Arne Melberg

Arne Melberg

Essähistoria

Är det djungel? 2.0, 2014, Ibou Gueye

Vad är en essä? Jag har ställt mig denna fråga mer än en gång på senare år. Anledningen är enkel: jag arbetade länge med en antologi där jag ville dokumentera essäns historia och dess fenomenologi – den utkom som Essayet i Norge, som Essä i Sverige 2013. Under arbetet konsulterade jag Världens bästa essäer, antologi på närmare 800 stora sidor med 115 essäer eller essäliknande texter från Theophrastos till Arthur Koestler, ett tidsspann på ungefär 2250 år. Den utkom i Sverige 1961. Redaktören, Magnus von Platen, konstaterar i sin inledning att man omedelbart ställs inför ett svårhanterligt problem, nämligen «frågan om vad en essay egentligen är». För en redaktör är det ett litteraturfilosofiskt problem och ett urvalsproblem som dessutom är historiskt: var börjar essän, hur utvecklas den, hur och när slutar den, om den nu inte bara fortsätter som den alltid har gjort. Inte heller detta är lätt att avgöra, konstaterar von Platen: «Essayens historia har aldrig på allvar skrivits. Med tanke på de svårigheter, som är förenade med ett sådant företag, betvivlar man, att den någonsin blir skriven».

De flesta av essäns teoretiker och historiker delar von Platens predikament men inte hans historieskrivning: nu verkar man någorlunda ense om att essän skapades på slutet av 1500-talet när Montaigne började ge ut de texter som han kallade «essäer». 1595, efter Montaignes död, samlades dessa essäer i en volym och kallades nu i bestämd form Les Essais, «essäerna» – då kan man säga att genren essä hade fötts. Det hade förstås funnits otaliga föregångare, och många essä-tänkare delar von Platens generösa hållning till «vad en essay egentligen är». Några menar rentav att essän inte alls är en genre utan ett skrivsätt som kan dyka upp lite var som helst i textvärlden: i romaner och dikter och avhandlingar och skoluppsatser och tidningsartiklar. Skriver inte Proust och Musil och Knausgård romaner som flyr in i essä? Skriver inte Göran Sonnevi essäistisk dikt? Ungefär så resonerade engelska Claire de Obaldia i en stimulerande bok från 1995: The Essayistic Spirit. Hon konstaterar att essän som genre gärna betraktas som obestämbar, öppen, överskridande, som en anti-genre eller en icke-genre eller som en hybrid – och förklarar detta med att essän egentligen är en «potentiell» litteratur, som laddas av en attityd eller spirit. De Obaldia har fått efterföljare: t.ex. den österrikiske litteraturprofessorn Peter V. Zima med boken Essay / Essayismus. Underrubrik: «Till essäns teoretiska potential: från Montaigne till det postmoderna»(2012). Jag ska uppehålla mig lite vid denna bok, som jag finner karakteristisk för hur fenomentet essä hanteras av litteraturvetenskapen idag. Kan man inte tänka sig, skriver Zima, att «essän inte alls är en genre i vanlig mening, utan en text som förmedlar mellan alla genrer», som ägnar sig år «textuell symbios», som blandar och syr samman

12 alla slags texter och därmed kan utnämnas till «intertext par excellence». Zima lutar sig dock inte mot de Obaldia utan skriver istället in sig i en tysk tradition, där den stora förebilden heter Theodor Adorno, filosofen och estetikern som en gång hyllade essän som den «kritiska formen par excellence».

