. Bonham hade både tyngd och teknik medan Jones

ALADDIN SANE MER SPÄNNANDE ÄN ZIGGY STARDUST

DAVID BOWIE Aladdin Sane 30th Anniversary Edition EMI Jag vet att jubileumsversioner av den här sorten i mångt och mycket är ett sätt att få fans att köpa samma CD om och om igen. Men för den som hittills nöjt sig med sitt slitna vinylexemplar är det säkert kul att få något extra när det är dags att inhandla en gammal favoritplatta på CD. Förra året var det The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars som fick denna behandling: en CD med originalplattan samt en med singlar, outtakes och livespår. Nu är det alltså

66 | la musik

uppföljarens tur (fast vi kan sannolikt inte räkna med samma behandling med Pinups eller Diamond Dogs, tyvärr). Allmänt anses inte Aladdin Sane vara en lika stor klassiker som Ziggy, men det beror säkert delvis på i vilken ordning de gjordes. Stilmässigt sett är Aladdin bitvis mer spännande än föregångaren. Den är definitivt mer splittrad, med alla USA-influenser (jag kommer ihåg att jag tyckte att det var spännande att inom parentes efter varje titel få veta vilken amerikansk stad varje låt var skriven). Den fantastiska lilla trion Spiders From Mars (Mick Ronson, Woody Woodmansey och Trevor Bolder) var fortfarande kärntrupp men kompletterades på Aladdin av Mike Garsons pianospel och Ken Fordham på sax och flöjt. Det experimenteras friskt och på sätt och vis är detta Bowies svar på The Beatles Revolver. Här finns dels låtar som befinner sig i rock n’ rollens mittfåra; Inledande Watch That Man (med kriminellt lågt mixad leadsång). En poänglös cover på Stones Let’s Spend The Night Together som var en ledtråd om den kommande coverplattan Pinups. The Jean Jeanie, som delade riff med Sweets hit Blockbuster, vilken faktiskt släpptes samma vecka. Cracked Actor, som influerade DiLeva kraftigt. Och den 50talsflirtande balladen Drive-In Saturday, som Ian Hunter

inte ansåg nog stark för att rädd Mott the Hooples karriär varpå Bowie gav honom All The Young Dudes (som i Bowies version finns med på bonus-CD:n här). Men intressantare är i mitt tycke de ganska extrema vänstersvängarna. Exempelvis titelspåret, som med Garsons egensinniga pianoplock och Bowies typiskt nyckfulla hopsättande av disparata musikaliska teman egentligen inte liknar något annat än just David Bowie anno 1973. Suede försökte, men deras palett var helt enkelt för begränsad. Den teatraliska Time visar på Brecht-influenserna medan The Prettiest Star är en hälsning till kollegan/konkurrenten Marc Bolan. Röriga Panic In Detroit låter som den heter, medan min absoluta favorit är den majestätiskt mystiska avslutningen Lady Grinning Soul, där Bowie sjunger som bara han kan. (När jag 1983 hörde att Ulf Lundell gjort en cover på den fruktade jag det värsta, men han gick faktiskt i land med det, om än inte med Bowies vokala bravur). Bonusplattan samlar alltså tio livelåtar, outtakes och alternativa versioner. Intressantast är enligt mycket tycke den tidigare outgivna liveversionen av Life On Mars, inspelad på Music Hall i Boston 1972. ANDERS LUNDQUIST

RETRO

SUPER AUDIO LYFTER GABRIEL Ibland undrar man vad poängen är med all förfinad teknik. Först försöker ett rock- eller punkband föra så mycket oväsen som möjligt. Sedan lanseras deras plattor på nytt med motiveringen att de har putsat, perfekt ljud. Handen på hjärtat, vem bryr sig om ens exemplar av Motörheads Bomber är digitalt ommastrat? Vem bryr sig om ens exemplar av Sham 69:s Borstal Breakout är knasterfritt? Men sedan finns det ju faktiskt plattor som inte går ut på att föra oväsen. Plattor vars förmåga att ge starka upplevelser förstärks avsevärt med ökad närhet och skärpa i ljud. Sådana plattor som Peter Gabriel gör. Hans låtar kan ta till yttre och inre rymder, till brokiga ljudlandskap, afrikanska riter, slutna rum och fjärran kulturer. Gabriel är (just det) en pretentiös artist. Han har pretentioner, det vill säga att han har en ambition att faktiskt något. Ett hemskt brott i vissa kretsar, där c´mon baby let´s rock all night long är det enda som ger respekt. Ibland är det kul med enkel rock, ibland är det bara tomt. Jag älskar AC/ DC. Men jag älskar Peter Gabriel också. De är till synes två motsatser. Men de har det gemensamt att båda gör sin grej fullt ut. Vilket egentligen gör dem till själsfränder. Skälet till att jag skriver dessa rader är att alla Peter Gabriels album utom det senaste just släppts på Super Audio CD av Real World, Virgin och EMI. Utgåvorna rymmer inga extralåtar. Den grafiska formgivningen är densamma som på de nyligen utgivna remasterversionerna. Men för den som har en CD-eller DVDspelare som är kompatibel med Super Audio CD-skivor så är ljudet mer högupplöst och har bredare frekvensomfång. Det låter torrt som fan. Men lyssningsupplevelsen får likafullt ett lyft, och det är i mitt tycke det viktigaste. I alla fall Peter Gabriels. Och de som får det största lyftet är i

basgångar förbli några av världens mest flyhänta och samtidigt smakfulla. Hans klaviaturer passade dessutom in perfekt där de användes. Att vi sedan har Robert Plants brunstiga ylande att ”tacka” för en hel generation av cock-rocksångare är väl den minst tillfredsställande biprodukten av Zeppelins arv. Bortsett från att Plant själv hade en irriterande tendens att sjunga surt var nog Zeppelin ett av världens mest pålitliga liveband. Därför har det alltid varit en plump i protokollet att deras mest spridda liveupptagning, från Madison Square Garden 1973 (förevigad på film och skiva under namnet The Song Remains The Same), var en relativt oinspirerad historia. Desto roligare då, att dessa inspelningar från LA Forum och Long Beach Arena i juni 1972 uppdagats. Här får vi obestridliga bevis för bandets storhet. De är tunga, tajta och osar av befogat självförtroende. Page (som på senare år varit en spillra av sitt forna jag) visar varför han en gång var en av de mest inflytelserika gitarristerna. Han hade få övermän när det gällde att riva av bitande bluessolon, även om de inte alltid var så känsliga. Kort sagt, det här är lysande och många av liveversionerna är till och med starkare än studiooriginalen. Misstänker dock att man kunnat få in i stort sett samma mängd material som i denna trippel-CD på endast en dubbel. ANDERS LUNDQUIST

mina öron lustigt nog de äldsta plattorna. Någon ljudtekniker kan säkert förklara varför. Jag nöjer mig med att rekommendera dem. ANDERS LUNDQUIST

Peter Gabriel 1 SACD

Plays Live SACD

Shaking The Tree SACD

Peter Gabriel 2 SACD Peter Gabriel 3 SACD Peter Gabriel 4 SACD

PINK FLOYD Dark Side Of The Moon 30th Anniversary Edition EMI, SACD Ja, det känns alltid oj så viktigt och inte så lite pompöst när Pink Floyd släpper något, även om det bara är en återutgivning. Men i det här fallet finns det täckning för alla pukor och trumpeter. Dark Side Of The Moon är en av världens mest framgångsrika skivor, sannolikt till och med det mest sålda brittiska albumet någonsin. För den som till äventyrs missat det är Dark Side Of The Moon ett konceptalbum som faktiskt inte handlar om tomtar, troll eller utomjordingar utan om företeelser som (liksom Iron Maidens The Number Of The Beast) känns lika aktuella i dag som när de skrevs. Vi talar stress, press, utbrändhet, galenskap, desperation och girighet. Ja, ljudeffekterna är ganska uttjatade (oj, ljudet av kassaapparater och slantar i inledningen till Money!) och plattan är musikaliskt sett inte Floyds starkaste insats (jag föredrar i alla fall Wish You Were Here och Animals). Men jag har svårt att ifrågasätta den majestätiska skönhet som präglar låtar som Breathe, Us And Them, The Great Gig In The Sky och Eclipse. Har dessutom inte tidigare tänkt på hur mycket den blivande ledaren David Gilmour redan här sjöng lead (och det med all rätt). Oavsett vilken relation man har till Floydsåpan och deras musik råder det ingen tvekan om att detta är ett av de album som

Birdy Music from the film SACD So SACD

Us SACD

Passion SACD

mest förtjänar att ges ut på Super Audio CD. Vilket nu också skett. ANDERS LUNDQUIST

ROGER WATERS The Wall Live in Berlin SACD Universal Music När jag såg denna konsert i direktsändning i svensk TV kändes det hela som ett rejält magplask. De mesta pendlade mellan rörigt och fullständigt kaotiskt. Saker gick snett med jämna mellanrum, exempelvis försvann strömmen helt två gånger. När man lyssnar på en mixad och ommastrad version med högupplöst Super Audio CD-ljud känns det inte fullt lika hopplöst. Men känslan kvarstår: en del av de medverkande artisterna kan ha varit heta just då, men Scorpions, Bryan Adams, Sinéad O´Connor, Cyndi Lauper och de andra känns lagom fräscha nu. Ingen av de medverkande gitarristerna kan heller mäta sig med originalversionen David Gilmour, speciellt inte när de låter allmänt spända och nervösa (av förklarliga skäl, 350 000 personer hade samlats på Potzdamerplatz och 20 länder följde konserten på TV). Denna konsert gör sig definitivt bättre på DVD (ja, den är också nysläppt) och jämfört med en dubbel Super Audio CD skiljer den sig priset knappt heller.

