Julen är här

Julen ÄR HÄR

NOVELLERÄDIKTERÄBETRAKTELSERÄREPORTAGE ARGUMENT

Julen ÄR HÄR

PIERRE ERIKSSON (RED)

ARGUMENT

ARGUMENT FÖRLAG AB

ANNEBERGSVÄGEN 4

432 48 VARBERG

TEL: 0340-69 80 00 | INFO@ARGUMENT.SE

WWW.ARGUMENT.SE

SVANENMÄRKET

© 2023 RESPEKTIVE FÖRFATTARE/DÖDSBO

OCH ARGUMENT FÖRLAG

BIBELTEXTER FRÅN BIBEL 2000

– SVENSKA BIBELSÄLLSKAPET

FORMGIVNING: PIERRE ERIKSSON

TRYCK: DARDEDZE HOLOGRAFIJA SIA [LETTLAND]

ISBN: 978-91-7315-652-3

Trycksak 3041 0971

INNEHÅLL

8 ATLE BURMAN | Adventsvisa

10 MARTIN MODÉUS | Medkänslans och hoppets berättelser

12 CHARLOTTE FRYCKLUND | Kamelens välsignelse

22 GÖRAN SAHLBERG | Världen vibrerar av mening

24 VLADIMIR SOLOVJOV | Emmanuel

26 LINDA ALEXANDERSSON | Stall, värdshus eller hem – var föddes Jesus?

32 WILFRID STINISSEN | De små kommer närmast Gud

38 ELIZABETH JENNINGS | Segern

40 PIERRE ERIKSSON | Opolerade julsånger berättar om Jesus

46 PIERRE ERIKSSON | Inte alla födslar slutar lyckligt

50 HJALMAR GULLBERG | Ett barn är fött i dag 52

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade

Gud:

»Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.«

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: »Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.« De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

lukasevangeliet 2:1–20

Medkänslans och hoppets berättelser

MARTIN MODÉUS

ag ser det unga paret framför mig. Vilka dubbla känslor! Gåvan, barnet som är på väg – och det outhärdliga skumpandet på åsnan. Under färden till Betlehem och flykten till Egypten, upplevde den heliga familjen den nöd som så många barnfamiljer i Mellanöstern drabbats av historien igenom.

I Betlehem fanns inte rum i härbärget. Jag hör paniken över att inte ha någonstans att bo sent på kvällen, men jag hör också människors medkänsla. Trots allt fanns det någon som såg att den unga familjen inte gick att avvisa. Någon gav dem det som faktiskt gick att ge. Josef, Maria och den nyfödde fick tak över huvudet, och föräld­

rarna fick mjuk halm till sitt barn. I utsattheten syns strimmor av ljus.

I en värld i nöd är det lätt att fastna i förtvivlan. Just därför är det viktigt att andra berättelser får höras. Gömda i förtvivlans berättelser finns ofta medkänslans och hoppets berättelser. Berättelser om människor som räcker ut en hand, lindrar lite grann. De löser inte världens problem, men de låter hoppet lysa igenom.

Lite senare i julberättelsen kommer människor för att hylla Jesus. De vise männen kom med gåvor. När de kom fram upptäckte de att de själva fick en gåva i Jesus. Är det inte så det mänsk­

liga livet ofta fungerar: gåva möter gåva? Händer sträcks ut och möter händer, ibland på helt överraskande sätt.

Många gånger har jag talat med flyktingar. Nästan varje gång har jag gått därifrån med känslan av att det var jag som fick en gåva. Jag tänkte att jag kom med hopp, och så fick jag det i stället. När människor möts går gåvorna i båda riktningarna. Våra utbyten av julklappar är

kanske än mer verkliga på det existentiella planet än på det materiella.

Julberättelsen är inte en moralismens berättelse: vad som behöver göras kan de flesta se själva. Men vi behöver få höra om hoppet, om människor som får tak över huvudet, om givare som får gåvor, om hur Gud väljer barnets perspektiv, om hur människor ser Guds närvaro mitt i eländet. Om förlåtelse när vi inte orkat trots att vi såg.

