UTOPI
[utopi´] substantiv ~n ~er ou ppnåeligt samhällsi deal; ou tförbar tanke, dröm som inte kan förverkligas
POLITICUS 2021
INNEHÅLL 18
4
R E DA K T I O N S P R E S E N TAT I O N LEDARE
6
S F- H U S E T Å R 2 0 3 0
P E N G A R E L L E R S O C I A L J Ä M L I K H E T, E T T E V I GT S P E L AV S Q U I D G A M E
12 W H A T
9
IS UTOPIA, REALLY?
PERFEKT TOLERANS=EN UTOPI?
15
DEN FÖRÄNDERLIGA UTOPIN
I N G E T K Ö N , I N G E T PAT R I A R K AT ?
23
5
20
PÅ S K Ö N : E N T I D I G A R E UTO P I E L L E R E N ”HOBBESISK” DYSTOPI?
E COTO P I A – D E N M I L J ÖVÄ N L I G A UTO P I N
26
28
O M R ÅT TO R, M Ä N N I S K O R O C H AT T VÄG E N T I L L H E LV E T E T I B L A N D Ä R K A N TA D AV G O DA FÖ R E S ATS E R
SAGAN OM KUNGLIGA AKADEMINS K O M M U N I K AT I O N S P L A N
33
30
MOT DEN MODERNA FOTBOLLEN –EN FOTBOLLSSUPPORTERS UTOPI?
VA R FÖ R S Ö K A UTO P I E R, V I H A R J U I TA L I E N
36
INFO GÄSTSKRIBENTER Carina Gräsbeck, kurator Aaro Tarvainen, statsvetare
A N S VA R I G UTG I VA R E Allwar Rondell I L L U ST R AT I O N E R Emmy Wikström
REDAKTIONEN
C H E F R E DA K TÖ R
Ellen Ijäs
Axel Norrback
Axel Sandell
Esther Djupsund
Joonas Karlsson
Sebastian Björklund
Caroline Nordenswan
Axel Rantanen
Cecilia Aure
Helmi Andersson
Lilli Vainio
Emmy Wikström
statskunskap
folkrätt
folkrätt
offentlig förvaltning
folkrätt
statskunskap
privaträtt
folkrätt
L AY O U T
nationalekonomi
statskunskap
statskunskap
sociologi
L E A RE UTOPIANISM–SOCIAL DREAMING
Vi lever i en värld där vi går från orättvisa till orättvisa, från krig till krig, och där människans grundläggande rättigheter inte mer garanteras i utvecklade land. Samhället rusar fram och det krävdes en pandemi för alla att stanna till och faktiskt tänka på hur livet ser ut. Self help böcker säljer som smör och influencers delar med sig om tips för att man ska må så bra som möjligt (enligt samhällets normer såklart). Min och din utopi kan se olika ut, din uppfattning om vad utopi är kan skilja sig från min uppfattning. Vi kan ha olika syn på hur det goda samhället ser ut men vi ska kunna dela med oss om dem till varandra. Vi kan drömma om olika platser där allt är bättre än just nu. Vi kan ha olika syn på det goda i ett perfekt samhälle. Vi ska kunna ha det utan att en annan person se ner på det och istället sätta oss ner och diskutera, förstå varandra och hur vi tycker att det goda samhället ser ut. Denna tidning är till för att ställa dig framför en tankeställare - hur skulle en del av världen se ut om jag fick bestämma över en liten liten del? Vad skulle hända om en liten del skulle förändras? Vilken del skulle jag förändra och varför? I årets Politicus kan du bland annat läsa om hur världen skulle se ut om kön inte fanns, om varför livet utanför vårt lilla land kanske är bättre, om hur ett litet samhälle skulle se ut med fungerande kommunikation. Vi har tänkt stort och lite mindre, nära och längre bort.
ELLEN IJÄS, CHEFREDAKTÖR
6
UTOPI
SF-HUSETÅR203
Det är den 16:de oktober år 2030. Jag vaknar med ett ryck. Klockan på armen visar 6:30 och jag inser att det är flera timmar tills mötet. Eftersom jag gärna vill vara väl förberedd och dessutom i lugn och ro hinna kolla in de senaste nyheterna, stiger jag upp och börjar långsamt göra mig i ordning. Vid frukostbordet trycker jag på klockan och nyheterna projiceras omedelbart på skärmen som vecklar ut sig framför mig. Visserligen är jag lite konservativ av mig och prenumererar envist på pappersupplagan av Det Finlandssvenska Dagbladet, men just i dag tycks det vara problem med distributionen. Igen. Det har som vanligt hållits demonstrationer utanför Riksdagshuset i Helsingfors. Numera är de snarare regel än undantag och jag sveper snabbt förbi. Sedan Den Stora Kraschen för fem år sedan har demonstrationerna blivit mer frekventa och tyvärr också mer våldsamma än någonsin. Det finns t o m grupperingar som önskar få tillbaka det samhälle vi hade i början av 2020-talet då Coronapandemin härjade som värst. Nu är klockan redan 7:45 och det är dags att göra sig klar. Det blir ett nytt knapptryck på klockan och jag går ner till den lilla robotbilen som står och väntar på mig ute på gatan. Eftersom jag fortfarande tycker om att köra själv, väljer jag att sätta mig på chaufförsplatsen och styr ut mot Akademikvarteren och SF-Huset. Som med alla stora krascher och kriser, må de sedan vara nationella eller globala, drabbar de mänskligheten på olika sätt. Tack var en okänd SF:are, som saknade egna arvingar, hade SF-klubben en alldeles osannolik tur och fick via testamente POLITICUS
en stor donation för tre år sedan. Donationen gjorde det möjligt för klubben att köpa gamla Domvillan av Stiftelsen för Åbo Akademi, som i flera år haft ett stort behov av att göra sig av med äldre besvärliga byggnader. Huset döptes snabbt om till SF-Huset. Och det är därför som vi, ett gäng gamla SF-kuratorer, har blivit inbjudna av årets styrelse för att diskutera SF-Husets framtida verksamhet. Houdan, SF-Klubbens första ordförande med somaliskt ursprung, har lovat oss både frukost och trevlig samvaro. Det säger en gammal kurator aldrig nej till. Det blir ett nytt tryck på klockan och robotbilen som jag just envisats med att själv parkera utanför SF-Huset vecklar ihop sig och blir lika liten som den solcellsdrivna cykeln bredvid. Den måste vara Ellus tänker jag. Utanför huset väntar gamla kära kolleger. Innan vi hinner beklaga oss över våra krämpor blir vi insläppta i den kännspaka hallen, som ser förvånansvärt likadan ut som för 10 år sedan. Houdan hälsar oss välkomna till övre våningen och meddelar att resten av styrelsen är på väg så fort seminariet är slut. Vi drar alla en suck av lättnad. Seminarier existerar tydligen fortfarande och har inte blivit bortrationaliserade i det Stora Svepet som följde på Den Stora Kraschen. 7
Den Stora Kraschen medförde att goda råd inte bara var dyra utan livsviktiga för att Akademin skulle överleva. Tack vare att Utbildnings- och civilisationsministeriet (UCM) genast vidtog åtgärder för att bevara Finlands självständighet och dragningskraft genom att lätta på bestämmelserna om examina, fick de finländska universiteten möjlighet att experimentera sig fram till nya utbildningar. Akademins rektor i samråd med akademikollegiet kom på den geniala idén om korspollinering mellan fakulteterna. Studerande vid samtliga utbildningar uppmanades att skaffa ett par från en annan fakultet för att korspollinera så många nya innovationer som möjligt. Det som i början kändes som en desperat idé har nu istället lett till att en hel del nya utbildningslinjer kunnat starta. Utbildningslinjen för rymdturism som genomförs i samarbete med Novia överskrider alla förväntningar med en kötid på flera år. Tack vare korspollineringarna är Akademins utbildningslinjer för Cybersäkerhetsexperter och Faktacheckare fortfarande hett eftertraktade. Efter Den Stora Kraschen då inte bara Finland utan hela världen blev tvungen att tänka om, har också de humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningarna fått ett rejält uppsving. Behovet av att förstå både sin samtid, det förflutna, och hur det kunde gå som det gick är enormt, inte bara bland unga människor utan även äldre. Söktrycket är större än någonsin, även om kötiden för att bli antagen är lite kortare än till rymdturism. Merkantila Klubben (MK) och Kemistklubben (KK) gjorde gemensam sak och lyckades trots dåliga odds investera en ansenlig summa pengar på börsen. Tack vare en enträgen övertalningskampanj fick de också med sig Humanistiska föreningen (HF). Investeringarna gav så god avkastning att konsortiet för ett år sedan kunde köpa Förvaltningsämbetet, ett annat av de gamla hus som Stiftelsen förtvivlat försökt göra sig av med. Akademin har numera färre utbildningsutrymmen och klarar därmed hyrorna utan problem, medan ämnesföreningarna och klubbarna istället investerat i fastigheter och på så vis har en mer solid grund att stå på vad gäller den egna verksamheten. Allt det här diskuterar vi med Houdan medan vi väntar på resten av SF-Klubbens styrelse. Vi är väldigt imponerade över dagens studerande och kan med en mun konstatera att det nog inte är så säkert att det var bättre förr. Nu skulle vi gärna börja hugga in på det dignande frukostbordet. I samma ögonblick öppnas dörrarna till Auditorium Magnus och Ellen Dahlström och en ström av glada studerande 8
kommer ut. Nu är vi lite förvirrade. Var det här inte SF-klubbens hus? Studeras det också här? Houdan ser våra miner och skrattar hjärtligt. Jo, i samtliga klubblokaler studeras det. I och med att Akademin på grund av det trängda penningläget var tvunget att avstå från många fastigheter, har hyresvärden bytts från Stiftelsen till ämnesföreningarna. Vi gamla kuratorer skrattar lite förvirrat men magarna kurrar och vi låter diskussionen om det vettiga i den här utvecklingen vara. Nu är klockan redan 8.30 och det är frukost och nybryggt kaffe som gäller!
