9. UTVECKLINGEN EFTER ÅR 1901

I Norrköping hade församlingen efter krisen offentliga möten i stort sett varje vecka fram till hösten 1906 och därefter enskilda sammankomster under många år. I Linköping är det svårare att avgöra hur frekventa de offentliga mötena var, men i allmänhet hölls nog ett möte på söndagseftermiddagarna fram till våren 1903. Därefter finns det bara två annonser och de gäller två offentliga möten en söndag år 1904 och en söndag år 1907. I Eskilstuna/Nyfors hade man upphört med att annonsera möten redan i slutet av augusti 1901. I Nyköping flyttade Gustaf Berglund i november 1902 från det hus där församlingen hade haft sina möten och det tolkar vi som att den offentliga mötesverksamheten upphörde. Därefter samlades man i hemmen och det fortsatte man med i mer än 20 år (intervju, Debora Bergeå). I Jönköping tycks de offentliga mötena ha upphört efter årsskiftet 1901/02. Robert Fur skriver att verksamheten fortsatte

men mera i det fördolda. *<+ Gud bekände sig *<+ till verket och icke få kristna slöto sig till »bataljonen«. En var apotekare Efr. Sandblom, som efter ett besök i Wales, där han upplevde pingsten, vart en Herrens eldbärare.96

I Göteborg var Carl Söderström föreståndare. Han flyttade till Linköping i slutet av mars 1902. Det kan vara en följd av att verksamheten upphörde i Göteborg. I Katrineholm tycks Albin Andersson, som kom från Linköping, ha varit bosatt i augusti 1902. Han kan ha varit ledare för en församling eller grupp där, men försörjde sig kanske genom ett

96 »Enligt en uppgift av framlidne G. E. Söderholm [Filadelfia, Stockholm], hade apotekare Sandblom upplevt ett dop i den Helige Ande och talade i tungor. Han var *<+ mycket oförstådd av sina gamla vänner, sedan han gjort denna erfarenhet« (Hubertsson s. 10). När Svenska Alliansmissionen bildades i maj 1900 blev Efraim

Sandblom styrelsens ordförande (samtidigt som han tillhörde ledningen för

Jönköpings missionsförening) och den tjänsten hade han vid sin bortgång år 1909.

Inom Alliansmissionen fanns vid den här tiden inga församlingar. – Robert Fur var väl förtrogen med Alliansmissionen (och under en kort period engagerad som lärare vid dess bibelinstitut). När han skriver att Sandblom anslöt sig till Sprängbataljonen kan det därför vara riktigt; det fanns inget hinder för denne att även tillhöra en annan religiös förening eller församling.

profant arbete. Om församlingen i Stockholm efter krisen skriver Daniel Hallberg:

Trots att den offentliga verksamheten lades ned, fortsatte man dock att samlas till enskild uppbyggelse, och det var vid denna tid benämningen »Fridsvänner« kom till. Man brukade hyra något större rum i någon medlems lägenhet, och där höll man sina sammankomster, varvid de förutvarande ledarna talade. Dessa sammankomster utvecklades emellertid snart till att bli vittnesbördsmöten, varvid samtliga närvarande brukade avlägga ett vittnesbörd. Ledningen av dessa möten turades man om med, så att alla fick vara i elden. Att detta system befordrade medlemmarnas andliga tillväxt är klart. På ena väggen i dessa mötessalar hade man alltid den gamla fanan upphängd. Den hade trots allt enastående förmåga att inspirera. Själv har jag i min barndom deltagit i många sådana samman-

komster. (EH 15/4 1954) 97

Vi har nämnt att det kan ha varit ca 320 medlemmar som tillhörde Sprängbataljonen i slutet av år 1901 när krisen drabbade rörelsen. Kanske var färre än hälften av dessa kvar ett halvår senare. Genom att medlemsantalet sjönk – och fortsatte att sjunka – minskade möjligheten att underhålla föreståndare och evangelister successivt och snart fanns det inte längre några som fick sin försörjning genom Sprängbataljonen.

Robert Fur skriver att »efter Dufberg hade också en ny ledare vid namn Fredriksson framträtt« (Svenska Posten 1977). August Fredriksson, som var bosatt i Norrköping, tog på sig uppgiften att försöka hålla samman rörelsen genom att bli resepredikant på deltid. Han avled år 1920, men hans hustru Anna fortsatte arbetet (intervju, Ruth Forss). 98 Två mer omfattande resor ska hon ha gjort så sent som åren 1937 och 1947.

Vi kan räkna med att medlemmarnas fromhetsliv, liksom församlingslivet, inte skilde sig radikalt från vad som gällde före årsskiftet 1901/02, särskilt på de platser där man hade offentliga möten, även om man kanske inte lade så stor vikt vid evangelisationsuppgiften. Trots att Jesus dröjde var fortfarande Jesu återkomst och den yttersta tiden centrala teman i förkunnelsen vilket mötesannonseringen i Linköping åren 1902–1903 visar.

97 G.E. Söderholm skriver också om »Fridsvänner« (Söderholm 1927 s. 362). – Även i

Björkvik användes fanan långt in på 1900-talet. 98 Enligt Eva Andersson, dotter till Anna och August Fredriksson, gjordes dessa besök i bl.a. Göteborg.