En älskande Gud ger sig själv och vill älska fram ett gensvar, inte främst till sig själv utan till hela världen.

Barnet som kommer är en typberättelse, men den repeteras i det oändliga: för kärleken är av Gud, och den lyser igenom även i de minsta goda gärningar. En vänlig blick, en slant i en bägare, en utsträckt hand, tak över huvudet. Guds kärlek föds på nytt in i världen. Julens berättelse är en värdshusvärds, en herdes eller en vis mans uppmuntrande rop: Kom och var med! Vi ville ge, och när vi gav så var det vi som fick: ett barn är oss fött; låt kärleken födas på nytt! ↑

Martin Modéus är teolog och Svenska kyrkans ärkebiskop.

Kamelens välsignelse

Bär du tunga bördor?

Är din väg lång och ökenlik?

Behöver dina inre resurser räcka länge?

Var inte rädd. Kamelerna vet hur du har det.

Kanske tittar de på dig med sina snälla kamel­

ögon och nickar förstående.

För kamelerna vet:

Lika svårt som för en kamel att komma igenom ett nålsöga är det för en människa att klara sitt liv utan att bära tungt. Och lika lätt som det är för ett strå att bryta kamelens rygg är det för en människa att känna att nu får det lov att räcka.

Nu orkar jag inte ett enda ögonblick längre. Det var så Mima hade känt.

Hon hade slitit. Gjort det praktiska. Det var

så det hade börjat, alltihopa, hela resan. I det praktiska.

Omar, hennes man, hade avsagt sig de praktiska göromålen. De var egentligen inte hans sfär ens i vanliga fall, men nu var det något extra akut som utspelade sig i himlens värld. Han ville mest sitta hemma, i sin sköna stol, titta i sina lärda skrifter och stjärnkartor, skåda i sin stjärnkikare upp mot himlavalven. Han antecknade, muttrade för sig själv, konsulterade böckerna och försvann varje kväll upp i sitt stjärnskådartorn. Hon diskade. Sopade. Bakade. Och så skötte hon om kamelerna.

Kameler behöver inte så mycket omsorg, men ibland behöver de ändå lite extra stöd och hjälp. Och hon ville hjälpa, just i den här situationen.

CHARLOTTE FRYCKLUND

När Omar satt där i sitt torn med sina böcker och sin kikare, då ville hon det extra mycket.

Hon hade alltid varit praktiskt lagd, och hon hade aldrig varit korkad. Hon visste. Hon läste det inte i stjärnorna, hon läste det i Omars ögon. I hans sätt att vara, i hans febriga otålighet. De hade levt nära varandra under lång tid, lika nära som två pucklar på samma kamel. Så klart hon visste.

Så klart hon kunde läsa tecken, precis lika bra som han. Men han läste himlen. Hon läste honom.

Det skulle bli en resa. En resa som skulle föra dem långt bortom deras eget land, deras eget sammanhang. Långt från deras vuxna barn och annan släkt. Resan skulle gå över öknen med kameler, många böcker och storslagna gåvor. Han höll koll på himlen. Hon höll koll på kamelerna.

Tillsammans kunde de på det sättet klara allt: det storslagna och det vardagsnära, det stjärnstyrda och det praktiska.

Så hon hade allting klart den där dagen när han kom bullrande ner för tornets trappa med alldeles för många böcker och väskor och mätinstrument. Hon hade packat kläder och mat, förnuftiga saker. Han hade packat rökelse och myrra, gåvor till en kung som han ville hylla.

Hon hade inte ställt en enda fråga om någonting alls – inte om kungen, inte om stjärnorna, inte om resans syfte. Hon hade bara kommit med en komplettering: »Guld«, hade hon sagt torrt till honom. »Guld kan vara bra att ha, om du nu vill ge bort fina saker.«

»Mima«, hade han nickat, »du har rätt som vanligt.«

Så många gånger han nickat under deras äktenskap, aldrig frågat hur hon visste det hon visste, aldrig försökt följa hennes tankegångar som en stjärnkarta. Men nickat. Godtagit att hennes intelligens påminde om hans egen: den gick sina egna vägar, behövde inte analyseras, bara accepteras. Hon tog den sista väskan, den som redan var packad med guld, och sedan gav de sig av.

