Kyrkans viktiga roll för AI

Det är omöjligt för en enskild människa att begripa vad konsekvenserna av AI, artificiell intelligens, kommer att bli för världen. Inte ens de mest insatta ingenjörerna kan omfatta komplexiteten, så vad kan kyrkan egentligen tillföra utan att exponera banaliteter?

AI är svårt att tala om ens i termer av hot eller möjlighet. Det är både och.

I våras tog några världsledande AIexperter initiativ till ett upprop för att sätta framfarten på paus. De menade att mänskligheten behöver gemensamma etiska riktlinjer för att inte skada oss själva. Pausen blev inte av. Snarare beskrivs läget som en kapprustning för att dominera framtidens digitala teknologier. På EU-nivå diskuteras ett långtgående lagförslag om övervakning av alla medborgares digitala kommunikation som syftar till att skydda barn från pedofili (Chat Control 2.0). Poliser behöver smarta verktyg för att spåra och samla bevis mot grovt kriminella och värna länders säkerhet mot hot. I Sverige diskuteras om vi ska införa övervakningskameror med ansiktsigenkänning, sådana som har funnits i ett decennium i totalitära regimer. Till allt detta och mer kan AI användas. Syftet kan vara gott, men till vilket pris? Behöver vi offra grundläggande politiska rättigheter och mänsklig värdighet för att öka vår säkerhet? Utmaningarna är gigantiska. När vi talar om AI i det offentliga så handlar det ofta om självstyrande robotar (humanoider) eller chattsystem. Men den största andelen AI är sådan som vi inte märker, såsom våra digitala spår när vi använder vårt Bank-ID eller kommunicerar via sociala medier. AI-systemen härmar oss och kan numera skapa foton och röster som är intill förväxling lika en autentisk bild eller röst. Konsekvenserna utmanar vår tillit, en egenskap som är kittet för alla relationer och samhällen. Kan jag lita på att den som hör av sig faktiskt är den hen säger sig vara? Kan någon missbruka mina biometriska data, det vill säga fingeravtryck, ögats iris eller mitt dna? Å andra sidan kanske ett AI-system som ”känner mig” kan lindra ensamhet och öka känslan av trygghet. Det finns exempel när man har erbjudit ensamma äldre hjälp i hemmet med en AI-robot. Majoriteten hade positiva erfarenheter. Först hade roboten känts främmande, men på kort tid etablerades en relation och roboten fick ett eget namn av den boende. Roboten hade alltså förmänskligats i umgänget.

En som har hållit på längst tid med etiska frågor om smarta datasystem är sociologen David Lyon. Han beskriver hur den digitala teknologin, tillsammans med global rörlighet och kapitalism, har ändrat grunden för demokratin. Medborgaren har blivit konsument, ett objekt för systemet snarare än initiativtagare. Om man håller med Lyon så innebär det en djup förändring av synen på människan och världen. Det är en existentiellt ny värld, inte endast en teknologiskt ny. Det är i denna sorts samtal som jag tror att kyrkan, religiösa företrädare, troende i olika funktioner i samhället, humanister och samhällsvetare behöver engagera sig mer.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och ”Nåd från Herren Jesus åt alla”. Två verk illustrerade av AI.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och ”Nåd från Herren Jesus åt alla”. Två verk illustrerade av AI.

För egen del, som forskare, teolog och troende, försöker jag orientera mig utifrån det sammanhang som jag själv befinner mig i. Vi bör exempelvis inte underskatta betydelsen av att väva in skapelseberättelsen eller Psaltaren för att tolka AI. Givetvis inte för att besvara de konkreta utmaningarna, utan för att ge oss existentiella djup. Teknologin må vara ny, men människans erfarenheter av det ytterst angelägna är inte nya och här har religioner tusentals år av erfarenhet. Det finns exempel på projekt för ekumeniska samarbeten mellan kyrkor, akademiker och yrkesverksamma om AI-etik, såsom digitalisering och värdighet inom CEC (Conference of European Churches). Initiativet har dessvärre inte gett starka avtryck, men alla initiativ bör välkomnas. Det finns ingen anledning att lämna komplexa frågor till superexperter eller politiker eftersom vi alla kommer att få leva i den värld som nu formas med smarta teknologier. Vi behöver inte instinktivt känna oss hotade av Människan 2.0, men inte heller naivt lättsinniga beträffande vissa risker det kan medföra.

Susanne Wigorts Yngvesson Professor i etik, Enskilda Högskolan Stockholm