Kurragömma

Kurragömma Om behovet av Guds och människors tillvända ansikten

Eva Kolterjahn ARGUMENT

Kurragömma Om behovet av Guds och människors tillvända ansikten

Eva Kolterjahn

ARGUMENT

Innehåll 6 Inledning 12 Tre minnesbilder 18 Vara en som ser 22 John Bowlby 26 Den ömtåliga människan 30 Tre berättelser om utanförskap 46 Änkan, den faderlöse och invandraren 52 En fri människa?

56 Sprickor 60 Svag eller stark?

66 Välsignelsens ansikte 72 Kurragömmalek 86 Vems tur är det att räkna?

90 Bortvändhet eller barmhärtighet?

100 Våga Guds ansikte 110 Litteratur

Inledning jag har länge funderat över vad som är tjusningen med kurra­gömmaleken. Jag minns hur jag lekte kurragömma när jag växte upp och hur roligt det kunde vara. En gång lekte mina systrar och jag sardinkurragömma i ett stort gammalt hus på landet tillsammans med barnen som bodde där. En gick och gömde sig, och så fick alla andra leta.

När man hittade den som gömt sig gällde det att vara tyst som en mus och gömma sig på samma ställe. När nästan alla låg och tryckte som sardiner var det svårt att hålla tillbaka fnisset tills den siste hittade gömstället, då brast alla ut i gapskratt. Att det var första gången vi träffade barnen hade ingen betydelse. Hemlighetsfulla krypvindar 6

och kalla källargömslen kittlade fantasin. Leken blev ett äventyr, ett minne för livet.

Jag har lagt märke till att barn gärna leker kurragömma på eget initiativ, och de gör det helt oberoende av ålder.

Det är en enkel lek som liksom aldrig slits ut. Antagligen är den hur gammal som helst. Jag glömmer aldrig när en sexåring artigt frågade mig på kyrkkaffet om jag var med på kurragömma. Sådant kan man ju bara inte säga nej till. Jag undrade vilka mer som skulle vara med, men han tyckte att det var bäst att det bara var vi två. Vad är det ett barn säger som kommer till en vuxen och vill leka? Hitta mig! Se mig! Jag har flera gånger varit med om att få leka kurragömma med barn som har svåra hemförhållanden.

Det är som om de hungrar efter att få bli hittade och sedda och genom leken få uppleva det som de saknar.

Kurragömmaleken börjar väldigt tidigt med tittutleken, när föräldrarna gömmer sig bakom händerna en stund. Det är att leka i gränslandet till det mest fruktade. Det hemskaste som kan hända ett litet barn är att föräldrarna faktiskt försvinner. Det kittlar i maggropen där i gränslandet några sekunder, för mamma och pappa finns fortfarande kvar och de skymtar mellan fingrarna.

Barnet blir större, och det äldre barnet leker den lite mer 7

avancerade kurragömmaleken. Det gäller att hitta ett bra gömställe, vara alldeles tyst och vänta, inte veta när man blir hittad och så: »Ha, jag ser dig!« Skrattet bubblar fram.

Människor i alla åldrar älskar att bli funna, precis som barnet. »Jag ser dig! Jag är kvar! Jag har inte övergivit dig!« Man brukar prata om återseendets glädje som i sin allra enklaste form finns i »Hej, vad roligt att se dig igen!« Det kan vara spännande att gömma sig även för det äldre barnet, som kan förstå att personer inte försvinner bara för att de inte syns. »Kommer de att hitta mig?« Det lilla barnet som gömmer sig bakom sina händer känner sig osynligt. Det större barnet som hittat världens bästa gömställe förstår att man inte blir osynlig av att gömma sig. Men ändå finns spänningsmomentet där. Tänk om de hittar mig! Tänk om de inte hittar mig! Tänk om de glömmer mig! Tänk om jag blir övergiven!

Det finns människor som känner sig osynliga, som upplever att andra vänder sin blick ifrån dem och som bara väntar på att bli funna. Funna av den rätta kärleken, av lyckan eller av Gud själv. De känner sig osynliga för andra människor, fastän det kanske till och med finns ett vimmel av människor runt omkring dem. Många har tappat hoppet om att någonsin bli funna, därför att det 8

är så verkligheten hittills sett ut. Barnet som aldrig vågar gömma sig, som ändå alltid är osynligt och som aldrig får möta en kärleksfull blick. Den gamla kvinnan på äldreboendet, som är noga med att personalen lägger märke till att hon faktiskt får besök, de få gånger om året det händer.

