Nyköping

Om Nyköping skriver landshövdingen i Södermanland bl.a.:

Sprängbataljonen har under perioden äfven fått fotfäste i Nyköping, der den började sin verksamhet sommaren 1896 och sedan dess hållit möten i förhyrd lokal. Enligt uppgift från vederbörande föreståndare räknade

Nyköpingföreningen vid periodens slut ett antal af 45 medlemmar. Den har äfven sökt drifva propaganda på landsbygden utanför Nyköping, ehuru utan egentligt resultat. (Landshövd. 1901) Den första församlingsföreståndaren i Nyköping som vi känner namnet på är Arvid Berglund, som tillsammans med Ludvig Sundvall, som biträdande föreståndare, var bosatta i Nyköping år 1897. Ludvig flyttade i januari 1898 till Uppsala och Arvid till Stockholm i oktober. Arvid ersattes av Anders Andersson som kom från Jönköping och stannade i Nyköping ett år. Oskar Baer blev hans ersättare – han kom från Linköping och stannade till maj 1901 då Gustaf Berglund blev föreståndare.

Vi har inte systematiskt sökt efter annonser om Sprängbataljonens möten i Nyköping, men de förefaller inte vara många. Två som vi har funnit är följande:

Sprängbataljonen. OmSöndag hållas möten ilokalen kl. 11 f.m. och 5 e. m.

V. Baer, församlingsföreståndare. (Södermanlands Läns Tidning 27/10 1899)

Sprängbataljonen. Uti lokalen vid Anneberg hållas möten alla Sön- och

Helgdagar kl. 11 f. m. och 5 e. m. Julotta kl. 7 f. m. O. Baer. (Södermanlands Läns

Tidning 22/12 1899) Lokalen vid Anneberg var sannolikt ett rum i en lägenhet där Oskar Baer bodde. Vi tror att huset låg ungefär där nuvarande Annebergsgatan ansluter till S:t Annegatan. I denna lägenhet bodde även Anders Andersson med familj, Oskar Baer med familj och Gustaf Berglund med familj under den tid de var föreståndare i församlingen.

I Svärta (ca 10 km nordost om Nyköping) verkade under en tid evangelisterna Elisabeth Jonsson och Augusta Larsson. Tre familjer i socknen öppnade sina hem för dem. Eva-Brita Skog har berättat att Nils Gustaf Säfström, familjefadern i ett av hemmen, och två av hans kamrater (varav en var hans svåger Per Eriksson) bestämde sig att gå in till staden till ett möte som Sprängbataljonen höll. Deras tanke var att de skulle få uppleva Andens dop. Fruarna fick inte följa med utan de skulle passa barnen, men kvinnorna bestämde sig för att ha bönemöte och be

om ett dop i Anden. De blev bönhörda men om männen hade blivit det i Nyköping visste inte Eva-Brita.

Vi har namn på 37 personer som sannolikt blev medlemmar i församlingen i Nyköping åren 1894–1901. En tidningsartikel från år 1901 berättar om en episod i Nyköping troligen år 1896:

Efter 5 år. Ett samtal om världens slut.

Då jag i tidningarna ser en notis af innehåll, att den för 8 à 9 år sedan i

Eskilstuna som jag vill minnas, bildade »sprängbataljonen« eller »Herrens här« håller på att sprängas eller rättare upplösas, rinner mig i minnet ett samtal, som jag för öfver fem år sedan hade i Nyköping med en af »härens soldater«. Han som varit handlande i mindre skala, men som sådan tillvunnit sig allmän och berättigad aktning. Han var hemma på många områden och användes ej sällan äfven i denna tidnings tjänst, där jag var anställd. Nu hade han slutat med handeln, dragit sig helt tillbaka och blifvit »sprängbataljonist«. Som en trospliktig sådan hade han att vid alla tillfällen framhålla »Herrens snara ankomst«. »Herren är nära« ingår eller ingick nämligen i bataljonens program som ett stort hufvudnummer. En dag mötte jag mannen, som kände sig lite förlägen under den rödbandade mössan på hvilken lästes »Herren är nära«. Vi kommo i samtal. – Nå, hur kännes det att vara så där vackert uniformerad? frågade jag. – Härligt! Det kännes så lugnt att vara beredd för domens dag. – Men på den dagen få vi väl allt vänta ännu en tid. – Nej, det dröjer inte länge. Det går en hviskning genom hela universum, att herren snart kommer. Ni skulle ha hört på vårt möte i går kväll! Herren talade till oss direkt om sin snara ankomst. – Såå, på hvad sätt då? – På samma sätt som vi nu, förstås. – Men han begagnade sig väl inte af ord heller, liksom vi nu göra. – Jo, det var just hvad han gjorde. En vacker svenska till och med. Men ibland talar han också till oss på andra språk. – Kanske på något klassiskt språk också? – Ja, det med. – Men då kan ni väl inte inom kåren följa med? – Jo, en af oss får alltid vid sådana tillfällen förmågan att öfversätta talet för de andra. – Nå, hvad kan ett sån’t tal innehålla? – Se där, sa han, och framtog en annotationsbok ur bröstfickan. Det här har herren talat genom broder X.