Digital kyrka är här för att stanna

I det digitala rummet står dörren öppen för det allmänna prästadömet. Fler människor blir involverade i predikan. Det är en av de viktigaste slutsatserna i Frida Mannerfelts studier av kyrkan i en digital kultur.

Frida Mannerfelt hade just börjat sina doktorandstudier om vad som händer när predikan flyttar ut på nätet och in i digitala rum, då pandemin drog in över landet våren 2020. Så gott som alla församlingar fick ge sig ut på digitala plattformar för att kunna fortsätta fira gudstjänst med nästan tomma kyrkor och församlingen spridd vid datorskärmar och smarta telefoner.

I juni i år var hon klar och disputerade vid Enskilda Högskolan i Stockholm, Copreaching, The Practice of Preaching in Digital

– Kyrkorummet är också en tydlig medpredikant. Men även det digitala rummet påverkas av det vi har omkring oss; om jag är ensam eller med familj, om jag tittar på en mobil eller på dator med stor skärm, säger Frida Mannerfelt.

Culture and Spaces är titeln på avhandlingen. Nu delar hon sin tid som lärare på högskolan med tjänsten som präst hemma i Rydebäck söder om Helsingborg.

När Korsväg mötte Frida Mannerfelt för tre år sedan antog vi att det var ett guldläge för hennes forskning. Blev det så?

– All forskning måste anpassas till det som sker. Det var också första frågan jag fick på disputationen; hur designar man om ett projekt och anpassar det till nya förhållanden? Jag fick göra en större anpassning, det öppnade också för nya möjligheter. Några dörrar stängdes, andra öppnades.

Pandemin är över, men nästan alla församlingar har stannat kvar i det digitala rummet och fortsatt med sändningar online som hybridkyrka, både online och onsite. Frida Mannerfelt har studerat 24 församlingar på djupet från fyra kyrkofamiljer: Pingst kyrkan, Alliansmissionen, Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Hon följde också sju församlingar för att se hur växlingen tillbaka till gudstjänster i kyrkorummet gick hösten 2021 när restriktionerna släppte. 70 personer har intervjuats; anställda och förtroendevalda men också vanliga gudstjänstbesökare.

Frida Mannerfelt disputerade i juni vid Enskilda Högskolan i Stockholm med sin avhandling om predikan i det digitala rummet.

Hur många predikningar har du lyssnat till? – Oj, det har jag inte räknat, säger hon och skrattar. Men det är många!

Hon har alltså haft fokus på predikan och vad som händer med den när den flyttar ut på nätet. Församlingarna valde olika strategier.

Några nöjde sig med att sätta en kamera och sända från ett hörn i kyrkorummet, andra arbetade med klippteknik och varierade bildinnehållet. Majoriteten använde sig av Facebook som plattform, men det fanns även de som gick över till Zoom eller Teams, något som främjade interaktivitet och gemenskap då man kunde se varandras ansikten.

Svenska kyrkan utmärkte sig i det att man lade stor vikt vid kyrkorummet. De olika ekonomiska resurserna blev också tydliga; somliga hade pengar att satsa på teknik, andra inte.

Nå, vad hände med predikan?

– Jag kunde se några tendenser som också stämmer med internationella undersökningar. Språket strävar efter att bli mera direkt, rakare. Vet jag att jag har två minuter på mig, kan jag inte berätta vad jag gjorde i trädgården i går, utan fokusera på vad exempelvis Kristi himmelsfärd betyder för min relation till Jesus, gå direkt på kärnan.

– En annan tendens som förstärktes var att sätta mer fokus på en närvarande Gud, som finns där för dig som person. När du mår dåligt kommer Gud och ger dig hopp. Det blev mindre fokus på Jesu liv, det fick träda i bakgrunden. Man kan säga att det blev mindre fokus på Johannes 3:16, mer på Jeremia 29:11.

Finns det en risk för förenkling eller att bli övertydlig när man inte ser den som lyssnar?

– Nja, det handlar kanske mer om översättningen till något alla kan förstå. Här kan vem som helst lyssna, som predikant behöver jag ta hänsyn till det, uttrycka mig på ett annat sätt. Det behöver inte vara förenkling utan också fördjupning.