Den som inte har färdats på en kamelrygg över en öken i månens sken känner inte till den specifika kombination av kameldoft, stjärnljus och balans som sitter kvar i ens hjärta resten av livet.

Och den som inte ridit på en kamel i en öken i månens sken har inte heller en aning om hur trött man plötsligt kan bli på alltihop. Kamelerna vet. Det är då deras blickar välsignar. Men äkta makar, de vet inte alltid.

Bakom ens makes rygg, på en kamel, mitt bland packade böcker och stjärnkartor och allt annat, kan man plötsligt känna sig helt färdig. Så det var nu det hände, det var nu hon hoppade av. Hon hoppade av (bokstavligen och i överförd bemärkelse), satte sig vid en kaktus och vägrade fortsätta. Kamelen la sig ner, uppgiven, men Omar satt kvar. Som om det här bara var en kort paus och inte en revolt. Han såg så lugn ut. Irriterande lugn. Och då spillde orden ur henne, allt det där som inte behövde sägas, och inte behövde sägas, och sedan plötsligt måste sägas.

»VARFÖR? Varför ska vi vara här? Vart är vi på väg? Varför måste du resa iväg på det här sättet för att stjärnorna säger det? För att hylla en kung? Det är inte ens VÅR KUNG!«

Han blinkade i solen. Hans känsla – och det var inte första gången han hade den – var att stjärnorna gott kunde vara lite mer informativa ifråga om fruars vrede. De hade aldrig förvarnat honom. Aldrig. Han blinkade ännu en gång och svarade, försökte förklara det han kände men inte satt ord på:

»Vi ska göra det här för att vi kan. För att vi måste. För att stjärnorna säger det. Då måste man gå. Och kungen måste vi hylla för att …

kungar måste ta emot hyllningar. När det föds en kung, en sådan kung, behöver människor komma från när och fjärran för att överlämna gåvor och knäböja inför honom.«

»Men han är inte ens vår kung!«

»Stjärnorna säger …« började han. Men stjärnorna sa inget som hon ville lyssna på just då.

Hon sparkade till en sten, träffade en annan. Från ingenstans – som om hon hade sparkat igång den – kom stormen. Ett kraftigt ökenregn. Åska. Han sträckte instinktivt ut en hand, hjälpte henne upp på kamelens rygg. Kamelen reste sig och de satte av för att hitta skydd.

»Kungar måste ta emot hyllningar«, viskade hon för sig själv. »Människor ska komma från när och fjärran för att knäböja.« Konstiga meningar att viska i en storm. Men viktiga. Viktiga att påminna sig om, för de sa något viktigt om Omar.

Hon tittade på honom, där han red framför henne i ösregnet. Hon hade aldrig tänkt tanken att han skulle vara beredd att vara åskådare, att vara den som hyllar. Hon hade alltid tänkt sig honom som en man som hellre ville ha hyllningarna själv.

Men den här gången var han redo, ivrig, och gjorde faktiskt stora uppoffringar för att vara en

som står vid sidan av och ser på. Den här gången avstod han sin egen bekväma stol i hemmet för att buga vid någon annans tron. Hm. Och så kom de till en grotta. Skydd undan stormen. Där upptäckte de något oväntat. De var inte ensamma. Där fanns andra kameler och andra män som sökt skydd – och ännu märkligare: De andra männen hade stjärnkikare. Böcker. Gåvor. (Samma böcker, samma gåvor.) De hade ritat kartor över himlarnas rörelser, de hade följt en inre kallelse. Och alla var de på väg till samma kung.

Tag emot kamelens välsignelse:

Allt bär den, allt hoppas den, allt tror den, och den lär

att dina resurser kan räcka länge

och din ihärdighet kan tyckas oändlig

och att någon gång ska du komma till en oas och där ska du få de krafter du behöver för att streta på lite till.

