jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och jag har nycklarne till döden och dödsriket. (Upp. 1: 17,18.) I öfrigt vill jag lägga på alla hjärtan: »Mina barn, akten eder för afgudarne!«. (1 Joh. 5: 21) Eder i den heliga striden W. Ridsdel. – Kommendör. (Str 25/8 1894)
Det är sannolikt Oskar Baer som enligt Ridsdel hade klagat på sin låga lön. Givetvis hade Ridsdel och hans stab vägt för och nackdelar med att gå ut med en deklaration och hur en sådan i så fall skulle se ut. De angrepp som Ridsdel gör pekar på att man bedömde att risken var stor att Sprängbataljonen skulle bli en faktor för Frälsningsarmén att räkna med och att det var det som fällde avgörandet.
Försök att etablera Sprängbataljonen på landsorten Enligt James Tofts redogörelse för rörelsens första offentliga möte i Eskilstuna den 27 maj 1894 var tanken att Karl skulle »resa från plats till plats och öppna nya kårer« (s. 48). Själv hade Karl inte varit med att grunda någon kår, men han hade säkert insett att de resurser som Armén kunde mobilisera spelade en viktig roll för att nå framgång. Men det förefaller som att han menade att för Sprängbataljonen skulle det inte bli svårt. I augusti 1894 fanns det en församling i Stockholm, men tillströmningen av medlemmar hade nog inte varit så kraftig som Karl hade förväntat sig – trots goda förutsättningar. Karl tvingades snart att inse att det skulle bli bristen på resurser som begränsade möjligheterna att snabbt sprida budskapet. I mitten av augusti fanns endast tre eller fyra personer tillgängliga med erfarenhet som ledare, Karl själv, Oskar Baer och Olof Bring samt möjligen Anders Andersson. Syskonen Anna och Arvid Berglund, Josefina Dufberg samt Lydia Pettersson var beredda att resa ut men kunde knappast agera på egen hand. Tillgången på pengar var inte stor; flertalet medlemmar var kvinnor – antingen gifta utan inkomst eller förvärvsarbetande med mycket låga löner. Karl måste ha förstått att det inte skulle vara realistiskt att bearbeta särskilt många platser under de närmaste månaderna. Vi föreställer oss att den modell som kom att tillämpas var att börja på platser där någon av dem som kunde resa ut hade kontakter vilka kunde tänkas ta emot den eller dem som kom så att de fick mat och 59