Hon vet att de som aldrig får besök inte blir omhändertagna på samma sätt. Alkoholisten på parkbänken, som ser människor vända bort sina ansikten när de går förbi och som vet att han är en påminnelse om vilket helvete livet kan bli om man tappar greppet. Vad finns det för mening med att sköta sig i skolan, ta ansvar för sitt jobb, ta ansvar för sin alkoholkonsumtion, ta ansvar för sitt liv, om ändå ingen bryr sig, om ändå ingen ser?

9

10

Bön Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan din närhet?

Vart skulle jag fly för din blick?

Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. ps 139:5–12 11

Tre minnesbilder söndagsskolan Jag var fyra år när jag började i söndagsskolan, inte konstigt att mina minnen därifrån är suddiga. Vi sätter oss i ringen och Gud som haver, men vad gjorde vi mer? Jag har ett vagt minne av att det fanns andra barn där, och jag tror att jag minns runda bord och stolar som hörde till, allt i barnstorlek. Det imponerade på mig, jag gick ju inte ens på dagis. Jag höll mig till min syster, det minns jag också.

Eller gick hon till en annan grupp, kanske minns jag fel.

Blev jag ängslig då? Jag vet inte. Jag blir osäker på mina minnen. Men fröken minns jag tydligt. Hon är det enda minne jag är helt säker på. Hon var den skrynkligaste och 12

vackraste människa jag någonsin hade sett. När hon log lyste ansiktet som en sol, med strålar åt alla håll. Ibland såg hon på mig och lyste med sitt leende, och jag blev alldeles varm inombords.

pierre Det var i mellanstadiet. Magistern höll på att bli tokig på oss, och vi fick ofta höra att vi var en stökig klass, men jag vet inte. Kanske var det en helt vanlig klass med helt vanliga barn. De tuffa tjejerna höll sig i en grupp, killarna var nog med varandra allihop. Jag var med mina kompisar på rasterna och vi lekte, växte och mognade oss igenom mellanstadietiden. Ibland spelade vi ett bollspel med killarna, ibland var någon av de tuffa tjejerna med i våra lekar, det ändrades lite vem som var med vem genom åren. Och sen var det Pierre. Det var ingen som var med Pierre. Han var liten och tunn och pratade med pipig röst.

Så det var liksom självklart. Inte för att jag inte brydde mig, men han var ju kille, så han var inte mitt bekymmer.

Ibland kom hans mamma till skolan. Hon var finklädd och fransk och tittade inte ens åt oss andra. Jag minns det som att alla stannade upp när hon kom, och vi tittade förundrat på detta märkvärdiga. Ingen annans mamma 13

kom någonsin till skolan. Hon kom för att prata med magistern, och med Pierre pratade hon franska i en rasande fart. Vad det pratades om visste vi inte, men vi förstod att Pierre tyckte att det var pinsamt att hon kom dit.

Alla visste att Pierre var »speciell«, det var helt uppenbart. Detta var före tiden då man satte ord på det speciella, sådant bara visste man och det var ingenting att göra åt saken. Pierre ville helst hålla på med geografi under lektionerna. Bara geografi. Han kunde allt om länder och floder, städer och öknar. Då var han nöjd, ända tills han behövde lägga ner kartboken i bänken och ta fram svenskan eller matten som alla vi andra, då hände det att han blev upprörd och fick ett utbrott. Den pipiga rösten blev ännu pipigare, han skrek och viftade och argumenterade så att han fick fradga i mungiporna.

Magistern visste inte vad han skulle ta sig till. Vi andra tittade förvånat på.

Särskilt upprörd blev Pierre på rasterna, när killarna kastade snöbollar efter honom eller när de stal hans toppluva. Vem kunde vara så korkad att han gick till skolan med toppluva när han visste vad som skulle hända? Killarna tyckte att Pierre var en källa till stor glädje, det behövdes inte mycket för att få i gång honom. Pierre pep 14

och sprang efter sin mössa, som bara kastades vidare till nästa person, som hånskrattande höll den utom räckhåll för Pierre som ursinnigt hoppade efter den. Han lärde sig aldrig att det inte tog slut förrän det ringde in. Han fräste som en katt åt de andra när han fick tillbaka sin iskalla sandiga mössa. Visst tyckte vi synd om Pierre, men vad kunde vi göra?

