Ledare

Via Ferrata

Via Ferrata, ”järnväg” på italienska. I detta fall inte den som går på räls utan en klätterled i brant terräng vars framkomlighet möjliggörs av en järnvajer som bultats fast i berget. Klättringen kräver hjälm, klätterskor, handskar och en sele med dubbla karbinhakar som säkrar passagen uppför lodräta bergväggar med många hundra meters fritt fall.

Mot bättre vetande utmanade jag mig själv förra sommaren med att ta mig an Via Ferrata i Loen, en gudomligt vacker plats i norska Sogn og Fjordane. Naturen där bjuder på de mest magiska snöklädda fjälltoppar och djupa fjordar. Den aktuella dagen var en av sommarens varmaste, redan i gryningen var luften varm och väderleksrapporten spådde middagstemperatur över trettiofem grader. Ryggsäcken fick fyllas med många liter vatten.

Äventyret började. Först brant skogsväg uppför innan det var dags att koppla fast sig utmed järnvajern för att ta sig an den utmanade klättringen. Efter detta moment fanns ingen återvändo. Snabbt insåg jag att jag aldrig kunnat förutse vad äventyret egentligen skulle innebära av kraftansträngning och inte minst mod. En gång tappade jag taget och rutschade nedför en lodrät bergvägg men räddades av selen och säkringarna i berget. Ett hotande åskväder gjorde att den välbehövliga lunchpausen fick ställas in, det var bara att öka takten i stället. En av klättringens sista deletapper var en hängbro över en fjord, 750 meter över havet. Den utsikten gav helt nya perspektiv och var en fantastisk belöning. En sliten, sårig och blåslagen kropp återhämtade sig så småningom. Var klättringen mödan värd, kan man undra?

– Jaa, utan tvekan!

Vadan denna berättelse om mitt äventyr i Via Ferrata? Ja, den blir delvis en metafor för mina tre år som ordförande under pandemitid och sedan krig. Ordförandeskapet kändes både utmanande men tryggt att ta sig an då jag från start hade ganska många års erfarenhet av andra arbetsuppgifter inom styrelsen, liksom mångfacetterad och lång erfarenhet inom sjukvården. Så blev det tre års ordförandearbete som understundom krävde samma styrka och mod som att ta sig an bergsklättring. Guidning och styrka fanns dock att hämta från tidigare ordföranden, stort tack Li Felländer-Tsai och Magnus Karlsson.

Jag vill med denna min avslutande ledare rikta ett stort tack till mina styrelsemedlemmar och medklättrare, var och en med unik kompetens och särskilda förmågor: utbildningsansvarig Anne Garland; vetenskaplig sekreterare Maziar Mohaddes; SPUR- och kvalitetsansvarig Christian Carrwik; skattmästare Anna Apelqvist; facklig sekreterare Klas Edin; Epifysenrepresentant 2020-21 Lovisa André, 2022 Alice Bäckman. Lena Göthe på SOF:s kansli är ovärderlig för oss alla i styrelsen – du är guld värd Lena! Teamets samlade kompetens visade sig ännu en gång vara nyckeln till framgång. Var ordförandeskapet mödan värt, kan man undra? – Jaa, utan tvekan! Stort tack för förtroendet!