Identifiera hållbar sjömat

SeaWin 5 policy briefs

Så ska vi identifiera hållbar sjömat

I Sverige äter vi idag ungefär 15 kilo sjömat per person och år, i genomsnitt cirka 1 – 2 gånger per vecka. Vår konsumtion ligger över det globala och europeiska genomsnittet. Samtidigt rekommenderas vi av Livsmedelsverket att äta ännu mer sjömat, gärna 2-3 gånger per vecka.

2017 startade det Formasfinansierade femårsprojektet SeaWin, med målsättningen att dels få en förståelse för odling och fiskesystem samt att identifiera nya vägar för att producera och konsumera hållbar sjömat i Sverige. Nyligen publicerades fem stycken policy briefs som kortfattat beskriver olika utmaningar och frågeställningar kring sjömats hållbarhet relaterat till miljö och hälsa. De har ett allmänt fokus men lyfter specifikt fram ett svenskt perspektiv.

Dessa fem policy briefs tar upp frågor som till exempel: Är svensk sjömat bättre än importerad? Vilka arter är nyttigast och har minst miljöpåverkan? Hur skiftar vi till en mer hållbar konsumtion av sjömat i Sverige? I varje enskilt brief lämnas konkreta rekommendationer.

Kort om de olika policy briefsen.

1. Hållbar Sjömat

Ur klimatsynpunkt är sjömat överlag ett bättre val av protein än nötkött och fläskkött och kan likställas med kyckling och äggs klimatpåverkan. Men vilken sjömat skall man välja? I dag domineras vår konsumtion i Sverige av ett tiotal arter. För att skapa ett intresse för mer

Sammanvägd klimatpåverkan och näringsinnehåll för några exempel av sjömat och animaliska livsmedel som konsumeras i Sverige. Sill, skarpsill och makrill är exempel på arter som både har högt näringsinnehåll och låg klimatpåverkan medan räkor och kammusslor kan ha både hög klimatpåverkan och lägre näringsinnehåll. Sjömat ligger generellt bra till ur båda aspekterna i förhållande till animalieproduktion (baserad på Hallström med flera 2019). klimatpåverkan och näringsinnehåll för några exempel av sjömat som konsumeras i Sverige. Det är stor skillnad i transportavståndet (blå stapel) och i transportens klimatavtryck (orange stapel). Andra saker än transporten (grön stapel) har ofta större påverkan. Anledningen till att ”övrigt” är större för laxen som exporteras till Kina än den till Frankrike, är att i Kina används råvaran utöver filén i mindre utsträckning än i Norge. När dessa används bär de en del av klimatavtrycket; när de inte gör det får huvudprodukten (filén) bära en större del av avtrycket. Källa: Winther m fl (2020).

hållbar sjömatsproduktion behöver vi arbeta på flera plan. För att öka konsumtionen av hållbar sjömat bör vi i första hand byta ut måltider med kött. Sjömatsbranschen bör också utveckla produkter baserade på arter som antingen är underutnyttjade eller långt ner i näringskedjan. Myndigheter bör också underlätta för ökade möjligheter till direktkonsumtion av fiskeresurser som idag går till foder eller biogas. 2. Frisk med fisk utan risk?

Att förmedla vad som är hållbart och hälsosamt är komplext. Denna brief sammanfattar hur det ser ut idag vad gäller två aspekter av svensk konsumtion av sjömat: näringsinnehåll och klimatpåverkan. Dessa kan kombineras för att ge en första bild av vad som är bättre respektive sämre val. Bland de arter som har högst näringsdensitet och lägst klimatpåverkan hittar vi bland annat lax, makrill, sill och abborre. Medan kammusslor och räkor har låg näringsdensitet och hög klimatpåverkan, vilket bland annat beror på liten ätlig del av total vikt. Generellt sett är sjömat ett näringsrikt och klimatsmart livsmedel i förhållande till annan livsmedelsproduktion. Det är dock viktigt att komma ihåg att miljöpåverkan är mer än utsläpp av växthusgaser. När det gäller odlad sjömat är hållbarhetsfrågorna framför allt kopplade till foderanvändning.

Briefen tar också upp vad som behöver göras för att möta samhällsutmaningarna och minska svenskt beroende av norsk odlad lax och torskfiskar från andra länders fiskevatten.

3. Lokal eller långväga sjömat?

Hur tokigt är det egentligen att frakta fisk till asien för att fileas och packas om för att sedan skickas tillbaka? I Sverige äter vi idag mest odlad lax, fiskad torsk och sill och räkor som både fiskas och odlas. Även om alla dessa arter finns i Sverige, importeras det mesta från Norge. Där sker både odling och fiske i en helt annan omfattning. Frakt från Norge till Sverige innebär en relativt kort sträcka och sker uteslutande på lastbil och tåg.