Det blev en riktig festkväll i grottan den kvällen. Stjärnskådarna hängde ivrigt över varandras

anteckningar och pratade och tjafsade och argumenterade. Själv tog hon sin kopp te till grottans öppning och häpnade över hur öknen blommade och blommade över efter varje storm.

Nästa dag gav de sig av tillsammans för att hitta sin kung. Den stjärna de spanat efter på nätterna verkade nu svagt synlig också under dagen, vilket ökade spänningen. Yasu hade en fond av roliga berättelser och Suri hade ett skratt som kunde få världen att dansa. Livet blev enklare, bättre.

Mima log mer, slappnade av mer. Omar bullrade mer och pratade mer. Låt honom. Han pratade med andra nu. Livet var inte spänt på samma sätt som nyss.

För varje dag tycktes stjärnan starkare, för varje sträcka de tillryggalade tycktes den lysa närmare. Männen tjattrade upphetsat när de närmade sig bebyggda marker igen. Det måste vara dags snart. Är det sant? Är resan snart över?

Mima köpte ny mat och nytt vin, och kamelerna fick äntligen vatten och vila. En ny trygghet sänkte sig över sällskapet. En ny plats, ett nytt hopp. De drog vidare bland husen, såg människor. Kvinnor i färgglada kläder. Män, får, barn. Civilisation. Människor som kunde leva tillsammans.

Märkligast av allt? Ingen annan än de i sällskapet tycktes kunna se stjärnan. Nu var den stark och stor och ständigt närvarande, men bara för dem.

För alla andra? Osynlig. Den verkade inte ens lysa upp marken för någon annan än dem själva.

Tag emot stjärnans välsignelse.

Den lär dig att följa din inre kallelse, följa den vart den än för dig, låta den lysa upp ditt mörker.

Stjärnan berättar för dig

att du inte är kompassets nav, att du är på väg

precis som andra är på väg och att det du inte vet, det vet himlens Gud.

Så våga gå.

Bryt upp.

Följ din stjärna.

Våga lita på att den för dig dit du behöver komma.

Och så kom de till ett palats. Kamelerna lade sig

platta när männen hoppade av. De diskuterade, pratade, drack te. Diskuterade lite mer. Ett palats

är en bra plats för en kung att dyka upp.

»Men stjärnan är inte här«, sa Mima, och männen stirrade på henne som om de inte hade tillbringat flera veckor med att jaga stjärnan.

»Men det här är ett palats«, sa Omar. »Det är i palats kungar vistas, det vet alla.«

I sitt stilla sinne tänkte Mima att männen inte borde släppa taget om sin stjärna så lätt. Men vid det laget hade de gått in i slottet, med armarna om varandra. Och visst fanns där en kung, Herodes den store: inte rätt kung, men en kung.

Kungen var snäll mot männen. Så stjärntydarna gavs full tillgång till kungens alla resurser. Tillsammans redde de ut att de borde ge sig av mot Betlehem, där skulle den nye kungen finnas. När Omar frågade efter vägen pekade Herodes den store rakt på stjärnan. Han såg den förstås inte, men stjärntydarna gjorde det. Yasu skrattade högt. Mima höjde på ögonbrynen. De fick med sig några av stjärnkartorna kungen givit dem som presenter, och alla satt upp på sina kameler, och stjärnan blinkade inbjudande mot dem och förde dem vidare.

Kungen sa: »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet, och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.«

Något i hans blick var oroande, något i hans hållning skrämmande. Men ingen sa något om det, man säger inte sådant till en kung. Man säger inte nej till någon som överöst en med presenter. De nickade och tog avsked. Och så började resans sista etapp.

Ta emot resans välsignelse, den som hindrar att du stelnar till, att du inte kommer vidare.

Ta emot resans välsignelse, den driver dig framåt och visar dig ständigt nya underverk.

Någonstans i natten skrek ett barn. Och när han skrek brann en stjärna till, och kamelerna fick extra fart. Någonstans i natten lyfte en nybliven mamma upp ett barn till bröstet. Och när han långsamt föll till ro i hennes famn sjöng änglarna det vackraste de kunde, och jorden fylldes av ett milt sken.

Plötsligt, som en kamelinbromsning, stannade stjärnan. Som om den vägrade mer, som Mina en gång vägrat mer i öknen. Den stannade och stod still, väntade in dem. När de närmade sig såg de att den stod rakt över ett hus.

De såg på varandra. Kamelerna såg på varandra. Och så satt de av, lossade presenterna och gick in i huset. Där såg de barnet och Maria, hans mor. Det var inte den kung de väntat sig eller sett framför sig, men det var rätt kung, på rätt plats. Sann kunglighet behöver inte kläs in i palatsens prakt, inte draperas i rikedom och lyx. Den sanna kungen är den som föds som människa utan åthävor, den kung som ligger på ett jordgolv och skriker. Det är den kungen som ska hyllas. Och de föll ner och hyllade honom.

Mima log mot den nyblivna mamman. Hon mindes det så väl, de där första, osäkra veckorna innan man lärt känna barnet, innan man förstår varandra. Hon log och draperade en sjal över moderns axlar. Det var inte en sådan present som skulle gå till historien, inte en sådan som skulle omnämnas i heliga skrifter. Men det var värme till en som behövde värme, omtanke från en som visste allt om omtankens betydelse. Så modern log tillbaka och visade upp sin son: underverket hyllad av himlarna och upplyst av stjärnorna.

Mima stod där mitt ibland djur och underverk och häpnade över att de nu var här. Att de var

framme. Målet med resan hade varit att knäböja för en kung. Inte kungen över deras eget land, deras egen religion, utan en annan slags kung –en kung för såväl stjärnor som kameler, såväl för stjärntydare som för judar. Och nu hade de hyllat honom och skulle återvända till sina vanliga liv. Men ännu var de kvar, ännu var de här. Och hon fick hålla honom, och genast blev allt i henne lugnt och friskt, bekymmersfritt och mjukt. Hon skrattade och sjöng och dansade, och barnet blev också lugnt. Så satte hon sig vid modern, Maria, och de pratade fast de inte kunde samma språk, möttes fast de inte kom från samma värld och sjöng tillsammans fast de inte sjöng samma sånger.

Himlens alla harmonier instämde i deras möte, i deras sång, och guldet skimrade och myrran doftade. Och i flera timmar var det som att det inte fanns några hot i världen.

Tag emot musikens välsignelser, den himmelska musikens, den som alltid ljuder, alltid hyllar Gud. Tag emot musikens välsignelser, den mänskliga musikens, den som avspeglar den himmelska

men samtidigt har en klang av allt det jordiska vi bär inom oss. Tag emot musikens välsignelse, för den kan nå dig där orden aldrig kommer åt, den kan föra dig dit logiken aldrig kan.

Men det gjorde det. Det finns alltid hot. Hotet var mot barnets liv. Den kung de först gått till ville inte se någon annan kung, var beredd att göra vad som helst för att slippa se någon annan kung. Herodes den store hade tagit livet av sina egna söner för att slippa oroa sig för att de skulle stjäla hans position, och därför var det inte svårt för honom att döda sådana som han inte var släkt med. Herodes den store skulle döda den lille, Jesus, om han kunde.

En ängel hade kommit till Josef, Marias man, i natten och sagt att de måste bege sig till Egypten. Det kom en oro över dem alla. För en ängel hade också dykt upp i Omars drömmar och sagt att de inte skulle gå tillbaka till palatset och berätta om den nyfödde utan ta en annan väg hem.

Mima höll Marias hand. Hur skulle hon orka, så snart efter förlossningen, så snart efter det livsomvälvande? Hur skulle hon klara sig, hon som bara ville hem till sin mammas famn och råd,

hon som inte ville leva ett liv på flykt med sitt barn, hon som bara ville få lite lugn och ro? Var det för mycket att begära?