Men en dag var det värre än vanligt. Vi hade haft gympa och kom precis ut från omklädningsrummet när vi såg att killarna stod i en ring på skolgården, där någon hade brottat ner Pierre. Det hände visserligen hela tiden, men nu sparkade de på honom också, det brukade de inte göra. Killarna sparkade och skrattade. Pierre pep och grät. Vi visste inte vad vi skulle säga, så vi tittade på. Där på marken låg Pierre förvånansvärt lugn och snorade. Så satte han sig beslutsamt upp. »Ni är dummare än vad jag är«, sa han med en röst som samlat styrka ur ilskan och inte alls var lika pipig som vanligt. Killarna skrattade gott, men de slutade sparka och gick därifrån. Kanske lämnade de honom för att det ringde in och det var dags att gå till klassrummet, men mest var det nog att de var livrädda att det låg en sanning i det han sa. Och vem ville vara dummare än Pierre?

15

bibbi Vi flyttade till ett nytt ställe och jag började högstadiet.

Högt uppe på berget låg skolan, och eleverna kom från olika håll, olika skolor. Därför tog det lite tid innan min klass förstod att jag var helt ny och inte kände någon. Pubertetstentaklerna kände av den svagaste länken och förstod att av alla osäkra tonåringar i klassen var det jag som var den osäkraste. Nu plötsligt var det jag som var »Pierre« i klassen, det var jag som uppfattades som underhållande med min nedslagna blick och min tystnad. Plötsligt var jag den som var utanför, hånad, ignorerad, och det gjorde ont. Jag kände mig som inlåst i en källare med nyckeln slängd i en sjö, och jag var övertygad om att jag skulle bli sittande i den där källaren tills jag dog. Några sa elaka saker till mig, några stod bredvid och skrattade. Hur kunde det vara så roligt?

Det blev många som var emot mig. Jag som förut hade haft en ganska god ställning i klassen i mellanstadiet, jag hade haft kompisar som skulle ha försvarat mig om någonting hade hänt. Nu hade jag ingen. Ingen stod på min sida, och själv var jag alldeles för rädd för att säga ifrån.

Någon skickades fram för att förtroligt fråga mig om min tro, eller vem jag var kär i, medan jag hörde hur de andra fnissade hysteriskt där de stod och lyssnade bakom skå16

pen. Jag kände att jag inte hörde dit, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen när det var rast och vem jag skulle sätta mig bredvid i matsalen. Det blev ett problem att få tiden att gå tills det var dags för nästa lektion.

Bibbi var speciallärare och jag behövde lite extrahjälp, men mest av allt behövde jag en plats där jag kunde andas.

Bibbi och jag fann varandra, hon var en närvarande och seende person, en sådan som inte viker undan med blicken.

Hon såg på mig som om jag var viktig, och jag kände att hon förstod mig. När jag var tillsammans med henne kunde jag också börja tro på mig själv. Jag höll ofta till i hennes rum, där jag samlade kraft för att orka med den vanliga högstadieverkligheten. Men ibland hände det att vi fick syn på varandra i den långa korridoren. Hon blinkade alltid åt mig, tvärsöver det röriga havet av elever som smällde i skåpen och skränade. Bibbi såg så där klurig ut, som om vi hade en hemlis tillsammans, och jag blinkade tillbaka. Det här har jag aldrig berättat för någon, och jag var den enda som var där, men någon gång hände det att korridoren var helt tom. Då tog hon några snabba steg och så gjorde hon ett rejält krumsprång, jag kunde knappt tro det, men benen formade en perfekt cirkel och klackarna slog ihop med en smäll. Pang! Och så skrattade vi tillsammans.

17

Vara en som ser det här är tre minnesbilder som jag bär med mig och som har format mig till den jag är. Det här är mina allra första erfarenheter av hur svårt det är att vara ignorerad och hur viktigt det är att vara sedd. Min söndagsskolfröken minns jag inte ens namnet på, men hennes och Bibbis ansikten och värmen de uttryckte kommer jag aldrig att glömma.

Sedan första klass hade jag fått lära mig av min högt älskade skolfröken att mobbning skulle vi inte prata om, och vi skulle absolut inte skvallra för läraren om det hände något. Skvallra var väldigt fult, fick vi veta. Det såg hon till att noga pränta in när hon berättade om hur allt gick till 18

i skolan. Vi skulle komma in från rasten när det ringde, men aldrig berätta vad som hände där ute.

Jag hann med att gå i många skolor, och det var likadant överallt. Det innebar att saker kunde pågå utan slut, termin efter termin. Vi skulle själva reda ut våra konflikter, och det betydde att det var de starkaste och tuffaste som regerade på skolgården. Vi lärde oss aldrig att en lärare kunde fungera som en tillgång och hjälpa oss att lösa problem som blev för stora för oss. Inte så konstigt, de hade avsagt sig det ansvaret. Tystnaden kring det som pågick i skolan gjorde bara att skammen över det som hände blev större. Skam över att ha gjort något dåligt, skam över att vara utsatt.

Skam över att inte gjort något alls.

Mobbning handlar om rädsla för det som är annorlunda och utrycker ett förakt för svaghet. Behovet av visa sig stor och stark genom att trycka ner någon som är i underläge ledde till att de som var som Pierre fick stora problem i skolan. Alla resonerade så att barn som Pierre var »speciella«, och då var det helt naturligt att de råkade illa ut i skolan. Så har man ursäktat dåligt beteende i alla tider. Som om Pierre hade skuld i att han blev mobbad. Nu kan jag förstå att det måste vara därför jag själv känt skam för det jag blev utsatt för. Det var mig det var fel på, det var min logiska slutsats 19

när det hände. Det är ingen ursäkt att ett barn behandlas dåligt för att barnet är »speciellt«. Det är bara en förklaring.

Människor som är annorlunda av olika anledningar råkar ofta illa ut. Därför behöver man anstränga sig mer för deras skull, för att även de ska kunna leva ett bra liv och vara trygga. Det har alla människor rätt till.

Det är fantastiskt att människor kan vara så olika, att vi ser olika ut, tänker olika, tycker olika. Men det där kan också vara djupt provocerande. Mer än en gång har jag hört någon säga: »Kan de inte bara skärpa sig och bli mer som vi!« Men om vi ska göra någonting för att få världen till en bättre plats är det inte de som är annorlunda som behöver bli mer normala, det är vi allihop som behöver bli mer förstående, tillåtande och ödmjuka.

Egentligen borde väl alla sträva efter att vara original, då det finns så många kopior. Men så ser inte världen ut. Annorlundaskap har ofta inneburit utanförskap. De kastlösa i Indien brukade kallas de oberörbara för att de ansågs vara värdelösa, romerna kallades zigenare, som ironiskt nog betyder »de som inte vill ha kontakt med någon«. Men de hade inte valt sitt utanförskap. Jag tänker också på de barn som förr kallades oäktingar och som fick bära sin mammas skam i sitt eget liv. (Och vad 20

hade hon att skämmas för egentligen?) Fortfarande är det svårt att vara annorlunda, och då handlar det inte bara om folkgrupp, kön, hudfärg eller sexuell läggning. Det räcker med nästan vad som helst för att domen ska falla, hård och utan nåd.

Tack vare Bibbi överlevde jag högstadiet. Hon lät mig inte vara i fred, som de andra gjorde. Hon var inte så upptagen med sitt eget att hon inte hade tid att se att det var något som inte stod rätt till. Om livet var en kurragömmalek, så var hon en av dem som letade. Jag hade trots allt någon som såg mig. Jag hade någon som till och med kunde kosta på sig ett krumsprång, bara för min skull. I Bibbis blick blev jag en som var funnen, och det betydde allt för mig. Det är min viktigaste erfarenhet av detta. Med tiden fick jag kompisar i skolan och allt blev bättre. Men Bibbi och jag höll kontakten i många år.

Nu känner jag en stor tacksamhet för alla mina erfarenheter, både de bra och de dåliga. Utan dem skulle jag inte vara den jag är. Jag var en som bara tittade på och som inte förstod att det jag gjorde kunde ha betydelse för någon annan. Men så fick jag vara med om hur avgörande det är att vara sedd, och därför bestämde jag mig för att det var sådan jag ville vara, en som såg.

21

I kurragömmaleken utforskar barnet den hisnande upplevelsen att vara gömd från andras blickar, oron över att vara glömd och lyckan att bli sedd och hittad.

Samma känslor som vi brottas med genom hela livet.

Eva Kolterjahn berättar om sina egna erfarenheter av att vara osynlig och att vara den som kan välja att se eller inte se. Hur behovet av att bli sedd och förstådd växer när livet rasar och samhället sviker. Hon hittar samtidigt beröringspunkter med människor i Bibeln som var osynliga för sin omgivning men blev sedda och upprättade av Jesus. För Jesus är Guds tillvända ansikte, välsignelsens ansikte. »Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.«

Eva Kolterjahn är pastor i Equmeniakyrkan.

WWW.ARGUMENT.SE