ANDERS LUNDQUIST

LAURA NYRO Eli And the Thirteenth Confession Legacy/Columbia/Sony Music

7 New York Tendaberry Legacy/Columbia/Sony Music

8 Gonna Take A Miracle (med Labelle) Legacy/Columbia/Sony Music

7 Många artister utnämns till excentriker i musikvärlden. I skenet av verkliga original märker man dock hur lättvindigt epitetet används. Från New York City kom många av dem: Lou Reed, Tom Verlaine, Patti Smith, David Byrne, listan kan göras lång. Och så har vi Laura Nyro förstås. Nyro levde alltid i sitt eget universum och det var säkert därför hennes musik kom att betyda så mycket för så många och så vitt skilda musikmakare som Desmond Child (som utnämnde

la musik

RETRO

henne till den låtskrivare som betytt överlägset mest för honom, något som dessvärre inte hörs!) och Todd Rundgren. Det är också knäckande att höra hur mycket Nyro redan i slutet av 60-talet nosade på en del av de territorier som Rickie Lee Jones och Kate Bush skulle komma att utforska tio år senare. Redan Nyros debut från 1966 rymde låtar som skulle bli inspelade av så disparata artister som Blood, Sweat & Tears, Barbra Streisand och 5th Dimension (som även senare skulle fortsätta att få hits med hennes låtar). Men det var på 1968 års Eli And the Thirteenth Confession som hon blommade ut. Hon var vid den här tidpunkten 20 år. Året därpå kom New York Tendaberry, som bland annat innehåller klassikerna Time And Love och Save The Country. Därefter kom Christmas And The Beads Of Sweat (som jag tyvärr inte lyckats få tag på till pressläggningen). På denna platta blottade hon ännu tydligare sin kärlek till soulmusiken, och arbetade med Muscle Shoals-legenderna Barry Beckett och Roger Hawkins, som bland annat hade legat bakom Aretha Franklins mest klassiska inspelningar på Atlantic. Nästa album blev en hyllning till den musik hon växt upp med. Tillsammans med Labelle gjorde hon på Gonna Take A Miracle enbart covers på låtar som ursprungligen gjorts av tjejgrupper, Motownakter och doowopkonstellationer. Ibland i febriga medleyversioner, ibland ganska originaltroget. Som låtskrivare ansåg sig Nyro ha gjort sitt. Endast 24 år gammal tog hon avsked från musik-branschen men återkom senare med ytterligare två studioalbum och en liveskiva innan 70talet var slut. 1984 kom nästa studioskiva, följd av en liveplatta fem år senare. 1993 kom den introverta studioskivan Walk the Dog And Light The Light. 1997 gick Nyro, 49 år gammal, bort i cancer, varpå det obligatoriska kultförklarandet och mytifierandet påbörjades. Det behövdes dock inte. Hon var alltid en särling som gjorde sina egna popsymfonier om New Yorks asfaltsdjungel. Många kan säkert uppleva Nyros säregna stil som påfrestande. Hennes röst, stor och teatralisk, är motsatsen till lagom och skulle förmodligen inte passa in i något av dagens snäva radioformat. Redan på Montereyfestivalen 1967 blev hon utbuad från scenen. För den som däremot vill ha album som är upptäcksfärder utan given destination är dessa album en påminnelse om en tid då skivbolag agerade utan att fundera på vilken målgrupp de skulle sikta in sig på. De kontrakterade helt enkelt de mest talangfulla artisterna och låtskrivarna. Lyckligtvis börjar många bolag åter agera på det här sättet och den stora mängden indiebolag som poppar upp och ger ut intressant musik är glädjande. Och många artister tar saken i egna händer. Jag säger alltså inte att det var bättre förr. Men ju förr du upptäcker Laura Nyro desto bättre! ANDERS LUNDQUIST

68 | la musik

UNCLE TUPELO FÖDDE NO DEPRESSION

UNCLE TUPELO No Depression Legacy/Columbia/Sony

5 Still Feel Gone Legacy/Columbia/Sony

7 March 16-20 1992 Legacy/Columbia/Sony

6 Jag älskar plattor där man utöver musiken får mycket att läsa. Den största chansen till detta är när man köper en retrospektiv CD-box. Men också när plattor återutges på CD kan man ofta få ta del av historien bakom dem. Sony Musics Legacy-etikett har nu gett ut de tre första albumen med Uncle Tupelo. Alla har bonusspår och mycket läsning. Embryot till Uncle Tupelo bildades ursprungligen i Belleville, Illinois under namnet The Primitives då när killarna bara var tonåringar. Kvartetten splittrades men tre av medlemmarna återförenades 1987 under namnet Uncle Tupelo och det var i samband med detta som country- och folkinfluenserna började smyga sig in. Debutalbumet No Depression var en frisk fläkt när det kom 1990. Dess betydelse blev större än så då titelspåret (som var en cover på en låt som The Carter Family spelade in redan 1936) kom att ge ett slags samlingsnamn för en hel våg av amerikanska rockband vars uttryck kom från punk- och alternativscenen men som influerades av countryns och den amerikanska folkmusikens ruffa och mindre insmickrande element. No Depression betydde således mycket när den kom, men är liksom de första plattorna med The Clash och Ebba Grön betydligt bättre när man hör dem genom nostalgiska filter (ja, jag vet att det finns folk som tycker annorlunda). Det är absolut inget fel på den, att spela in den på en åttakanalare var en god idé, ljudet SKA vara enkelt och pang på rödbetan. Men spelet är lite yxigt och countryelementen passar ännu inte riktigt in. Sex bonusspår återfinns på denna återutgivning som

rymmer en lång, nyskriven och personlig essä av trummisen Mike Heidorn samt sångaren och gitarristen Jay Farrars mer kortfattade kommentarer till bonuslåtarna. Uppföljaren Still Feel Gone var betydligt starkare. Nu började fusionen av country och alternativrock kännas mer organisk och i synnerhet Farrars lite veka, melankoliska röst kommer till sin rätt, medan Jeff Tweedy (bas, sång) fortfarande har kvar en fot i punken. Här är essän skriven av Holly GeorgeWarren och plattan rymmer fem bonusspår. På tredje albumet, det akustiskt präglade March 16-20 1992 producerades bandet av ett nyvunnet fan, ingen mindre än Peter Buck från R.E.M. Halva plattan består av ett antal relativt originaltrogna covers från folk- och countryhistorien. I plattans linernotes, skrivna av Rolling Stone-redaktören David Fricke berättar Buck om hur han jämförde inspelningarna med en klassisk Stones-platta. Fricke intervjuar i texten också samtliga medlemmar om plattan, som har fem bonusspår. Detta var den sista skiva Uncle Tupelo spelade in med Heidorn. Efter ytterligare ett album, 1993 års starka Anodyne, blev Farrar och Jeff Tweedy dessvärre ovänner och bandet sprack. Samtliga medlemmar dök senare upp i banden Son Volt (Farrar, Heidorn) respektive Wilco (Tweedy). Dessa band har i mitt tycke inte bara fört traditionen från sitt gamla band vidare, utan faktiskt förfinat dess uttryck. Men ingen kan ta ifrån Uncle Tupelo deras betydelse som pionjärer för en sympatisk våg. ANDERS LUNDQUIST

LÄSARNAS SOMMARLISTOR

läsarnas sommarlistor Skicka in din lista till La Musik. Kan vara bästa albumlista, kan vara bästa låtlista. gitarrspelarlista, trummisar, soulmates, kärlekslåtar, bästa seperationssånger and so on. Vilken lista som helst med sådant (inom musik…) som du anser hela världen borde ta del av. Skicka in listan till: anders@lamusik.nu Märk mailet ”Listor”. Varje publicerad lista belönas med en cd, film eller annat vi på redaktionen tycker man ska ha i sitt hem. Hej! Den perfekta sommarlovssamlingen ska naturligtvis bestå av en väl avvägd blandning av solig soul, perfekt powerpop, några sega gubbar, en nypa baktakter samt ett par dagsaktuella dängor. Bredd är alltid att föredra framför likformighet! Mitt förslag till årets sommarsoundtrack: 01. 02. 03. 04. 05. 06. 07. 08. 09. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

Jackie Wilson: (Your love keeps lifting me) Higher & higher Moneybrother: Reconsider me Bruce Springsteen: So young and in love The Staple Singers: If you’re ready (come go with me) Dexy’s Midnight Runners: I love you (listen to this) The La’s: There she goes The Merrymakers: Saltwater drinks Her Majesty: F.U.N.E.R.A.L. Velvet Crush: Weird summer The Maytals: Pressure drop Stevie Wonder: Take up a course in happiness The Isley Brothers: Love the one your with Jonny Polonsky: Love lovely love The White Stripes: Good to me Teenage Fanclub: Don’t look back Candy: Whatever happened to fun… Beachwood Sparks: The sun surrounds me Horace Andy: Don’t let your troubles get you down Marvin Gaye: Sunny Van Morrisson: Jackie Wilson said (I’m in heaven when you smile)

Halloj Här har ni min sommarsamling! Bara låtar som jag tycker är sjukt bra och som funkar på sommaren, tjaa, de funkar väl jämt. Först tänkte ja bara skriva ner alla låtar från Social Distortions - Somewhere Between Heaven And Hell! Men kom på att det kanske blir lite konstigt, men jaja, skrev ner båda så det får bli 2 sommarsamlingar. För den skivan är mer sommar än sommaren själv! MVH/ Stefan 01. 02. 03. 04. 05. 06. 07. 08. 09. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.

The Clash - Train in Vain The Specials - Pressure Drop Social Distortion - Ball and Chain T-Rex - Children of the Revolution Monster - Ex-Factor Tiger Army - Cupid’s Victim Sublime - Santeria Smashing Pumpkins - 1979 Roky Erickson - I Think Of Demons James - Sit Down Billy Bragg - To Have and To Have Not Social Distortion - Cold Feelings Fireside - Kilotin Jimi Hendrix - All Along A Watchtower Blondie - Hanging On The Telephone Desmond Dekker - Israelites Dropkick Murphys - Worker’s Song Rancid - Timebomb Moneybrother - The Pressure Violent Femmes - Blisters in the Sun

SOCIAL DISTORTION - Somewhere Between Heaven and Hell 01. Cold feelings 02. Bad luck 03. Making believe 04. Born to love 05. Bye bye baby 06. When she begins 07. 99 to life 08. King of fools 09. Sometimes I do 10. This time dalin’ 11. Ghost town blues

la musik

V Ä R L D E N S B Ä S TA E U R O D I S C O

ett C60 VÄRLDENS BÄSTA EURODISCO för sommaren, tack! ngen annan musikgenre låter så bra på sommaren som eurodisco. Inte ens reggae kan längre hävda sig som sommarnattens ultimata soundtrack. Eurodisco håller alltid vad den lovar: nonstop party, soldränkta charterstränder, paraplydrinkar och ett 4/4-beat som inte tystnar förrän solen går upp. Det märkliga är att den är så bespottad och

I WHIGFIELD - SATURDAY NIGHT

En dansk bimbo med namnet Whigfield(!), några luttrade italienska producenter och en låt så simpel att den är på gränsen till korkad. Hur skulle det kunna gå fel? Saturday Night lät som den var inspelad i mitt kök, men låtens enkelhet var förstås också dess styrka. Självklart tog den Europa med storm. Uttrycket ”less is more” får en ny dimension här.

TECHNOTRONIC - PUMP UP THE JAM Producenten Jo Bogaert var en av de första att mixa rap med eurodisco i slutet av 80-talet. Hela Technotronics första album är en ovanligt lyckad kombination av eurofierad Detroit-techno och Ya Kid K’s charmigt klyschiga rhymes. De fick dock utstå mycket hat, framförallt i USA där man hade Milli Vanilli i färskt minne, när det framkom att den blåhåriga kvinnan som mimade i videorna enbart var modell. Den riktiga Ya Kid K dök upp till nästa album.

SNAP! - THE POWER Benito Benites och John Garrett III hittade på att de var hårda killar från Brixton. I själva verket var de två teknik-nördar från Frankfurt som tillsammans med den smått bisarre rapparen Turbo B debuterade med detta stycke episk euro-hiphop 1990. Än idag har The Power en kraft som få låtar kan mäta sig med. Ganska ogenerat samplad från amerikanska rapgruppen Power Jams låt med samma namn.

70 | la musik

GIGI D’AGOSTINO - L’AMOUR TOUJOURS Det är ett mysterium att L’Amour Toujours aldrig blev en världshit. Gigi har producerat techno i många år, men detta är något helt annat. Italiensk schlagersång i kombination med en ”blablabla”-hook lika enorm som Roms katedral och en skön old school-produktion. Minuspoäng dock för Gigis nya singel som är en meningslös cover på Dead Or Alives You Spin Me Round

FELIX - DON’T YOU WANT ME Enligt skivbolaget var Felix en blyg 17-årig kille från Londons östra förorter. Han gjorde aldrig intervjuer, ställde aldrig upp på bild. Sant eller inte, Felix är en av få engelsmän genom historien som utvecklat eurodiscon och inte bara kopierat vad som händer på kontinenten. Stora keyboard-riff, lätt bögdisco-vibe och en sångfras samplad från amerikanska r&b-gruppen Jomanda var receptet.

CAPPELLA - U GOT 2 KNOW Gianfranco Bortolottis hitfabrik Media i italienska Brescia har haft sina toppar och dalar genom åren. I mitten av 90-talet hade de en kreativ, och kommersiell, topp med namn som DJ Professor, DJ Pierre och Cappella. Medias sound var hårt och pumpande, och lät mer tyskt än italienskt.

SNAP! - RHYTHM IS A DANCER Eurodiscons kronjuvel och startskottet på Snaps stora comeback 1992 (man hade året innan floppat ganska rejält med uppföljaralbumet till ”The Power”). Rhythm Is A Dancer lät inte som något

avskydd. För innerst inne älskar alla eurodisco. Ta en titt i backspegeln och upptäck en ändlös rad av poppärlor, från dagens DJ Sammy till 90talets Snap! och 80-talets Technotronic. Detta är historiens sexton bästa eurodiscolåtar, samlade på ett C60. Mallorca står åter skrivet i trendvärldens himmel - välkommen!

TEXT OCH KOMPILATION AV JAN EKHOLM

annat med sin bombastiska bas och sitt ödesmättade sound. Mycket riktigt blev den också låten som kom att forma hela den tyska eurodisco-vågen under 90-talet. Arista i USA vägrade först att släppa singeln med motiveringen att den var så ”konstig”. Men när man väl gav efter för Snaps påtryckningar parkerade den bekvämt på amerikanska singellistans första plats. Trots att Turbo B utan att skämmas rimmade ”rhythm is a dancer” med ”my rhymes are serious as cancer”. Min enda invändning: Varför tillåter Snap! alla dessa nya remixar? Fler borde ha samma ståndpunkt som Abba: Man kan inte förbättra ett redan fulländat verk.

DJ SAMMY - HEAVEN Euro-veteranen Sammy från Madrid har mycket att stå till svars för. Hade det inte varit för hans cover av denna Bryan Adamslåt, som lite oväntat blev en av förra årets största hits, hade vi sluppit den enorma våg av urvattnade trance-versioner av powerrock från 80-talet. Men till skillnad från efterföljarna så hade DJ Sammy en unik och väl genomförd idé. Uppföljaren Boys Of Summer är nästan lika bra.

U96 - DAS BOOT Härligt pompös ubåts-euro med en robotröst som ropar ”techno!” emellanåt. Man måste nog vara tysk för att komma på något sådant utan att rodna. Det här var U96 debutsingel, och efter ett par uppföljare med fredsbudskap och ett förskräckligt album glömdes de snabbt bort.

FAITHLESS - INSOMNIA I många år brydde sig ingen om det som Rollo och Sister Bliss släppte, så de hade gott om tid att mejsla fram sitt speciella sound med de bombastiska keyboardslingorna som främsta trademark. Men så upptäckte Tyskland till slut Insomnia och vinden vände för Faithless. Man ansåg sig ha ett viktigt budskap med sin musik, och kan man bara stå ut med det pretentiösa anslaget så är Insomnia, liksom den senare God Is A DJ, svårslagna klubb-anthems.

CULTURE BEAT - MR VAIN Culture Beat kunde ha blivit ett ”Snap light” på allvar om inte Torsten Fenslau, hjärnan bakom gruppen, varit så förtjust i snabba bilar. Han körde av autobahn i sin nya Porsche och omkom tragiskt nog strax efter utgivningen av deras första album. Hans tämligen obegåvade bror kände sig då kallad att ta över, och från den dagen gick allt fel. Men debuten Mr Vain är ett stycke klassisk tysk eurodisco med klisterrefräng. Så vill vi minnas Culture Beat.

BLACK BOX - RIDE ON TIME Italienska dj-stjärnan Lelewel med team samplade discodivan Loleatta Holloway från en gammal Dan Hartman-låt och startade därmed hela italohouse-vågen 1988. Inför albumet hyrde man in fru Holloway för att sjunga på samtliga låtar som kompensation. Men Loleatta var inte nöjd. Hon grät ut i olika tv-program för att Black Box fortsatte att använda en lång svart transvestit som mimade till hennes sång. Skivbolaget svarade med stora annonser i engelsk musikpress: ”Who sings? Who cares?”.

2 UNLIMITED - NO LIMIT Jag kan ha fel, men känns det inte som om 2 Unlimited fått någon form av upprättelse på sistone? Få var lika avskydda som dem när det begav sig. Lika få hade så många och så stora hits. Visst var låtarna ibland på gränsen till enfaldiga, men det krävs onekligen mod för att våga skriva en refräng som ”No no no no no no no no no no no no there’s no limit”.

SASH - ENCORE UNE FOIS Tyska dj:n Sash kopierade egentligen bara Faithless-soundet rakt av. Men han gjorde det bra och lyckades hålla liv i en ovanligt lång karriär med eurodisco-mått mätt, så naturligtvis har han en given plats här.

LASGO - SOMETHING Lasgo ägde förra sommaren med denna underbara plåga. Så här skulle Kim Wilde ha låtit om hon varit tjugo år idag. Tyvärr var Lasgos formtopp kort. De efterföljande singlarna och albumet saknade helt idéer och inspiration.

RIVA FEAT DANNII MINOGUE - WHO DO YOU LOVE NOW? Who Do You Love Now levde ett långt liv som en instrumental låt under namnet ”Stringer” innan Pete Tong, engelsk radio-dj och skivbolags-A&R, kom på idén att låta Dannii sjunga ovanpå. Om det blev bättre? Nja, hon döljer åtminstone inte det faktum att Stringer är ett stycke stor, suggestiv trance.

VENGA BOYS - BOOM BOOM BOOM Dessa glada holländare kändes ibland som ett nytt 2 Unlimited. Venga Boys hade ett nästan lika långt pärlband av hits, lika snabbfästande bubblegum-refränger och samma typ av lyriska mästerverk. ”Boom boom boom boom, don’t want a double room” är den främsta.

