Nu har det hänt igen, precis som varje år, att jag drabbas av nästan euforisk livslust i början av året. Det överraskar mig med kraft varje gång. Den där viljan, längtan, nästan barnsliga spralligheten blir så tydlig hos mig. Det är då jag skriver ner vilka alla blommor och växter, örter och kryddor, grönsaker och rotfrukter jag vill plantera. Jag fyller mina anteckningsblock med långa listor och planer. Jag ritar, jag skriver, jag räknar och planerar. Jag tror att jag har all världens tid och ork och förmåga. Jag skriver ner alla eventuella nya odlingsbänkar som ska fixas, byggas, flyttas. I samma stund som jag otåligt planerar och drömmer påminner jag mig om allt arbete som kommer – sedan. Det ska vattnas, tas hand om, rensas och vårdas. Ett och annat ogräs ska plockas bort utan att glömma bort alla 30 SOTAHUUTO
små kryp som också vill äta av det jag planterat. Och jag behöver få en påminnelse, många gånger, att själva grejen är att glädjas över det som faktiskt lyckas. Inte sörja allt det som kanske inte blir så lyckat och fint till slut, eller kanske till och med inte blir något alls och helt enkelt misslyckas med. Det blir sällan som jag tänker, eller visst växer det upp tomater där jag satt tomatfrön i jorden och av solrosfrön blir det fantastiska och ibland galet stora solrosor som tittar fram. Men det är så mycket mer än bara det jag gör som påverkar resultatet. Naturen har sin egen vilja och jag kan inte tvinga fram resultat. Och så händer det att vissa saker blir långt mycket bättre och finare än jag hade kunnat drömma om. Jag mås-
te lära mig att också njuta längs vägen. När jag står där med mina leriga gummistövlar och gräver (eller rättare sagt min man gräver och jag ”hjälper till”) och jag har jordsäckar och spadar i en salig röra runt omkring mig – det är då jag ska stanna upp och njuta, känna och uppleva. Jag ska passa på att sätta mig i gräset, kanske ta en kopp kaffe och vila. För den här mödan är en del av drömmen som vaknade till liv på våren. Jag kan inte låta bli att tänka på min mormor. Den som känner mig vet att min mormor Lydia var och förblev en förebild för mig. Ibland kryper saknaden efter henne väldigt nära, särskilt när jag håller på med trädgården. Jag hade så gärna visat henne mina små odlingar, glatt mig över hennes goda råd. Jag
