"Det är en ständig balansgång mellan tillgänglighet, kvalitet och ekonomi"

Undertecknad har haft ett ben i den privata och ett ben i den offentliga sektorn under i stort sett hela min yrkesaktiva karriär som ortoped.

Som ung ortoped startade jag och två kollegor en liten privat ortopedklinik med det imponerande namnet ”SKY Medical” eftersom kliniken etablerades i Västerås enda skykrapa. Detta var i början på 90-talet och vi riktade in oss på privatbetalande och försäkringspatienter. På den tiden var det inte tal om landstingsavtal men heller inget hinder att ha bisysslor. Den ekonomiska finanskris som följde i början på 90-talet gjorde att antalet privatbetalande kraftigt sjönk och vi var tvungna att sälja kliniken till en större aktör.

Ungefär samtidigt startade Elisabethsjukhuset (ES) i Uppsala där jag var verksam under åren 1991 och 1994 som höft- och knäproteskirurg. Orsaken till att jag arbetade där 1994 var för att kunna färdigställa min avhandling. Minns att dåvarande VD för ES var mycket stolt att man gjort det möjligt för mig att slutföra mitt avhandlingsarbete. Under denna tid levde sjukhuset på den s.k. Norgemiljarden och opererade mängder av norrmän framförallt inom ryggkirurgi. Kärvare tider väntade dock och sjukhuset gick igenom flera konkurser och ägarbyten innan en viss stadga infann sig i början på 2000-talet. Man fick landstingsavtal och kunde utveckla sjukhuset inom flera specialiteter. Vi fick rösta fram namnet på våra nya ägare efter att sjukhuset varit i norsk äga. Namnet blev Aleris i vars koncern ES fortfarande finns.

2003 lämnade jag Akademiska sjukhuset och började en heltidsanställning som chefläkare på ES. Målet var att utveckla axelkirurgin och göra ES till Sveriges bästa axelsjukhus. Allt fler kollegor anställdes och tillsammans bedrev vi forskning och utbildning under många år. ”Shoulder Academy” i J&J regi drev vi tillsammans med universitetssjukhuset i Malmö.

Vi utbildade genom denna kursverksamhet många av de axelkirurger som är verksamma idag. Under denna period hade sjukhuset ett landstingsavtal som gjorde det möjligt.

Vi hade ett bra samarbete med Akademiska sjukhuset där vi vid behov hjälpte till som konsulter. Förutom axelkirurgi utfördes på ES avancerad handkirurgi, knäligamentkirurgi och höft-knäproteskirurgi. Måste säga att dessa år var de bästa under min yrkesverksamma tid, präglade av framtidstro, entusiasm och mycket kompetenta kollegor. Ersättningsnivåerna var rimliga inom de avtal vi hade vilket gjorde det möjligt att ligga i framkant. Vi fick ersättning för reoperationer och komplicerade ingrepp på ett sett som gjorde det ekonomisk försvarbart att bedriva den vård vi önskade.

De ekonomiska förutsättningarna att bedriva privat vård med regionavtal har de senaste åren kraftigt försämrats. Ersättningsnivåerna har sänkts med i vissa fall 30%, personalkostnaderna har kraftigt ökat i och med höjda löner och behov av hyrpersonal. Det senare har även drabbat offentlig vård där det inom vissa specialiteter är upp till 75% av personalen som är anställda som hyrpersonal. Kostnaden för nödvändigt material har kraftigt ökat liksom för alla slags implantat. Om man ska kunna utföra operationer med de senaste teknikerna kan ibland implantatkostnaderna nästan överstiga den totala ersättningen som man får för ett ingrepp. De flesta regioner har dessutom infört ett ekonomiskt ansvar hos utföraren för infektioner och andra komplikationer som kan inträffa efter kirurgi vilket kan gräva djupa hål i budgeten hos den privata aktören.

Som privat vårdgivare gäller det att ha flera ben att stå på om man ska kunna få ekonomi i verksamheten. Ena månaden saknas resurser inom ett visst område vid ett sjukhus, nästa månad är det någon annan som har problem med att klara vårdgarantin. För oss gäller då att vara flexibla och kunna hjälpa till att lösa de akuta situationerna. Samtidigt gäller det att ha spetskompetens som drar till sig patienter från olika håll. Det är en ständig balansgång mellan tillgänglighet, kvalitet och ekonomi.

Under många år, och fortfarande, har det varit svårt att få arbeta både inom offentlig och privat vård. Några generella regler finns inte utan det verkar vara upp till vederbörande verksamhetschef att bestämma. Ofta har de offentliga arbetsgivarna sagt nej och hänvisar till risken för illojalitet och utmattning men också det motsatta förekommer. Så sent som 2018 ansåg Aleris att offentlig vård var konkurrerande verksamhet och tillät inte undertecknad en deltidstjänst som mentor på Akademiska sjukhuset. Nu finns dock ett fungerande samarbete mellan privatsjukhus och offentlig vård i många regioner runt om i landet. Samarbetet sker genom avtal med regionerna men också genom att privata aktörer hyr ut sina operationssalar med personal till de offentliga sjukhusen. Om detta är en bra lösning råder delade meningar om.

När jag var ung ortoped ansågs det som suspekt att arbeta privat och indikerade att man inte platsade inom den offentliga vården. Förhoppningsvis har detta synsätt ändrats då man idag möter många mycket kompetenta kollegor inom den privata vården både som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare.

Personalbrist är ett stort problem som vi alla brottas med. En lösning på dessa problem måste till om vi ska kunna utföra vårt uppdrag till gagn för våra gemensamma patienter.

I framtiden önskar man sig ett större samar- bete mellan offentlig och privat vård, vilket skulle gynna alla, inte minst patienterna. Yngre kollegor som har svårt att komma fram kirurgiskt skulle få en chans att se och utföra standardingrepp på ett sätt som idag är omöjligt inom offentlig sjukvård pga. den stora resursbrist som finns här. Att vara på ett stort sjukhus och bara operera de komplicerade fallen är som att springa OS-final utan att någonsin träna. För att bli en bra hantverkare krävs handlag och att man utför en viss mängd ingrepp. En av mina tidigare svärmödrar som klagade på att jag arbetade för mycket och inte var hemma hos familjen utvecklade en besvärlig knäartros. Hon frågade om jag kände till någon knäkirurg på orten där hon bodde. Jag svarade att jag kände två, en som var en fantastik familjefar och opererade ca 20 proteser om året och en annan som levde för sitt jobb och opererade flera hundra varje år. Jag frågade vem av dessa hon ville att jag skulle remittera henne till ...

Multisjuka och avancerad kirurgi skulle få mer plats på de stora sjukhusen om rutinsjukvården flyttades ut.

En stor skillnad mellan offentlig och privat vård är att inom privat vård är varje patient en inkomst till skillnad från i offentlig regi där varje patient är en kostnad undantaget regionpatienter hos universitetsklinikerna. Inom privat verksamhet måste man optimera flödena för att överleva ekonomiskt.

Ökat samarbete, utan prestige, där ortopeder tillåts arbeta inom både privat och offentlig regi är nödvändigt. De privata aktörerna måste ta på sig ett större utbildningsansvar eftersom mycket av rutinkirurgin, som är nödvändig för den nya ortopeden sannolikt kommer utföras där. Rimliga avtal, som ger kostnadstäckning, krävs och ett öppet sinnelag till gagn för våra patienter behövs.