Försök att etablera Sprängbataljonen på landsorten

jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och jag har nycklarne till döden och dödsriket. (Upp. 1: 17,18.) I öfrigt vill jag lägga på alla hjärtan: »Mina barn, akten eder för afgudarne!«. (1 Joh. 5: 21)

Eder i den heliga striden

W. Ridsdel. – Kommendör. (Str 25/8 1894) Det är sannolikt Oskar Baer som enligt Ridsdel hade klagat på sin låga lön.

Givetvis hade Ridsdel och hans stab vägt för och nackdelar med att gå ut med en deklaration och hur en sådan i så fall skulle se ut. De angrepp som Ridsdel gör pekar på att man bedömde att risken var stor att Sprängbataljonen skulle bli en faktor för Frälsningsarmén att räkna med och att det var det som fällde avgörandet.

Enligt James Tofts redogörelse för rörelsens första offentliga möte i Eskilstuna den 27 maj 1894 var tanken att Karl skulle »resa från plats till plats och öppna nya kårer« (s. 48). Själv hade Karl inte varit med att grunda någon kår, men han hade säkert insett att de resurser som Armén kunde mobilisera spelade en viktig roll för att nå framgång. Men det förefaller som att han menade att för Sprängbataljonen skulle det inte bli svårt. I augusti 1894 fanns det en församling i Stockholm, men tillströmningen av medlemmar hade nog inte varit så kraftig som Karl hade förväntat sig – trots goda förutsättningar. Karl tvingades snart att inse att det skulle bli bristen på resurser som begränsade möjligheterna att snabbt sprida budskapet. I mitten av augusti fanns endast tre eller fyra personer tillgängliga med erfarenhet som ledare, Karl själv, Oskar Baer och Olof Bring samt möjligen Anders Andersson. Syskonen Anna och Arvid Berglund, Josefina Dufberg samt Lydia Pettersson var beredda att resa ut men kunde knappast agera på egen hand. Tillgången på pengar var inte stor; flertalet medlemmar var kvinnor – antingen gifta utan inkomst eller förvärvsarbetande med mycket låga löner. Karl måste ha förstått att det inte skulle vara realistiskt att bearbeta särskilt många platser under de närmaste månaderna.

Vi föreställer oss att den modell som kom att tillämpas var att börja på platser där någon av dem som kunde resa ut hade kontakter vilka kunde tänkas ta emot den eller dem som kom så att de fick mat och

husrum. Sedan gällde det att få någon att öppna sitt hem för möten till vilka man nog i första hand försökte få frälsningssoldater att komma. När man sedan hade värvat ett antal medlemmar fanns det förhoppningsvis ekonomiska möjligheter att hyra någon lokal för enstaka eller regelbundna möten. Klarade inte medlemmarna hyreskostnaderna kunde man ta upp inträdesavgift. Tanken fanns nog också att församlingarna så småningom skulle kunna skjuta till pengar när man skulle starta verksamhet på en ort, men under Sprängbataljonens första tid var detta knappast möjligt. Medlemmarna var för få.

För Karl var det naturligt att tänka sig att börja med verksamhet på platser där han var känd, dvs. Visby och de orter där han hade varit kårledare under sin tid i Frälsningsarmén. Julia tänkte givetvis på Nyköping. Anders Andersson skulle kunna användas i Uppsala, där han hade studerat till folkskollärare i tre år. Oskar Baer hade tillbringat en längre tid i Linköping där han hade haft förtroendeuppdrag i Frälsningsarmékåren (s. 214), men han kände också soldater i Norrköping och Göteborg. Den 15 september 1894 skriver Svenska Morgonbladet att Sprängbataljonen »nu börjat utsträcka sin verksamhet äfven till landsorten«, men redan av referaten från mötet den 24 juli framgår det att åtta sprängsoldater skulle sändas ut.

Olof Bring ska – kanske i början av augusti – ha »kommit i anden« vid ett möte i f.d. Betaniakyrkan enligt vad den f.d. sprängsoldaten (s. 53) hade berättat för Svenska Morgonbladet:

För hr B. uppenbarades då, att han och en annan manlig medlem af hären skulle om tre veckor ut på en missionsresa. De tre veckorna gingo, och det blef ingen missionsresa af. Ungefär samtidigt profeterade också fröken Josefina Dufberg, att hon skulle ut på missionsresa. Sedan ändrades hr Brings profetia till öfverensstämmande med fröken Dufbergs på det sätt, att hr B. skulle ha fröken D. i sällskap i stället för den manlige medlemmen. Detta dock i samband med en annan profetia af fröken Dufberg, enligt hvilken hon och Bring skulle – gifta sig. (SvM 15/9 1894)36

Det går inte att avgöra på hur många orter Sprängbataljonen under år 1894 försökte värva medlemmar. De enda platser vi har uppgifter från där Sprängbataljonen kan ha gjort ansträngningar under sensommaren

36 Olof Bring och Josefina Dufberg gifte sig den 17 september 1894.

och hösten 1894 är Visby, Göteborg, Linköping och Jönköping. Man kan mycket väl ha försökt på andra platser utan att lyckas. Karl kom till Visby omkring den 1 augusti. Om hans hustru Julia eller någon annan var med vet vi inte. Efter hans ankomst publicerades några små notiser i Gotlands Allehanda om att Sprängbataljonen skulle etablera sig i Visby. Karl hade flera släktingar på Gotland och förmodligen åtskilliga vänner bl.a. från sin tid i Metodistförsamlingen. Möjligen kände han också de officerare som tjänstgjorde vid Frälsningsarméns kår i Visby.

Det första mötet hölls den 24 augusti och var annonserat i Gotlands Allehanda:

Sprängbataljonen eller Herrens här har sitt första möte härstädes i Goodtemplarnes stora sal vid Mellangatan fredagen den 24 Aug. kl. 8 e. m. Hjertligt välkomna! OBS! Fritt inträde. K. G. Dufberg. (Gotlands Allehanda

22/8 1894)

Detta är den enda annons om Sprängbataljonens möten vi har funnit i dagstidningarna på Gotland. I Gotlands Allehanda fanns den 23 november 1894 en notis om en incident i Eskilstuna med »sprängmannen Simson« (s. 66), men det nämns ingenting om någon verksamhet i Visby. Landshövdingen i Sörmland skriver ingenting om att det fanns någon avdelning i Visby år 1895. Roland Torestad har inte hittat något om Sprängbataljonen i kyrkohistoriska skrifter som behandlar kristna samfund på Gotland. En rimlig slutsats är att Karl Dufberg lämnade Gotland efter någon månad utan att ha lyckats grunda någon församling där. Från Göteborg finns nedtecknade profetior från år 1894, vilket innebär att Sprängbataljonen bedrev någon form av verksamhet där vid denna tid. Östgöten skriver den 17 december 1894 att »Sprängbataljonen förbereder ett anfall mot Linköping. Ett möte hölls härstädes i lördags afton, dock inom slutna dörrar.« Den 19 december återkom tidningen:

Två härar stå nu ibland oss stridande på samma fält. Den ena är den gamla välkända frälsningsarmén härstädes. Den andra kom i torsdags [13 december] från Stockholm under namnet »Herrens här«. Den senare utgjordes blott av tre krigare, nämligen f.d. ingenjören O. Bahr, hans hustru och en ung flicka från Eskilstuna. Då vi känt oss oroliga deröfver, att dessa härar skulle kunna vända sina vapen mot hvarandra i stället för mot den gemensamme fienden, så hafva vi hos frälsningskaptenen härstädes sökt utforska, hvad vi i detta avseende ha att frukta eller hoppas. Hon försäkrade oss

emellertid att frälsningsarméns härvarande kår hade från kommendören fått sådana förhållningsorder, att den ej skulle ens upptaga någon strid mot sprängbataljonen, om den än blefve utmanad. Kommendören hade nämligen skrifvit, att ankomsten av denna nya här borde endast få väcka frälsningsarmén till mera arbete och till mera nit. Vi hoppas att »Herrens här« lifvas af samma vackra känslor.

Dagen därpå visste tidningen mer: »Nu börjas det!« Härvarande missionär för »Herrens här« har redan under den gångna veckan genom sina enskilda möten här och der i husen haft sådan framgång, att han i dagarna har skrifvit till hufvudqvarteret i Stockholm och begärt tillåtelse att få hyra f.d. Emanuelskyrkan vid Repslagaregatan för att der hålla öppna möten. Början tros komma att göras redan strax i nästa vecka. (Ösg 20/12 1894).

Av en notis i samma tidning den 2 februari 1895 framgår det att Sprängbataljonen »fortsätter alltjemt sin verksamhet i Linköping, icke utan framgång«, vilket kan vara en bekräftelse på att mötesverksamheten tog sin början omkring årsskiftet (men inte i f.d. Emanuelskyrkan). Robert Fur skriver att till Jönköping »kom *<+ Anna Berglund och Lydia Söderström. Det var 1894«. Vi återkommer till detta (s. 83). Dagens Nyheter skriver 5/4 1899 (s. 82) att Karl Dufberg hade sagt att det fanns »kårer« på nio platser. Den ordningsföljd han använde kan ha varit densamma som den ordning som församlingarna ordnades, men överensstämmelsen är troligen inte fullständig: Eskilstuna (1894), Stockholm (1894), Göteborg (1894 eller 1895), Linköping (1894/1895), Norrköping (1895), Jönköping (1894 eller 1895), Nyköping (1896), Uppsala (1895) och Katrineholm (före 1898). Siffrorna inom parentes reflekterar vår uppfattning när församlingarna bildades. Troligen visade det sig att det inte var särskilt lätt att få frälsningssoldater (eller andra) på de olika orterna att ställa upp för sprängsoldaterna och kanske ännu svårare att samla folk till möten i de hem som ändå öppnades för dem. I Eskilstuna och Stockholm hade det funnits en viss beredskap för denna andedopsrörelse, vilket sannolikt inte var fallet på de orter dit de nu kom. Det var emellertid lätt att samla människor till möten under denna tid när man väl hade fått igång den offentliga mötesverksamheten, särskilt om man kunde erbjuda något som var spektakulärt. Men antalet omvändelser eller övergångar kan

ha varit få. Det var troligen inte några större framgångar som de utsända kunde rapportera under hösten.

Vid årsskiftet 1894/95 torde det totala antalet medlemmar i Sprängbataljonen inte ha överstigit 150 – en i och för sig snabb tillväxt men man hade säkert trott i maj 1894 att det skulle vara avsevärt fler.