Zimas essähistoria börjar där man brukar börja, med Montaigne, och slutar med Roland Barthes och en för mig obekant tysk: Jürgen Becker. Däremellan har han passerat Diderot, några tyska romantiker, Nietzsche, Lukács, Adorno, Pirandello och Musil. Urvalet visar att han blandar filosofer och romanförfattare för att därigenom bygga upp sin idé om essäns «teoretiska potential» och dess förmåga att förena texter som annars drar åt olika håll. Zima inkluderar inga renodlade essäister, förutom Montaigne. Diderot finns med eftersom han skriver dialogiskt, Nietzsche eftersom han skriver aforistiskt, Pirandello och Musil eftersom de låter essäistiska inslag infiltrera sina romaner, Lukács och Adorno eftersom de utvecklar essäns filosofi, Barthes och Becker eftersom de antas praktisera en postmodern essäistik där allt är tillåtet. Zimas ideala essä är ingen essä, snarare en hybrid som exponerar ett essäistiskt temperament. Detta temperament är kritiskt och dialogiskt: Zima skriver utan vidare in essän i den kritiska filosofins tradition och menar rentav att essän kan rädda filosofin ur olika återvändsgränder. Ja, frågan är om inte Zima menar att essän kan rädda mänskligheten. På bokens sista sida slår han fast att essän är den «kritiskt intellektuelles» föredragna uttrycksform, eftersom den utvecklar hans «sinne för möjligheter», vilket Zima med en term från Nietzsche döper till «perspektivism». Därmed kan essäisten sätta invanda språkformer åt sidan och vinna «insikten att det finns perspektiv som går utöver den skenbart oföränderliga verkligheten».

Historien börjar således med Montaigne, som Zima placerar i «modern» tid, fortsätter med «senmoderna» tänkare som Nietzsche och mynnar ut i det «postmoderna» med Barthes och med förhoppningen att essän med sin kritiska «perspektivism» skulle kunna ge lite filosofiskt och politiskt allvar åt den postmoderna «sorglösheten». I denna essähistoria är den engelska essän märkvärdigt frånvarande. Det finns mycket som talar för att essän stabiliserades som litterär genre just i England med början hos Francis Bacon, som publicerade sina Essays bara några år efter att Montaigne myntat termen essai. Zima avfärdar Bacon som alltför «monologisk» och nämner därefter som hastigast bara David Hume och Virginia Woolf – hon är bokens enda kvinna och hon får exemplifiera att essän kan handla om vilka obetydligheter som helst. Däremot nämns inte hennes synnerligen ambitiösa essäistik, t.ex. i A Room of One’s Own och Three Guineas. Inte heller någonting om all engelsk essäistik mellan Bacon och Woolf: Addison, Johnson, Lamb, Hazlitt, da Quincey ... Inte heller ett ord om den utomordentliga amerikanska essä-traditionen, från Emerson till Susan Sontag. Motsvarande snävsyn kan man för övrigt hitta i den engelska traditionen: det finns en utmärkt amerikansk web-site på temat essä – www.essays.quotidiana.org – där man möter ett myller av engelskspråkiga essäister men bara en tysk (Freud) och en fransk (Montaigne). En minst lika egendomlig frånvaro i Zimas essähistoria består av essäns praktiska och institutionella förutsättningar

och villkor. Zimas essä rör sig helt och hållet i en tankevärld medan verklighetens essä förutsätter tryckkonst och utspelas i tidningar och tidskrifter. Zimas epoker, från det moderna till det postmoderna, kan utan vidare bytas ut mot olika etapper i bokens, tidskriftens och journalistikens historia. Och hans bekymrade synpunkter på den «sorglösa» post-postmodernismen blir begripliga i ljuset av den mediala revolution som Nätet har inneburit och innebär.

