6. NUMERÄR UTVECKLING 1894–1901

Antalet medlemmar i Sprängbataljonen den 1 oktober 1894 kan uppskattas till ca 100. Fyra och ett halvt år senare – den 1 april 1899 – var medlemsantalet 350.60

Hur medlemsantalet varierade över tiden under dessa 4,5 år vet vi inte, men vi har svårt att tro med hänsyn till uppgifter om medlemsantal, verksamhet och andra förhållanden, att antalet medlemmar skulle ha varit avsevärt högre än 350 någon gång under åren 1894–1899.

I slutet av år 1897 började de församlingsföreståndare som hade varit skrivna i Stockholm att ta ut flyttningsbetyg till de orter där de tjänstgjorde. Anledningen kan ha varit att stationeringen på de olika orterna inte var så kortvariga att den som förrättade mantalsskrivningen kunde acceptera att personerna ifråga inte var skrivna där de bodde. Karl Dufberg hade nog tänkt sig att en föreståndare skulle stanna på en plats högst ett par tre månader och sedan lämna över till en »lokal« föreståndare. Så kan det också ha varit under en tid, men utvecklingen blev inte den förväntade; medlemsantalet stagnerade eller till och med minskade. Brist på bra ledare kan ha tvingat Karl att besluta sig för att satsa på de redan existerande församlingarna och försöka expandera genom evangelisation i bygderna runt omkring »centralorterna«. En svag ekonomi kan dessutom ha omöjliggjort satsningar på nya orter. Någon expansion i större skala inom överskådlig tid var inte möjlig med denna inriktning, men den borde ha haft vissa möjligheter att bryta den nedåtgående trenden.

60 Antalet medlemmar i de olika församlingarna våren 1899 kan ha varit följande:

Eskilstuna ca 20, Linköping ca 50, Norrköping ca 100, Nyköping ca 40 och Stockholm ca 30. De återstående ca 110 medlemmarna tillhörde församlingarna i Göteborg, Jönköping, Katrineholm och Uppsala. – Våren 1899 hade rörelsen 75 provmedlemmar, ett påfallande stort antal. Det finns flera möjliga förklaringar till varför det var så, och vi avstår från att utveckla detta närmare, men vi menar att det inte berodde på att det var väckelse, för då torde det ha framhållits av åtminstone en av de två tidningar som publicerade uppgiften – Dagens Nyheter (s. 82) och Östgöten (s. 91).

Vi menar med hänsyn till ovanstående att Sprängbataljonen kan ha haft sitt högsta medlemsantal redan år 1896. Förmodligen följde en period av stagnation och därefter en långsam minskning.

Utvecklingen kan år 1899 ha nått en kritisk punkt. Vi ser flera indikationer: (1) I Eskilstuna lämnade församlingen sin lokal vid Kungsgatan när kontraktet gick ut och flyttade till Nyfors. (2) I Linköping skrev Östgöten i februari 1900 att mötena den sista tiden besökts »endast af ett alltjemt decimeradt fåtal« (s. 90) och när femårskontraktet gick ut sommaren 1900 valde församlingen att inte förnya detsamma. (3) Karl Dufberg med familj lämnade Stockholm och flyttade till Linköping våren 1899.

Beslutet att lämna Stockholm kan ha berott på att församlingen i Stockholm inte längre kunde eller ville ha huvudansvaret för familjens försörjning, kanske för att medlemsantalet i församlingen hade börjat sjunka. Dessutom kunde Karl förmodligen inte längre disponera den bostad han hade hyrt av Anders Peter Lundqvist. Denne hade troligen subventionerat hyran, och när han avled i januari 1899 kan hans efterlevande maka förklarat att hon inte var beredd att fortsätta med det. Varför familjen valde Linköping som bostadsort efter tiden i Stockholm vet vi inte, men en anledning kan ha varit att Linköping låg mer centralt till än Stockholm med hänsyn till rörelsens geografiska spridning.

I slutet av år 1901 skriver Södermanlands Läns Tidning att under årens lopp hade församlingarna inom Sprängbataljonen »allt mer känt det oefterrättliga tryck, som pålades dem« (s. 162) av Karl. Detta förhållande, som vi återkommer till, kan i hög grad ha bidragit till en tillbakagång. Ett annat förhållande som knappast gynnade medlemstillströmningen på sikt var att »i den offentliga förkunnelsen förekom ofta mycket stränga uttalanden om världen och de kristna, som tillhörde olika församlingar eller Frälsningsarmén« (Edmundh).

