Foto: Mats Björkan
REPORTAGE
Spanien uppges vara det land där flest människor förblivit i massgravar, endast överträffat av Kambodja. Mellan 2000 och 2019 öppnades närmare 800 gravplatser runt om i Spanien, i syfte att identifiera offren och ge dem en hedersam begravning. De innehöll nästan 10.000 kroppar. De framtagna kvarlevorna är en obarmhärtig påminnelse om den skamfyllda historia som bokstavligen legat begravd i den spanska jorden. Sydkusten har intervjuat bland annat Emilio Silva Barrera, som är barnbarn till ett av Francodiktaturens offer: ”Lokaliseringen av gravarna är bara en del, vi har öppnat något mycket större än så”, betonar han.
Spanska inbördeskriget skördade mer än en halv miljon dödsoffer och många förlorade livet långt från fronten. Tiotusentals spanjorer avrättades både under kriget och den efterföljande Francodiktaturen. Många slets från armarna på förkrossade anhöriga och avrättades på ensliga platser, där de också grävdes ned. Andra som hamnade i massgravar dog av svält, inlåsta i någon fängelsecell med hunger och desperation som enda sällskap. Försvinnanden, avrättningar och fängslanden var en del av det skräckvälde som motståndare till Franco levde under. Historiker som Julián Casanova och Paul Preston brukar uppge att de sammanlagda offren under inbördeskriget och diktaturen för systematisk utrensning uppgår till drygt 150.000. Av dem ska två tredjedelar ha mördats av fascisterna och de övriga av republikanerna. Massavrättningar skedde på båda sidor i kriget, men medan offren på Francosidan fick upprättelse under diktaturen har anhöriga till de mördade på den republikanska sidan fått vänta i mer än ett halvt sekel på att få spåra sina kära. Den tidigare Zapatero-regeringen antog 2007 den så kallade Lagen om det historiska minnet. Den antogs för att hjälpa offer för Francoregimen att få upprättelse, men många fann den vara otillräcklig. Speciellt efterlystes fler
54
SK – MAR | APR | MAJ 2022
Rester av skelett och skor av avrättade och nedgrävda i en massgrav vid kyrkogården San Rafael, i Málaga. Endast Kambodja uppges ha fler människor i massgravar än Spanien.
De gräver i gamla sår
Anhöriga till avrättade under Francoregimen ger inte upp. medel för att lokalisera de avrättade. En förening bestående av anhöriga till offer på den republikanska sidan presenterade en formell ansökan med namnen på 143.352 offer hos utredningsdomaren i federala domstolen Baltasar Garzón, som försökte driva frågan trots motstånd från alla håll. Både domarkollegor och åklagarämbetet stödde sig på amnestilagen från 1977 för att motarbeta Garzóns utredning och det slutade med att domaren själv åtalades för egenmäktigt förfarande. Ett av de många namnen tillhörde Emilio Silva Faba, Emilio Silva Barreras farfar. Han föddes 1892 i Villafranca del Bierzo. – Min farfar var en lärd man och han brann för frågan om allmän utbildning. Han sympatiserade med republikanerna och tillhörde vänstersidan, men var ingen extremist, berättar sonsonen. Emilio den äldre stred aldrig som soldat, men stödde republikanernas sak ekonomiskt. En
dag ringde telefonen och en man som utgav sig vara republikan bad om pengar. Intet ont anande gick Emilio med på att träffa honom. Det skulle bli det sista han gjorde i livet. Tillsammans med 14 andra män fördes han iväg ut på landsbygden. En av männen lyckades fly, men de övriga 13 kom aldrig hem igen. Emilio var en av dem som avrättades ute på fältet. Han blev 44 år. Efter lämnade han sig sin fru Modesta Santín och deras sex barn, som aldrig fick återse honom.
Försvinnanden, avrättningar och fängslanden var en del av det skräckvälde som motståndare till Franco levde under. – Regimen använde diverse omskrivningar för att benämna de som försvunnit spårlöst och som hamnat i massgravar. De uppgavs ha ”stupat” eller på annat sätt ”av-
lidit i kriget”, berättar Emilio Silva Barrera. I och med att Emilio förlorat sin egen farfar har han haft särskilt intresse i att utreda försvinnandena. Han tog 1999 paus från sitt jobb som journalist för att skriva en bok på temat. Emilio återvände till sin farfars hemby för att intervjua människor och försöka få svar på några av alla frågor. Han kom i kontakt med en man som visste var hans farfar låg begravd och skrev en artikel om sin egen familjehistoria. Den publicerades tillsammans med hans telefonnummer och det dröjde inte länge innan en arkeolog hörde av sig och erbjöd sig att hjälpa till med utgrävningen. Det kom att bli den första i Spanien som genomfördes med adekvat, teknisk utrustning. – Tillsammans lyckades vi identifiera min farfar. Vi begravde honom intill min farmor. Det gav en känsla av upprättelse. Forts. sid 56 >>>
