Landvetters unga fyller egen prästgård

För ett lyckat konfirmandarbete krävs en stabil ungdomsverksamhet. I Landvetter-Härryda pastorat har den gamla prästgården återöppnats – helt tillägnad ungdomarna.

När Korsväg stiger in i Landvetters prästgård en mörk tisdagskväll med regnet i luften möts vi av ett ihärdigt sorl i den stora, vita byggnaden. Huset är nyrenoverat med ungdomarna i åtanke, och i dag flödar de fritt i både gården och kyrkan. I kväll passerar mellan 40 och 50 unga genom dörrarna och tempot är högt och ljudligt. Många är utspridda i både kyrkan och prästgården, i färd med olika uppdrag, att göra smörgåsar i köket eller bara umgås.

– Det är många som konfirmerar sig här i Landvetter, så det känns som något man vill vara med på, berättar Irma Andersson, som tillsammans med Alva Finnes och Alice Wahlberg är i full färd med att leta efter QR-koder i kyrkan.

De ser fram emot konfirmationen och tror att det kommer bli mysigt att vara med i prästgården och göra tisdagsuppdrag.

– Det ungdomar behöver se är att församlingen satsar på dem på riktigt. Jag sa till kyrkoherden när jag började att vi borde ge ungdomarna det vackraste vi har – kanske en prästgård, berättar Gustav Öhlander, verksamhetsansvarig för barn och ungdom.

Gustav hade en vision redan när han började arbeta i pastoratet 2011. Han ville få verksamheten att växa, och tog direkt upp några av sina idéer med kyrkoherde Peter Bratthammar.

– Det vanliga är att man vill få upp sin konfirmationsstatistik, men egentligen är det smått ointressant. Har vi 100 procent konfirmerade men inga kvar efter konfirmationen är vi en död kyrka – man måste börja i andra änden, menar Gustav.

Så de startade en satsning specifikt kring ungdomsarbetet. Gustav arbetade i samklang med kyrkorådet, och prästgården öppnades för ungdomarna 2011. Samtidigt projektanställdes en extra resurs. Men till första träffen kom bara fyra besökare.

– Då kändes det som att det var kört. Men efter kanske två, tre veckor var vi 40 ungdomar. De som kom var våra assistenter, unga som har fortsatt i verksamheten efter konfirmationen. Det är basen även för att bygga konfirmation, att de har någonstans att fortsätta efteråt. Det går inte att separera konfirmationen och resten av ungdomsverksamheten, de behöver varandra.

Linus Jakobsson är en av de assistenter som fortsatt vara med i ungdomsverksamheten efter sin konfirmation.

– Jag har valt att hänga kvar för gemenskapen, och allt är så pass roligt hela tiden så det vore jobbigt att inte vara med, berättar han.

I kväll pågår läsårets första tisdagsträff för konfirmander. Gustav är inblandad i arbetet, liksom två fritidsledare som själva konfirmerats i församlingen, och en konfirmandpräst. I år har de 110 konfirmander i grupperna, och andelen unga som konfirmerar sig i pastoratet har ökat i flera år. Gustav tror att vändningen de sett beror på flera faktorer.

– Huset är en viktig del, genom det kan alla se att församlingen satsar på unga. Det handlar också om att ha bra kontakter ut i samhället, och det gäller hela församlingen. Vår kyrkoherde har ett gott arbete med företagarföreningar, och vi gör temadagar för skolorna och möter alla högstadieklasser i början av varje termin. Alla känner till församlingen här. Det handlar också mycket om vilja från kyrkoråd och de som bestämmer – alla vill ha ungdomsverksamhet, men det hänger på att man vågar se att det är så viktigt att det faktiskt får kosta också.

Tisdagsträffen är en icke-obligatorisk del av upplägget, där konfirmanderna får utföra olika uppdrag runtom i prästgården och i kyrkan. Under konfirmandtiden ska de utföra minst fyra sådana uppdrag, men gör de fler har de chans att vinna priser. Tanken är att ta bort tvånget i träffarna och göra dem mer lustfyllda.

– Vi konstaterade att ungdomar i dag har så mycket att göra, det är sporter och intressen, skola och konfirmation, det går inte att få ihop. Så vi har komprimerat konfirmationsundervisningen till att träffas en lördag eller söndag en gång i månaden. Där ser vi till att vi följer konfirmationsriktlinjerna och får med allt vi måste. Men det finns fler saker vi vill kunna erbjuda ungdomarna att upptäcka, så det gör vi på tisdagsträffarna.

Det blir en bild av himmelriket

Konfirmandåret avslutas med att grupperna gör varsin resa i början av sommaren, vilket många av ungdomarna nämner som en viktig anledning till att de valt att konfirmera sig. En grupp åker till Krakow och Auschwitz, och en till Paris och norra Frankrike, där viktiga slag under första världskriget ägde rum. Gustav beskriver resorna som en möjlighet för konfirmanderna att öppna sinnet och observera mörkret i första och andra världskrigen, samtidigt som de får prata om ljuset och hoppet.

– Temat på resorna finns så tydligt i det kristna budskapet, att vi går från mörker till ljus, och fastän vi vandrar mellan dem i hela våra liv är ljuset alltid slutpunkten. Det passar bra in på konfirmationen.

Några av de som ser fram mycket emot resan är Ella Bengtzelius och Sara Wåhlström:

– Det ska bli kul att komma ut lite och lära sig mer. På de bilderna vi fått se från tidigare år verkar de ha väldigt kul!

– Jag ser fram emot mycket gemenskap och att lära mig saker, det ska bli kul, berättar Axel Johansson, som står och väljer mellan olika uppdrag innanför prästgårdens hall. Bredvid står Arvid Saviluoto, som redan ser fram emot resan och att komma bort från familjen lite.

Även om det är mycket frihet i tisdagskvällarna, och huset är utrustat med både pingisbord, musikrum och spelhörna, är Gustav Öhlander noga med att det inte ska bli som en öppen fritidsgård.

– Det kan se ut som det när de är här, men de har alltid ett uppdrag. När du kommer till ett ställe och får något att göra blir du del av en gemenskap, och det vill vi skapa här. Du kan gå in och ut ur uppdragen under kvällen, du kan ta en paus och stå och hänga lite, men du har alltid något att göra. Då blir det meningsfullt, när du vet varför du är här.

Den gemenskap som finns i prästgården går nästan att ta på. Och många, både konfirmander och assistenter, talar om den och vännerna som anledningen till att de är där denna regniga kväll. Flera verkar redan ha kommit varandra närmare än innan. Och Gustav menar att just hur vi är mot varandra är något han verkligen är mån om att de unga tar med sig. – Det blir en bild av himmelriket, så som vi skulle vilja att det var när vi är med varandra. Att skapa en sådan miljö är ett evangelium i sig.

Text: Frida Blomqvist

Foto: Kristin Lidell