4 minute read

Diakoni i samtiden

Det är många saker i vår omvärld som kan göra oss bekymrade. Tyfoner, krig, ungdomars mående, extremtorka, banklånens räntor, en förändrad kurs i vårt lands politiska landskap och arktiska isar som smälter. Listan kan göras lång. Vilken utveckling kommer det att bli? Mitt i våra liv finns kyrkan, åtminstone för de av oss som upplever att vi är en del av någon församling och känner gemenskapens styrka och gåva. För oss är kyrkan förhoppningsvis en plats dit vi får komma med våra liv i tacksamhet och glädje men också inför Gud lyfta fram allt som oroar, skaver och som får oss att ligga vakna på natten. En plats som kan hjälpa oss att lasta av, fylla på och ställa in kompassen så att vi minns vår riktning i livet. Den där platsen som vi önskar att fler ska hitta till.

Vår kyrka är en välsignelse men ibland kan jag uppleva att vi är en sådan stor organisation att det blir svårt att känna enheten och att alla delar hör ihop. Vi anställda är en viktig del i församlingarnas ledarskap, men förtroendevalda och alla våra församlingsbor är viktigast. Utan dem blir det ingen församling. Vi är många delar som bygger helheten i vår kyrka och på församlingsnivå blir vi större enheter, men färre medlemmar och färre anställda. En stor sammanslutning kräver mer arbete för att behålla kontakten med det som är centrum och kunna ha kvar närheten till de lokala nätverken. I vårt stift ligger församlingarna nära varandra men det ser annorlunda ut i andra delar av landet. Hur kan vi vara kyrka i en tid då fler och fler församlingar står inför sparkrav och indragningar utan att för den skull låta mammon och tillväxten styra framför gemenskapen i Kristus? För vår trovärdighets skull behöver vår tro på Gud alltid få konsekvenser i alla delar av vår kyrka och för hur vi behandlar varandra och hela Guds skapelse.

När jag talar med mina kollegor inom diakonins arbetsfält så kan vi se olika områden med utmaningar för oss som kyrka. Utmaningar som berör både vår omvärld och vår interna utveckling i kyrkan. Det diakonala perspektivet består av att i handling göra det som teologin beskriver. Förvandla de vackra orden och uppmaningarna till praktik. Förflytta läran om Gud från huvudet och hjärtat ut i händerna och vara en röst för den som har svårt att ge uttryck för den egna rösten. Vi är alla kallade till ett diakonalt förhållningssätt i och med vår identitet som kristna. Diakonalt arbete uppstår ur ett behov i en konkret situation vilket innebär att det alltid finns en kontakt med samtiden. Det är en utmaning för oss att vara uppmärksamma på när människovärdet riskerar att kränkas då gränser succesivt förflyttas.

Den sociala utsattheten har ökat i vårt samhälle och på landsbygden kan vi också se tecken på en strukturell så kallad ”social dumpning” där människor i utsatta livssituationer i närliggande städer får ett aktivt stöd för att hitta boende i annan kommun. Kanske är det en hjälp till att starta om i ett nytt sammanhang, kanske vill man bli av med ”problemet”. Inom det diakonala arbetet är vi vana vid kontakter utanför det som vi brukar benämna för ”den gudstjänstfirande församlingen”. Jag skulle nog våga mig på att säga att de flesta av de människor som jag har haft kontakt med i samtal, samtalsgrupper och olika typer av stöd, inte har firat gudstjänst regelbundet i församlingen. Ibland kan vi vara bron in i församlingens gemenskap men det är långt ifrån alltid det blir så.

Den goda kontakten kan också vara tillräcklig.

I boken Sången om livet – om pilgrimsfolket och jordens framtid skriver Harry Månsus om Gud som befriar och når utanför kyrkans väggar. ”Än idag hör han människors oartikulerade rop på hjälp och befriar dem vid vägs ände. Inför honom behöver man inte uttrycka sig religiöst – han lystrar närhelst nöden är verklig och en människa ber om hjälp.” (sid 93).

Gud lyssnar på nöden och Gud inbjuder oss att vidga vårt församlingsperspektiv när vi skickas ut, utanför församlingens väggar och våra egna etablerade sammanhang. Utmaningen för oss är att höra när vi blir kallade och inte glömma vårt centrum.

Anna Djurbäck

Diakon i Kinna-Fritsla pastorat, kontraktssamordnare i Mark och Kinds kontrakt

This article is from: