Chefredaktörn har ordet

Värmd Highland Park och ung whisky...

Vi går nog alla under vår livstid igenom olika faser i vårt förhållande till whisky, rom och ja, sprit kanske överhuvudtaget. Under de sista åren av av 80-talet, mitt under värsta (eller bästa beroende på hur man ser det...) yuppie-eran – nej, vi var inga yuppies, vi var bara coola killar (nåja...) – när vi hängde på diverse krogar (precis som nu med andra ord, det tröttnar vi aldrig på...) avslutade vi ofta måltiden med att ta in tolvåriga Highland Park. Förutom att det var, och fortfarande är, en mycket bra whisky så var det också en flärdfull och trendriktig handling. Ansåg vi. Det var ”inne” och det visade att vi hade koll på läget, vi var världsvana. Vi hade klass, ”se på oss vad bra vi är”. Inte nog med det, whiskyn skulle serveras i en cognacskupa i en liten ställning med värmeljus under, som värmde upp whiskyn. Tog man in HP på detta sätt, dessutom med en cigarr till, så spelade man i elitserien. Då hade man nått toppen på whiskykulmen. Jag var sisådär 25-26 år och bäst i världen på whisky, nybörjare som jag i grunden var. En riktigt finlirare. Ansåg jag. Vid denna tidpunkt var annars cognac min favoritspritdryck. Remy Martin i den isade buteljen. Där och då visste jag naturligtvis inte att vi några år senare skulle sitta dissa Highland Park 12 YO totalt och kalla den för tråkig ”svensson-charter-whisky”. Nej, då var det tryck och cask strength från oberoende buteljerare som var hardcore. Gärna lite, eller mycket, rökiga varianter. Gärna något från då insomnade men nu uppvaknade Port Ellen, det stod högt på listan, det var det rätta. Då var vi på topp igen. Originalwhisky från destilleriet gick bort, det var inte tillräckligt originellt. Märkligt nog var under denna tid en stadig J&B on the rocks, serverad i bourbonglas, också en favorit. Kanske inte så mycket finlir på den... Sedan har det varit perioder då ingen whisky fick vara under 20 år, typ något sådant. Ja, jag vet inte vad jag ska säga om mig själv här, skämskudde? Idag får jag nog påstå att jag har ett mer avspänt förhållande till whisky. Jag tar min uppgift mycket seriöst, och har så gjort under alla år, tro inget annat, men jag vill och kan skratta åt mig själv, ha lite distans och inte ta mig själv på sådant förbannat stort allvar hela tiden. Och jag försöker hela tiden vara mottaglig för all sorts whisky. Gammal som ung, rökig eller inte rökig, från Orkney norr till Lowland i söder, en bra whisky är en bra whisky. Därför är det intressant när jag får höra att man inte kan ge höga poäng till en whisky som inte ens fyllt 10 år. Att vi inte kan ge sådan ung whisky sådan cred. Jag frågar mig: har vi inte kommit längre än så idag? Det känns oerhört märkligt. Jag vill inte döma eller vara självgod, jag bara ifrågasätter lite grann, i diplomatisk anda. En riktigt bra 7-årig whisky i fatbalans och fruktharmoni är en fröjd att inta, precis som en förväntat stor 20-åring, till exempel. En bra whisky är en bra whisky, oavsett ålder. Jag sätter inte upp gränser på så vis. Att per automatik utgå ifrån att whisky med ålder endast kan inbringa höga poäng är för mig ett uråldrigt sätt att bedöma whisky på, och lite fegt. Jag kan inte slå bort känslan av att få vågar ge ung whisky höga poäng på grund av rädsla vad andra ska tycka, och så blir det en lite tröttsam följa John där det inte längre handlar om kvalitet på whiskyn, utan strikt om ålder, oavsett vad. Det skapar ett tunnelseende som jag inte vill vara inne i. Som vi säger i vinbranschen som vi också verkar inom: bedöm vinet och inte årgångens väder. Samma med whisky, döm efter kvalitet, sammansättning, balans, smak, ja, hela strukturen, och inte strikt efter åldern, se skogen trots alla träd. Men viktigt att påpeka, det är ju bara jag….