Organisation

bidrag till Julia och Karl, till gästande predikanter och till behövande medlemmar. I vilken omfattning som församlingsföreståndarna arbetade vid sidan av sina församlingstjänster vet vi inte men i flera fall har de titlar i kyrkobokföringen, vilket kan vara kosmetiskt, men sannolikt hade åtminstone några mot slutet av perioden (1894–1901) ett profant arbete.

I september 1894 skriver signaturen »Gustaf G.« i Sörmlandsposten att »alla [i Sprängbataljonen] skola vara lika. Inga högre och lägre grader skola finnas«. Tanken kan knappast ha varit att det inte skulle behövas några ledare utöver Karl och Julia, men sommaren 1894 fanns inget behov av att formellt utse några. I början av september hade man i Eskilstuna annonserat att »härens afdelning från Stockholm hitkommer«, och en dryg månad senare att »äldstarne Ahl och Baer från Stockholm« skulle leda mötena söndagen den 21 oktober. Mellan dessa båda tillfällen kan Karl ha beslutat och genomfört att grupperna eller avdelningarna i Eskilstuna och Stockholm skulle utgöra (lokala) församlingar med en församlingsordning som hade inslag både från Frälsningsarmén och från Baptistsamfundet. Man valde alltså att inte använda den modell som gällde inom Frälsningsarmén med officerare och kårer, men medlemmarna kallade sig ändå ibland sprängsoldater – de ingick ju i »Herrens Här«. Den enskilda församlingen leddes av en föreståndare som vid sin sida kan ha haft en s.k. medäldste (biträdande föreståndare). Diakoner kunde tillsättas för särskilda uppgifter. Evangelister kunde hjälpa till i arbetet, kanske främst på landsbygden utanför de orter där det fanns församlingar. Det fanns också profeter och profetissor, där de senare dominerade. Vi måste nog förutsätta att dessa i någon mening var godkända av rörelsens ledning eller församlingsföreståndare för att få kalla sig profeter eller profetissor. De hade sannolikt ett stort inflytande på församlingarnas verksamhet.

Sprängbataljonens organisation kom att bli enkel genom att rörelsen fick en mycket begränsad omfattning. I ledningen fanns således Karl och vid sin sida hade han sin hustru Julia. Vi kan jämföra med Frälsningsarméns organisation där chefssekreteraren/souschefen stod närmast kommendören. Genom Julias inflytande som profetissa fanns det sannolikt tydliga inslag av »profetiskt ledarskap«.

Det är vår uppfattning att Karl praktiserade samma principer för tillsättning av föreståndare som gällde inom Frälsningsarmén och Metodistkyrkan. Församlingarna utsåg alltså inte sina föreståndare och biträdande föreståndare. Dessa kunde i sin tur inte välja församlingar. Önskemål framfördes sannolikt och kanske att man samtalade om tjänsterna vid de »ledaremöten« som hölls. Troligen bestämde Karl även på vilka platser rörelsens evangelister (och sändebud som inte var församlingsföreståndare) skulle verka.

Av en notis i Södermanlands Läns Tidning den 13 december 1901 vilken vi kommer att citera längre fram (s. 162) kan man förstå att Karl utfärdade order (med kommendören i Frälsningsarmén som förebild) vilka föreståndarna och medlemmarna skulle rätta sig efter.

Vi tror inte att man höll några församlingsmöten med förhandlingar, utan besluten fattades av föreståndarna. Tillfällen fanns givetvis för samtal om praktiska detaljer; omfattningen bestämdes av föreståndarnas öppenhet för och vilja till sådana samtal.

När Karl Dufberg i förordet till andra utgåvan av Reglerna skriver att utgivningen var ett beslut »fattadt vid ledaremötet i Norrköping« behöver inte betyda att det var fattat i demokratisk ordning. Det kan ju ha varit hans eget beslut, som ingen kunde lägga sitt veto mot.

Sannolikt hade föreståndarna ansvar för den gemensamma kassan och för utdelning av pengar (eller varor). Uppgiften var säkert grannlaga och kan ha varit reglerad på något sätt.

Årsmöten hölls sannolikt varje år under åren 1895–1901, men vi har bara uppgifter från fyra av dem.

Årsmötet år 1896 ägde rum i Stockholm under midsommarhelgen:

Denna senaste företeelse på sektväsendets område har nu utbredt sig till landsorten, så att kårer upprättats i Göteborg, Jönköping, Linköping, Norrköping, Eskilstuna och Upsala, hvarifrån representanter äro närvarande vid årsmötet. Under gårdagens möten »profeterades« väldeligen af »i ande« komne män och qvinnor, mest dock de senare, samt uttalades hårda förkastelsedomar öfver andra religiöse, som »tro sig ha anden, men blott äro fariséer«. Slutligen deltog hela bataljonen i talandet och ropandet, åstadkommande ett obeskrifligt sorl. Mycket folk bevisar förundradt dessa sammankomster. (Vårt Land 22/6 1896)79

79 Tidningen var en konservativ aftontidning med kristna förtecken.