Mima viskade till Maria att Gud ville hennes son, att Gud utsett hennes son till kung, och att Gud nog gick med också till Egypten. Maria grät och Mima såg sig förtvivlat om bland djuren. Hur kan man visa för någon att Gud har omsorg? Att Gud är beredd vad som än sker?

Guldet skimrade i mörkret. Nästan bortglömt, instoppat där djuren inte skulle komma åt det. Det skimrade plötsligt med stjärnans glöd, som om stjärnan lyste in genom ett fönster. Det gjorde den inte, det var en synvilla. En kamel tittade in – kameler måste alltid vänta utanför alla normalstora byggnader – och mötte den lilles blick. En kort sekund stannade alla stjärnor och planeter i sina lopp. En kamel och en pojke, ögon som möttes och förstod varandra. Och jublet, osynligt och ohörbart, ekade genom universum.

Och guldet skimrade i mörkret, som en flamma av hopp i en natt som skuggats av hot. Och Mima förstod plötsligt. Hon gick in i vrån och hämtade fram guldet, lade det framför Maria. Tillsammans

tittade de på det. Tillsammans såg de att Gud förberett för hotet. För mörkret. För flykten.

Och när Mima och stjärntydarna lämnade mor och son och gick ut i natten, syntes inte stjärnan längre. Den hade gjort sitt, den hade lett dem hit. Och nu skulle de få ta sig hem i en värld utan lysande stjärnor. Eller kanske inte. För en ny stjärna lyste i Mimas inre, ett nytt ljus brann i hennes hjärta.

Det är vid de flyktiga mötena, de som sker i mörkret, de som iakttas av djur, det är de som för med sig välsignelser. Det är de gångerna du ger dig av på en lång resa, utan att kunna sätta ord på exakt varför, utan att hoppas på vissa konsekvenser.

De gånger du reser för någon annans skull, inte för din egen, det är de gångerna välsignelserna strömmar som himlens stjärnor

över ditt liv.

Charlotte Frycklund är nätpräst i Svenska kyrkan och författare.

Emmanuel

vladimir solovjov (tolkad av marie tonkin)

In i tidsåldrarnas mörker sjönk natten när jorden, trött av ondska och omsorger, fann vila i himlens armar och Gud­med­oss föddes i stillheten.

Ja! Gud är med oss – men inte där i azurgrottan eller bortom de oräkneliga världarna. Inte i den onda elden, inte i flämtningen, inte i tidevarvens slumrande minne.

Mycket är nu inte möjligt: Inte längre ser kungar upp mot himlen eller lyssnar herdar i öknen till änglar som talar om Gud.

Men det eviga som uppenbarades den natten, kan inte tiden förstöra, och fött för länge sedan i krubban, har Ordet än en gång fötts i din själ.

Han är här och nu. Bland våra slumpartade fåfängligheter, i livsströmmens förvirrade oro äger du en hemlighet helt och hållet glädjefull: Ondskan är maktlös. Vi är eviga. Gud är med oss!

Vladimir Solovjov (1853–1900) var en rysk filosof och poet. Marie Tonkin är en svensk-brittisk poet.

Segern

elizabeth jennings (tolkad av marie tonkin)

Ner till denna litenhet, ner till all denna

gråt och hunger, dessa små lemmar och den flämtande anden – ner faller de stora stjärnorna, här bugar de stora kungarna.

Här ser bonden sina bräckliga lamm, här kastar den vise bort sina böcker.

Denna krubba är universums vagga, denna sjungande mor har sanningens ord.

Här stannar oxen och åsnan och sparven, här brister den uppgivne ut i förtröstan.

Gud, du har skapat en seger för de förlorade. Ge oss detta dagliga bröd, denna lilla hostia.

Elizabeth Jennings (1926–2001) var en engelsk poet.

