Jag drömmer om en kyrka

Där Gud andas och gudsriket bryter igenom den tunna väven av tid och rum är kyrka. Där Gud rör sig som en vildkatt, en gammal gumma eller en onsdagstrött revisorassistent är kyrka. I Guds andetag och i hennes rörelse är kyrka. Och hur hon fyller upp allt! Redan nu och inte ännu. Jag drömmer om en kyrka som hela tiden tänjer och knuffar, stånkar och bökar, skjuter och puffar för att tänja vi:et. Att göra vi:et som ord större är Guds rörelse över världen. Vi i kyrkan. Jag drömmer om en kyrka som förstår att vi hela tiden blir större om än medlemmarna blir färre. Att för varje dag vidgas vi:et och gudsriket bryter igenom. Redan nu och inte ännu.

Jag drömmer om en kyrka som inte slarvar med sin maktanalys. En kyrka som klär sig i kamelskinn, äter gräshoppor och gubbhytter åt sig själv med näven i spegeln som en desorienterad gammal man. Hon kan behöva hjälp med det och jag drömmer om en kyrka som vågar be om den hjälpen. En kyrka som förstår att paternalism1 är den värsta sortens förtryck för den har klätt ut sig till kärlek, som lögnen klär ut sig till sanning. Jag drömmer om en kyrka som kan göra doftljus av lukten som finns i församlingshem från 50och 60-talet. Ljus som doftar lite fukt och mögel, textilier och tant. Doft av förväntningar och tonårsförälskelser och clementin. Doft av marmorgolv i trapphuset, parkett i kyrksalen och en doftton av rundgång i ljudanläggningen. Och det lilla ljus jag har det skall få brinna klart. Jag drömmer om en kyrka som stannar upp varandra ibland, kanske varje onsdag efter veckomötet, i korridorerna och påminner varandra om att jordens rotationsaxel inte går genom Svenska kyrkans rektum. Jag drömmer om en kyrka som vidgar vi:et till ekorrar, rävar, skägglav och skogsviol. En kyrka som värderar mattan av mossa i sina skogar lika högt som kormattan av Märta Måås Fjetterström.

Skogstordyvel. Svampsvartbagge. Läderlöpare. Purpurlöpare. Grön sandjägare. Fyrbandad blombock. En öppning i ledet. Jag faller in och följer. Harlekinpiga. Vanliga dödgrävare. Storkardinalbagge. Sextonfläckig sköldpiga. Humlebagge. Vårsollöpare. Övar. Ett annat sätt att gå. (Dikt skriven av Susanne Dahl)

En kyrka där de som skriver i Korsväg kan stjäla dikter som deras fästmö har skrivit utan att ange källa. Redan nu och inte ännu. Jag drömmer om en kyrka som inte förväxlar pedagogik med dogmatik, poesi med IKEA:s monteringsanvisningar och verksamhetsberättelser med Guinness rekordbok

Redan nu och inte ännu. Jag drömmer om en kyrka som ger ork att leva och mod att dö. En kyrka som ger sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden. Jag drömmer om en kyrka som själv har ork att leva och mod att dö. En kyrka som själv har sinnesro att acceptera det hon inte kan förändra, mod att förändra det hon kan och förstånd att inse skillnaden. Jag drömmer om en kyrka där det hela tiden sladdas våldsamt med mopeder på de välkrattade grusgångarna, en kyrka med fria mensskydd på toaletterna och att husmor alltid skickar med pizzabullar som blir över i små plastpåsar. En kyrka där vi inte längre är man eller kvinna och att det därför också är helt oproblematiskt att använda nya pronomen.

En kyrka där vi inte längre är judar eller greker men att vi fortfarande kan bjuda varandra på latkes och moussaka. Jag drömmer om en kyrka där det är helt okej att göra moussaka utan aubergin och att det fortfarande får kallas moussaka. En kyrka där usch är det grövsta och mest avskyvärda ord du kan använda och alltid renderar en anmälan till domkapitlet. En kyrka av oj, wow och hoppsan. En kyrka med is i magen och eld i hjärtat. Jag drömmer om en kyrka där om någon säger att hen är sugen på frukt och ber om en banan inte möts av utsagan av att banan inte är en frukt utan ett bär. Och när någon säger att jag känner mig utanför, jag är inte inkluderad, inte skall få svaret att hen känner fel för hos oss är alla välkomna. Redan nu och inte ännu. En kyrka där vi lama dansar och vi blinda ser. En kyrka där vi fängslade befrias och där vi hungrande får mat.

En kyrka som vet att tårar smakar salt och att tröst är erfarenheten av att inte vara ensam. Och det finns tillhöriga som är vaganter och landstrykare. Så sitter de otillräckliga alldeles nära JackVegas-vraken, lådvinsneurotikerna, varje av tillvaron våldtaget rö för stormen och de som håller så hårt att knogarna vitnar. De viskar att det är dags nu och en dag skall alla namnlösa marschera längs våra avenyer i en stolthetsparad. Vi skall spänna vår skuggsida som en stormduk och var och en skall nämnas vid namn. Från fyllecellerna, institutionerna och öppenvårdsmottagningarna springer siffrorna ut som bokstäver. Alla skall stå frikända inför det barn vi en gång var. Och förundrat skall vi stå längs stadens trottoarer och säga till varandra: Så vackert orkestern spelar. Jag drömmer om en kyrka med ork att leva och mod att dö.

Kent Wisti Stiftsadjunkt för mission i Lunds stift

1. Ett beskyddande förhållningssätt hos en överordnad mot en underordnad.