– En annan sak var en tydligare betoning av den universella kyrkan.

Var det en effekt av pandemin vars problem vi delade med resten av världen?

– Ja, delvis, men också en erfarenhet av att här sitter jag ensam framför kameran, som när Paulus sitter i sin fängelsehåla och skriver till dem i Kolossai.

Lyssnarens perspektiv då?

– Där fann jag något väldigt intressant. I början av pandemin kunde människor gråta över allt de förlorat; de saknade lovsång, nattvard, förbön. Men för predikan var skillnaden inte så stor, den är ju en slags monolog även i kyrkorummet.

En annan faktor som skilde var hur lyssnaren skapade förutsättningar hemma, som att tända ljus på en stilla plats. Där skedde förändringar över tid, man flyttade från soffan till köksbordet och lät bli att försöka återskapa det som fanns i kyrkan.

– Om predikan ska ge en aha-upplevelse och känsla av glädje och trygghet hos Gud, så fungerar det inte om jag sitter i soffan och slappar, men om jag flyttar till köksbordet, tar promenad, dammsuger … Det blev tydligt hur viktig miljön omkring är.

Du använder begreppet med­predikan (co­preaching). Vad menar du med det?

– Det jag försökte fånga är hur predikan i det digitala rummet är väldigt beroende av det materiella rummet, det som finns runt omkring mig. Kyrkorummet är också en tydlig medpredikant. Men även det digitala rummet påverkas av det vi har omkring oss; om jag är ensam eller med familj, om jag tittar på en mobil eller på dator med stor skärm.

Frida Mannerfelt menar att det ofta uppstår ett naturligt samarbete kring en digital predikan, där till exempel en kommunikatör eller tekniker involveras i arbetet. Foto: Ikon

– Det som är speciellt med det digitala är också att fler människor är inblandade, fler predikanter. Det är inte längre så att jag sitter hemma och skriver och sedan går upp i predikstolen och kör. Nu måste jag samarbeta med tekniker, kanske också en informatör som ska klippa ihop det, skriva en ingress. Det är också en del av predikan. Man blev beroende av varandra, fick en tillit till varandra. Prästerna tyckte det var fantastiskt att få synpunkter.

Det digitala rummet bjuder in fler att predika, även icketeologer. Har du funnit kontrollbehov av vad som sägs?

– Det har diskuterats. Vad händer när prästen inte är en ensam auktoritet? När vi lever i en digital kultur behöver församlingarna stötta det allmänna prästadömet för att det ska bli en god förkunnelse.

– Sedan har vi sett att det finns de som tyckte det var obehagligt att inte veta vem som tar emot. Sitter en kollega och nagelfar det jag sagt? Det kan ge en viss självcensur. Men väldigt få uppger att de mött ”troll” och hat på nätet.

Att se sig som delar av en gemenskap även i det digitala rummet, kyrkan som Kristi kropp, tror hon i stor utsträckning är en generationsfråga. Själv är Frida Mannerfelt en hängiven ”gamer” (spelar dataspel och är gift med en dataspelsutvecklare), och hon vittnar om den gemenskap som kan finnas bland spelare. Gudföräldrarna till hennes två barn är exempelvis vänner som hon funnit i gaming-världen. Att skapa gemenskap i det digitala rummet är inte något främmande.

Slutsatserna då? Vad ska vi spana mot i framtiden? Hon tänker efter en stund.

– Något jag skulle vilja lyfta fram är att vi blir så många fler predikanter, men också vad predikan är och var den kan äga rum. Där har kyrkan mycket att göra för att rusta människor och våga ge det allmänna prästadömet större utrymme.

Handlar det om mission?

– Predikan kan vara en del av mission när den förstås som ”ordet som möter livet”, som teologen Gustaf Wingren säger, i den erfarenheten uppstår något levande, ett möte.

Text & porträttfoto: Lasse Bengtsson

Allmänna prästadömet

Begreppet allmänna prästadömet är en luthersk doktrin som innebär att alla döpta har rätt och fullmakt att inför andra människor predika Guds ord och undervisa sin nästa. Denna tanke fanns även hos kyrkofäder som Irenaeus, Tertullianus och Augustinus.