CARINA GRÄSBECK
SF-klubbens kurator, år 2021
UTOPI
POLITICUS
9
PENGARELLERSOCIALJÄMLIKHET, ETTEVIGTSPELAVSQUIDGAME
Den verklighet vi lever i idag präglas av marknad, konkurrensfrihet och handel. Samhället fungerar genom att vi ger och tar – du betalar för en öl för att få en öl. Många är ändå skeptiska till detta sätt att leva på. Många tycker att pengar har för stor vikt i dagens vardag och samhälle och att det skapas klyftor som vi aldrig kan utjämna. Men uppriktigt sagt, strävar våra samhällen efter att få bort dessa klyftor? Dagens värld känns som en kamp mellan våra värderingar och vårt tankesätt mot verkligheten och den rådande samhällsordningen. Vi lever enligt att världen ska vara ojämlik, människor ska vara fattiga, delar av jorden ska leva krig och människor ska bli sjuka. För utan allt detta förlorar företag sin marknad och således människor sina jobb. Utan detta är det många länder vars ekonomi skulle krascha och marknader som skulle försvinna. Samtidigt så lever vi i en värld där våra värderingar och vår utopiska strävan förespråkar fred på jorden, förmånlig (om inte gratis) och tillgänglig sjukvård till alla, ingen utbrändhet, och ett liv där människor ska ha möjlighet att förverkliga dem själva. Pengar ses som ett hjälpmedel i just allt detta, men också någonting som motarbetar det. Pengar är det begrepp som styr hela vår vardag och kan i dagens läge snarare kallas ett koncept än ett vederlag. Pengar eller vederlag har alltid existerat, dock i många olika former och system. Vi har till exempel genomlevt en tid där byteshandel var systemet för att handla. I dagens läge använder vi Fiat-pengar; en egen värderad osynlig valuta som vi har gett ett överenskommet värde. Men frågan återstår, hur skulle en värld utan pengar se ut? Skulle 10
den ens fungera? Jacque Fresco har funderat på detta i över sextio år och utvecklat flera tekniska och sociala globala samällslösningar för en framtida värld fri från krig, fattigdom, brottslighet och miljöförstöring. Målet är en resursbaserad ekonomi, det vill säga ett samhälle utan pengar där vi tar till vara på förnybara energikällor och använder oss av den nyaste vetenskapen och tekniken. Hans magnum opus är det såkallade Venus-projektet, som är en teknisk utopism där pengar hör till det förflutna. Detta scenario kan vara en verklighet inte allt för långt in i framtiden. Världen går bland annat mot ett mer robotiserat samhäl-
HUR SKULLE EN VÄRLD UTAN PENGAR SE UT? SKULLE DEN ENS FUNGERA?
UTOPI
le där tyvärr många jobb och liv kommer påverkas eller rent av försvinna. Detta innebär att det nuvarande systemet vi lever i idag, där vi arbetar för att tjäna pengar för betala för tjänster, sakta men säkert kommer att försvinna. Faktum är att det i ett sådant här scenario inte är möjligt för alla individer att vara sysselsatta eller ha ett arbete som t.ex. en programmerare eller chef. Istället kan det innebära att en stor del blir arbetslösa och att de som har makt kommer att få ännu mera makt och inflytande. Kort sagt, en värld utan pengar betyder verkligen inte en värld utan makt. Detta kan vara farligt, särskilt ur en historisk synvinkel. Vanmakt, besvikelse, arbetslöshet, misär och stort missnöje fick bland annat massorna i Tyskland att i ett helt demokratiskt val välja en ledare vars människosyn gott kan konstateras vara vidrig och avskyvärd. Där ser man hur pengar och makt kan skapa klyftor och leda till riktiga hemskheter. Detta exempel gränsar kanske till att göra en höna av en fjäder, men är verkligen inte en omöjlighet. Här bör poängteras att denna artikel inte är till för att ta ställning till om en värld styrd av enbart pengar och makt är bättre än en värld där det inte gör det. POLITICUS
Den är inte heller till för att förespråka Jacque Frescos tankar, utan hans tankar råkar bara vara en av de få som sticker ut. Denna artikels budskap är en mer realistisk syn på samhällsordningen och samhällsstrukturen, som i många scenarion ger mindre än vad den tar. För en värld styrd av pengar och makt har ju inte heller visat sig fungera. Ta USA som exempel, där en stor del av invånarna högst antagligen aldrig kommer att komma bort från medelklassen eller fattigdomen. Vi ser vad pengar kan göra till människor och vi ser även hur skört systemet är. En utopi skulle vara där Jacque Frescos tankar gror – men där även människan får förverkliga sig själv och känna sig sysselsatt med det som hen vill.
SEBASTIAN BJÖRKLUND
11
12
UTOPI
WHATISUTOPIA,REALLY?