Faktorer som verkade i positiv riktning vad gäller tillväxt var karismatiska upplevelser och en varm social gemenskap. Medlemmarna tog hand om och hjälpte varandra med vardagsbestyr, samtidigt som ekonomisk hjälp kom behövande till del från den gemensamma kassan. I hemmen skulle man åtminstone i något fönster ha blåfärgade gardiner. Tanken var att man skulle veta var ens trosfränder bodde och visa att de var välkomna in (Svenska Posten 1977). Man hälsade varandra med »frid« (Edmundh), vilket också blev en markör för gemen-

skapen. Ett annat förhållande som kan ha bidragit till gemenskapskänslan var bruket att ge barnen namn hämtade ur Bibeln. Karl och Julia gav sina barn namnen Debora, Barak, Febe och Josef – och de fick endast ett namn. Många föräldrar inom rörelsen som fick barn under åren 1894–1901 gjorde detsamma. Efter årsskiftet 1901/02 gav man barnen åtminstone två namn, varav det ena var hämtat från Bibeln.

Evald Malmström skriver om något som han menade »sköt ett grundskott i rörelsen«:

Sprängbataljonen blev icke gammal. En Julia Dufbergs profetia om ny inkarnation av Jesus i en släktings barn bevisade sig så drastiskt vara osann, att den sköt ett grundskott i rörelsen. Ännu år 1899 höll »bataljonen« möten i Norrköping, och ännu så sent som 1901 pågick dess skriftspridning, men sedan tyckes denna egendomliga rörelse ha upphört att existera som offentligt verkande organisation. (Malmström s. 183–184)

Sannolikt var Malmström dåligt informerad om Sprängbataljonen under åren omkring 1899; att han nämner Norrköping kan ju bero på att han tillfälligtvis fick höra talas om verksamheten där. Det är emellertid svårt att tro att han skulle ha skrivit om den aktuella profetian om han inte visste att den med rimlig sannolikhet hade uttalats av Julia, liksom att den visade sig vara falsk. Men han är uppenbarligen osäker om tidpunkten med tanke på hur han formulerar sig. Det som kan utläsas är att profetian eller åtminstone konstaterandet att den var osann, inträffade senast år 1899, men andra och tredje meningen i citatet behöver inte hänga ihop tidsmässigt.61 Vi ska nu redovisa resultatet av några enkla beräkningar för att få en grov uppskattning av antalet medlemmar vid årsskiftet 1901/02 och det totala antalet personer som tillhörde Sprängbataljonen under åren 1894–1901. Vi bortser här från eventuella avgångar i slutet av år 1901 på grund av Karl Dufbergs syndafall. Vi utgår från att det var 100 medlemmar den 1 oktober 1894 och 350 den 1 april 1899 samt att ingen lämnade rörelsen före 1 oktober 1894. Vidare antar vi att antalet medlemmar (utifrån resonemanget tidigare) var 400 vid halvårsskiftet 1896. Vi använder oss av en synnerligen förenklad modell: Vi antar att tillväxten skedde exponentiellt, och att ökningen på grund av att perso-

61 Om det ligger något i Evald Malmströms berättelse, skulle den kunna syfta på Julia och Karls eget barn, Josef. Denne föddes i Stockholm i mars 1899 och avled i Linköping i en akut magsjukdom den 19 juli samma år.

ner anslöt sig till församlingarna var 3 % per år från den 1 juli 1896 till den 31 december 1901, samt att minskningen på grund av avgångar var 3 % per år under perioderna 1 oktober 1894–1 juli 1896 och 1 april 1899–31 december 1901. Med dessa värden får vi följande resultat: antalet medlemmar vid årsskiftet 1901/02 var ca 320 och det totala antalet personer som tillhörde Sprängbataljonen åren 1894–1901 var ca 470.62

Vi har funnit namn på totalt 174 personer som kan ha varit medlemmar i Sprängbataljonen under åren 1894–1901. Uppgifterna är emellertid osäkra. Sjuttio namn kommer från en förteckning som Eva-Brita Skog har sammanställt. De har hämtats från anteckningar och brev som hennes mor har efterlämnat. Osäkerheten här är att för flera personer saknas uppgift om födelseår, varför vi inte har kunnat bedöma om de var medlemmar redan före år 1902.

Om vi bortser från osäkerheterna och sätter antalet till 174 och antar att det var sammanlagt 470 personer enligt ovan som anslöt sig till rörelsen under nämnda period, har vi täckt in ca 37 % av medlemmarna.

