Framtidens gröna begravningar

Kompostering, tryckkammare eller frystorkning. Flera nya miljövänliga begravningsmetoder börjar att få fäste världen över. Så – kan de bli aktuella i Sverige?

Det dånar dovt från ugnarna när vi kliver in i Kvibergs krematorium, ett resligt modernt betonghus som togs i bruk 2018. Ett panoramafönster vetter mot ett avskalat ljust rum där anhöriga som önskar det kan se kremeringen, och ett annat stort fönster vetter mot den höstklädda kyrkogården och expeditionen där Katarina Evenseth arbetat sedan 2009. Först som chef för begravningsenheten, sedan enhetschef för utveckling och förvaltning på Göteborgs begravningssamfällighet.

– Tidigare var krematorierna ofta i källare, man skulle inte märka dem. En av grundtankarna när detta byggdes var att tvärtom visa vad man gör, att det inte är någon suspekt verksamhet.

Här sker ungefär 7 000 kremeringar om året, och önskemålen ligger relativt stadigt precis som i övriga landet; 80 procent av de avlidna kremeras och 20 procent jordbegravs. I takt med att Göteborg växer ökar behovet av nya kyrkogårdar – ett arbete de står mitt uppe i just nu. Projekteringen av två nya områden är på gång, berättar Katarina.

Katarina Evenseth, enhetschef för utveckling och förvaltning

– När vi ska utforma dem ställs vi givetvis inför frågan: Hur kommer våra framtida begravningar att se ut?

En av sakerna Katarina arbetar med är att vi ska lämna så få miljömässiga fotavtryck efter oss som möjligt även efter det att våra fötter tagit sina sista steg. I våras åkte hon och några kollegor till Seattle, USA, för att studera en metod utvecklad av en amerikansk ingenjör med det passande namnet Katrina Spade. Företaget Recompose startade 2017 och har nu sin metod godkänd i sex delstater.

I ett vackert avskedsrum fick de se den avlidne smörjas i oljor och svepas i linnetyg, för att sedan täckas med halm och alfalfagroddar.

– Det som slog mig till en början var hur gammaldags och samtidigt nytänkande den här metoden är, säger Katarina.

– Lite märkligt – det låter som ett recept, men det handlar om att hitta sådant som kan påskynda nedbrytningen. Sedan förs kroppen in i en kapsel.

Kroppen ger näring tillbaka till jorden istället för att brännas upp.

För att dra i gång förmultningen tillförs syre, och kapseln snurras även med jämna mellanrum. Efter runt 40 dagar går temperaturen ner och förmultningen är färdig. Ytterligare två veckor senare plockas kroppen ur.

– Då har alla mjukdelar förmultnat ihop med det organiska materialet. En grundtanke de lyfte fram var livscykeln, kroppen ger näring tillbaka till jorden i stället för att brännas upp. Jämfört med en jordbegravning slipper man även markåtgång och dränering. De anhöriga kan sedan välja om de ville skänka mullen som jordförbättring till ett naturreservat eller om de själva vill ta hand om den.

”Gröna begravningar” är ett begrepp som vuxit fram i takt med den större miljömedvetenheten under 2000-talet, och olika metoder har seglat upp genom åren. I Sverige försökte en innovatör redan 2001 utveckla frystorkning som begravningsmetod, men det kom aldrig så långt som till en testanläggning. Ännu en metod, som godkänts i bland annat Norge och på Irland, är högtryckskammare, berättar Katarina.

– Kroppen utsätts då för ett väldigt högt tryck med vatten och kemikalier, som gör att mjukdelarna löses upp. Fördelen här är närheten till bårhus, man slipper transportera kroppen långt.

Men problemet som Katarina ser med alla dessa metoder är att Sveriges lagstiftning och etik är så pass mycket hårdare än andra länders.

– Hur hanterar man vattnet som kroppen legat i? Likadant med kompostering. Alla kvarlevor av en människa har i vårt land ett starkt skydd. Varje kropp resulterar i 650 liter mull med den amerikanska metoden, det blir mycket material att hantera.

Även handhavandet är en nöt att knäcka.

– Jag hade jättemånga frågor när det kom till arbetsmiljön under besöket i Seattle. Om metoden kommer metoden hit, så ligger den långt i framtiden, konstaterar Katarina.

Frågan är också hur pass mycket miljövänligare dessa nya metoder är just här i Sverige.

– Vi har numera väldigt bra rökgasrening på anläggningarna i Sverige, som till exempel inte fanns i USA, säger Katarina.

En forskare på Lunds universitet konstaterade nyligen i en studie att begravningsmetoder som kremering och kompostering egentligen skiljde sig mycket lite åt.

– Den största miljöbelastningen under en begravning är faktiskt människorna som åker bil för att delta i ceremonin, säger Katarina.

Ändå vill hon inte avfärda de nya metoderna.

– Oavsett vad man förvaltar behövs alltid något att ta spjärn emot. Annars är risken att vi går tillbaka i utvecklingen. Där är miljörörelsen och nya tankesätt så viktiga.

– Den största miljöbelastningen under en begravning är faktiskt människorna som åker bil för att delta i ceremonin, säger Katarina Evenseth, enhetschef för utveckling och förvaltning på Göteborgs begravningssamfällighet.

Vi lever som att vi lever för evigt

Vi går en promenad på kyrkogården, där människor från alla bakgrunder till slut korsas. Det är svårt att passera oberörd förbi de mer nytillkomna gravarna, med bilder på unga killar där flera mist sitt liv i senaste årens gängkonflikter.

Även om behovet av helt nya begravningsmetoder i Sverige enligt Katarina inte är så stort, efterlyser hon samtal om helheten.

– Kanske behöver vi i viss mån uppdatera vår lagstiftning? Ett exempel är den eviga gravfriden som råder för vissa gravar, som härstammar från den tid då man kunde köpa sig en sådan. Jag säger inte att den ska bort, men man behöver titta på: för vem är den till?

Sverige sticker också ut jämfört med andra länder i att det tar lång tid mellan ett dödsfall och kremation eller gravsättning; upp emot 30 dagar.

– Forskare har kommit fram till att det grundar sig i att vi levt väldigt skyddat, utan krig, vilket fjärmat oss ifrån döden. Man vet inte i vilken ände man ska börja när en anhörig dör. Vi lever som att vi lever för evigt, om man ska raljera. Vi skulle behöva prata mer om döden och hur vi önskar ha det framöver – både på ett samhälleligt och individuellt plan.

När det gäller miljön vill Katarina se en fortsatt utveckling mot en fossilfri verksamhet. Det finns mycket att utveckla också i valen runt omkring en begravning.

– I dag finns större valmöjligheter att välja biologiskt nedbrytbara kistor och urnor. Samma med begravningsblommor; att tänka mer lokalt – svenska vår- och sommarblommor i stället för importerade.

Bakom raderna med gravstenar på Kvibergs kyrkogård tornar det skogsklädda Storberget upp sig. Katarina ser möjligheten att öppna upp för begravningsplatser i större harmoni med naturen.

– I Tyskland och Danmark till exempel har man många fina skogsområden som begravningsplatser. Som en stor minneslund utan gravstenar, där du kan sätta en blomma eller ljud vid exempelvis ett visst träd. Då behöver man inte exploatera en massa mark med gräsmattor, dränering och så vidare.

– Ett sätt att få en ”grön begravning”, att hela begravningsplatsen harmonierar med naturen. Det är ju trots allt därifrån vi kommer.

Text: Elin Klemetz

Foto: Torgny Lindén