CORONA - THE RHYTHM OF THE NIGHT Gamle italodisco-hjälten Lee Marrow gjorde comeback i början av 90-talet. Hans största ögonblick var detta stycke extremt upplyftande europop, som alla dj’s spelade sönder sommaren 1994. Uppföljaren Baby Baby glittrade också ganska bra.

LA BOUCHE - BE MY LOVER Idag, tio år senare, harvar La Bouche fortfarande på. Numera i eurodiscons korpserie och med Afrodite-Kayo som sångerska. ”Bäst före”-datumet är sedan länge passerat, men Be My Lover nådde nästan upp i nivå med Culture Beat. Tyskt, taktfast och med en refräng av storlek XXL.

DR ALBAN - NO COKE 90-talets svenska eurodisco-våg var ganska stinkande (är det någon som med välbehag minns namn som Basic Element, Melodie MC eller Look Twice?). Men det fanns ett undantag: Så länge Denniz Pop och Dr Alban höll sams gjorde de ett antal underbara ”afro goes euro”-klassiker. Denniz trum- och basljud var nyckeln till allt, och den som någon gång hört No Coke på klubb vet hur hårt den knäcker.

la musik

dvd

medlunkan

BETYG: 1-10

Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

REDAKTÖR : ANDERS LUNDQUIST

GOO GOO DOLLS Live In Alaska Image/BMG

OZZY OSBOURNE Live & Loud Epic/SonyMusic

POINTER SISTERS All Night Long Gravity/BMG

Ett av de senare årens mest framgångsrika amerikanska band är MTV-favoriterna Goo Goo Dolls. Denna DVD:n ingår i serien Music In High Places, där man skickar artister till olika världsdelar och dokumenterar hela resan på DVD. Gruppen framför i Alaskas omgivningar versioner av sju låtar, däribland Black Balloon, Broadway, Here Is Gone och Big Machine. För en som inte riktigt förstått bandets storhet är det hela musikaliskt umbärligt, men det är fortfarande en skön DVD att titta på.

Konsert med Ozzy Osbourne som filmades 1993 och sedan tidigare finns utgiven på video. En Ozzy i någorlunda fin form levererar 14 sololåtar och fyra gamla Black Sabbath-klassiker. Bandet, med den bredbente redneckgitarristen Zakk Wylde i spetsen, levererar och det är högt tempo nästan rakt igenom, även om vissa gitarrsolon är för långa. Men inget bonusmaterial har adderats sedan videoutgåvan vilket ju alltid känns lite trist. SÅ stor skillnad är det ju inte mellan DVD och video.

Speltid: 58 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1, DTS 5.1

Speltid: 1 timme 52 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

1974 framträdde Pointer Sisters inför 80 000 jublade afrikaner i Zaire. Den Oscarsbelönade regissören Leon Gast (When Were Kings) var på plats och dokumenterade den kabaréliknande showen, som ingick i en tredags festival med musik och sport (där även den legendariska boxningsmatchen mellan Muhammed Ali och Gorge Forman ägde rum). Speltiden är lite snål och det hela är ganska enkelt filmat, och känns lite ”gammalt” utan att kännas klassiskt. Vänta er ingen högenergisk discosoul á la I´m So Excited, detta drar mer åt en kabarévariant av jazz och funk.

SMOKEY ROBINSON Standing Room Only Image/BMG

ANGIE STONE Live In Vancouver Island Image/BMG

Smokey Robinson var dels den legendariske frontfiguren i Motowngruppen Miracles men är också en av de mest framgångsrika (och bästa) låtskrivarna någonsin. Få har som han kunnat fånga en allmängiltig känsla av relationers olika stadier med några få fraser och en passande melodi. På denna två år gamla konsert från Bally´s Grand Opera House i Atlantic City levererar han en show som inkluderar 16 låtar, de flesta verkliga klassiker. Vad sägs om My Girl, The Tears Of A Clown, Ooo Baby Baby och The Tracks Of My Tears. Smokeys största styrka var dock alltid låtskrivare och han har inte ens kvar hela sitt gamla omfång, utan rösten känns svag och saknar lyster. Typisk TVshow som kunde ha hetat Long-standing fans only.

Många av oss hade chansen att se Angie Stone på Stockholm Jazz festival förra året, då hon fyllde den mörka sommarnatten med sin sensuellt grooviga soul. Här ser vi henne i en dokumentär som skildrar hennes vistelse i de kanadensiska skogarna. DVD:n ingår i serien Music In High Places, där man skickar artister till olika världsdelar och dokumenterar hela resan på DVD. Stone säger filosofiska saker och framför däremellan sju låtar med sitt supertajta band på hängbroar och liknande ställen, där man får se det överväldigande kanadensiska landskapet på Vancouver Island i British Columbia. Förutom musik och dokumentära inslag rymmer DVD:n en artistbiografi.

Speltid: 59 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

72 | la musik

Speltid: 54 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1 samt DTS 5.1

BADEN POWELL Velho Amigo O Universa Musical de Baden Powell Universal Music Välgjord och ingående dokumentär som spårar den numera bortgångne brasilianske Baden Powells rötter. Han var klassiskt skolad och gav sig därefter på jakt efter musiken afrikanska rötter och blev snart en förebild för en ny generation brasilianska musiker som delvis tack före honom kom att känna stolthet över sitt hemlands rytmer och harmonier. Dokumentären är gjord av Powells vän, fransmannen Jean Claude Guiter. Det talas portugisiska men engelsk och fransk textremsa finns att tillgå. Som bonus finns två sånger framförda av Powell på sologitarr.

Speltid: 40 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och stereo

Speltid: 54 minuter Ljud: Dolby Stereo

RYAN ADAMS Live In Jamaica Image/BMG

MAGNUM A Winter´s Tale Classic Rock/BMG

Ingår i serien Music In High Places. Ryan framför sju låtar live, med eller utan band (och mer eller mindre akustiskt). Dock inte inför publik, utan för sig själva på verandor och torg, som ger en skön bild av Jamaica. Den lilla dokumentären The Real Story känns emellertid rätt tramsig och ogenomtänkt (vilket dock har sin ursäkt i att den ursprunglige regissören av ”behind the scenes”-filmen fick nödlanda i St. Louis på grund av ett njurstensanfall). Den andra dokumentären, där Adams träffar och spelar med idolen Toots Maytal, är mer givande. Ryan verkar vara en musikant av den gamla skolan, inte främmande för jam och att plocka fram gitarren vid alla tänkbara tillfällen. Som helhet är det dock ganska lite musik för pengarna.

Speltid: 58 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1 samt DTS 5.1

Speltid: 1 timme 15 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1

Engelska Magnum var under sin storhetstid på 80-talet ett av de bästa melodiska rockbanden i den mer pompösa skolan. Låtskrivaren Tony Clarkin har en gåva för melodier och att skapa stämning med sina texter och Bob Catley är rätt vokalist för att leverera dem. I synnerhet On A Storyteller´s Night (från vilken man framför många låtar här) är gjuten i ett stycke. Denna konsert är inspelad i december 1992. Bandet utstrålar sympati och man känner faktiskt julstämningen i hemstaden Birmingham när de avslutar med We Wish You A Merry Christmas. Låt er inte luras av de 15 minuter som kallas ”extra features”. Det är ren reklam för andra produkter från samma videobolag och har inget med Magnum att göra.

DVD

RAGE The Video Link Sanctuary/Showtime Livekonsert med tyska thrash/heavy metalbandet Rage, inspelad i Hamburg under paketturnén Melodic Metal. Deras senaste album var den femte fullängdaren The Missink Link, därav titeln. Medlemmar var vid inspelningstillfället Peavy Wagner (sång, bas), Manni Scmidt (gitarr) och Chris Efthimiadis (trummor) och detta var en av de sista spelningarna med denna sättning. Rage levererar, i synnerhet för att bara vara en trio, men den engelske Kerrang/Classic Rock-journalisten Malcolm Domes kommenterar till låtarna på det alternativa audiospåret är pliktskyldiga och saknar helt intressanta anekdoter.

Speltid: 55 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och stereo

CREAM Strange Brew Atlantic Vision/Warner Music Den första ”supergruppen”, tillika powertrion, bestående av Baker, Bruce och Clapton intar en större teater och spelar åtta låtar, alla mer eller mindre klassiska. Det osar sent 60tal och man förstår hur gruppen blev så legendarisk. Dessutom hittar vi ett ovanligt framträdande av Jimi Hendrix där denne spelar Creams Sunshine Of Your Love. Utöver liveframträdandena och en del som filmats när det begav sig hittar vi intervjuklipp med samtliga medlemmar samt exempelvis John Mayall och, lite otippat, Alex Van Halen (!). En klassisk konsert från en klassisk era, även om bandet delvis var medskyldigt till andra bands kommande soloonanerande och just begreppet supergrupp.

Ljud: L-PCM Stereo Speltid: 59 minuter

BLACK SABBATH Never Say Die Sanctuary/Showtime Filmkamerorna är sällan på plats när grupper gör sina bästa konserter. Det motsatta gäller också, det vill säga att konserter ibland filmas som kanske hade mått bättre av att inte bevaras för eftervärlden. Denna Sabbathshow från London 1978 tillhör kanske de sistnämnda. Efter nära ett decennium av doom och droger hade originalkvartetten från Birmingham definitivt börjat förlora greppet. De hade just släppt sitt kanske svagaste album dittills, Never Say Die. Den

alltmer oberäknelige Ozzy Osbourne hade nått ännu djupare i alkohol- och drogmissbruket än sina kollegor (även om trumslagaren Bill Ward sannerligen inte låg långt efter). Ozzy hade redan lämnat bandet en gång men kommit tillbaka efter en kort tid. Han skulle snart få sparken igen. Denna gång skulle han inte komma att återvända förrän två decennier senare. När en sångare inte är i form märks det extra tydligt. Ozzys röst är söndersjungen och i flera av låtarna (exempelvis Electric Funeral och Children Of The Grave) sjunger han konstant en halvton under musiken, vilket för alla utom den tondöve är rent plågsamt att lyssna på. Några låtar gör de förvisso med äran i behåll, muskelminnet fungerar, ungefär som hos den lika trasige Ace Frehley men det är absolut inte en klassisk konsert. Om man bortser från Ozzys hela uppenbarelse så är de rena Spinal Tap-ögonblicken dock rätt få. Vilket i och för sig också är ett minus, ur ren underhållningsaspekt. Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1 Speltid: 1 timme

BLONDIE Live! Unite Limited/BMG New York-bandet Blondie gjorde en märklig resa under andra halvan av 70talet. Gruppen bildades 1974 och fick skivkontrakt 1976. De spelade någon sorts powerpop och slog igenom som del av new wave-scenen på CBGB´s. Men deras melodiska musik hamnade snart på radion i takt med att gruppens musik blev allt mer varierad och bred. Snart hade man både disco, synt, rap och tropiska inslag i sin musik och hade hits över hela världen. Bandet hade precis passerat sin musikaliska topp då gitarristen Chris Stein diagnosticerade som allvarligt sjuk i den genetiska sjukdomen pemphigus (som han först många år senare blev frisk från). Bandet bestämde sig för att splittras, delvis för att Deborah Harry skulle kunna ta hand om Stein, som också var hennes livspartner, samt göra solokarriär. Denna DVD rymmer bandets avskedsspelning, i Toronto, Kanada. De kompletteras av en blåssektion och en extragitarrist och låter precis som de ska. 1982 var filmade konserter inte lika utvecklade som i dag och det hela kan kännas lite ”gammalt”. Dessutom är speltiden på under en timme ganska snål och bonusmaterial saknas helt. Magin saknas, men ändå är det hela en fin påminnelse om vilket snärtigt, originellt band Blondie, vilken imponerande rad hitlåtar de åstadkom och vilken förbaskat cool trummis Clem Burke var (och är). Eftersom denna konsert gjordes 1982 och bandet av förklarliga skäl vill visa en del av sitt nyare material saknas dock många av de tidiga höjdarna, som Denis Denis. En låt man definitivt kunde ha spelat i stället för en fullständigt onödig cover på Start Me Up. Blondie återförenades i slutet av 90talet.

Speltid: 56 minuter Ljud: Stereo

THE CHIEFTAINS Down The Old Plank Road RCA/BMG Irländska folkmusikveteranerna The Chieftains arbetade häromåret i Nashville och gjorde på Ryman Auditorium en speciell konsert med ett stort antal amerikanska country- och folkmusikartister. I varje låt på denna tvåtimmarskonsert har man minst en gästartist, och namnen är prominenta: Buddy och Julie Miller, John Hiatt, Emmylou Harris, Alison Krauss och Ricky Skaggs och många fler. Under konserten, som är påkostad och bra filmad, finns många fint fångade ögonblick för den som gillar musik med rötter och en prisvärd produkt. Bland bonusmaterialet finns vi bland annat två ”behind the scenes”dokumentärer, intervjuer, och diskografi.

Speltid: 2 timmar plus bonusmaterial Ljud: PCM Stereo, Dolby Digital 5.1

ROD STEWART It Had To Be You; The Great American Songbook BMG Förra året släppte Rod Stewart ett album där han tolkade ett antal amerikanska evergreens, alltså de jazz/ schlagerlåtar som kollektivt brukar gå under benämningen The Great American Songbook. Responsen var minst sagt blandad i media, men Stewart gick vidare med att spela in denna unika konsert, där han med stor orkester framför albumets låtar samt ett antal av sina vanliga hitlåtar. Rösten är svag Stewart har tyvärr inte ens kvar sitt forna kraxande men denne ”loveable lad” genomför ändå projektet med en viss vigör. En entertainer har han alltid varit. Förutom konserten ser vi som bonusmaterial en intervju med Rod och albumets producenter, en musikvideo till These Foolish Things, fotogalleri, biografi, diskografi och möjlighet att se vissa låtar ur alternativa kameravinklar.

Ljud: 5.1 Dolby Digital och stereo Speltid: 1 timme 35 minuter

JOURNEY 2001 Sony Music Journeys startade redan 1972 som fusionband. Gitarristen Neal Schon hade just lämnat Santana och även Journey hade initialt tonvikten på instrumentalmusik. Allt ändrades efter tre album, då sångaren Steve Perry kom med och bandet valde en mer kommersiell touch, med Perrys ljusa, soulinfluerade sångstil i förgrunden. Journey blev ett av USA:s största så kallade AOR-band, och nådde sin höjdpunkt med 1981 års album Escape men två album senare splittrades bandet. På senare år har man gjort återföreningsförsök med Perry, som dock är mentalt instabil och bara medverkade på Trial By Fire men vägrade turnera. Nu har man med en soundalike vid namn Steve Augeri samt nye trummisen Deen Castronovo (Bad English) gjort albumet Arrival, som var aktuell för utgivning när

denna konsert spelades in i Las Vegas i december 2000. Här finns 19 låtar, de flesta hits. Dessutom solopartier från Schon och klaviaturspelaren Jonathan Cain (bandets minst skickliga musiker men bäste låtskrivare) samt ett rockigt jam. Allt låter precis som det ska, vilket innebär att belackare finner det kliniskt och klyschigt medan fans tycker om att det är tajt, pompöst och välspelat. Det låter Journey, helt enkelt. Stora klangsjok blandas med feta gitarrer och romantiska texter. Bandet är i god form och det hela är kliniskt rent filmat, utan nyskapande idéer men också utan experiment som man riskerar att tröttna på. Bonusmaterialet inkluderar bildgalleri och en ganska pliktskyldigt skriven biografi om bandet. Ljud: Dolby Digital 5.1 Surround Sound, PCM Stereo. Speltid: 1 timme och 46 minuter

ACOUSTIC ALCHEMY Sound Of St. Lucia Image/BMG Brittiska Acoustic Alchemy spelar en typ av musik som brukar kallas ”smooth jazz”. En genre som seriösa jazzkännare brukar fnysa åt och som har sitt främsta utlopp i speciella radiokanaler som skräddarsytts för instrumentalmusik som både funkar att ha i bakgrunden och (i bästa fall) att lyssna aktivt på. Acoustic Alchemy själva påpekar gärna att de fanns innan genren ”smooth jazz” uppfanns och att de föredrar att se sig själva som ett instrumentalt popband, då deras låtar är koncisa och innehåller få solon. De startade som en akustisk gitarrduo men har på senare år utökat med en rytmsektion samt klaviaturer. Den patenterade kombinationen av nylonsträngad och stålsträngad akustisk gitarre är dock fortfarande i centrum. Denna konsert spelades in i St. Lucia i den karibiska övärlden då dess jazzfestival nyligen firade 10 år. Man framför både äldre låtar och material från den vid inspelningstillfället senaste plattan The Beautiful Game. Konserten innehåller 14 låtar och det hela är habilt och svänger på ett milt, vänligt vis. Behagligt men föga utmanande för örat.

Speltid: 1 timme och 37 minuter. Som bonusmaterial återfinns en intervju med bandet samt en TV-spot för St. Lucia som turistort (!). Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1 samt DTS 5.1.

STEVIE RAY VAUGHAN & DOUBLE TROUBLE Live From Austin, Texas Epic Music Video/Sony Music På denna DVD hittar vi två livesessions från TV-serien Austin City Limits. Hälften av materialet kommer från perioden då Vaughan just gjort sitt första album med kompbandet Double Trouble, Texas Flood. Han var 1983 28 år, påtagligt nervös men också hungrig att visa vad han gick för, men hans osunda leverne hade redan börjat ta ut sin rätt. 1989 var han 35 och hade just släppt sitt sista album med Double Trouble (In Step), skippat droger

la musik

DVD

och alkohol och visade en helt annan säkerhet. Enligt programmets producent är den sistnämnda halvan den populäraste konserten i liveseriens 20-åriga historia. Ett år senare omkom han i en flygkrasch. Totalt handlar det om 10 låtar från TVshowerna samt en postumt producerad video till hans cover på Jimi Hendrix vackra Little Wing. Ljud: Dolby Digital Surround Sound, Dolby stereo Speltid: 50 minuter

PAUL WELLER Live Two Classic Performances (Independiente/Sony Music) Som titeln antyder handlar det om två konserter med den gamle jamlegenden. Dels ett elektrisk framträdande i Hyde Park, som är en full konsert på hela 24 låtar från hela hans solokarriär inget som han skrev under tiden med The Jam, tyvärr. Ett par jam-låtar får vi dock på den akustiska konserten, döpt till Days Of Speed, och som är inspelad för det engelska TV-programmet Later med Jools Holland. I That´s Entertainment gästar en viss Noel Gallagher på sång och akustisk gitarr och i Town Called Malice hoppar Jools själv in på piano. En intim och trivsam show. Dessutom finns på denna DVD en intervju med Weller.

