Ett halvt sekel av kvinnor inom ortopedin

I OM 4 publicerar vi del 2. Tack till Nils Bagge, Kerstin Hjorth, Kata Tiborné Biró, Fredrik Vinge, Anita Gerdne, Bertil Romanus med flera som bidragit med värdefull information.

Vem var först? Frågan ställdes av Women in Orthopedics Worldwide, ett nytt nätverk med syfte att underlätta för kvinnor som är ortopeder, eller vill bli det. SOF’s jubileumsskrifter lämnade inga ledtrådar, men efterforskningar gav oss en pionjärtrio som vi kände oss säkra på, tills ytterligare en gestalt lösgjorde sig ur skuggorna. Mer om henne senare…

ULLA BAGGE, barnortoped i Karlstad, är omtalad som vår första kvinna att bli specialist i ortopedi, 1971. Hon föddes 1926 i Skåne. På läkarlinjen i Lund, träffade hon sin man och redan under studietiden fick de sina första två barn. Med hjälp av en barnflicka kunde Ulla fortsätta studierna och fick läkarlegitimation 1957. Via Boden och ytterligare tre barn kom Ulla till Karlstad 1963. Ulla började på ortopeden – helt enkelt för att hon tyckte ortopedi var mest intressant. Hon lät inte påverka sig av vad hennes manliga kollegor tyckte – trots täta tidsbokningar tog hon sig tid för varje patient och var mycket engagerad i dem. För att bli accepterad jobbade hon hårt och efter långa arbetsdagar väntade hemmet och de egna barnen. Utöver den vanliga traumaverksamheten, specialiserade hon sig på barnortopedi samt utförde ryggkirurgiska ingrepp. Ulla bidrog till ett bra utbildningsklimat för studenter och unga kollegor – krävande men alltid empatisk och generös med beröm. Hon var mycket aktiv inom den svenska barnortopediska föreningen, som en av de första kvinnorna där. ”För mycket pappersjobb” för hennes smak gjorde det lättare att gå tidigt i pension, men hennes engagemang för de behövande fortsatte. Hon var aktiv i ett projekt där hon både samlade in hjälpmedel och ortoser till Rumänien och reste dit för att hjälpa till med anpassning av materialet. Kollegan Kerstin Hjorth sammanfattar: ”Trots motstånd behöll Ulla sin stil och kvinnlighet i ett mansdominerat yrke under hela livet och är en bra förebild!”

ULLA CHÖLER, som arbetat både i Stockholm, Göteborg och Skövde blev specialist 1974. Även hon samlade andra kunskaper på sin väg till ortopedin: sjukgymnast 1947, läkarutbildning och specialist i allmänmedicinsk och neurologisk rehabilitering 1970. Ulla är 97 år men deltog senast för några år sedan på kvinnliga ortopedermöte där en av artikelförfattarna mötte henne.

Ulla, varför valde du ortopedi? – På grund av mitt stora intresse för sport och idrott inklusive handikappidrott och idrottsskador. Efter många års engagemang i handikappidrott och som ordförande i läkarkommittén tyckte jag det skulle vara roligt att ha hand om idrottsskadorna från början. Vid 11-kaffet kunde alla träffas och diskutera aktuella fall ofta i lugn och ro. Vi hade också gott om personal och platser för inläggning och operation. Nu tycks det vara helt annorlunda på många ställen. Den utmärkta ledningen av verksamheten på ortopedklinikerna betydde naturligtvis en hel, och vi hade ett fint samarbete mellan olika kliniker.

Vilka för- och nackdelar har du upplevt i att vara kvinna och ortoped? – Inga för- eller nackdelar som jag ser det.

Vilket råd vill du ge en ung ortoped – oavsett kön – idag? – Intressera dig för din patient även efter utskrivningen, gärna genom din sjukgymnast eller med ett återbesök längre fram. Tänk på att din insats kanske bara är en början på nya livsvillkor för patienten. Du kanske behövs igen.

TURID MOHR-BERGMAN, kom till SÖS’ ortopedi 1972 som kirurg, då kirurg- och ortopediklinikerna slogs samman. Turid blev specialist 1976 och arbetade fram till 1996, med ansvar för diabetesfotproblem och amputationer. Turid ser den största skillnaden mellan då och nu att möjligheten att följa sina patienter har försämras. Inte heller hon tycker sig ha upplevt någon skillnad gentemot de manliga kollegorna.

– Kanske därför att som enda kvinna blir man en av killarna, som Turid uttrycker det.

Hon råder den unga ortopeden att se människan i patienten, försöka följa upp sina patienter och att vara påläst.

Att Ulla, Ulla och Turid var de första, kände vi oss säkra på efter många intervjuer. Men när vi gick till källorna blev vi överraskade. Den första kvinna som blev ortopedspecialist i Sverige var MARIANNE SEY-KANYA. Vem var hon? Ett detektivarbete ledde till information om att Marianne och hennes make flydde från Ungern 1956. Via kontakt med svenska politikern och senare FN-ambassadören Agda Rössel i Österrike kom de till Borås. Där fick Marianne en tjänst som ortopedläkare. Hon hade utbildades till läkare i Budapest och tog troligen examen 1952. Marianne fick svensk legitimation 1962 och blev ortopedspecialist 1964. Efter Borås kom Marianne till Göteborg, där hennes namn dyker upp på en kirurgisk poliklinik vid Lundby sjukhus. Marianne avled 2015. En väninna berättar för oss att Marianne arbetade med vuxna patienter och opererade, men aldrig nämnde att hon var den första. Hon trivdes på jobbet och i Sverige. En stiftelse finns kvar som bär hennes och maken Erwins deras namn. Så vår allra första kvinna bland ortopedläkarna i Sverige är nästan okänd idag. Om läsekretsen vet mer, hör gärna av er!