Have you ever had this feeling when your thoughts disconnect from your surroundings, the time when your thoughts naturally flow, and you feel kind of empty in a pleasant way? This feeling occurs maybe on a rainy day when you are just sitting in a traffic waiting the time go by. At this moment our mind mind is somehow fulfilled with thoughts concerning life itself. Things such as what you want from your future, what your life will look like in ten years, or maybe you ponder about the purpose of everything in general. We imagine a perfect life. I think the origins of the concept Utopia is somehow forgotten or misunderstood as time has gone by. The thought about a perfect and good life has been around for a long time, from Plato to modern philosophers. The first person in western philosophy who described the concept of perfect life and using the title Utopia, was Sir Thomas Moore in 1516. Originally the book was meant to be a socio-political satire, it was written in ethos to take a stand against the societal life of the time through fictive narrative. The book mainly criticized strict morals and ethics of the Catholic Church. The narrative is written in a form of a story where a character named Raphael, travels to New World finding his path to an island of Utopia. Raphael can be easily understood as a modern anthropologist who finds comfort in the Utopian Island. He spends there five years on the island studying customs of native people, the culture, and the society in general. The findings of Raphael are somehow astonishing. People live side by side and for each another, there is no private property, all men and women need to learn at least one occupation of importance for the life of the community. The working hours are reduced to a minimum, thieves are forced to serve as slaves in gold chains, long as their behaviour is suitable POLITICUS
for living peacefully again in the community. At the same time the Utopian Island or the “state” also offers free hospitals and healthcare, allows euthanasia, divorce, and all religions on the island are tolerated. Have you ever heard place like this, or can you imagine something that resembles the Utopian Island? The Moore’s Utopia is often seen as socio-democratic version of Plato’s Republic, where the former can be seen as attempt to form ideals of perfect state for modern man and latter describes ancient life of human through concept of good. Now, let’s take couple steps back to that feeling what I was describing in the beginning. To that feeling when you ponder about our life and all the wonderful things that you want. It is easy to imagine what the perfect life would look like through a subjective perspective. A degree, good job, money, an easy and healthy life, everybody want’s that right? But do we have it already? When we think about perfect life, we might often sense that there is something wrong, some issues that we can’t do much about. The situation is far more different when we move to a societal level by taking the society as an “objective” which we try to examine. Should there be an absolute economic equality between all the citi13
zens of the “state”, what about equality between man and woman or genders? Should we tolerate all religions and personal believes? Or should we arrange our communal life so that the poor, sick, criminals and all the outcasts you can think of, can wear gold chains long enough so they learn how to participate peacefully again to life of the community. What about morals, aesthetics, or status symbols? What is the purpose of owning a supercar, earning a medal of honour, or buying Rolex just because “everybody” has one? How would we describe people who are famous or know what is good? Would we still hurray for annual growth of mass consumption as we simultaneously destroy the environment where we live in? Now we may see that the feeling which I was talking is often related to these kinds of questions. These feelings occur now when you feel that you are somehow obligated to something which is mandatory, and you don’t know are they good or bad in general. Maybe it’s a mortgage, a stereotypical relationship, possible poverty, or the future of your possible children. These norms, morals, and rules which we are bound by in this society don’t really depend on us. It is the other way around – our life is shaped and guided by them. Now as we can see that these questions and feelings which they generate, operate on a level that is far away from the powers of an individual. The origin of these feelings or ideas is outside of our sphere. One could argue that if we are subordinated to societal powers, which do not feel ours or correspond our ideals, the realistic possibilities achieving perfect life are quite small. If the state power, norms, and culture penetrate our days, the possibilities are the following - take a leap of faith to ignore these issues in total, move off the grit or take the power in our hands to change the surrounding society to correspond our ideals, values, and morals. If we take a small study in recent history, we can see that there have been intellectual and concrete attempts to form Utopian society, mainly through ideology of Utopian Socialism. The Utopian Socialism can be seen as a description of perfect life in society, but as we all know they have only remained as attempts. But why have they failed and remained only as attempts? Everybody wants a better life, sometimes also for our fellow citizens. The main counterforce often comes from same address which originates these unpleasant feelings and obstacles when we reach for perfect life in society. Let’s move little closer to the present and wrap this up by looking at current political debates, iss14
ues, and movements. In present day as the communist or socialist political movements are mainly subject of mockery during coffee table talks. The ideas concerning a better life, equality and a better future has changed form and place, where they occur to find more suitable political ground. The Black Lives Matter movement, modern feminism, identity politics, alternative ways to live – such as ecologism – resemble questions related to Utopian ideals. The core ideas of these movements or ways to live are attempts to tackle moral and ethical problems of modern society on a societal level. They are concrete attempts to reform the existing state so that life in the community or the world would be better. The Utopian idealism has changed form in the way of how they it expresses itself, from concrete solid ideology to a fragmented set of practical ideas which ultimately diffuses to daily political life as an attempt to describe and form better life in society. Despite this, the ideas, or Utopian ideals which Utopian Socialism carried are not forgotten. The Utopian ideas which concern perfect life exist still among us. The main question is that do we have enough courage to think of these issues or ideals and act to change the society. Other possibilities are buying a self-help book and meditate towards ignorance or close our eyes from the oppressive reality, while we focus to plan perfection in our personal life while waiting for retirement, so we can move off the grit. Our thoughts of future life after all resemble closely something like Utopia which maybe becomes reality for some of us in the future.
AARO TARVAINEN
UTOPI
POLITICUS
15
PERFEKTTOLERANS=ENUTOPI? Utopi är som uttryck ganska brett och svårt att tangera. Jag tror att det lättaste sättet att närma sig begreppet är att tänka på motsatsen, alltså dystopi. I min värld skulle en dystopi vara en värld där människor inte skulle ha åsiktsfrihet eller rätt att vara sig själva. En dystopi skulle enligt mig vara en värld där människor tvingas eller pressas att göra likadana beslut i sina liv. I en dystopi skulle ingen ha personlig frihet, och det skulle finnas strikta normer om hurdan man får vara eller inte får vara. Reglerna skulle också gälla hur man får tänka eller inte får tänka. Ifall man inte passar in i dessa normer blir konsekvenserna allvarliga. Med andra ord skulle det finnas strikta normer om hurdana vi ska vara, och annorlunda människor skulle ses som dåliga och onda. Lever vi då i en sådan dystopi? På ett sätt kan man säga det. Fortfarande på 2020-talet hör man tyvärr exempel på rasism och homofobi. Polariseringen är också stor, och ofta ser man på människor som avviker från normen som endera dåliga eller onda. Man kan även lätt bli fast i en ekokammare, där man endast kommunicerar med människor som har liknande åsikter som en själv. Ibland finns det till och med regelrätt rädsla för annorlunda tänkande människor. Det ser man speciellt i USA mellan republikaner och demokrater. Samma fenomen kan sägas prägla diskussionen om abort och koronavaccinet. Ändå skulle jag inte säga att vi lever i en dystopi. Orsaken till det är att det ändå finns en möjlighet för alla att säga sina åsikter och man hamnar inte i problem bara för att man använt sin yttrandefrihet. Tvärtom känns det som att människor till och med använder sin yttrandefrihet väldigt aggressivt och snabbt. Man kan bland annat se det här i chattar på internet där människor ofta har väldigt upphettade diskussioner om kontroversiella ämnen. Problemet verkar vara att människor har en tendens att väldigt lätt stämpla annorlunda människor som dåliga och onda. Man nöjer sig inte med att inte acceptera personens handlingar, utan nästan demoniserar hela personen. På ett sätt kan man säga att en sådan öppenhet är motsatsen till dystopin som jag just beskrev. Ifall dystopin är en restriktiv stat som inte garanterar sina medborgare yttrandefrihet, skulle då utopin vara en stat där inga normer finns, och där alla får 16