Ljud: Dolby 5.1 och stereo Speltid: 2 timmar och 50 minuter

PEARL JAM Single Video Theory Sony Music Denna dokumentär från inspelningen av 1998 års ganska rockiga och framjammade studioalbum Yield, som följde den något experimentella No Code. Regissören Mark Pellington varvar intervjuer med hela ”live i studion”-versioner av de flesta låtarna från albumet. Det börjar lite segt men snart sugs man in i det speciella Pearl Jamsoundet. Medlemmarna har kanske inte världens mest karismatiska personligheter men är mycket ärliga och verkar ha självinsikt. Det är också intressant att se att en del av den gamla spänningen finns kvar. Medlemmarna konstaterar till och med att de inte riktigt förstår varandra men att det inte heller är nödvändigt. Inget bonusmaterial.

Speltid: 50 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1

KENNY ROGERS Live By Request Sanctuary/Showtime

Countrymannen och singer/ songwriterveteranen Kenny Rogers räknas som en av världens mest framgångsrika soloartister. Denna DVD rymmer en liveinspelad konsert från Sony Music Studios i New York, där tittare fått ringa in

74 | la musik

och önska låtar. Eftersom Kenny sitter med en stor orkester och alla utan problem drar igång vad som än önskas, misstänker man att det hela inte är fullt så spontant som det ser ut. Att se en skäggig gubbe stå helt stilla och sjunga är kanske inte den största av visuella av upplevelser. En välspelad, välsjungen och jämn konsert är det likafullt, med 17 av Kennys mest kända låtar, exempelvis den egna The Gambler, Gibb-brödernas Islands In The Stream och Bob Segers rysarballad We´ve Got Tonight, den sistnämnda i duett med Linda Davis (en av Reba McIntyres skyddslingar). Andra gästartister medverkar också. Glittrig amerikansk country light med inställsam grundton. Men också påkostat, välljudande och flera klasser över svenska dansbandsversioner av densamma. Speltid: 1 timmer 25 minuter Ljud: Dolby Digital stereo och 5.1, DTS

LED ZEPPELIN DVD Warner Music Ja, Led Zeppelins första DVD är den fest för fansen som utlovats och visar med all önskvärd tydlighet varför bandet nådde sin status. Många gamla klipp tenderar att vara genanta för de flesta band, men Zeppelin var uppenbarligen både ”färdiga” och sensationella från dag ett. Man har dessutom valt de dryga fem timmarna med omsorg. Av detta material kan man till och med få känslan av att Robert Plant alltid prickade tonerna, vilket knappast var fallet på de flesta konserter. Det hela börjar med en fantastisk konsert inspelad på Royal Albert Hall 1970. Man ser hur bandet osar av självförtroende och känner den ömsesidiga respekt som finns mellan medlemmarna. De känns fortfarande unga och hungriga, men spelar med en pondus som brukar karakterisera veteraner. Alla är i god form. John Paul Jones var i och för sig alltid den verkliga klippan. Men Plant sjunger ovanligt rent. Bonham är ännu inte trött och alkoholiserad. Och Page är fortfarande motsatsen till det svettiga, apatiska heroinvrak han i slutet av 70-talet hade reducerats till, fråga exempelvis de som var med i Polarstudion när Zep spelade in sitt sista studioalbum In Through The Out Door! Utöver denna kanonspelning hittar vi på den första DVD:n en promotionvideo för Communication Breakdown, fyra livelåtar filmade av Danmarks Radio, en sju och en halv minuter lång version av Dazed And Confused från Supershow samt både Communication… och Dazed… från Tous En Scéne. Allt bonusmaterial är filmat 1969. DVD 2 rymmer Immigrant Song, fyra extremt välredigerade upptagningar från Madison Square Garden 1973 (och frågan är om Page spelat bättre än i Since I´ve Been Loving You), sex låtar från Earls Court 1975 och sju från Knebworth i augusti 1979. Det skulle bli bandets två sista konserter, då trumlagaren John Bonham dog snart därefter (enligt myten efter inmundigande av 42 vodkadinkar).

Här blir materialet successivt allt ojämnare och bara bitvis känns bandet lika vitalt och hungrigt som i Royal Albert Hall. Bonusmaterial är olika snuttar inklusive intervjumaterial från New York och Australien samt två promotionvideor som 1990 sattes ihop av olika arkivklipp för att lansera den då aktuella CD-boxen.

BRIAN WILSON On Tour Sanctuary/Showtime Det har varit glädjande att se Brian Wilson komma tillbaka som fungerande artist och människa på senare år. Den musikaliske visionären i The Beach Boys vågade till och med ge sig ut på turné häromåret. Denna varma dokumentär visar med all önskvärd tydlighet att den briljante tonarkitekten fortfarande finns kvar bakom den skygga personligheten. Här finns öppenhjärtiga intervjuer med både Brian och många av hans celebra fans (exempelvis Pete Townshend och Neil Young, som jämför honom med Mozart). Men framför allt en massa musik, där Brian och hans tiomannaband gör makalöst exakta versioner av de finaste Beach Boys-låtarna. Wilsons favoritlåt är Too Much Heaven med BeeGees. Att ingen kan få för mycket himmelrike bevisas av Wilsons musik. I sanning änglamusik och ett slags upprättelse för en mästare som ett tag hade räknats ut av de flesta.

Speltid: 1 timme 17 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och stereo, DTS

PAUL MCCARTNEY Back In The U.S. EMI Jag tänker inte ens ge mig in diskussionen om vem som är/var störst: Paul eller John. De gjorde fantastiska saker tillsammans och jag är tacksam för att åtminstone någon av ”beatlarna” lever än, så jag härom månaden fick höra Paul framföra många av sina, Wings och The Beatles klassiker på riktigt. Europaturnén rymmer ÄNNU fler låtar än denna späckade DVD. Som souvenir duger den alldeles utmärkt. Sir Paul har ett alldeles utmärkt band, biffigt respektive spretigt när det behövs, fantastiska på stämsång och ett oerhört underhållande kraftpaket på trummor i form av Abe Laboriel Junior (Pappa Senior är en av Los Angeles mest legendariska studiobasister). Det är himla kul att få höra flera Beatleslåtar i en livesituation första gången. Exempelvis den oerhört positiva och snygga Getting Better, som visar varifrån band som Jellyfish, 10cc och XTC fått en del av sin inspiration. Denna DVD skapar en känsla av event, man reser liksom med gänget på turné. Och även om McCartney har ett lite ytligt man-next-door-manér är det väl bättre än om en man på 60 plus försökte leva upp till en rockstjärnemyt. Vi vet ju ändå att han inte är fullt så präktig.

Speltid: 2 timmar 30 minuter (inklusive dokumentära inslag) Ljud: 5.1 Dolby Surround och stereo

SLADE In Flame Union Square Pictures/Showtime När Slade, ett lättsamt rock ´n´ roll/ glamband från the North Country i England, i mitten av 70-talet bestämde sig för att göra en långfilm väntade sig alla en humoristisk och sprallig rockkomedi. Döm om folks förvåning när Slade, stöttade av sin manager Mickie Most med ett förflutet i Animals, gjorde en riktigt realistisk film om ett rockbands vedermödor i en rutten bransch. Visst fanns en del Spinal Tapska anekdoter, även hämtade från andra bands turnéupplevelser. Men i stort sett var det en ganska dov film, och framstår som rena diskbänksrealismen jämfört med de flesta rockfilmer. Men den är trovärdig och har viss stämning, inte minst tack vare det suggestiva ledmotivet som baserats på bandets kanske bästa låt, How Does It Feel. Det fiktiva bandet Flame har ganska lite med Slade att göra, även om rollerfigurerna anpassades efter medlemmarnas kapacitet som skådespelare (låtskrivarna Noddy Holder och Jim Lea drar inte oväntat det tyngsta lasset). Som bonus rymmer DVD:n en lång, nygjord intervju med den fryntlige Noddy Holder, så pratglad att han berättar det mesta två gånger i rena upphetsningen. Han verkar stolt över att folk bryr sig om filmen än i dag och har all rätt att vara det. Men fotogalleriet var bland det snålaste jag upplevt på länge.

Speltid: 1 timme 30 minuter + 50 minuter intervju Ljud: ej angivet

PETER GABRIEL Secret World Live Real World/Virgin Den har tidigare bara funnits på video (och laserdisc) men nu är filmupptagningen av Peter Gabriels förra turné (som genomfördes1993) äntligen ute på DVD. Trots att jag musikaliskt föredrar Gabriels senaste album Up före Us, har jag motsatt åsikt om de tillhörande scenshowerna. På denna DVD visar Gabriel sig från sin bästa sida, pretentiös men med värmen intakt. Visuellt idérik (telefonkiosker, båtar, specialkameror), men ändå utan att koreografi, regi och scenografi står i vägen för musiken, vilket jag bitvis upplevde att den gjorde i Globen i våras. Denna DVD är i stort sett en enda lång njutning från början till slut. Min enda invändning är att hela sju låtar är hämtade från Us, som jag personligen upplevde som en svagare version av föregångaren So. Som vanligt går det inte att förringa den ständige följeslagaren, basisten Tony Levins betydelse för Gabriels sound. Inte en skivinspelning eller turné har genomförts utan Levins karakteristiska behandling av såväl traditionell elbas som Chapman Stick och jag undrar om musiken hade haft samma hypnotiska effekt på Gabriels lyssnare utan dessa ingredienser. På DVD:n finns en del bonusmaterial som inte fanns på laserdisc.