Efter denna kvartett har allt fler kvinnor i varje generation valt yrket ortoped, och blivit förebilder för oss som arbetar idag. Med risk för att glömma många så nämner vi några i ”andra generationen”:

Ulla Bagge.

Ulla Bagge med fyra av barnen. Ulla Bagge.

Turid Mohr-Bergman..

Medicinarkursen i kirurgi i Lund höstterminen 1958. Brita Eneström har nummer 3 på sin rock.

I Västsverige har BRITA ENESTRÖM och GUNNEL BARKEVALL varit kliniskt aktiva. Brita (1934–2015) hade även hon en spännande väg fram till ortopedin: Läkarstudier som finansierades med arbete som flygvärdinna, därefter gynekolog, kirurg och slutligen ortoped. Efter arbete i Västergötland var hon läkare i FN-tjänst i Libanon och med Läkare utan gränser i Nairobi.

Gunnel berättar att hon blev specialist 1981, och arbetade därfter huvudsakligen i Varberg. Även Gunnel tjänstgjorde i Afrika efter pensionen. Hon var klinikchef – troligen den första kvinnan i den rollen. Vid sin pension sade hon till Hallands Nyheter 2006:

– Det var intressant att vara klinikchef. Inte minst inom ortopedin är ledarskap fortfarande så förknippat med män att jag som kvinna tvingades lära mig hur män tänker. Därmed inte sagt att jag började tänka som män, det gällde bara att förstå hur de tänker.

ULLA LIND, specialist 1986, har profilerat sig inom ett område där kvinnorna inte varit så många – revisionskirurgi av ledproteser. Ulla känner vi från Västerås, Umeå och SÖS. Hon studerade först till lärare, innan hon följde sin övertygelse och läste medicin. (Då det var bra att kunna ta lärarvikariat istället för studielån). Ulla säger att hon haft jordens roligaste jobb och klarar inte av att sluta arbeta, utan fortsätter på deltid. Att sluta operera var riktigt svårt, säger hon, men de unga måste få ta vid.

Trots en hel del eftergifter skulle hon välja samma yrke en gång till. Hon var den enda kvinnan i kollegiet som hade barn. Att arbeta som nyskild trebarnsmor, innebar ibland att grannarna fick rycka in och yngsta barnet fick ibland vara i operationskorridoren på natten, medan Ulla opererade. Det är inte fråga om att få färre jourer eller ta ut barnledighet. Några år senare, när några yngre manliga kollegor började efterfråga barnledighet, ansågs det fint och ansvarstagande och uppmuntrades. Ulla kan i efterhand sörja att hon inte stod på sig mer när det gällde henne. Det fanns inte många kvinnliga ortopeder att ha som förebilder, men en mycket uppmuntrande äldre kollega gjorde att Ulla vågade bli ortoped. I Västerås övertog så småningom revisionskirurgin, inklusive arbete med benbank och höftprotesregister. Detta fortsatte hon sedan med på SÖS. Patientmötena, att som ortoped kunna göra skillnad för patienten, samt den gemenskap och lagarbete varje enskilt ingrepp innebär, är vad hon uppskattar med arbetet.

Varför valde Du ortopedi? – Jag ser ortopedi som något estetiskt: man har en ful fraktur eller en ful artrosled och kan med osteosyntes eller ledimplantat förvandla det till något vackert. Arbetet är handgripligt med stor variation, och man får snabbt feedback på vad man gjort, kliniskt och röntgenologiskt.

Vad har ändrat sig mest, och hur har det varit att vara kvinna och ortoped? – Den snabba utvecklingen av diagnostiska möjligheter med t ex CT och MRT, de kraftigt förkortade vårdtiderna, mer reglerade arbetstider och fler kvinnor inom ortopedin. Några fördelar har jag faktiskt inte upplevt; snarare har det krävts mer att som kvinna vinna samma respekt som för en man; det har varit allmänt svårare att som kvinna få ta plats och komma till tals och jämföras på ett rättvist sätt med sina manliga kollegor. Men grabbigheten har minskat.

Ulla avslutar med att ge oss rådet att engagera och förkovra oss – jobbet blir så mycket roligare. Njut av det meningsfulla arbete vi kan utföra och den skillnad vi kan göra för varje enskild patient.

– Du kommer att ha så många oförglömliga ögonblick med eller för dina patienter.

Vi kan tycka att vi idag har lika, och bra, villkor för både män och kvinnor som väljer ortopedi i Sverige, och sant är att vi ligger högre än många andra länder i andelen kvinnor som är ortopeder. Dock kan man notera i statistiken att andelen kvinnor som har specialistbevis i ortopedi stiger mycket långsammare än andelen kvinnor som börjar som ST-läkare. Vad ligger bakom? Medan du funderar över detta, läs gärna mer om WOW, wowortho.org och låt oss få återkomma med nästa del – Kvinnor inom ortopedisk forskning och organisationer – i nästa nummer av OM.

Ulla Lind.

Iris Holweg

ST-läkare Universitetssjukhuset Örebro

Camila Bedeschi Rego De Mattos

Specialistläkare Lunds Universitetssjukhus

Lina Sjödin

Specialistläkare VO Ortopedi Södersjukhuset

Ievgeniia Kryvoruchko

Leg.läkare, Ortopedkliniken Capio S:t Görans sjukhus