Andrew Peterson med vänner under julturnén i usa

OPOLERADE JULSÅNGER BERÄTTAR OM JESUS

PIERRE ERIKSSON

Advent och jul är på många sätt årets stora musikaliska högtid. Genom radiokanalerna möter vi ständigt någon som helst av allt vill ha en White Christmas, medan någon annan längtar efter kärlek och påstår att All I want for Christmas is you medan ytterligare någon bara vill ha ännu Mer jul. I kyrkorna sjunger vi om tusen juleljus, om en nådebringande juledag, om han som kommer följd av frid och hopp, om att Gud i nattens timmar blev lagd på hö och strå och om den späda rosen fina som doftar salighet i mörkret. Det är stämningsfullt, rogivande och fungerar som en tydlig påminnelse om varför vi firar jul, men om vi ska vara ärliga är det ganska tillrättalagt. Alla som någon gång varit med om en födsel vet att det är mycket smärta och stök in­

volverat när ett nytt liv kommer till världen. Det där gick den amerikanske singer­songwritern

Andrew Peterson och funderade på – går det att sjunga om Jesu födelse på ett sätt som överraskar människor? Inspirerad av sin egen fru knåpade

han ihop den gripande sången Labor of Love1:

It was not a silent night

There was blood on the ground

You could hear a woman cry

In the alleyways that night

On the streets of David’s town2

1 Ordet labor kan både översättas med värkar och arbete

2 Egen översättning: Det var ingen stilla natt/Det var blod på marken/Du kunde höra en kvinna gråta/I gränderna den kvällen/På gatorna i Davids stad.

På albumet sjunger Jill Phillips lågmält och melankoliskt till ett sparsmakat komp av akustisk gitarr, dobro, piano och lap steel. Hennes beslöjade röst har en sådan känslomässig intensitet att det fullkomligt smäller till i solarplexus när låten

når sitt crescendo i raderna:

So he held her and he prayed

Shafts of moonlight on his face

But the baby in her womb

He was the maker of the moon

He was the Author of the faith

That could make the mountains move3

– Jag var med i rummet när min fru Jaimie födde våra barn och jag kunde inte låta bli att förundras över hennes styrka. Det fick mig att tänka på Maria när hon födde Jesus, att det måste ha varit blod, tårar och mycket smärta. Jag tycker inte att berättelsen blir mindre vacker genom att beskriva Jesu födelse på ett realistiskt sätt, snarare förstärker det berättelsens skönhet. Jag ville damma bort spindelväven från födelseberättelsen

3 Egen översättning: Så han höll om henne och bad/Strimmor av månsken i hans ansikte/Men barnet i magen/Han var månens skapare/Han var trons upphovsman/Som kan förflytta berg.

och inte berätta ännu en polerad version, säger Andrew om tankarna bakom sången.

Labor of Love återfinns på albumet Behold the Lamb of God – The True Tall Tale of the Coming of Christ som är något så ovanligt som en ren­

Andrew Peterson.

odlad julskiva med helt nyskrivna låtar som inte handlar om tomtar, snö eller kärlek. I stället är det ett konceptalbum som börjar med Mose och slutar med Jesu död och uppståndelse – ett slags musikalisk biblisk djupdykning i folkton.

Albumet kom ut för snart tjugo år sedan och varje år sedan dess har Andrew tillsammans med några av Nashvilles bästa akustiska instrumen talister turnerat i usa och spelat skivan i sin helhet för stora publikskaror. Andrew tror

att skivan och konserternas ihållande popu

laritet delvis beror på att det blivit tradition för många – en del gick på de första konserterna som barn tillsammans med sina föräldrar och har nu fått egna barn som de introducerar till musiken. Men framför allt är han övertygad om att det beror på att hela skivan är vad han beskriver som Kristuscentrerad.

– Jag tror att många människor längtar efter, precis som jag gjorde när jag skrev låtarna, att få bli påminda om julberättelsen utan allt oväsen runt omkring, säger Andrew.

Att det skulle bli en skiva var ingen självklarhet. Andrews dåva rande skivbolag trodde inte på idén

att spela in ett renodlat julalbum, trots att han redan turnerat med sångerna i några år. Så det var först när han fick sparken från bolaget som han kunde ge ut låtarna i egen regi.

