2. BAKGRUND

När Sprängbataljonen bildades 1894 fanns fyra huvudaktörer inom den växande frikyrkorörelsen (i vid mening) med tydliga skillnader i lära och organisation. Det var de tre stora samfunden, Metodist-Episkopalkyrkan (från år 1830 men med förnyad kraft från år 1867), Svenska Missionsförbundet (från år 1878, men med rötter i den tidiga nyevangeliska väckelsen) och Svenska Baptistsamfundet (från år 1857) samt Frälsningsarmén (från år 1882) som vi här betraktar som ett samfund.6 Antalet medlemmar år 1895 var ungefär som följande uppställning visar:

Metodistkyrkan 15 000

Svenska Missionsförbundet 73 000

Svenska Baptistsamfundet 38 000

Frälsningsarmén 10 000 Tillväxten hade varit stark och tillströmningen av medlemmar fortsatte de följande åren utom för Metodistkyrkan som fick uppleva en stagnation.7 Mot slutet av 1800-talet drabbades samfunden av en ökande grad av sekularisering som många medlemmar reagerade mot och som kanske bidrog till att öppna vägen för angloamerikanska helgelserörelser. Dessa kom till Sverige på flera vägar, främst via litteratur och

6 William Booth, som grundade den internationella Frälsningsarmén, kom från Metodistkyrkan. År 1865 bildade han the East London Christian Mission, som mer av en tillfällighet år 1878 fick benämningen the Salvation Army och en militärisk ordning.

Han skriver: »Vi äro icke en kyrka. Vi äro en armé – en frälsningens armé.« Han ville inte »föröka skiljaktigheterna mellan Kristi bekännare« (Petri s. 61) genom att grunda en kyrka. Han betraktade Frälsningsarmén som en rörelse. Det hus där en kår hade sina möten kallades i Sverige för »armélokalen«. Vid den tid som vi här behandlar använde man gärna beteckningen barack, och officersbostaden kallades officerskvarter. »Man var konsekvent med de militära beteckningarna. Samtidigt signalerade man att både baracken och kvarteret var tillfälliga uppehållsplatser, man skulle vara redo för strid« (brev Sven Nilsson). 7 Metodistkyrkan hade sitt högsta medlemsantal (ca 17 000) omkring år 1920. Motsvarande uppgifter för de övriga samfunden är följande: Missionsförbundet 114 000 omkring 1930, Baptistsamfundet 63 000 omkring 1930, och Frälsningsarmén 41 000 omkring 1960. År 1930, när Baptistsamfundet var som störst, hade Pingströrelsen ca 30 000 medlemmar, varav kanske ca 20 000 hade sin bakgrund i Baptistsamfundet.

genom personer som kommit i kontakt med sådana rörelser i Nordamerika och Storbritannien. Viktiga var de böcker av den amerikanske metodistpredikanten William Boardman vilka spreds i Sverige i förhållandevis stora upplagor. Komplement till helgelsetemat var förkunnelsen om helbrägdagörelse och Jesus snara återkomst. Helgelserörelserna påverkade inte i första hand samfunden som institutioner utan snarare enskilda individer och enskilda församlingar och missionsföreningar (inkl. lågkyrkliga sådana) runt om i landet. Helgelseförbundet, som grundades som ett »missionssällskap« vid den första Torpkonferensen sommaren 1887, var ett uttryck för helgelserörelsernas inflytande inom främst den lågkyrkliga väckelserörelsen och som snart fick medlemmar eller sympatisörer från samfunden utan att de för den skull lämnade sina församlingar. Inom Frälsningsarmén fanns i slutet av 1800-talet lokala andedopsrörelser med tungotal, vilka vi återkommer till (s. 139).

Ett namn vi inte kan gå förbi med hänsyn till Sprängbataljonens fokusering på Jesu snara tillkommelse är Fredrik Fransson. Han emigrerade till USA med sina föräldrar år 1869 och kom tillbaka till Sverige våren 1881 då han inledde ett intensivt väckelsearbete. Han predikade gärna om Jesu snara återkomst, exempelvis vid Torpkonferensen år 1890. Omkring år 1887 hade han börjat fundera på om det fanns ett tidsmässigt samband, men i olika tidsskalor, mellan å ena sidan Jesu död på långfredagen och hans uppståndelse på påskdagsmorgonen, och å andra sidan den tid församlingen skulle utstå sitt lidande vilket började då aposteln Jakob dödades och ska sluta då Jesus kommer tillbaka. Fredrik Fransson tänkte sig att Jesus skulle komma en påskdagsmorgon kl. 5 och han räknade ut att det skulle inträffa år 1897, men »himlauret – det profetiska ordet – [har inga] minut- eller sekundvisare« (Fransson s. 4), varför årtalet skulle tas med reservation.

Fredrik Fransson var en fängslande predikant. Professor Emanuel Linderholm skriver att

den som en gång hört Franson predika över [<] Kristi snara återkomst, glömmer det inte lätt. [Hans tal] gestaltade sig [<] till en ny uppenbarelse. [<] När man hörde den lille mörke mannen med det bleka ansiktet, det svarta håret och den glödande blicken, tala om Kristi snara tillkommelse [blev det] som om himlen nästa ögonblick kunde rämna och Kristus kom-

ma. (Linderholm s. 26)