Tolkiens teologi

Vänligen, +Sören Dalevi

År 2003 bad BBC den brittiska allmänheten rösta fram tidernas bästa bok. Med förkrossande majoritet valdes boken The Lord of the Rings (Sagan om ringen) av J. R. R. Tolkien. Men trilogin om Ringens brödraskap är inte bara Storbritanniens mest älskade bok, den har gjort succé runt om i världen och även i Sverige är den mycket älskad. Jag var själv tio år gammal när jag läste de tre böckerna; kanske är det min starkaste läsupplevelse någonsin.

Jag insåg det inte själv när jag var tio och läste böckerna, men när jag läste om böckerna i år – typ 45 år senare – blev det som jag inte såg då tydligt för mig: boken är totalt genomsyrad av kristna motiv. Inte så konstigt, eftersom Tolkien själv såg sitt författarskap som teologiskt motiverat, och han var liksom den gode vännen C. S. Lewis tydlig med sin kristna tro. Men till skillnad från C. S. Lewis såg han inget behov av att vara övertydlig i sitt berättande. Där C. S. Lewis i boken Häxan och Lejonet gör en mycket tydlig allegori mellan lejonet Aslan och Jesus, och Aslans (Jesus) död och uppståndelse, är Tolkien betydligt mer subtil i sitt berättande. Men för den som har ögon att se med finns det tydligt kristna motiv i boken.

Men de är väl dolda, och det dröjde ända till 1967 då teologen Barry Gordon påpekade att den fornkristna tanken om Jesu ämbete som tredelat – tjänare/präst, profet och kung – på ett tydligt sätt manifesterades i de tre huvudpersonerna Frodo, Gandalf och Aragorn. Dessa tre personer är helt enkelt byggda efter ett Jesusmönster menade Gordon. Frodo motsvarar den lidande tjänaren (Jesaja 53) som bär sitt kors och ger sitt liv för den goda saken, Gandalf är den vise profeten och rådgivaren medan Aragorn är rättfärdighetens kung. Vad Barry Gordon konstaterade är att alla dessa tre dessutom tvingas gå från död till liv, precis som Jesus. Aragorn tvingas färdas längs de dödas stigar under berget, Gandalf faller ner i underjorden och kämpar där med Balrogen (men uppstår på nytt som Gandalf den vite) och Frodo offrar sig själv för att rädda världen. Till skillnad från C. S. Lewis som jobbade med en tydlig allegori mellan Aslan och Jesus, jobbade Tolkien sålunda med ”kristologiska typer”. Så långt Gordon.

Ett annat tydligt drag i boken är att Tolkien tar ondskan och tillvarons mörkare sidor på allvar. Och Tolkien visste vad han talade om när han beskrev ondskan, krigen och vederstyggligheterna i Sagan om Ringen. Han hade ju själv med nöd och näppe överlevt slagfälten i första världskriget. Faktum är att alla hans barndomsvänner, med undantag för en person, dog i skyttegravarna. Därefter var hans egen son med i andra världskriget. Men i motsats till många av sina generationskamrater så förlorade Tolkien aldrig sin kristna tro. Nej, han återvände hela tiden till den Guds försyn, den Guds barmhärtighet, som bär oss i dopet och som lovat att alltid vara med oss, oavsett vad som händer.

Detta är för övrigt en nyckel till förståelsen av Sagan om Ringen, att den handlar om den Guds försyn som bär oss även när inget hopp alls finns kvar och mörkret omsluter oss på alla sidor. Gud finns där, hoppet finns där, trots allt. För den som har mod att tro.

”Men var skall jag finna mitt mod?” sade Frodo. ”Mod är vad jag mer än allt behöver”. ”Mod kan man finna på de mest osannolika ställen”, sade Gildor. ”Låt inte hoppet överge dig!”*

* Ringens brödraskap, s. 115-116

Vänligen | +Sören Dalevi