DVD

Till exempel dokumentärt material om både denna turné och den senaste, en video till den lugna versionen av Steam, som vida överträffar den tungfotade elefantdiscon i den kända versionen. Speltid: 1 timme 45 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1, DTS

JOE JACKSON 25th Anniversary Special Image/BMG Ända sedan han konkurrerade med Costello om titeln smartaste engelska new wave-artist i slutet av 70-talet har jag troget följt Joe Jackson på hans utflykter i jazz, latinamerikanska rytmer och orkesterverk, alltid lika nyfiken på vad denne upptäcksresande i musik ska göra härnäst. Det känns därför närmast förvånande att se en DVD som tillkännager hans första kvartssekel som skivartist. Tiden går fort när man har kul. Den kanske bästa livekonsert jag sett på TV var när Joe Jackson och hans makalösa band (helt gitarrlöst men rikt på slagverk och klaviaturer) spelade på Rockpalast (svensk TV kallade det Maratonrock) för 20 år sedan. Jackson hade just släppt Night & Day, ett temaalbum om New York, där han bosatt sig två år tidigare och fortfarande bor. På denna DVD återfinner vi två av nyckelmedlemmarna från denna era: basisten Graham Maby och slagverkaren Sue Hadjapolous. Mycket av materialet är hämtat just från nämnda platta, samt den sena uppföljaren, Night & Day 2, som släpptes för två år sedan. Men också coola omarrangemang av gamla favoriter som Is She Really Going Out With Him, och Got The Time (som Anthrax, av alla band, haft en hit med). Vi får också en intervju med Jackson om hans syn på musik och sin egen karriär. Till bonusmaterialet hör också det som händer innan konserten. Aftonen börjar nämligen med att Jackson kommer in och berättar att han ska börja kvällen med högläsning ur sin bok. Publiken (amerikansk förstås, förlåt mina fördomar) skrattar glatt: Jackson behagar med oss skämta aprilo, typ. Vilket hans egen publik, om någon, borde veta att han inte gör. Joe Jacksons A Cure For Gravity är en av de bästa musikaliska självbiografier jag läst. Den har dessutom den sympatiska och ovanliga infallsvinkel att den bara tar upp de hårda åren när Jackson är en nobody som harvar på den långt ifrån glamorösa engelska pubscenen och slutar när han 1978 får skivkontrakt. Konserten är förstås bäst. Men det är också en fröjd att se hur han med sin humoristiska och träffsäkra prosa sakta vinner över publiken. En påminnelse om att vissa delar av rockmyten inte stämmer: man kan göra vital populärmusik fast man är både intelligent och skrivkunnig. Hoppas Rockpalastkonserten släpps på DVD.

Speltid: 58 minuter + bonusmaterial Ljud: Dolby Digital 5.1, mono samt DTS 5.1

TOMAS LEDIN Just då! Anderson/Warner Music/Sandrew

OZZY OSBOURNE Don´t Blame Me Epic/Sony Music

Just då! är en riktig mastodont till dubbel-DVD. Det står tre och en halv på omslaget men den är ännu längre. Totalt över fyra timmar med både levande musik, intervjuer, biografi, dokumentära inslag, musikvideor och något så ohippt som karaoke. Här i Sverige har den förmodligen bara konkurrens av Roxettes samlade videor i fråga om omfång och speltid. Denna DVD är också mycket riktigt redan den mest sålda svenska musikDVD:n någonsin (mer än 40 000 sålda exemplar i skrivande stund). För Ledins många fans är det allt man kan önska sig, generöst tilltaget och gott om exklusiva inblickar i hans över 30 år långa karriär. Ledin har dock alltid varit ett lite reserverad i en intervjusituation (och inte undra på, så mycket personangrepp han utsatts för i media och av vissa kollegor). Riktigt så nära som jag skulle önska kommer vi därför aldrig i intervjuerna. Men som helhet är detta en exemplarisk utgåva. Det som drar ner från toppbetyg är den nasala sångstil som tyvärr verkar vara oundviklig i sammanhanget och att Ledins olika kompband inte alltid varit de mest lyhörda (de är bra när det ska rockas men låter ofta mer stela och kliniska när nyanserna ska framhävas). Men saknar man det svenska folkparksfenomenet ger konsertsekvenserna en rejäl flashback.

THE BEATLES Anthology EMI Videoversionen av The Beatles Anthology (åtta kassetter) rymde hela deras historia på tio timmar. Färska intervjuer blandas med klassiska arkivklipp. Vad mer kan man begära? Bonusmaterial kanske. Javisst, i den nya boxen finns på en femte DVD hela 81 minuter med material som inte fanns på video, bland annat får vi se 90talets Harrison, McCartney och Starr jamma på gräsmatta och i replokal. The Beatles var världens bästa band. Detta är deras fantastiska historia för endast 600-700 spänn. Det är faktiskt överkomligt för de flesta som verkligen bryr sig. Förlåt att jag skriver som en reklamman, men ibland är det bara att kapitulera. Det enda som hindrar denna box från att få toppbetyg är de nyare intervjuerna. George Harrison är ganska butter och Sir Paul har en tendens att simplifiera och banalisera. Sedan är det kanske logiskt att herrarna faktiskt ibland har betydligt sämre minne än sina fans. Här har vi några av de få västerländska personer i sin generation som faktiskt inte var besatta av The Beatles mellan åren 1963 och 1970.

Speltid: 11 timmar och 15 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1, DTS 5.1 och stereo

Denna DVD har underrubriken The Tales Of Ozzy Osbourne och släpptes ursprungligen på video 1991, när albumet No More Tears var aktuellt. Det hela är en dokumentär om Ozzys solokarriär, och även om den inte slår The Osbournes i underhållningsvärde är det som alla vet en ganska fantastisk historia som berättas i ord och toner. Framför allt är det imponerande hur hustrun och managern Sharon lyckats hålla detta vrak, denna stora baby inte bara vid liv, utan på topp. Det är gripande när de inblandade talar om det älskvärda underbarnet Randy Rhoads, som tragiskt gick bort när han skulle förverkliga sina musikaliska drömmar. Och det är både onödigt och oansvarigt när man filmar Ozzy i färd med att suga i sig droger. Bortsett från det vanliga, biografi, diskografi och interaktiva menyer, finns inget bonusmaterial jämfört med videoutgåvan.

Speltid: 1 timme 36 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1, PCM stereo

PETULA CLARK This Is My Song The Ultimate Portrait of… Sanctuary/Showtime Engelskan Petula Clark, allra mest känd för Downtown, är en överlevare och tycks ha behållit både röst, charm och omdöme genom sin karriär, som här berättas i intervjuer med både Petula och hennes gamla samarbetspartner och låtskrivare, sköna klipp från gamla TV-shower och en del relativt nyinspelade konsertinslag. Nio klassiker framförs i sin helhet och det framstår tydligt att Clark tillhör den kategori engelska artister som går under vinjetten pop i hemlandet medan vi i Sverige kallar det underhållning eller popschlager av 60-talssnitt, exempelvis Lill Lindfors, Siw Malmqwist, Anita Lindblom. Fast Petula sjunger bättre och jag får bitvis en känsla av en kvinnlig Bowie i aktion. Kanske är det hennes återhållna musikalvibrato. Förutom dokumentären finns diskografi och fotogalleri. Som helhet en ganska typisk TV-dokumentär men man fattar onekligen sympati för damen. Bonusmaterialet består av en diskografi och är därmed inte mycket att hänga i julgranen.

Speltid: 55 minuter Ljud: Mono

KANSAS Device Voice Drum SPV I dag släpps ofta liveskivor och liveDVD ungefär samtidigt och oftast är det inget snack om vilket man ska köpa, då en DVD inte är mycket dyrare. Dock kan man invända att ingen blir glad av att se dessa gubbar spela, det är definitivt musiken och inte utseendet som gjort

dem till ett av de största amerikanska banden i gränslandet mellan radiorock och progressiva tongångar. Här får vi som väntat alla bandets klassiker. Men det är också kul att de inte glömmer bort att spela något från underskattade In The Spirit Of Things (producerad av en viss Bob Ezrin). Ibland sitter spelet inte riktigt ihop som man skulle önska och Rich Williams räcker inte riktigt till som ensam gitarrist i ett band som alltid haft två gitarrister. De som tidigare varit med är Kerry Livgren (fortfarande Kansas huvudsaklige låtskrivare, trots att han inte längre är med i bandet) och Steve Morse (i dag i Deep Purple). Device Voice Drum är inte bara en titel som kan förkortas till DVD (oj så smart), det är också en dataanimerad maskin som är precis vad den heter. Min åttaårige son tycker att den är kul att titta på men det känns mest som en gimmick. De DVD:n inkluderar som bonusmaterial intervjuer, diskografi och en dokumentär om inspelningen. Speltid: 1 timme 44 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1 och Dolby Surround 2.0

QUEEN Live At Wembley EMI Efter Queens universellt hyllade framträdande på Live Aid i juni 1985 på Wembley Stadium var det ganska självklart att de ett år senare skulle följa upp sin komprimerade hitparad med egna konserter där. Det blev två utsålda kvällar och ändå fick inte alla som önskade biljetter. Deras Live Aid-framträdande skedde dagtid, denna gång föll mörkret under konserternas gång och man fick därefter ta del av en helt annan ljusshow. Gruppen drar igång med ett av sina rockiga spår, den i riffväg kraftigt Highway To Hell-influerade One Vision, som inleder det då aktuella albumet A Kind Of Magic och sedan följer ytterligare 27 låtar, varav 23 kommer från hela gruppens karriär dittills och fyra är rock ´n´ rollklassiker som Tutti Frutti och You´re So Square (Baby I Don´t Care). Allt exemplariskt levererat, bortsett från att John Deacon uppenbart förtjänar medlemskap i samma klubb som Bill Wyman, John Entwistle och John Paul Jones: okarismatiska och till synes uttråkade basister i ett av världens största rockband... På DVD 2 hittar vi under samlingsnamnet Unseen Wembley en massa bonusmaterial. Nygjorda intervjuer om konserten gjorda med Brian May, Roger Taylor, bandets manager och Wembleys chef, filmsekvenser från bakstageområdet, ett inslag om Wembley Stadium, tidigare outgivna inspelningar från konserterna, repetitioner och fotogalleri. Dessutom något man kallar Queen Cam, där man i fyra låtar kan välja att se en kamera följa sin egen personliga favoritmedlem i Queen.