säga precis vad de vill? Jag tror inte att en sådant samhälle med perfekt tolerans skulle vara bra, eller ens möjligt. För det första betyder ju själva definitionen av perfekt tolerans att också intolerans måste godkännas. Därför blir perfekt tolerans i praktiken omöjligt. Dessutom skulle perfekt tolerans betyda att också sådant beteende som djupt skadar andra människor mentalt eller fysiskt måste accepteras. Ett exempel på det här kan vara rasism, homofobi och hat om olika folkgrupper. En sådan verklighet skulle främst bli en dystopi det också. Någon begränsning måste alltså finnas på toleransen. Det är ändå väldigt svårt att definiera en sådan gräns. Ett lätt sätt att säga skulle kanske vara att vi alla har åsiktsfrihet, så länge som vår åsikt inte kränker någon annans medborgerliga rättigheter. En annan tanke skulle också vara att vi måste respektera varandras rätt att göra våra egna beslut, så länge som de besluten inte skadar andra människor. I praktiken kommer det alltid att finnas kontroversiella frågor och handlingar, som väcker starka åsikter för och emot. I vissa fall kan man inte komma fram till en gemensam åsikt, utan man måste helt enkelt respektera andras rättighet till sina gena åsikter och beslut. Fast kontroversiella frågor kan orsaka vissa problem skulle inte ett samhälle med helt likatänkande människor heller vara en utopi. Jag tror att livet i ett sådant samhälle skulle bli väldigt tråkigt. Det kanske viktigaste är ändå att ingen utveckling eller nya idéer skulle uppstå. Alla människor skulle ju tänka UTOPI
likadant, och inga nya tankar eller synvinklar skulle komma fram. Interaktion mellan människor skulle också bli tråkig och onödig, eftersom man redan i förväg skulle veta vad den andra tycker om och hur den tänker. Redan inom samma vetenskapsområden finns det radikalt olika åsikter och teorier, och redan studerandet på universitet skulle inte vara hälften så intressant ifall inga olika åsikter skulle finnas. Jag tror också att det är omöjligt att skapa en bra och nyanserad helhetsbild om en viss fråga utan att höra på och förstå olika synvinklar. På ett sätt kan man alltså säga att olika kunskaper och tankesätt är det bästa med oss människor. Närmast en perfekt utopi skulle vi enligt mig komma ifall vi skulle lyssna på annorlunda människor och lära oss mera om dem. I vissa fall skulle det här ändra vår åsikt. Ifall det inte ändrar vår åsikt om frågan får vi iallafall en mera nyanserad åsikt och bredare synsätt om frågan. Om inte annat så lär vi oss att argumentera för vår egen ståndpunkt bättre. Kanske vi också lär oss att människor i som tänker annorlunda inte alltid är elaka eller onda, utan helt enkelt har olika tankesätt. I bästa fall kanske vi lär oss att respektera varandras åsikter och or-
sakerna till våra olika åsikter och handlingar. Kanske man i en perfekt utopi till och med skulle kunna komma fram till en gemensam regel om att respektera varandra som jämlika människor och medborgare, fast vi inte skulle dela vissa åsikter. Ja, fast vi egentligen skulle se den andras åsikter som dåliga och dumma. Enda gränsen här skulle vara att ingen annan person får skadas av den andras attityder eller handlingar. I min utopi skulle vi alla kunna respektera och acceptera varandras åsikter, utan att genast stämpla annorlunda tänkande människor som dåliga eller dumma. I min utopi skulle vi också se varandra som goda och fullvärdiga människor, fast vi inte skulle tänka likadant. Viktigaste är att vi alla skulle lära oss att respektera varandras rätt att göra våra egna beslut och ha våra egna åsikter, så länge dom åsikterna eller handlingarna inte skadar andra människor. Till en sådan utopi hör inte stränga sociala regler om hurdana identiteter eller åsikter som är ok. Dit hör inte heller en möjlighet för alla att säga eller göra precis vad de själva vill om de genom att göra det skulle skada andra personer.
LILLI VAINIO
Morbror
av Anton Tjechov
ABOSVENSKATEATER.FI 02-277 73 77 LIPPU.FI
POLITICUS
17
18
UTOPI
DENFÖRÄNDERLIGAUTOPIN Under de flesta tider har människor fantiserat om hur det perfekta idealsamhället skulle se ut och hur det skulle fungera. Man kan försöka föreställa sig samhällen utan orättvisor, utan fattigdom eller svält och dylika eländen. Rättvisa samhällen där allting är bättre än det vi lever i just nu. Det här väckte en nyfikenhet hos mig att börja läsa mig in på hur bilden av det utopiska samhället har förändrats under historiens gång och ifall äldre bilder av en ”utopi” ännu i dagens läge skulle kunna klassas som utopier. ”Solstaten” är en berättelse om ett utopiskt idealsamhälle skriven av dominikanermunken Tommaso Campanella och gavs ut 1623. Vissa aspekter av Solstaten kan fortfarande i dagens läge anses höra till ett idealsamhälle, som exempelvis att invånarnas arbetsdagar är endast 4 timmar långa. Invånarna i Solstaten har dessutom en medellivslängd på 100170år, vilket inte behöver vara något negativt så länge man hålls frisk under dom åren. Däremot är de grundläggande förutsättningarna i denna ”utopi” sådana som i dagens läge skulle räknas in i det dystopiska samhället. Solstatens system grundar sig på astrologi och geometri och det är de som är mest kunniga inom olika ämnen som även ansvarar för dom områdena. Till exempel så finns det en ”Kärleksminister” som bestämmer vem som skall ha samlag med vem och hur ofta detta får ske med tanke på att avkomman skall bli så optimal som möjligt. Ringer detta nån klocka hos någon? Handmaid’s Tale har en lite liknande storyline och de flesta av oss (förhoppningsvis alla) skulle nog klassa den som en dystopi. Ett annat exempel på ett liknande tänk var i Tyskland under 1930-talet då man ville framavla så ”rena” avkommor som möjligt. Man kan säga att Solstaten inte åldrats så väldans bra och att den i dagens läge inte skulle klassas som en skildring av idealsamhället. Klipp till ca 260 år senare, 1890 då konstnären William Morris skrev ”News from Nowhere”, en socialistisk-utopisk science fiction-novell som fick ett stort genomslag. Likheter med Solstaten är bland annat tanken om att alla invånare skall leva på jämlika grunder och att det inte ska finnas stora POLITICUS
ekonomiska skillnader eftersom det inte skall finnas ”ägande” på samma vis som i den riktiga världen. Absolut, detta låter väl prima vid en första anblick, men när man läser lite noggrannare så kommer det fram att det enligt Morris fortfarande bör höra till kvinnornas uppgifter att sköta hushålls-arbetet. Han förklarar detta med att alla skall utföra det arbete som dom njuter av att utföra och att en klok kvinna njuter av att sköta hushållsarbetet och att ta hand om medlemmarna i hushållet inklusive mannen. De flesta skulle troligtvis hålla med om att denna förlegade kvinnosyn inte hör ihop med deras nutida bild av ett idealsamhälle. Många av dåtidens utopier innebär förtryck mot vissa samhällsgrupper, framförallt kvinnor. Det kan delvis bero på att författarna, precis som majoriteten av män under dom århundradena, inte såg det kvinnliga könet som jämställt med det manliga. Flera delar av dessa verk passar in i nutida dystopiska berättelser och har inte åldrats till sin fördel. Med det sagt så tror jag att författarna till dessa verk och liknande utopiska verk har haft en god tanke med sitt skrivande. Tanken var troligtvis att kritisera samhället som de levde i och framförallt de kapitalistiska delarna av det. Men jag anser att man kan välja och vraka mellan vad man sist och slutligen väljer att ta med sig från dessa verk från långt tillbaka i tiden. Så länge som man inser att det är just där dom hör hemma, det vill säga i dåtiden och inte i framtiden.
ESTHER DJUPSUND
19
20
UTOPI
INGETKÖN,INGETPATRIARKAT?