En grundtanke i Zimas essähistoria är att essän är, och alltid har varit, «kritisk». Att essän inte får nöja sig med att raljera eller begränsa sig till litteraturkritik utan måste vara systematiskt kritisk, rentav systemkritisk, är en tanke som utvecklats i den tyska traditionen. Adorno var den som med största eftertryck hävdade essäns kritiska mission men jag tror att tanken först formulerades av den unge Georg Lukács, som i sitt tidiga arbete Själen och formerna (1911) gör en emfatisk koppling mellan essä och kritik och som insisterar på att den kritiska essän är en konstform. En konsekvens av att kräva att essän måste vara (och egentligen är) kritisk är att man måste separera den sanna essän – den kritiska – från den osanna och okritiska. Magnus von Platens generösa antologi skulle utan vidare underkännas av Adorno, som ställer så stränga krav på den sant kritiska essän att knappt något exempel duger. Essän blir istället en idealisk form att sträva efter. Zima nöjer sig med att rensa ut den engelska traditionen, där man mycket riktigt sällan eller aldrig uppfattat den essäistiska verksamheten som kritisk i Adornos stränga mening. Ytterligare en konsekvens är att man måste tillskriva sina essäfavoriter de kritiska ambitioner som man menar att de bör ha. Sålunda gör Zima Nietzsche till en kritisk tänkare, trots att denne insisterade att han alltid tänkte positivt och bejakande. Zima gör rentav Montaigne till en exponent för den kritiska essän, vilket förefaller mig milt sagt anakronistiskt: Montaigne var ju en lantadelsman från Gascogne, som aldrig ifrågasatte vare sig Gud eller Lagen men som här presenteras som något av en samhällsomstörtare.

Liknande mekanismer har man kunnat studera i norsk hantering av fenomenet essä. I antologin Essayet i Norge (1982) liksom i Georg Johannesens talrika meningsyttringar i frågan – idag uppdaterade i flera omgångar av Eyvind Tjønneland – är essän en exklusivt «kritisk» verksamhet i Adornos stil och efterföljd. Johannesen försökte till och med presentera den allt annat än «systemkritiske» Ludvig Holberg som en kritisk essäist. Urvalet blir därmed synnerligen exklusivt; knappt några essäer alls, framför allt inte essäer av kvinnor, duger som essäer. Jag har inget emot kritiska essäer men jag konstaterar ändå att sådana är en mindre post i essäns långa historia, som istället är generöst öppen och inkluderar så att säga: vad som helst.

Zimas historieskrivning, liksom hans fromma förhoppningar på essäns vägnar, demonstrerar något som jag får lust att kalla för en klassisk tysk idealism. Men också något mer, nämligen optimism och entusiasm. Sådana egenskaper förenar faktiskt essäns historiker och uttolkare, vare sig de är engelska eller tyska, kritiskt fordrande eller bara generösa text-njutare. Det verkar vara någonting med essän som uppmuntrar uttolkaren till att se positivt på dess potential. Sådana tongångar möter man knappast hos den som försöker sammanfatta romanen eller lyriken eller dramatiken. Jag gissar att det

14 har att göra med att essän sällan eller aldrig är någon tydligt avgränsad genre, att den rör sig fritt i textvärlden och därmed påminner om det som Claire de Obaldia kallade den «potentiella» litteraturen. Men teoretikernas optimism står i slående kontrast till utövarnas pessimism: essäisten är ofta och gärna melankolisk. Susan Sontag, som var en av 1900-talets stora essäister, använder samlingen Under Saturnus ringar till att karakterisera den «intellektuelle vandraren», dvs. just den figur som Zima kallar den «kritiskt intellektuelle», essäisten som ska ge oss nya perspektiv på tillvaron. Sontag insisterar på essäistens melankoli och en av hennes essä-favoriter, Elias Canetti, beskriver hon så här: «Mångkulturell, rastlös, misogyn; en samlare, hängivet själv-transcenderande, föraktande alla instinkter, tyngd av böcker och buren av kunskapens eufori. Hans verkliga uppgift är inte att öva sin förmåga att förklara utan att bevittna sin tid och sätta en fostrande standard av förtvivlan».