Speltid: Över 4 timmar Ljud: Dolby Digital 5.1 och stereo

la musik

krönika: side b

It ain´t over…

aul Carrack, herregud säger jag, denna röst. Denna röst som trollbundit mig sedan jag för första gången hörde sagolika How Long som Carrack som medlem i Ace skrev till gruppens debutalbum Five-A-Side redan 1974. How Long slits aldrig ut (mästerverk gör sällan det, naturligtvis…). Men som jag sedan väntat. Väntat på att Carrack ska skapa samma magi igen. Visst, Silent Running, The Living Years och Over My Shoulder (på den sistnämnde var Carrack också medkompositör) som han vokalt förgyllde som medlem i Mike & The Mechanics, är också mäktiga och slitstarka. Visst var det också snyggt i poprena Squeeze för sisådär drygt 20 år sedan. Och visst, Carracks soloalbum har sporadiskt glimtat till. Men de har som helhet betraktat på något sätt bara kittlat smaklökarna och sedan lämnat mig törstandes efter mer och funderandes på när pusselbitarna ska falla på plats, när RÖSTEN ska ge oss det som RÖSTEN har kapacitet för. Som den lovar. Ett helt album med Carrack-magi. Ett album med en doft och känsla av How Long. Även om de två inte är magiska album så tror jag vändpunkten kom 2000 med albumet Satisfy My Soul och 2001-års Groovin. Här börjar Carrack på allvar få ordning på grejerna. Satisfy My Soul var fram till då det mest homogena Carrack släppt. Ett år senare släpper han Groovin, ett ganska anspråkslöst coveralbum där Carrack själv producerade och framförde sina favoritlåtar (Steve Beighton på sax var den enda musikaliska utomstående hjälpen). Låtar som Harvest For The World, Walk On By och Baby I Need Your Lovin. Carrack gav inte låtarna en ny dimension. Men han gav dom sin röst och sådant innebär att den mest uttjatade klassikern kan få en ny värme och mening. Och så klipper han då helt plötsligt till med nya albumet It Ain´t Over… Jag inbillar mig att Carrack gillade stämningsläget i Groovin för även om det var ett coveralbum så känns It Ain´t Over… som en naturlig uppföljare. Carrack har ånyo producerat och spelat alla instrument själv (utom stråkarna som ett ungdomligt gäng vid namn Wired Strings står för. Och som dom stråkar!). Och inte nog med det, äntligen faller de förbaskade pusselbitarna på plats. Äntligen ger mr Carrack mig det jag vill ha; ett soulindränkt melankoliskt album där melodierna är dräpande och där Carrack sjunger så jag blir knasigt salig. Och baske mig om han inte lyckas ge mig det jag så länge väntat på; en ny How Long i Where Did I Go Wrong. En låt som gjorde mig fullkomligt lycklig när jag hörde den första gången att jag omedelbart kontaktade skivbolaget och sa att jag vill prata med mr Carrack

(hur löjlig får man bli va…?). Men här finns annat av nästan samma kaliber. Underbara titelspåret, solskensmelankoliska I´m So Happy Again, Stand By Me-doftande Empty Space, storbandspockande soulrockfunkiga Ain´t No Love, ja, tjugotre år efter solodebuten dräper Carrack till med det bästa han har. Och det känns ju obeskrivligt underbart att konstatera att; nej, mr Carrack, it ain´t over indeed… Vad säger man då om hjärntrusten i Prefab Sprout, låtskapargeniet Paddy McAloon, och hans nysläppta soloprojekt I Trawl The Megahertz? Inget annat än att det är fullkomligt förkrossande bra. Titelspåret är ett 22 minuter långt epos, där Paddy låter skådisen Yvonne Connors berätta fiktiva och verkliga utdrag ur saker som folk berättat när de ringt in till så kallad talkradio. Paddy har på grund av sjukdom fått uppleva lång tid i nära total blindhet och därför ägnat många nätter åt konversationer och lyssnande på talradio (det här hände 1999 och det var faktiskt detta år han skrev I Trawl The Megahertz). Han har sedan sammanställt fragment ur allt detta lyssnande till att komma att på ett sätt handla om en kvinna som försöker bringa någon vettig mening i sitt liv. Det är knäckande märkligt. Så vackert. Så medtagande att jag helt enkelt slutar att fungera varje gång jag lyssnar. I said ”Your daddy loves you” I said ”Your daddy loves you very much” He just doesn´t want to live with us anymore

Albumet I Trawl The Megahertz är närapå helt instrumentalt. Ändå upplever jag det som det mest innerliga och personliga Paddy gjort. Ja, Paddy McAloon är en fascinerande man. Så pass att ni i nästa nummer får läsa en artikel om honom. Jag kunde nämligen inte låta bli att ringa skivbolaget och säga att jag ville prata med Paddy efter det jag lyssnat på förhandsexemplaret av I Trawl The Megahertz. Så jag fick två timmar (som blev fyra timmar…) med honom i Newcastle i slutet av maj. Paul Carrack och Paddy McAloon - två hjältar, två nya fantastiska album. Och sen Springsteen på Ullevi. Sommaren 2003 ser bra ut.

Anders Enquist

la musik

on stage annonsmarknad ANNONSERING: 08-448 25 50 PRISUPPGIFTER: INFO@LAMUSIK.NU WWW.LAMUSIK.NU

Grand Recordings - 24 kanaler analogt på 2 tum

la musik

- Amek, Otari, Studer, Neumann, Lexicon mm. - 2 000:-/dag inkl tekniker (exkl moms) 031-83 11 48, 15 90 25 www.grandrecordingstudio.com

FAKTURERA DEN DINA ARVO UTAN ATT HA TAG! EGET FÖRE • Via ett omräkningstal omvandlar du lätt ditt arvode till fakturapris • Du gör själv upp med kunden • Du har fortsatt rätt till A-kassa • Du slipper kostnader som härrör till att driva ett företag som revisionskostnader

Kontakta oss redan idag!

Tel. 018-15 10 00 • frilans.finans@swealandz.se

WWW.LAMUSIK.NU - DEN DAGLIGA SVENSKA MUSIKTIDNINGEN

78 | la musik

on stage Acceptans. Mod. Kunskap! Ring 046-20 75 00 www.namndemansgarden.se

CD-SKIVOR: premastering - tillverkning även bränning av mindre serier

DIGITALREDIGERING

KASSETTKOPIERING

classic rock progressive rock melodic hard rock alternative pop

OINSPELADE KASSETTER

- vi gör det mesta inom audio. Professionellt! Till ett bra pris ! Maila oss så skickar vi prislista ! info@multiaudio.se www.multiaudio.se

MultiAudio

PRODUKTION AB

Tel: 046 - 13 36 30 Fax: 046 - 13 36 91 Box 155 / 221 00 LUND

WWW.LAMUSIK.NU - DEN DAGLIGA SVENSKA MUSIKTIDNINGEN

the missing piece storgatan 33b 915 32 robertsfors sweden tel:+46 934 550 46 fax:+46 934 550 43

www.missingpiece.net

la musik

on stage

Order: 019-20 67 50 | www.brl.se

www.pam-pro.se

High End i den ypperst världstoppen

Allt inom ljud & ljus för restaurang och nattklubbar

Det vassaste du kan stoppa en CD-skiva i just nu! Denon DND-9000 www.tts.se

Wadia 301 - (Ring)

Audacia Audio Jazz, Blues och Klassisk musik på DVD-Audio, SACD och CD från Chesky Records Turtle Records First Impression Music Premonition Records Groove Note Records Surroundedby Linn Records Classic Records Bad Dog Records Beställ direkt från www.klubben.net eller via Distributör i Sverige

LJUDPRODUKTER

Audacia Audio www.audacia.net info@audacia.net Tel: 08 653 6910 Fax: 08 653 9510

SACD DVD-Audio HDCD

81 | la musik

Återförsäljare av bl a: Kuzma, Primare, Rotel, Sony, Thule, Copland, QLN, AE, Amphion, Supra, IXOS, Cloucable...

Tel. 0346-583 55, 070-72 95 236

www.westtoneaudio.com

on stage Högtalarlådor, Möbler o. rack för studio o. installation. Även byggsatser. JOA SNICKERIVERKSTAD Veteg. 3, 466 91 SOLLEBRUNN Tel/Fax: 0322-830 37

Högtalare Service & Reparationer

Vi reparerar (omspolning talspole, byte foam kant) i alla priser med garanti! Tel: 08-792 05 89, 070-485 20 73 Fax:08-792 05 90 Porfyrvägen 1 187 34 Täby

www.koral.se

Ear 90

ÖSTERLEN STUGSEMESTER fr 2.200:-/vecka GOLFPAKET 3 övernattningar, 4 greenfee fr 1.470:- (6 pers) Cykelpaket • Gästgifvarpaket Familjepaket • Vandringspaket

TOMELILLA TURISTBYRÅ Tel 0417-181 18, 181 19, 181 20, 183 18 www.tomelilla.se

Kvalitetsförstärkare för drivning av hörlurar. Testvinnare. Tester finns på vår hemsida. Pris: Med RCA in 3600 kr Med XLR in 4100 kr

Harmony Design www.harmonydesign.se info@harmonydesign.se Tel 0300 370 54

la musik

Nastro Azzurro – The Godfather of Italian beer has now arrived in Sweden. It´s an offer you can´t refuse .