Tänk dig ett samhälle där ingen behöver veta ditt kön. På ditt pass och andra identitetshandlingar finns inte ditt kön. När du söker jobb gör du det som en könsneutral individ. Du går in till en klädbutik och det finns endast en avdelning, istället för herr- och damavdelningarna. Det här är nog mångas utopi men kanske också andras dystopi. Kan kön ändå ha en viktig funktion? Idag lever vi i ett patriarkat, vilket innebär att vårtsamhällssystem är uppbyggt på ett sätt som gynnar män och åsidosätter kvinnor. Enligt mig och förhoppningsvis de flesta som läser detta, skulle en utopi vara ett fullständigt jämlikt samhälle. Det vill säga att män och kvinnor skulle vara 100% jämlika på exakt alla plan i samhället. Miljonfrågan är dock hur detta skulle uppnås. Enligt den kanadensiska författaren och feministen Shulamith Firestone skulle lösningen vara ett samhälle där genus inte skulle existera. Biologiskt kön, det vill säga den medfödda könstillhörigheten, är såklart oundviklig, men genusets kulturella betydelse är inte det. Genus eller socialt kön är de icke-biologiska faktorerna av vårt kön. Det vill säga de inlärda och kulturella könsnormer och -roller som existerar i vårt samhälle. Flickor skall ha rosa kläder och pojkar skall ha blåa. Var det blir svårt är dock när de här könsrollerna ger upphov till ojämlikhet. Ojämlikhet mellan män och kvinnor, för att inte ens tala om förtrycket som icke-binära och andra könstillhörigheter upplever. ”Sex is so deep as to be invisible. Or it may appear as a superficial inequality, one that can be solved merely a few reforms, or perhaps by the full integration of women into the labour force” så lyder POLITICUS
ett citat ur Firestones verk “The dialectic of sex” från 1974. Firestone menar alltså att ytliga åtgärder inte räcker för att förebygga ojämlikhet. Det är helt enkelt inte tillräckligt effektivt. Jag vill påpeka att jag i texten endast har tagit inspiration av denna specifika del av Firestones teorier. Hon hade ett helt eget idealsamhälle i omtanke. Om man skulle välja att satsa på löneskillnaderna mellan män och kvinnor ser det inte heller så ljust ut. Enligt World Economic Forums rapport om de globala löneskillnaderna kommer det att ta tills år 2277 innan män och kvinnor har samma löner, om vi fortsätter i samma takt som nu. I skrivande stund är det här om 256 år, inte under någon läsares livstid med andra ord. Enligt den här rapporten skulle det som Firestone beskriver som otillräckliga åtgärder stämma. För att mer effektivt förebygga ojämlikhet, eller kanske till och med helt bli av med det, kunde alltså genusets kulturella betydelse helt slopas. Hur skulle det egentligen se ut? Byråkratiskt sett kunde kön tas bort från alla register och identitetshandlingar, biologiskt födda män och kvinnor skulle inte på något sätt skiljas åt. I språket skulle pronomen han och hon ersättas av hen och andra könsladdade ord skulle ersättas med könsneutrala motsvarig21
heter. Kulturellt skulle traditioner centrerade runt kön slopas, fenomen som ”gender revealing” fester skulle vara ett minne blott. Produkter riktade till ett visst kön skulle försvinna, även de tidigare nämnda könade klädavdelningarna. Rent samhälleligt skulle kön och könsskillnader helt enkelt inte längre existera. I teorin är tanken logisk, men genom dessa exempel blir det tydligt hur svårt det i praktiken skulle vara att genomföra de tidigare nämnda reformerna. Personligen har jag också mycket svårt att tro att människor skulle acceptera denna typ av övergång. Emellertid skulle den här övergången kunna vara så pass långsam att till och med de mest konservativa kunde hänga med. Firestones vision om en snabb och effektiv förändring passar dock inte helt in på idén om en gradvis övergång. Frågan om sjukvård blir också svår. Ett faktum är att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, därav är det också vikigt att ta i beaktande inom sjukvården. Det kunde få ödesdigra följder om personers biologiska kön inte skulle finnas i något register. Utgående från Firestones vision är biologiskt kön ändå ett faktum, poängen är inte att förneka detta. Det kunde därför finnas ett enskilt register med personers biologiska kön som sjukvården skulle ha tillgång till. Ett annat direkt problem som uppkommer är att oberoende konsekvenserna, finns det många som trivs med att vara man och kvinna. Det låter inte speciellt etiskt eller demokratiskt, för den delen att tvinga människor till någon slags kulturell icke-binäritet. Ett samhälle som inte lägger vikt vid genus, behöver ändå inte nödvändigtvis innebära något förbud att uttrycka sitt kön. I praktiken skulle dock människor snarare ha en frihet att uttrycka sig precis så som de vill, om så detta skulle överensstämma med den biologiska könstillhörigheten. Det positiva med detta skulle även vara att icke-binära och transpersoners ställning skulle vara betydligt bättre. Idag är respektive grupper marginaliserade på grund av sin könstillhörighet, men om könsnormer inte skulle existera skulle inte heller förtrycket mot dessa. I allmänhet skulle personer ha en full frihet att uttrycka sitt kön precis så som de själva önskar. Sexualitet är för många starkt kopplat till kön. Olika sexuella läggningar skulle i pricip försvinna i samband med slopandet av genusets kulturella betydelse. Om man inte vet någons kön är det omöjligt att på grunden av detta avgöra vilket eller vilka kön man attraheras till. Detta skulle på samma gång få ett slut på heteronormen, vilket i sig skulle leda 22
till mer jämlikhet. Sexuell och romantisk attraktion skulle då snarare utgå från person, snarare än kön. Emellertid känns det här konceptet i ett heteronormativt samhälle extremt långt borta. Det är tämligen svårt att tänka sig att alla personer skulle känna sig bekväma med detta. Har den här kategoriseringen av kön och sexualitet ändå någon annan viktig funktion? Det uttjatade uttrycket ”människor är flockdjur” kunde vara ett argument. Människor har ett behov av att kategorisera och dela upp världen i kategorier. En grupptillhörighet kan för många vara en trygghet. Att känna att man hör hemma någonstans och ha andra i samma ”kategori” att se upp till. Det här konceptet utesluter inte heller icke-binära. De tillhör i princip bara en annan kategori, dock en mer förtryckt sådan. Samma gäller sexuella minoriteter. Gruppsammanhållningen i hbtq-rörelsen är mycket stark och därav skulle det för min del kännas tråkigt att den skulle försvinna. Eller kanske hela det utopiska samhället skulle ha en kollektiv grupptillhörighet istället? Vad är då min slutsats? – jag vet inte. Ett könlöst samhälle skulle nog vara ett effektivt sätt att få ett slut på patriarkatet. Ett fullt jämlikt och solidariskt samhälle skulle nog vara en utopi, i mina ögon i alla fall. Det kunde dock föra med sig helt nya problem: rotlöshet, svårigheter i sjukvården och byråkratin, allmänt motstånd från konservativa grupper. Frågan återstår, är samhället beredd på den här typen av förändring?
CAROLINE NORDENSWAN
UTOPI
POLITICUS
23
PÅSKÖN:ENTIDIGAREUTOPIELLER EN”HOBBESISK”DYSTOPI?