Väger man denna «förtvivlan» och melankoli, som funnits hos essäister alltsedan Montaigne, mot teoretikernas glada budskap om essäns hälsosamma betydelse för text och samhälle, så kanske man kan våga sig på ett svar på frågan: vad är en essä? Svaret måste förstås bli lika öppet och löst i konturerna som essän själv. Svaret måste också utrustas med en bestämd reservation: det är knappast meningsfullt att ens försöka besvara frågan, eftersom varje svar måste kvalificeras historiskt och dessutom förses med en rad undantag. Men ändå, och ungefär, så här: essän är en förtvivlad betraktelse (av vad som helst), som inger glada förhoppningar (om vad som helst). Vad händer med essän? Eller rättare sagt: sådan var essän. Dagens och morgondagens essä möter nya villkor. Sontags pessimistiska melankoli kanske betingades av att hon började skönja konturerna av det som vi sedan ungefär tjugo år kallar Nät-kulturen – och hon undrade med rätta hur essän ska kunna leva vidare i denna kultur. Essän har, som jag antytt, till sin historia varit beroende av tryckkonsten, framför allt av tidningar och tidskrifter. Också Zima bekymrar sig för hur det ska gå för essän, och all annan tryck-baserad litteratur, när nu Nätkulturen är på väg att ta över. Det är en relevant fråga som inte kan besvaras annat än spekulativt: vi befinner oss ju mitt i denna kulturrevolution. Så här lyder min avslutande spekulation: Nätskriften påminner om den essäistiska prosan i den meningen att den går associativt till väga, att den kan rymma vad som helst och hur mycket som helst, och att den saknar slut. Man kan som bekant länka sig iväg world-wide. Nätskriften har en potential som den traditionella essän bara kan avundas: den kan häkta på länkar och bilder. Men den skiljer sig från den traditionella essän i och med att den verkar sakna minne: den essäistiska prosan kan uppfattas som ett minne av och en påminnelse om dödlighet och förgänglighet. Men Nätet har förvandlat det aktiva minnet till ett passivt arkiv, som förstås är ofantligt men ändå just passivt: all aktivitet på Nätet pågår i Nuet. «Nätet är glömskans medium», som Nicholas Carr har uttryck saken i The Shallows. What the Internet is doing to our Brains. På Nätet är man «uppkopplad» till Nuet, medan den essäistiska prosan istället förutsätter ett slags bortkoppling, en reträtt från nuet, ett steg åt sidan för att möjliggöra distans

Är det djungel? 1.0, 2014, Ibou Gueye

16 och perspektiv. Den essäistiska prosan får förvisso nya möjligheter i nätkulturen samtidigt som dess viktigaste redskap och institutioner – minnet, pressen, boken – minskar i betydelse eller rentav försvinner. Nätprosan är knappast heller «kritisk»: på nätet yttrar man meningar men där finns inte plats för någon emfatisk kritik i Adornos mening. Dagens och morgondagens essä är mer «potentiell» litteratur än någonsin; men om och hur dess potentialitet kan aktualiseras och realiseras – det återstår att se.

Om situationen är och blir ny för litteraturen blir den också ny för litteraturvetenskapen. De textanalytiska redskap som åtminstone litteraturvetare i min generation vuxit upp med är formade med modernismens litteratur som modell; de passar dåligt på allt det som föregick modernismen och ännu sämre på det som kommer efteråt. Det man sociologiskt sett kan konstatera är att det jag en gång i världen fick lära mig, nämligen att litteraturen är ett «system» där de litterära alstren «cirkulerar» i två skilda «kretslopp» inte längre gäller. Då höll man isär den «riktiga» litteraturen från den «triviala». Det var förstås till den «riktiga» litteraturen som jag sökte mig, så småningom också för att ge mitt bidrag till det offentliga samtalet som det pågick i tidningar och tidskrifter och skolor och universitet och andra sammanhang – ett samtal som alltid handlade om litteraturen däruppe. Därnere samtalades inte alls, där konsumerades. Först långt senare började jag irritera mig över att så mycket litteratur föll utanför den «sköna» litteraturen och inte var riktigt «riktig» litteratur: essäer, reseböcker, biografier och självbiografier, en hel del historieskrivning.

