Dop och nattvard

Reflektion Det är svårt att frigöra sig från tanken att Reglerna har utformats utifrån en kombination av bibeltexter och föreställningar eller förväntningar hos Julia och Karl. Det är givetvis möjligt att rättfärdiga Reglerna med hjälp av utsagor i Bibeln och utifrån det unika uppdrag rörelsen hade som »Herrens här« i de »sista dagarna«. Ett exempel på det senare är den regel som säger att man bara skulle ägna tid åt syndare som var »helt utledsna vid synden«. Tiden var ju kort och det gällde att nå så många som möjligt. När utgåva 2 gavs ut hade man ett annat perspektiv och påpekar där att regeln var en varning för att inte spilla tid på dem som inte ville övertalas, men ger samtidigt en referens till ett bibelord som Karl upplevde som ett stöd för regeln (s. 128).

Det är knappast meningsfullt att göra en detaljerad analys av Reglerna. För ledare och medlemmar var de emellertid viktiga. De togs på allvar och »inåt kännetecknades rörelsen av sträng församlingstukt och uteslutning förekom även för sådana handlingar som sökande av läkare och intagande av medicin« (Edmundh).

Inom Frälsningsarmén tillämpades varken vattendop eller nattvard,72 något som kom att debatteras under åtskilliga år och orsaka interna problem. År 1883 skrev William Booth en artikel i The War Cry som kom att ligga till grund för tillämpningen inom Frälsningsarmén:

Moreover we do not prohibit our own people [<] from taking the sacraments. We say, »If this is a matter of your conscience, by all means break bread. The churches and chapels around you will welcome you for this.«

But in our own ranks *<+ let us mind our own business. Let us remember

His love every hour of our lives *<+ and let us eat His flesh and drink His blood continually [<+ and further, there is one baptism on which we are all agreed *<+ and that is the baptism of the Holy Ghost.

73

Denna syn på dopet och nattvarden omfattade säkert Karl Dufberg. Laura Petri skriver att »dopet är en sinnebild av pånyttfödelsen, omvändelsen. Fr.-Armén vill ej sinnebilden. Den vill saken« (Petri s. 82).

72 Vi använder tempusformen imperfekt i detta avsnitt för att markera att det vi redogör för gällde i slutet av 1800-talet. 73 Citatet kan hittas på www.salvationarmy.org.

Inte heller Svenska Missionsförbundet ställde något krav på dop, men utförde barndop och troendedop på begäran. Metodistkyrkan krävde dop men hade inget bestämt dopsätt.74 Inom Baptistsamfundet var det endast troendedopet som räknades.

Våren 1894 kom frågan upp inom Sprängbataljonsgruppen hur man skulle ställa sig till troendedopet och nattvarden. I gruppen fanns Anna Larsson med bakgrund i Baptistsamfundet. Hon torde ha menat att medlemmarna skulle vara döpta och att man skulle ha nattvardsgång. Influenser från Helgelseförbundet kan ha gjort att Anders Andersson hävdade nattvarden men inte nödvändigtvis troendedopet. För att få klarhet bad man om en regel (s. 126) vilket indikerar att man (åtminstone inledningsvis) delade Frälsningsarméns syn att frågan om dop och nattvard inte hörde hemma bland lärosatserna. Som svar fick Julia se en syn, som föreskrev dop (underförstått troendedop) och nattvard men med saft i stället för vin.75 När Karl i Linköping fick en fråga om dopet, svarade han, utan att precisera sig, att det var ett baptistiskt dop, men »ifråga om dopets verkningar tänka vi olika« (s. 92).

Det är inte helt lätt att beskriva vilken innebörd dopet hade inom Baptistsamfundet under dess första decennier. Internationellt tycks man ha ansett att dopet var en symbol för den troendes delaktighet av Jesus, eller annorlunda uttryckt en symbol för Jesu försonings- och frälsningsgärning – den som döptes begravdes med Kristus och uppstod till ett nytt liv i honom. När den första baptistförsamlingen bildades i Sverige år 1848 antogs en trosbekännelse vilken var en översättning från den som gällde för de tyska baptisterna. Av den framgår det att dopet är en lydnads – och bekännelsehandling, men också Guds försäkran till den döpte att han i dopet dör, blir begravd och uppstår med Jesus och blir hans kära barn. Parallellt med denna uppfattning fanns en som betraktade dopet som ett sakrament – bruket förmedlade nåd.76 Denna uppfattning vann successivt terräng och mot slutet av 1800-talet predikades sannolikt båda uppfattningarna i baptist-

74 Inom Metodistkyrkan menade man att dopet som nådemedel »är ämnadt att antyda en inre nåd, genom hvilken personen är upptagen till Guds barn *<+ intet dopsätt [kan] sägas vara bättre än ett annat« (Porter s. 259). 75 I Hjälmsätter (Björkvik) gjordes alltid saften av körsbär från den egna trädgården (intervju, Eva-Brita Skog). 76 I en konflikt 1878 mellan den kände baptisten (senare medlem i Svenska Missionsförbundet) Andreas Fernholm i Kristinehamn och baptistledningen i Stockholm uppfattade Fernholm att ledningen förutsatte en sakramental uppfattning av dopet.