Det finns dock många andra arter som fraktats mer långväga. Det

allra mesta av importen fraktas dock fryst på båt med relativt låga utsläpp av växthusgaser.

När det gäller färsk sjömat från andra kontinenter så som till exempel färsk tonfisk, svärdfisk eller levande hummer från Nordamerika eller Kanada så måste den fraktas med flyg för att behålla kvalitén. Flygfrakt ger ett mycket högt klimatavtryck per kilo produkt både på grund av höga utsläpp per kilometer frakt med flyg men också på grund av långa avstånd.

Den viktigaste transporten ur miljösynpunkt, förutom flygfrakt, är dock ofta konsumentens transport av varorna hem från butiken. Om den sker med bil, är det en mycket ineffektiv transport per kilo livsmedel och kan bidra förvånansvärt mycket till livsmedlets totala klimatavtryck.

Briefet tar också upp vad som behöver göras för att ta hänsyn till klimatfrågan vid certifiering av sjömat och i konsumentguider. Miljöcertifierad fisk kan till exempel idag fraktas med flyg.

4. Hållbar konsumtion av Sjömat

Att göra medvetna val i butik och på restaurang är inte alltid lätt. Media sänder ut motstridiga budskap när det gäller både hållbarhet och hälsa, som att fisken är ”överfiskad” respektive ”klimatsmart”, ”nyttig” respektive ”innehåller miljögifter”. Olika miljömärkningar och Världsnaturfondens (WWFs) Fiskguide är verktyg som svenska konsumenter använder mest för att välja hållbar sjömat. I briefen påpekas dock att dessa guider sällan är heltäckande och kan i vissa fall gå tvärs emot myndigheternas ambitioner och rekommendationer samt inte alltid vara effektiva när det gäller att minska negativ miljöpåverkan. Ett exempel är risken att exkludera småskaliga odlare och fiskare som kan ha svårt att betala för certifiering eller saknar detaljerad information om till exempel ett fiskebestånds storlek. Kunskap som i sin tur behövs för att avgöra miljöpåverkan. Detta innebär att sjömat kan vara hållbar även om den inte är certifierad. Det tas också upp att skillnader mellan certifierade och icke-certifierade odlingar och fisken till stor del beror på skillnader som redan fanns innan certifiering, relaterat till landets gällande regelverk. I briefen exemplifieras detta genom odlad lax, som dominerar svensk sjömatskonsumtion. Skillnaderna mellan ASC-certifierad och nationell reglering är stora i Chile men marginella i Norge. Certifieringen spelar alltså mindre roll för norsk lax än chilensk.

5. Antibiotika

Globalt står djuruppfödning, som inkluderar odling av sjömat, för den största andelen av antibiotikaanvändningen. Men variationen är stor och data på global användning saknas generellt. Delar av industrin använder knappt någon antibiotika alls och endast under strikt kontrollerade former, till exempel norsk laxodling och svensk odling av regnbåge och röding. Andra har högt användande, som laxodling i Chile. Briefen tar upp att det finns flera utmaningar för att minska antibiotikaanvändningen. Bland annat bristande kunskap hos odlare, svårigheter att kontrollera att regler efterföljs samt att internationella och nationella regelverk inte är synkroniserade med varandra. Inom EU finns internationella riktlinjer för användning av antibiotika inom djurhållning. De är tydliga i att all användning av antibiotika skall ske på inrådan av veterinär samt att användningen inte får ske i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte. Även WHO har tydliga riktlinjer – speciellt avseende vilka antibiotika som bör undvikas. Utmaningar uppstår när enskilda länder utvecklar egna regelverk som skiljer sig från dessa. Olika certifieringsstandarder för sjömat som till exempel ASC har ofta striktare regler kring antibiotikaanvändandet än nationella regelverk.

Utveckling av antibiotikaanvändning inom odling av Atlantlax i olika delar av världen. (Från Henriksson m fl 2018).

Fakta Seawin

Projektet leds av Beijer Institutet vid Kungliga vetenskapsakademien, RISE, Stockholm Resilience Center/Stockholms universitet, Dalhousie University, Uppsala universitet samt Hellenic Research House men inkluderar också intressenter som representerar industrin samt NGOs och statliga institutioner. Syftet med den breda inkluderingen är att uppmuntra kollektiva åtgärder mot transformativ förändring. Projektet är finansierat genom medel från FORMAS.