Det var sannerligen länge sen! Nu råder ju omvända världen: de stora förlagen har blivit medieföretag och koncentrerar resurserna till största möjliga säljsuccé. Dagstidningarnas litteraturkritik har väl inte försvunnit men den har krympt och fått lämna plats till lansering av säljande författare, samma författare som tar plats i tv-sofforna. Det litterära samtalet handlar inte längre om litterära verk utan om personligheter. Det pågår förstås ett samtal om litteraturens innehåll men det pågår på annat håll: fortfarande på universitet och i krympande tidskrifter men också i uppblommande nät-sajter. Litteratur som man läser för att den är bra, spännande, nyskapande och för att man gärna talar om den – och inte bara för att den säljer och presenteras av en kändis – tas om hand av de små förlagen och diskuteras alltmer sällan i den traditionella offentligheten. Eller den kanske produceras av författaren själv, som med dagens teknik lätt kan göra bok av det han eller hon skriver.

Nät-prosan och nät-essän försöker förstås att göra sig synlig på just Nätet, snarare än i den traditionella offentligheten. Kanske vi med nätets hjälp börjar se ansatser till en «delningsekonomi» också i litteraturen, där de traditionella förlagen sätts åt sidan och marknaden sätts ur spel? Då den professionella författaren efterträds av amatören och marknaden av vänkrets. Detta borde passa fint för en essäist, som gärna framställer sig som en glad amatör och dessutom helst vänder sig till sina vänner. Detta gällde den förste essäisten, Montaigne, som ideligen framhåller att han minsann inte är någon riktig författare och att han hela tiden har den frånvarande vännen i tankarna när han skriver. Inställningen går igen i den essäistiska traditionen, som den fortplantar sig i den växande nät-kulturens litterära yttringar.

Att rikta sig till vännerna är något annat än att vända sig till ett förlag med sitt manuskript, som därefter sänds ut som en tidskrift eller en bok på marknaden: då vänder man sig i princip till vem som helst. Idag kan förstås vänkretsen vara ett slags marknad: de stora Facebook-nyttjarna har tusentals «vänner» och det skrivs idag böcker, vars marknad inte längre är «marknaden» utan som består just av den kontaktyta som byggts upp på Facebook. T.ex. genom «crowd-funding»: man lägger ut ett gratiskapitel på nätet och sedan får den som vill komma med ett ekonomiskt bidrag och därmed köpa in sig på den färdiga boken eller delar därav. Det är ett slags abonnemangssystem, som påminner om subskriptioner, som var ett vanligt sätt att finansiera böcker och tidskrifter fram till mitten av 1800-talet, då förlagen och marknaden tog över.

Det nya systemets litteratur vandrar utan ansträngning mellan det sakliga, det fiktiva, det lyriska, det kritiska, det lärda. Den struntar i genre-gränser och den struntar i gränsen mellan fiktion och sak. Den förutsätter att läsaren är vänskapligt inställd och personligen intresserad. Den är essäistisk. Den går på en gammal väg som i takt med den digitala revolutionen märkvärdigt nog blivit farbar igen. Jag vågar förutspå att de nya essäisterna kommer att få sällskap av poeter och romanförfattare, som vill prova nytt, som inte anses säljbara eller som inte vill sälja eller som söker vänner i en annorlunda marknad. Den traditionella «skönlitteraturen», som kan avledas ur epik, lyrik och dramatik och som till nöds kan inkludera finare essäer, kommer säkert inte att försvinna men kommer att få minskad betydelse i takt med att det traditionella samtalet tystnar eller förflyttas till nya media, där man istället intresserar sig för just det nya. Och betraktar det gamla som musealt. Själv har jag vuxit upp med det gamla systemet och läser hellre Montaigne och Proust än den nya Nät-litteraturen. Men jag hyllar också essäistiken och fascineras av att den gamla essä-vägen leder till det nya. Denna observation gör jag inte som litteraturvetare utan som kulturellt intresserad deltagare och observatör; de litteraturvetenskapliga konsekvenserna överlåter jag med varm hand till nästa generation, dvs. till läsarna av dessa sidor.