Tre tankar om tid

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Att skriva ett bibelstudium om ämnet kyrkan i en ny tid kan vid första anblicken verka svårt. När de gammaltestamentliga texterna nedtecknades fanns ju ännu inte den kristna kyrkan – och Nya testamentet skrevs av Kristustroende som var övertygade om att de levde under den sista tiden eftersom de trodde att denna tidsålder snart skulle ta slut och ersättas av en ny. Med andra ord, bibeltexternas perspektiv är i huvudsak ett annat än att kyrkan befinner sig i en ny tid. Men det är mycket givande att reflektera över hur orden för just tid används i Bibeln. Vi får denna gång begränsa oss till tre av dessa ord: chrónos, kairós och ’olám.

Det första ordet har gett upphov till flera svenska ord, exempelvis ”kronologi”, ”krönika” och ”kronisk”. Chronos avser den tid som vi mäter och anger med timmar, minuter och sekunder. Det är tid som kvantitet: om vi har mycket chronos till förfogande för en uppgift betyder det en lång tidsrymd. Den som lever ett långt liv har fått mycket chronos. För oss alla är livet en gåva, men en gåva som har en bortre gräns. En dag tar livet slut. I boken De sju haven i Bibelns värld liknar jag en människas liv vid Jordanfloden som börjar i den livgivande Genesarets sjö och slutar i Döda havet där, på grund av den höga salthalten i vattnet, inget liv finns. Vi skulle kunna säga att det hebreiska verbet med konsonanterna j­r­d (som betyder ”att gå ned” och som har gett upphov till ordet Jordanfloden) motsvarar det grekiska substantivet chronos: vårt livsförlopp från Livets hav till Döda havet. Många minns nog den informationsbroschyr om organdonationer som någon gång på 1990-talet distribuerades av Socialstyrelsen, och som hade fått den smått naiva titeln Om du skulle dö – som om detta vore en risk som bara somliga av oss löper, inte en betingelse som gäller oss alla. Med andra ord, från liv till död är livets villkor: vi färdas alla från Livets hav till Dödens hav, från sötvatten till saltvatten. Vi kan undvika denna resas slut lika lite som en timmerstock i Klarälven på väg söderut till utloppet i Vänern. Det är tänkvärt att de hebreiska orden emet (sanning) och amut (jag ska [en dag] dö) liknar varandra.

Ett andra grekiskt ord för tid är alltså kairos. Det avser inte det som på engelska heter time utan snarare timing : det gyllene tillfället, tid inte som kvantitet utan kvalitet. (Att få kvalitetstid med någon betyder ju oftast att den är begränsad.) I den grekiska gudavärlden porträtteras Kairos som en ung man som hade långt hår, men bara i pannan, ungefär som en kraftig Tintin-lock, men inget mer. Det är inte svårt att föreställa sig att det för grekerna gällde att ta tag i kalufsen på Kairos när han befann sig i närheten. När han hade passerat fanns inget hår att nå. Är det kanske detta som ligger bakom vårt uttryck ”att fånga tillfället” (jämför engelskans to seize the opportunity)? I de äldsta grekiska texterna avser kairos ett livsnödvändigt kroppsorgan som måste beskyddas. Det handlade alltså ursprungligen mer om rum än tid. Kairos är ett centralt ord i Nya testamentets texter: ”Tiden [ho kairos] är inne, Guds rike är nära” (Mark 1:15). I flera av liknelserna gäller det att ta tillfället i akt genom att exempelvis sälja allt för att kunna köpa den dyrbara pärlan (Matt 13:45 f.). I Johannesevangeliet behöver även Jesus invänta rätt tillfälle: ”Min tid [ho kairos] är ännu inte inne” (Joh 7:6 och 8).

Om vi återvänder till Jordanfloden ser vi att det finns även ett annat perspektiv som inte är vertikalt – från Genesarets sjö till Döda havet – utan horisontellt: att ta tillfället i akt och korsa Jordanfloden, liksom folket gjorde på väg från slaveri till frihet. Denna övergång är ett kairos-motiv både i bibeltexterna (Josua 3:15–17) och i bibeltexternas tolkningshistoria. Den så vitt jag vet äldsta afroamerikanska sången är Michael Row the Boat Ashore. Troligen har inte alla som sjungit den sången reflekterat över var denne Michael befinner sig när han ror. Var ror han? Svaret ges senare i sången: ”Jordan’s River is deep and wide” (”Jordanfloden är djup och bred”). Han ror alltså över Jordanfloden! Slavarna på bomullsfälten i den amerikanska Södern sjöng om en tillvaro där inget slaveri fanns: de drömde om en värld utan förtryck, utan förnedring och utan plågoandar. Det var detta det betydde för dem att korsa Jordanfloden. Att färdas längs med Jordan är Livets ofrånkomliga villkor; att korsa Jordan är Löftets möjlighet. I detta avseende motsvarar det hebreiska verbet ’avar (att passera) grekiskans kairos då en person, så att säga, tar ett steg i tro när hon korsar Jordanfloden på väg mot drömmarnas mål.

Det tredje ordet i detta bibelstudium är hebreiskans ’olam. I modern hebreiska avser ordet ofta rum snarare än tid. Till exempel sjunger Jasmine och Aladdin i filmen från Disney om ’olam chadash (en [helt] ny värld). Även i den rabbinska litteraturen och i bönelivet avses oftare rum än tid: Gud kallas Melekh ha­’olam (ofta översatt ”Världens Konung”), Ribbon ’olam (Världens Mästare) och Adon ’olam (Världens Herre).

Uppgiften som är ålagd oss människor att i denna värld försöka hela det som har gått sönder heter på hebreiska tiqqun ’olam. I alla dessa texter och sammanhang är det alltså mer fråga om rum än tid. Men i bibeltexterna är det tvärtom: I Ps 136 återkommer orden ”evigt varar [Guds] … nåd” (ki le­’olam chasdo) i varje vers när Guds skapelseverk och befrielsen från slaveriet återberättas. Med Abraham sluter Gud ”ett evigt förbund”: berit ’olam (1 Mos 17:7, 13 och 19). Gud talar genom profeten och säger: ”Med evig [’olam] kärlek älskar jag dig, därför har jag dragit dig [till mig] med nådefull godhet” (Jer 31:3). I bibelhebreiska är det alltså mer tid än rum. I vissa hebreiska uttryck avses kanske både tid och rum, exempelvis ha­’olam ha­zeh (den här världen) och ha­’olam ha­ba (den tillkommande världen). Bakom substantivet ’olam finns verbet ’alam som betyder ”att dölja”, vilket ju är förvånande! Vi kan nog inte fastslå hur verb och substantiv hänger samman, men är det inte troligast att en del av förklaringen är övertygelsen att Gud – i alla fall i denna värld och denna tidsålder – är outgrundlig?

Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid [’ad ’olam] (5 Mos 29:29 [1917]).

Jesper Svartvik , präst, forskare och författare