Idéerna till sångerna fick han dock långt tidigare. Det var när han som elev på ett kristet universitet, under en lektion om Gamla testamentet, fick upp ögonen för det han beskriver som »den episka omfattningen av julberättelsen«.

Jag har vuxit upp i kyrkan, men det hade aldrig slagit mig att Jesus var huvudkaraktären

Bibeln, inte bara i Nya testamentet. Jag har alltid älskat storslagna berättelser med profetior, fullbordande, där det goda övervinner det onda – jag har vuxit upp med författare som J.R.R Tolkien och C.S. Lewis – och när jag såg Bibeln genom de glasögonen första

gången blev jag helt golvad. Jag hade aldrig insett hur bra berättelsen var för­

rän någon hjälpte mig att knyta ihop

Gamla testamentet med Nya testa­

mentet, säger Andrew.

Resonatorgitarr. Den kallas ofta för dobro även om dobro egentligen är ett varumärke.

Den andra pusselbiten till det kommande julalbumet kom några år senare, när Andrew tillsammans med en vän besökte storstjärnan Amy Grants julturné. Andrew säger att han älskade konserten, men att han gick därifrån och funderade över varför det inte fanns några julkonserter som bara handlade om Jesus och julbudskapet. Och varför det fanns så få julskivor med den sortens musik som han gillade.

– Så jag tänkte, varför inte göra ett album som berättar hela berättelsen om Jesus, men som börjar redan med Mose. Och låter som den musik jag brukar göra, med instrument som dobro, mandolin, banjo och lap steel.

– Jag bollade många idéer fram och tillbaka, men landade till sist i tanken om Jesus som Guds lamm som tar bort värl dens synd. Så många julsånger och julspel fokuserar på Jesu födelse och händelserna som omger den, men hans födelse är bara meningsfull om man kopplar ihop den med hans död, uppståndelse och löfte om att komma tillbaka, säger Andrew.

Lap steel. Spelas horisontellt. Instrumentet placeras direkt i knät eller på ett stativ.

Berättelseälskaren Andrew – han har även skrivit flera fantasyböcker – menar att just fantastiska berättelser är ett särskilt bra sätt att nå dem som är lite skeptiska till det kristna budskapet. Han citerar någon okänd: »Om du vill att någon ska lära känna sanningen – berätta för dem. Om du vill att någon ska älska sanningen –berätta en berättelse.« Och han tror att det blir

ännu bättre om man sätter musik till orden. Sånger och berättelser inspirerar vår fantasi, och sånger som tar avstamp i bibelord blir ett sätt att lovsjunga och återberätta julberättelsen. Ibland har vi kanske en tendens att vilja polera saker eftersom vi är lite misstänksamma mot en mänsklighet med skit under naglarna. I själva verket är det stora med att Gud blev människa att han svettades och levde i en likadan kropp som du och jag. Ju mer man fokuserar på den skitiga verkligheten, den fysiska realiteten av vad det innebar att Gud blev människa, desto mer fantastisk blir berättelsen om Jesu födelse och liv. ↑

Pierre Eriksson är förlagsredaktör och frilansjournalist.

Gör sällskap med Charlotte Frycklund och stjärnskådarens hustru på en lång kamelfärd mot Betlehem. Eller slå dig ner i kyrkans serveringslokal och låt Annette Haaland berätta om julbordet där allt blev fel men ändå rätt. Möt låtskrivaren Andrew Petersen som berättar vad som fick honom att skriva om en allt annat än stilla natt i den moderna julsångsklassikern Labor of Love. Och ta del av Linda Alexanderssons resonemang, när hon utmanar den klassiska julkortsbilden av stallet.

Detta och mycket mer hittar du i Julen är här. Tillsammans bildar texterna en mosaik som lyfter fram julens budskap: att mitt i vårt nattsvarta mörker kommer bud om en stor glädje. För oss är en frälsare född.