I sydöstra området av Stilla havet, väster om Sydamerika, finns en ö nästan lika stor som Liechtenstein och nio gånger mindre till sin yta än Åland. Ön upptäcktes av en nederländsk sjöfarare, Jacob Roggeveen, när han var på upptäcktsfärd efter Terra Australis, ”det södra landet”. På påskdagen den 5 april 1722 hissade Roggeveens fartyg flaggan efter att de fick syn på en liten ö. Paasch Eyland, Påskö på svenska, skulle de nederländska sjöfararna döpa ön efter tillfälligheten. Ett mysterium för sjöfararna var att ön vid upptäckten redan var bebodd av ett par tusentals invånare. De undrade hur dessa människor hade tagit sig till ön när det inte fanns ett ordentligt fartyg i närheten – och det som var ännu mer förvirrande var de enorma stenstatyerna, moai, som befolkade ön. Nu undrar ni säkert vad den här ön har med utopi att göra? Låt mig berätta. Arkeologer, antropologer, äventyrare och författare har länge grubblat angående Påsköns förflutna. När upptäcktsresanden och forskare av olika slag först anlände till ön upptäckte de bevis på att ön tidigare hade frodats av vidsträckt skog, bördig jord och en estimerad befolkning på flera tusen. Då de själva anlände till ön hade allt detta ändrats. Träden var nerhuggna, jorden var bortnött, rent av sönderskrapad på en del områden, och befolkningen var märkbart mindre än det som hade uppskattats. Varför? Forskare har länge försökt hitta svaren till hur detta har hänt. En stor nackdel för dem som letar svaren är att ön har blivit väldigt mytomspunnen. Uttrycket ”ju fler kockar, desto sämre soppa” skulle lämpa sig forskningen av denna ö mycket väl och 24
det finns en hel del teorier gällande vad som hände. En myt om avtagandet av befolkningen är blodsfejder. Berättelser som har rapporterats redogör för att det har funnits två stammar tidigare på ön. Ena stammen var människor med ”långa öron” och andra stammen var människor med ”korta öron”. Stammarnas hövdingar kunde inte få nog av stenblocken. Varje efterföljande stenblock skulle vara större än den tidigare. De svartsjuka hövdingarnas behov och krav blev bara större och större, mat behövdes i större mängder för att bespisa arbetskraften och träden fälldes i allt snabbare takt. En begränsad och finit ö kunde inte upprätthålla en oändlig tillväxt. När allt gick åt skogen, utbröt ett krig mellan ”långa öronen” och ”korta öronen”. De som överlevde kriget blev kvar i en destruktiv fas och värst av allt började människorna tillfredsställa deras hunger på varandra. Denna slutsats har dragits p.g.a. att öborna ännu återger berättelser av deras förfäder som kannibaler. Bevisen om krig grundar sig i fynd av tungstens pilspetsar. En annan version om tragedin på Påskön finns i boken Collapse utkommen år 2005 och författad av Jared Diamond. Enligt Diamond gick det till så här: UTOPI
Påskön befolkades av polynesier runt år 900 och arkeologiska fynd pekar på att populationen vid ett skede var runt 15 000. Moai ökade i storlek, vilket i sin tur ökade kravet på arbetskraft, mat och virke. Så småningom fanns det inte mycket träd kvar på ön, vilket ledde till att jorden eroderades, jordbruket stannade upp och hungersnöd utbröt bland invånarna. Runt år 1680 utbröt sedan ett inbördeskrig. Sensmoralen i de ovannämnda förklaringarna på hur Påskön har mött sitt öde tyder på allt annat än en utopi; rättare sagt verkar Påsköns förflutna vara en enda dystopi. Men Politicus tema för i år är inte dystopi, det är ju raka motsatsen, utopi. Hur skall då Påskön framstå som en utopi? På senare tid har det funnits forskare som har försökt falsifiera eller motbevisa de slutsatser som dragits tidigare. Med hjälp av berättelser från urinvånarna och bevis på dåligt översatta rapporter från upptäcktsresanden har forskare lyckats falsifiera antaganden gjorda av t.ex. Jared Diamond. I boken Humankind av Rutger Bregman, även inspirationen för denna artikel, presenterar författaren motargument för den dystopiska bilden av Påskön. Det har uppskattats, genom ekologisk forskning, att trädens antal på ön var någonstans kring miljontals. Träden höggs friskt för transporten av moai men ändå inte lika mycket som tidigare estimerat. Det fanns runt 1000 moai på Påskön och hälften av dem transporterades ut ur stenbrottet vid vulkanen Rano Raraku. Jan Boersema, en miljöbiolog, uppskattade att det krävdes runt 15 träd för att transportera en moai, så slutligen höggs det inte mycket träd för stenblocken. Det skall dock klargöras att träden höggs för andra syften. Marken blev inte eroderad efteråt utan i stället odlingsbar. Invånarna på Påskön lyckades förvandla avskogningen till en fördel. Genom den odlingsbara marken och smart jordbruksteknik åstadkom invånarna lätt ett överskott på föda. Den sannolikt största faktorn till att hela skogen har försvunnit är den polynesiska råttan, Rattus exulans, vars föda delvis bestod av trädens frön. Hur kommer det sig då att populationen minskade betydligt? Var det krig eller var det i verkligheten något annat? Det finns lyckligtvis inget bevis på att ett inbördeskrig hade utbrutits på Påskön. De upptäckta pilspetsarna gjorda av tungsten bevisades av en grupp antropologer inte ha åstadkommit någon skada på invånarna. Antropologerna undersökte 469 skallar från Påskön och kunde därmed härleda att ingen skada hade varit orsakad av de upptäckta pilspetsarna. De sinnessjuka krigshövdingarna och POLITICUS
kannibalerna hade inte existerat på Påskön. Den rådande uppfattningen idag är att de största faktorerna till befolkningsminskningen är medförda sjukdomar från upptäcktsresande och, senare under 1700- och 1800-talet, slaveriet. Det är nämligen så att peruaner och européer färdades till Påskön under 1800-talet och tog med sig urinvånare till Peru som slavar. Största delen av Påsköns invånare omkom i det otroligt tunga arbetet eller i sjukdomar. De som överlevde slavarbetet i Peru och återvände till Påskön hade dragit på sig bland annat smittkoppor och spred sjukdomen obehindrat på Påskön. Påsköns öde blev som resten av övärldarna som koloniserades av västvärlden. Livet på Påskön var alltså fridfullt, blomstrande och rena rama paradiset ända tills européerna anlände. Föreställ er att leva på en ö med vidsträckt skog, blomstrande och vacker flora samt ett hundratals stenblock. Närmaste bebodda ö är omkring 2000 kilometer långt borta. Den utopi som hade varit försämrades sakta men säkert av upptäcktsresandes ankomst och förvandlades till en dystopi.
AXEL RANTANEN
25
26
UTOPI
ECOTOPIA –DENMILJÖVÄNLIGAUTOPIN
Sedan Thomas Moore myntade begreppet utopi is sitt verk Utopia 1516 är det exakt det som människor har strävat efter. En längtan efter ett idealsamhälle. Det går att argumentera att de politiska beslut som tas är en strävan efter just detta idealsamhälle. Med andra ord, det krävs en vilja att uppnå en utopi för att det ska ske någon utveckling. Om detta är fallet, varför verkar det då mer och mer som om vi faktiskt går mot en dystopi? Vi är konstant påminda om hur luften, haven och marken blir förorenade, något som i sin tur leder till bland annat en ökad växthuseffekt som leder till den globala uppvärmningen. Biodiversiteten lider och jordens resurser har förbrukats på ett oåterkalleligt sätt. Den moderna utopin är miljövänlig, en dröm om en frisk och välmående planet för att övervinna den globala miljökrisen. Urbanisering är ett faktum och för detta att vara hållbart miljömässigt har ett projekt vid namn Ecotopia 2121 undersökt hur framtidens städer bör se ut för att uppnå en miljövänlig utopi. Projektet går ut på att studerande från hela världen fått delta i att designa en framtida stad. Visionen är att förutspå hur 100 stycken existerande städer kunde se ut om 100 år för att klara av de miljöproblem som för tillfället står framför oss. Som namnet “Ecotopia” avslöjar är detta projekt nödvändigtvis inte realistiskt, utan är baserad på en utopisk vision om hur världen skulle kunna se ut. Det betyder naturligtvis att framtidens städer inte kommer se ut som Ecotopia tänker sig, utan projektet är ett sätt för människor att få utlopp för sina idéer och för att få vara kreativa och drömma stort. POLITICUS
Städer som Paris, Sao Paulo, Timbuktu, Mumbai, Los Angeles och Perth har använts i projektet. Visionen för Los Angeles är exempelvis att staden om 100 år skulle ha ett stort och omfattande spårvagnssystem som skulle konkurrera ut bilar helt och hållet. Historiskt sett har Los Angeles under sent 1800-tal tidigt 1900-tal haft ett system av så kallade “streetcars”, som till en början var dragna av hästar och som senare utvecklades till ett nät av elektriska spårvagnar, men som togs över av företag som tillverkade bilar. Utopin för Los Angeles är enligt Ecotopia 2021 projektet att spårvagnarna skulle komma tillbaka därmed helt eliminera förorening från bilar. Alla stora, oanvända motorvägar skulle istället kunna användas av cyklister och fotgängare och eventuellt fungera som ekologiska korridorer med växtlighet som skulle tillåta djur att förflytta sig tryggt mellan olika delar av staden. Detta projekt gör ju en nyfiken. Hur skulle Åbo kunna se ut om man tog bort det realistiska ur ekvationen och fick drömma om en utopi?
CECILIA AURE 27
28
UTOPI
OMRÅTTOR,MÄNNISKOROCHATT VÄGENTILLHELVETETIBLANDÄR KANTADAVGODAFÖRESATSER
Två år efter andra världskrigets slut byggdes en bur på den amerikanska kontinenten av beteendeforskaren John B. Calhoun. Buren, som egentligen var en stor inhägnad, kallades av sin skapare för ”Edens lustgård” och beräknades kunna inhysa upp till 5000 råttor. Så stor hann populationen dock aldrig bli; råttorna började efter en kort tid uppvisa ett klart avvikande beteende och populationen blev aldrig större än 200. Calhouns råttinhägnader var planerade som paradis för gnagarna. I inhägnaderna fanns inga naturliga fiender och ett rikt utbud av mat och skydd – den enda begränsningen för populationens tillväxt var utrymmet. Till en början ökade populationen kraftigt, men de mer och mer tätbefolkade burarna fick råttorna att genomgå en förvandling; honor slutade att ta hand om sina ungar, råttorna attackerade varandra och även kannibalism förekom. Det tog inte länge före paralleller drogs mellan råttpopulationens degradering och mänskliga samhällen. Calhoun menade att bristen på utrymme fick råttornas samhällen att kollapsa. En annan hypotes kunde vara att råttorna helt enkelt hade det för bra. Utan naturliga fiender, utan att behöva kämpa för mat och utan tävlan efter skydd kunde och behövde råttorna inte längre följa sina naturliga instinkter och den sociala ordningen kollapsade. I sitt försök att göra råttornas liv utopiskt, så lätt och bra som möjligt, hade Calhoun lett dem hela vägen ner till helvetet. I moderna västerländska samhällen är livet i regel bra och kan till viss del jämföras med förhållandena i råttornas ”paradis”. Särskilt städer erbjuder oändliga konsumtionsmöjligheter, underhållning och skydd från naturens element. I hela västvärlden POLITICUS
har levnadsstandarden ökat märkbart under de senaste hundra åren och en stor del av befolkningen lever i överflöd. Hela tiden utvecklas nya sätt att göra livet ännu enklare och ännu bättre. Ändå mår många av oss fruktansvärt dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. I Amazonas bor däremot en grupp människor som av en del forskare beskrivits som världens lyckligaste folk. Piraha-folket lever med naturen i stället för emot den, och i deras samhälle förekommer inte självmord. Sjukdomar är emellertid vanliga och Piraha-folket samarbetar dagligen med varandra för att trygga sin överlevnad genom att samla in mat för dagen. I ett sådant samhälle har varje dag en mening. Den lycka som kan observeras hos Piraha-folket väcker frågan om huruvida vägen till helvetet ibland kan vara kantad av goda föresatser. Trots enorma medicinska framgångar och att de flesta människor i västvärlden idag kan ta sig igenom dagen utan större orosmoln, finns det mycket illamående i samhället. Kanske har vi i vår strävan efter ständig förbättring råkat ut för samma som Calhouns råttor – ett liv som är så tryggt att det tappat sin mening.
HELMI ANDERSSON 29
30
UTOPI
SAGANOMKUNGLIGAAKADEMIS KOMMUNIKATIONSPLAN Året är 2021 och Allwar ska börja sina studier på Kungliga Akademin i Finlands huvustad Aboensis. Studiestarten kan kännas nervös för vem som helst men Allwar känner sig lugn, ivrig och självsäker. Allwar har nämligen fått mejl från dekanen på statsvetenskapliga fakulteten där dekanen hälsar Allwar välkommen och beskriver programmet för introduktionsveckan. Nu vet Allwar var han ska vara, när han ska vara var och vad han ska ha med sig till första dagen på Kungliga Akademin. Allwar är redo för studierna! På höstens första dag anländer Allwar till adressen dekanen meddelat honom. Allwar är i förtid eftersom instruktionerna hade innefattat en beskrivning på alla parkeringsplatser på campuset samt tillgänglighetsinformation för fastigheterna på campuset. Eftersom Allwar hade brutit foten på en padelturnering förra veckoslutet var dessa instruktioner extremt nyttiga och han visste exakt hur han på bästa sätt skulle ta sig till ASA. Under introduktionsveckan får Allwar massor med information om hur studierna fungerar på Kungliga Akademin. Men eftersom man inte kan förvänta sig att alla kommer ihåg så mycket av den nya informationen hade Kungliga Akademin förberett en plan. Personalen på Akademin kallade planen för en kommunikationsplan, en revolutionerande ny idé som skulle säkerställa och beskriva hur alla på Akademin skulle informeras om viktiga saker. Tack vare kommunikationsplanen visste Allwar och hans medstuderande var man kunde hitta viktig information när det behövdes, vem som var ansvarig för att informera och vem man kunde vända sig till ifall man hade frågor eller problem. Allwar kände sig trygg över att han visste var han skulle hitta svaren på hans frågor. Nu var han redo att ta studierna med storm och göra Akademin stolt! Första åren av Allwars tid på Akademin löpte smidigt framåt. Allwar visste vad som förväntades av honom på kurserna eftersom kursbeskrivningarna var utförliga. Han visste hur mycket tid som krävdes av honom för att nå ett visst vitsord, han visste vad lärandemålen för kurserna var och han visste POLITICUS
vem han skulle kontakta ifall det uppstod problem. Allwar kände sig motiverad med sina studier och hade även blivit intresserad av att utveckla utbildningsprogrammen i samråd med undervisande personal. Allwar kände sig hörd och respekterad. Allwar kände sig hemma på Kungliga Akademin och pratade bara positivt om Akademin på sin fritid vilket i sin tur fick flera av Allwars kompisar från andra universitet att flytta till Aboensis och börja studera på Kungliga Akademin. Åren går och Allwar blir färdig magister från Kungliga Akademin på utsatt tid tillsammans med hela sin årskurs. Kungliga Akademins genomströmningssiffror är rekordhöga och andra universitet forskar i vad som gör Kunliga Akademin så speciell. Studierna visar att studeranden på Akademin mår bra och därför även studerar bra. Studeranden känner sig inkluderade och välinformerade om sakerna på Akademin tack vare fungerande kommunikation. Studeranden och personalen känner sig delaktiga i gemenskapet där alla hjälper och stöder varandra. Efter sina studier börjar Allwar sin karriär i arbetslivet. Allwar glömmer inte sin tid på Kungliga Akademin och alla de lärdomar han fått där. Som ett tack till Akademin donerar Allwar varje år en del av sina inkomster till universitetet. Pengarna används för att utveckla och genomföra Kungliga Akademis kommunikationsplan som är en av de största orsakerna till att Kungliga Akademin i Aboensis är Finlands ledande universitet.
JOONAS KARLSSON 31
MOT ARBETSLIVET MED YKA YKA är fackförbundens föregångare och med dig på resan in i arbetslivet. Vi hjälper dig att hitta karriäralternativ och att utveckla din yrkesidentitet ► Vi övervakar blivande samhällsvetares intressen ► Vår verksamhet är gemenskaplig: YKA:s medlemmar träffas på evenemang, inom studentverksamheten, i kamratnätverk, i lokalföreningarna och inom mentorverksamheten ►
Läs mer: yhteiskunta-ala.fi/se
Vi bygger samhället tillsammans
POLITICUS
33
MOTDENMODERNAFOTBOLLEN –ENFOTBOLLSSUPPORTERSUTOPI?
Inom professionell idrott målas det ofta upp ett motsatsförhållande mellan tradition, det sportsliga och själva egenvärdet i idrott på den ena sidan, samt vinstintressen, förnyelse och marknadsföringsmöjligheter på den andra. Detta fenomen blir kanske mest påtagligt inom den professionella fotbollen, som är en av de mest hyperkommersialiserade idrottsgrenarna som finns. Dock förekommer liknande debatter även inom andra idrotter, till exempel om amatörstatusen hos collageidrottare i USA och exkluderingen av vissa grenar i stora friidrottstävlingar. Men vad handlar alltså allt detta om? Man kan se det som en fråga om vem idrotten finns till för. Ägarna, sponsorerna, rättighetsinnehavarna, agenterna, förbunden, takorganisationer, utövarna, supportrarna eller den lokala befolkningen är alla olika grupperingar som kan hävda sin “rätt” till idrotten eller laget i fråga. I sin artikel “Idrottens professionalisering och kommersialisering” skiljer Tomas Peterson på idrottens bruksvärde och dess bytesvärde. Bruksvärdet, är det värde eller den glädje som utövarna får genom att utöva själva idrotten, samt det intresse som publiken har av att se på idrottsprestationen. Bytesvärde, eller ett ekonomiskt värde, får idrotten då den kan köpas och säljas på en marknad, till exempel i form av tv-sändningar, reklamutrymmen eller på något annat sätt generera intäkter. Själva utövandet är alltså inte mera det primära för spelarna och åskådarna, utan dess främsta mål är att skapa 34
ett ekonomiskt värde. Men bara för att idrotten professionaliserats har den inte tappat sitt bruksvärde. Utövarna och åskådarna får fortfarande glädje av idrotten, men dess utveckling sker främst på ekonomiska villkor. Inom fotbollssupportervärlden finns det en gräsrotsrörelse som går under namnet “Mot den moderna fotbollen”. Vad man avser med modern fotboll kan variera rätt mycket, och rörelsen i sig är inte på något sätt enhetlig. De utmaningar som fotbollssupportrar ställs inför varierar stort mellan olika länder och i viss mån även inom länderna. I de länder där fotbollsklubbar av tradition varit medlemsägda, (Sverige, Tyskland, till viss del Spanien) alltså kontrollerad av en förening bestående av lagets supportrar, har motståndet främst handlat om slopandet eller olika kringgående av kravet på att klubbarna måste vara medlemsägda. I länder där klubbarna länge haft en enskild resursstark ägare, till exempel England och Italien, har motståndet i stället handlat om utländska ägare. Även spelartruppens sammansättningar, matchtider, biljettpriser och klubbens värderingar är frågor där supUTOPI
portrarna ofta har motsatt sig utvecklingen i sina respektive klubbar. Vill man i en mening beskriva vad det är supportrarna motsätter sig så är det den kombination av globalisering och kommersialisering som präglat fotbollen under de senaste 20–30 åren. Man anser att ekonomiska intressen allt för långt fått styra idrotten. Rörelsen åsikt om vad ett alltför stort fokus på ekonomin lett till kan vara svårt att sammanfatta, men den vanligaste kritiken brukar handla om ett antal frågor. Förr kostade matchbiljetterna en struntsumma, idag kan priset uppgå till hundratals euro. Förr var spelarna i laget var födda och uppvuxna i den egna staden, idag kan ett lag helt sakna spelare från det land där de är baserade. Förr var ägaren en god mecenat som var beredd att offra sin egen förmögenhet för att klubben skulle nå framgång, idag ägs klubbarna av skurkstater eller hedgefonder som antingen vill använda klubbarna för att tvätta sitt rykte, eller för att suga ut dem på pengar. Förr var samtliga personer i publiken var från den egna staden och sjöng för fulla halsar matchen igenom, medan läktarna idag fylls av kostymklädda fotbollsturister som knappt har en aning om vad som händer nere på spelplanen. Detta är såklart högst karikerat, fotbollen har aldrig varit perfekt som man vill få det att låta. Huliganism, korruption och all möjlig djävulskap har präglat fotbollen så länge den existerat i organiserad form. Problemet är kanske främst att supportrarna, i och med de stora förändringar som skett, inte längre kan identifiera sig med det lag de hejade på då de växte upp. Den utopi som de flesta supportrar föreställer sig är någon form av återgång till svunna tider, men vad detta innebär kan variera stort. Gemensamt mellan de olika länderna och grupperingarna är, att samtliga supportergrupper förespråkar ett ökat inflytande för just supportrarna. I takt med att kommersiella intressen alltmer tagit över fotbollen har supportrarnas möjligheter att påverka minskat. Det är de ekonomiska intressena som får styra. Samtidigt vill supportrar se sina respektive lag nå framgång, något som idag är helt beroende av vilka resurser ett lag har. Det kanske är det stora problemet med rörelsen i sig, något som även namnet avslöjar. De vet vad de är mot, men inte vad de är för. Samtidigt som jag skriver denna text har en av Englands största klubbar, Newcastle United, nyligen genomgått ett ägarbyte. Från att tidigare har varit ägda av Mike Ashley, en brittisk företagare och ägare av ett stort företag som säljer idrottsartiklar, har de övergått till att ägas av en saudisk fond, direkt kontrollerad av det saudiska kungahuset. Baserat på POLITICUS
allt jag berättat så här långt skulle man kunna anta att detta övertagande bör avskys av supportrarna. Men detta har tvärtom firats stort på gatorna i staden. Newcastle har över en natt gått från att vara en klubb bland de fattigare i den engelska högstaligan, till att nu ha så gott som oändliga resurser till sitt förfogande. Min poäng är inte att framställa supportrar som skenheliga kappvändare, utan snarare att visa på att hur mycket de än suktar efter svunna tider så finns det fortfarande något som är än viktigare inom idrott. Den ultimata supporterutopin, att vara vinnare.
AXEL NORRBACK
35
36
UTOPI
VARFÖRSÖKAUTOPIER,VIHARJU ITALIEN
Det sägs att det är en lottovinst att födas i Finland, men kunde det vara en eurojackpotvinst att bo i Italien. Låt mig förklara till er varför i alla fall en del av livet borde spenderas i Italien (eller ett annat trevligt land). Visserligen är Finland fantastiskt med välfärdsstaten, individens rättigheter och möjligheter, tillfällen till ensamhet i en fantastisk natur och en tilltro till systemet och demokratin. Men samtidigt betonas individens ansvar för mycket, om det då är att bo ensam i ettor, behovet av att kliva ensam i karriärstegen eller det konstiga behovet av att skapa den perfekta cappuccinomjölkskumsfiguren. Från Italien finns det mycket vi kan lära oss om samarbete och om att bry oss om andra människor. Kanske deras historia av fascism och politiska korruption har lämnat ett spår där man hellre förlitar sig på närkretsen än den offentliga förvaltningen, kanske är det något helt annat som ligger bakom. Men faktum är att man i många andra länder ser efter sina vänner och familj bättre än vad man gör i Finland. Det känns tryggt att befinna sig i ett land där en människa på gatan tar kontakt med dig, bilarna ser upp i trafiken, folket rör sig mera utomhus och njuter av staden och det sociala umgänget, samt kan ta en kopp kaffe utan att behöva se en delfin ritad i mjölkskummet. Jag tror vi alla skulle må bättre av att ibland kunna spendera tid utanför den vanliga vardagen och uppleva en ny stad och en ny kultur. Kanske den riktiga utopin är en värld där alla har möjlighet till att POLITICUS
nu som då resa och uppleva något nytt, utan att det varken tär på naturen eller orten man reser till. Kanske den riktiga utopin är möjligheten till semester på en plats man älskar eller aldrig har besökt förut, utan att det tär på ens närkrets, arbete eller ekonomi. Kanske den riktiga utopin är en plats där man inte ritar delfinfigurer av mjölkskum i min morgoncappuccino.
AXEL SANDELL
37
38
UTOPI