I väckelserörelserna i slutet av 1800-talet var det kvinnorna som var i majoritet och så var det också inom Sprängbataljonen. I vår lista är 97 kvinnor (ca 56 %) och 77 män (ca 44 %). Andelen kvinnor torde ha varit avsevärt högre, säg 75 %, en andel som vi inte anser vara orimlig om vi jämför med församlingar på 1920-talet inom Pingströrelsen och Baptistsamfundet som vi har studerat. De kvinnliga medlemmarna torde alltså vara starkt underrepresenterade i vårt material.63 Uppgiften i Dagens Nyheter den 5 april 1899 från Julia och Karls avskedsmöte att estraden fylldes av kvinnor »hvarefter Julia och Karl Dufberg

62 Med valda värden blir tillväxten 120 % på årsbasis under perioden 1/10 1894–1/7 1896 och avgångarna i snitt 8 % under perioden 1/7 1896–1/4 1899. En tillväxt på över 100 % per år är synnerligen kraftig, men inte orealistisk för en ny rörelse under en kortare tidsperiod. – Vi kan nämna att en modell som endast har en brytpunkt (1/4 1899) ger 350 medlemmar vid årsskiftet 1901/02 och sammanlagt 420 medlemmar, om ökningen på grund av att personer anslöt sig till rörelsen sätts till 3 % per år under perioden 1/4 1899–31/12 1901 och minskningen på grund av avgångar till 3 % under hela perioden 1/10 1894–31/12 1901. 63 Förmodligen skulle vi fått en riktigare fördelning om vi hade haft tillgång till fler soldatrullor från Frälsningsarmén. Rullorna i Jönköping, Norrköping och Linköping saknas eller är bristfälliga. Eskilstunakårens har delvis kunnat utnyttjas. Vi har inte undersökt om soldatrullor från 1894–1901 för kårerna i Göteborg, Katrineholm,

Nyköping, Stockholm och Uppsala finns bevarade.

och bataljonens sex manliga medlemmar uppträdde på plattformen« (s. 82), talar för att andelen kvinnor i Stockholmsförsamlingen skulle kunna ha varit omkring 75 %.

Kvinnorna i rörelsen var antingen ensamstående med låg kontantlön eller gifta och då oftast utan inkomst. Männen var i allmänhet arbetare i jordbruk, hantverk eller industri. Det fanns givetvis undantag, men de som hade teoretisk utbildning utöver folkskolan och de som hade förhållandevis höga löner eller hade förmögenhet var lätt räknade.

För 168 medlemmar (av 174) vet vi födelseår. Medelåldern var 34,5 år sommaren 1899. Den är låg men typisk för en ung väckelserörelse. Troligen var medelåldern i en etablerad baptistförsamling vid samma tid ca 10 år högre. Omdömen som senare fälldes om medlemmarna var oftast positiva. Lewi Pethrus skriver:

Från början var Sprängbataljonens folk frimodiga och brinnande själar. De hade fått idén om en bestämd uniform med sig från Frälsningsarmén, och på sina huvudbonader hade såväl män som kvinnor orden: »Herren är nära.« De voro utsatta för mycket motstånd, hån och förakt, och de härdades och blevo fasta i sin tro på Jesus (EH 2/9 1943).

I församlingen fanns *<+ mogna och verksamma kristna. Sådana personer som *<+ B.A. Bengtsson och Erik Jederblom var alla en stor tillgång för verksamheten./ [De] hade tillhört *<+ Sprängbataljonen. *<+ Det var säkerligen ärliga och rena motiv hos många av [medlemmarna], men det insmög sig fanatism och oärlighet, som snart förstörde det hela. *<+ Men många av de vänner, som hade gjort denna andliga erfarenhet, levde ett rent och helgat liv. De var uppriktiga i sin gudsfruktan och hade förblivit i den rika välsignelse de mottagit. (Pethrus 1953 s. 212–213) Adrian Holmberg skriver:

Hur det nu var med Sprängbataljonen, så är ett säkert: de tog sin kristendom på allvar. *<+ Deras sammankomster bestod inte i kaffekalas och skvaller. De läste Guds ord och bad. Sprängbataljonens folk var inte av denna världen. De trodde på ett annat rike, ett rike som inte kan bäva, ett rike, där Gud härskar ensam. *<+ På mig har flera av Sprängbataljonens medlemmar gjort ett djupt intryck. Många av dem var mina personliga vänner. Jag nämner: B.A. Bengtsson, Arvid Berglund och Robert Hallberg.

(Holmberg 1966 s. 49–50)

Och Daniel Hallberg:

Framgången i början berodde nog till stor del på att medlemmar såväl som ledare *<+ var varmt gudfruktiga. Jag tror jag vågar påstå, att här låg

Sprängbataljonens verkliga styrka som rörelse. De flesta var enkla människor, arbetare, och tjänstefolk, några få hade kommit ur de intellektuellas led, men alla utövade ett starkt andligt inflytande på sin omgivning. Deras ofta påtalade frimodighet förnekade sig aldrig, och man skrev om dem i tidningarna, ofta raljerande men även med respekt. (EH 15/4 1954)