Kvinnliga ortopeder, del 1 I OM 4 publicerar vi del 2.
Tack till Nils Bagge, Kerstin Hjorth, Kata Tiborné Biró, Fredrik Vinge, Anita Gerdne, Bertil Romanus med flera som bidragit med värdefull information.
Ett halvt sekel av kvinnor inom ortopedin Vem var först? Frågan ställdes av Women in Orthopedics Worldwide, ett nytt nätverk med syfte att underlätta för kvinnor som är ortopeder, eller vill bli det. SOF’s jubileumsskrifter lämnade inga ledtrådar, men efterforskningar gav oss en pionjärtrio som vi kände oss säkra på, tills ytterligare en gestalt lösgjorde sig ur skuggorna. Mer om henne senare…
Vid 11-kaffet kunde alla träffas och diskutera aktuella fall ofta i lugn och ro. Vi hade också gott om personal och platser för inläggning och operation. Nu tycks det vara helt annorlunda på många ställen. Den utmärkta ledningen av verksamheten på ortopedklinikerna betydde naturligtvis en hel, och vi hade ett fint samarbete mellan olika kliniker.
ULLA BAGGE, barnortoped i Karlstad, är omtalad som vår
Vilket råd vill du ge en ung ortoped – oavsett kön – idag? – Intressera dig för din patient även efter utskrivningen, gärna genom din sjukgymnast eller med ett återbesök längre fram. Tänk på att din insats kanske bara är en början på nya livsvillkor för patienten. Du kanske behövs igen.
första kvinna att bli specialist i ortopedi, 1971. Hon föddes 1926 i Skåne. På läkarlinjen i Lund, träffade hon sin man och redan under studietiden fick de sina första två barn. Med hjälp av en barnflicka kunde Ulla fortsätta studierna och fick läkarlegitimation 1957. Via Boden och ytterligare tre barn kom Ulla till Karlstad 1963. Ulla började på ortopeden – helt enkelt för att hon tyckte ortopedi var mest intressant. Hon lät inte påverka sig av vad hennes manliga kollegor tyckte – trots täta tidsbokningar tog hon sig tid för varje patient och var mycket engagerad i dem. För att bli accepterad jobbade hon hårt och efter långa arbetsdagar väntade hemmet och de egna barnen. Utöver den vanliga traumaverksamheten, specialiserade hon sig på barnortopedi samt utförde ryggkirurgiska ingrepp. Ulla bidrog till ett bra utbildningsklimat för studenter och unga kollegor – krävande men alltid empatisk och generös med beröm. Hon var mycket aktiv inom den svenska barnortopediska föreningen, som en av de första kvinnorna där. ”För mycket pappersjobb” för hennes smak gjorde det lättare att gå tidigt i pension, men hennes engagemang för de behövande fortsatte. Hon var aktiv i ett projekt där hon både samlade in hjälpmedel och ortoser till Rumänien och reste dit för att hjälpa till med anpassning av materialet. Kollegan Kerstin Hjorth sammanfattar: ”Trots motstånd behöll Ulla sin stil och kvinnlighet i ett mansdominerat yrke under hela livet och är en bra förebild!” ULLA CHÖLER, som arbetat både i Stockholm, Göteborg
och Skövde blev specialist 1974. Även hon samlade andra kunskaper på sin väg till ortopedin: sjukgymnast 1947, läkarutbildning och specialist i allmänmedicinsk och neurologisk rehabilitering 1970. Ulla är 97 år men deltog senast för några år sedan på kvinnliga ortopedermöte där en av artikelförfattarna mötte henne. Ulla, varför valde du ortopedi? – På grund av mitt stora intresse för sport och idrott inklusive handikappidrott och idrottsskador. Efter många års engagemang i handikappidrott och som ordförande i läkarkommittén tyckte jag det skulle vara roligt att ha hand om idrottsskadorna från början. Vad har ändrat sig mest i dagens sjukvård, jämfört med när du började? – På min tid hade vi roligt på jobbet med i regel gott om tid. 40 Ortopediskt Magasin 3/2021
Vilka för- och nackdelar har du upplevt i att vara kvinna och ortoped? – Inga för- eller nackdelar som jag ser det.
TURID MOHR-BERGMAN, kom till SÖS’ ortopedi 1972 som
kirurg, då kirurg- och ortopediklinikerna slogs samman. Turid blev specialist 1976 och arbetade fram till 1996, med ansvar för diabetesfotproblem och amputationer. Turid ser den största skillnaden mellan då och nu att möjligheten att följa sina patienter har försämras. Inte heller hon tycker sig ha upplevt någon skillnad gentemot de manliga kollegorna. – Kanske därför att som enda kvinna blir man en av killarna, som Turid uttrycker det. Hon råder den unga ortopeden att se människan i patienten, försöka följa upp sina patienter och att vara påläst. Att Ulla, Ulla och Turid var de första, kände vi oss säkra på efter många intervjuer. Men när vi gick till källorna blev vi överraskade. Den första kvinna som blev ortopedspecialist i Sverige var MARIANNE SEY-KANYA. Vem var hon? Ett detektivarbete ledde till information om att Marianne och hennes make flydde från Ungern 1956. Via kontakt med svenska politikern och senare FN-ambassadören Agda Rössel i Österrike kom de till Borås. Där fick Marianne en tjänst som ortopedläkare. Hon hade utbildades till läkare i Budapest och tog troligen examen 1952. Marianne fick svensk legitimation 1962 och blev ortopedspecialist 1964. Efter Borås kom Marianne till Göteborg, där hennes namn dyker upp på en kirurgisk poliklinik vid Lundby sjukhus. Marianne avled 2015. En väninna berättar för oss att Marianne arbetade med vuxna patienter och opererade, men aldrig nämnde att hon var den första. Hon trivdes på jobbet och i Sverige. En stiftelse finns kvar som bär hennes och maken Erwins deras namn. Så vår allra första kvinna bland ortopedläkarna i Sverige är nästan okänd idag. Om läsekretsen vet mer, hör gärna av er! Efter denna kvartett har allt fler kvinnor i varje generation valt yrket ortoped, och blivit förebilder för oss som arbetar idag. Med risk för att glömma många så nämner vi några i ”andra generationen”:
