Jobba privat – bara guld och gröna skogar, eller?

Jag arbetar sedan drygt fyra år tillbaka i en privat verksamhet inom fot- och fotledskirurgi där vi i huvudsak tar emot patienter som har en vårdförsäkring. Här har vi mottagningsverksamhet och tillgång till såväl mottagningsoperation, narkos och även inneliggande vård.

Att jag hamnade just här var mest en slump; jag hade en ganska komplex patient framför mig på ortopedmottagningen, hon var opererad flera gånger och hon krävde att få träffa ”sin” fotkirurg (som nu jobbade privat) för att diskutera om man skulle ta bort några skruvar. Jag hade inget emot att remittera henne vidare, så jag gick in på klinikens hemsida för att se om det överhuvudtaget skulle vara möjligt, och då såg jag att de sökte fler fotkirurger… och så kom jag att byta från offentlig till privat vård.

Vi är en liten grupp doktorer, och på mottagningen finns också sköterskor, sekreterare och fysioterapeuter. En stor fördel som jag ser det är att vi totalt sett inte är fler än att vi alla ses vid fikat på förmiddagen och till lunchen. Det gör att nästan alla problem kan lösas snabbt och informellt och det finns också goda möjligheter att få hjälp av mer erfarna kollegor om man har funderingar kring ett klurigt patientfall. Det är så tillfredsställande att känna att vi är ett team som verkligen jobbar tillsammans för patientens bästa!

På mottagningen har vi tjugo minuter per patient, vilket oftast räcker bra då de sällan har en komplicerad sjukhistoria eller långa medicinlistor. Dessutom är det en lucka på tjugo minuter efter ca tre patienter, så då hinner man i kapp om någon dragit över.

Vi kirurger har jour per telefon för våra opererade patienter, en vecka i taget. Det är sällan särskilt betungande, oftast rör det sig om enstaka samtal kring smärtlindring eller att det blött igenom. Misstänker vi sårinfektion eller liknande har vi alltid möjlighet att ta patienten till mottagningen för påtitt dagen därpå. Ibland bor ju patienten dock väldigt långt bort och då försöker vi lösa det digitalt genom att patienten skickar in bilder, men det händer förstås att vi måste hänvisa dem till sin vårdcentral. Andra typer av komplikationer såsom pseudartroser tar vi alltid hand om själva.

Vi är alla anställda, dvs ingen jobbar som konsult vilket jag tror främjar samarbetet och också minskar risken för indikationsglidning.

Eftersom vi är så få går det också relativt snabbt och lätt att jobba med förändringar och förbättringar vilket är väldigt tillfredsställande. Här finns det ju dock också en viss press från ledningen, vi måste hela tiden vara attraktiva för försäkringsbolagen, alltid vara tillgängliga och ha lediga tider, annars väljer de en annan klinik. Förbättringsarbetet underlättas dessutom av att våra ledtider är väldigt korta. Jag har ofta lediga tider inom någon/några dagar och då kan man lätt spärra några timmar för att kunna jobba med en patientinformationsbroschyr etc.

Jag har jobbat många år inom offentlig vård, och ett problem som jag ser det är att när man börjar bli mer erfaren så får man en väldigt hög andel ”svåra fall” på sin mottagning. De är redan färdigutredda av en läkare ute i regionen och har fått viss behandling, men tyvärr inte alltid helt adekvat icke-kirurgisk behandling. Det är svårt då, när patienten redan hållit på i 2-3 år att komma och säga ”nej, du har inte fått rätt rehab, du får börja om”. Att få många svåra fall leder också till att det är mer sällan man får känna sig kompetent vilket jag upplever frustrerande i längden, särskilt som det oftast inte finns någon riktig tid för att läsa på, fundera och diskutera med kollegor. Några få kluriga fall då och då är ju bara stimulerande och jag upplever att jag har en mycket bättre balans mellan ”lätt” och ”svårt” nu.

Man kan ju såklart argumentera för att jag ”slösar bort” min expertkunskap på patienter med mindre komplicerade problem, i min värld kan dock en plantar fasciit vara nog så handikappande och det är tyvärr sällan de får rätt behandling inom primärvården. Så för den patient jag har framför mig, känner jag ändå att jag gör stor skillnad. Men visst, lite kan man ju tröttna när man för tredje gången samma dag rapar upp stretchingsråd för hälsporre.

Finns det några nackdelar då? Ibland saknar jag undervisningen, och att ha läkare under utbildning hos mig. Som tur är kommer det ibland ST-läkare till oss för att auskultera under några veckor, det är verkligen jätteroligt. Både att få höra lite kring verkligheten ute på storsjukhusen och eventuella förändringar i handläggningen av akuta skador men framför allt att få möjlighet att demonstrera och diskutera kring vanliga fotkirurgiska patienter, som vi har i stor mängd.

Forskning är svår att få till på arbetstid, enklare kvalitetsuppföljningar av den egna verksamheten kan man förstås få göra, men ingen regelrätt forskning. Däremot finns möjligheten att arbeta deltid och på så sätt få tid för forskning med finansiering från annat håll.

Det kan också vara frustrerande att inte få möjlighet att operera sin patient, på grund av att hen inte godkänns för narkos, hos oss. Vanligaste orsaken till det är för högt BMI (vår gräns ligger på 35), men ibland har patienten andra sjukdomar som gör att narkosläkaren bedömer det som för riskabelt. I grunden är det ju bra, att ha ett högt säkerhetstänk, då vi inte har samma resurser som ett storsjukhus, men frustrerande för kirurgen. I sällsynta fall är det försäkringsbolaget som säger nej, vanligen för att patienten haft sina besvär innan försäkringen tecknades.

Sammanfattningsvis – det är mycket som fungerar bra hos oss. En önskan är ju att alla patienter i Sverige skulle få hjälp lika snabbt och smidigt även inom all offentlig vård.

Kristina Aule Wallerman Specialist i ortopedi med inriktning fot-och fotledskirurgi Fotcenter, Stockholm