2 minute read
Till minne av Peter Herberts
Professor Peter Herberts *1939 † 2022
Peter Herberts, en av Sveriges mest tongivande ortopeder inom höft- och knäproteskirurgi avled den 19 augusti i år.
Advertisement
Han läste medicin i Uppsala där han tog medicine licentiatexamen och blev legitimerad läkare 1965. Vid denna tid var operation med höft- och knäledsprotes att betrakta som experimentalkirurgi. Peter valde tidigt ortopedi och påbörjade sin anställning på Sahlgrenska sjukhuset under 1966 för att bli specialistkompetent fem år senare.
Under specialistutbildningen rekryterades Peter till ett pionjärarbete om hur armproteser skulle kunna styras via EMGsignaler. Det blev ett framgångsrikt projekt som kan sägas ligga till grund för dagens benfixerade proteser där muskulaturen styrs av inopererade elektroder. Peters forskning redovisades i en avhandling som försvarades 1969. Vid denna tid betygsattes akademiska avhandlingar. Peters avhandling fick högsta betyg vilket innebar att han fick tituleras docent.
När Svenska Knäprotesregistret grundades 1975 var komplikationer efter proteskirurgi betydligt vanligare än idag. Ett nationellt register bedömdes kunna säkra ett mer ordnat införande. Efter en försöksverksamhet under åren 1976 till 1977 etablerades också ett höftprotesregister 1979 under Peters ledning. Man bestämde från början att utfallet skulle vara alla typer av reoperation, vare sig man bytte eller tog bort implantatet eller dess delar, vilket var unikt. Peters intresse för höftproteskirurgi bidrog till att han flyttade från Östra där han varit ansvarig för ledbandskirurgin till Sahlgrenska sjukhuset. 1982 blev han chef för protessektionen och 1989 professor i ortopedi. Ett stort antal projekt inom proteskirurgin startades vilket resulterade i ett 20tal avhandlingar. Under 1980-talet innebar den expanderande protesverksamhet att behovet av revision framför allt på grund av slitage och lossning ökade. Tack vare en kontinuerlig monitorering via höftprotesregistret kunde man visa att val av implantat och cementeringsteknik var avgörande faktorer för resultatet.
Peter var en mycket god analytiker och föreläsare. Resultat från höftprotesregistret presenterades med stor vetenskaplig stringens vilket succesivt bidrog till att sämre utfall vid vissa enheter avdramatiserades. I stället insåg man tidigt vikten av att kontinuerligt redovisa och granska verksamhetens resultat för att justera misstag och införa förbättringar. Ett mycket framgångsrikt koncept som resulterade i att reoperationsfrekvensen i Sverige blev bland de lägsta i världen. Framgångarna med höftprotesregistret spreds snabbt utanför Sverige, inte minst på grund av Peters många internationella kontakter, hans personlighet och pedagogiska förmåga. Det stora kliniska och ekonomiska värdet av registerverksamheten stimulerade till upprättande av liknande register, först i de andra nordiska länderna och sedan över hela världen. Flera av dessa register startades upp efter besök hos de då fristående höft- och knäprotesregistren där dörren alltid var öppen.
Peters stora vetenskapliga kompetens, hans goda kommunikativa förmåga och sociala intresse bidrog till att han blev hedersmedlem i Svensk Ortopedisk Förening och flera andra nationella och internationella ortopediska föreningar. Under åren 1979 till 1983 ingick han i SOFs styrelse och hade funktion som vetenskaplig sekreterare (titeln fanns inte då). Härefter fortsatte hans stora engagemang inte bara i SOFs vetenskapliga verksamhet utan också i andra frågor för styrelsen att ta ställning till.
Vi saknar en stor mentor, vän och kollega.